• Varför älskar jag karaoke?

    När jag var ett mobbat barn så hade jag två tillflyktsorter: musiken och litteraturen. Jag satt ensam på kammaren och spelade pop och läste böcker. Därmed blev jag musikälskare och en skrivande person.
    När man mobbas så blir man lätt en smula blyg och introvert, men man fylls även av ett jävlaranamma. ”En vacker dag ska jag visa er!”
    Samtidigt får man också ett bekräftelsebegär.
    Därför har jag inga problem med att erkänna att jag njöt som fisken i det stora havet när jag blev något av en kändis (i vissa kretsar) i Israel. (Nu är dessa glansdagar förbi.)
    Jag kräver konstant uppmärksamhet.

    Så för ett par månader sedan besökte jag karaokestället och jag hade aldrig trott att jag skulle våga greppa mikrofonen, men just den här kvällen var det något som sa mig att ”det är nu eller aldrig”. Så jag framförde en trudelutt och det var någonting som släppte. (Finland har ju – som sagt – dessutom botat min sociala fobi. Vilket är helt fantastiskt.)
    Jag fick den uppmärksamhet som mitt ego kräver och rejäla applåder. Underbart!

    Så den kvällen blev karaoken min nya bästis.

    Igår slog jag personligt rekord då jag rev av hela sju låtar.
    Nämligen dessa:
    – Genom eld och vatten (Sarek)
    – Snälla snälla (Caroline af Ugglas)
    – The power of good-bye (Madonna)
    – C’est la vie (Hanson, Carson, Malmqvist)
    – En dag (Tommy Nilsson)
    – Dag efter dag (Chips)
    – Bra vibrationer (Kikki)

    Så, detta var min ”djupa” utläggning om varför jag älskar karaoke. Popmusik + uppmärksamhet = sant.

    Sedan hände en lustig sak – och nu kommer vi in på mitt andra favoritämne: språk.
    Som vanligt kom nån finlandssvensk typ och pratade med mig efter mitt sjungande på svenska. Han trodde inte på mig när jag sa att jag är från Sverige.
    ”Nej, jag hör ju att du har en liten finlandssvensk accent.”
    ”Nej nej, jag är från Stockholm.”
    Sedan sa jag nåt och plötsligt – från ingenstans – så kom det ut på helt klar nyländsk finlandssvenska. Och då talar jag inte om den där fake-finlandssvenskan som jag drar till med ibland.
    ”Oops”, sa jag, ”hörde du! Det bara kom, så det kanske ligger nåt i det du säger.”
    Sedan talade vi om språk och dialekter och om hur lätt det är att ”smittas” av en ny dialekt när man flyttar till annan ort.

    Det var väl en festlig liten historia!

    Ha en bra dag.
    I Helsingfors är det mulet och just nu 16 grader.

    OCH MOBBA INTE BARN ELLER VUXNA – det påverkar en människas hela liv!


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *