Rehabilitering – dag 33 (en öppensinnad generation, tack och lov)

Fredag igen och så här såg dagens schema ut: avdelningens morgonmöte (läs mer nedan), möte med socialsekreteraren (fick en viktig punkt avbockad), motionsrunda i skogen (4-5 km, mycket uppfriskande), avslappningsgruppen (somnade nästan, men sedan hakade CD:n upp sig så vi kom av oss lite…), fredagsfika (läs mer nedan). Därefter tog vi helg och några åkte på ’permission’. Så dock icke jag. Trivs så bra här på behandlingshemmet.

Under helgen ska jag göra ett litet översättningsjobb. Mer om det senare. Därutöver ska jag gå igenom en massa papper och sortera och ta tag i saker som jag inte har orkat ta tag i eftersom jag på vardagskvällarna är så slut i huvudet efter all terapi och alla diskussionsgrupper osv.

Nästa vecka är min sista vecka här och jag ska spela in material till en liten ”dokumentär” som jag ska sätta ihop när jag är tillbaka i Helsingfors. (Kan inte redigera i den sopiga dator som jag har med mig här.)

Jag börjar så sakteliga längta hem till Helsingfors. I veckan när vi var på studiebesök i stan så tittade jag in i alla upplysta fönster och det såg så mysigt ut. Där var de – alla lyckliga människor med sina perfekta liv i sina ljuvliga våningar. Tvåsamhet och harmoni.
Eller?


i am gayMin socialsekreterare sa efter morgonmötet med avdelningen att jag var ”modig” för att jag under vår stående punkt ”fiiliskierros”, dvs ”humörrunda”, berättade ”öppet om pojkvänsgrejer”.
Hon frågade om jag fått några ”negativa kommentarer” här på hemmet, pga min homoemotionella och -sexuella läggning.
”Nej”, svarade jag, ”den yngre generationen bryr sig överhuvudtaget inte, tack och lov”.

Och varför skulle jag sitta och lyssna på grabbarnas tugg om sina brudar om jag sedan inte skulle kunna dela med mig av tankar och känslor kring ”pojkvänsgrejer”.

Ja, jag är gay och jag skäms inte över att Skaparen gav mig förmågan att älska.
(Och att jag tycker att karlar är mums rent fysiskt. Hur kan man inte tycka det, liksom?)

Att vara sig själv – inget modigt i det!


Oj. Jag fick ett meddelande angående en arbetsintervju. Jag lämnade in en öppen ansökan i början av året och nu kontaktade de mig.
Ska ringa upp dem på måndag.
Se. Sak efter sak ordnar sig alltid.
Den här veckan:

✔️ boende efter behandlingshemmet
✔️ boendet ekonomiskt godkänt av Helsingfors stad
✔️ öppen vård (fortsättningsvård fyra dagar i veckan; terapi, samtalsgrupper etc.)
✔️ arbetsintervju
✔️ samt en liten seger i mitt privataste privatliv

שבת שלום
שבת שלום

Nyss: avslappningsövningar i samlad trupp. Nu väntar veckoavslutningsfika med avdelningen och sedan kan jag med gott samvete ta helg, efter denna produktiva vecka.

THINGS WILL BE OK.

Shabbat Shalom. שבת שלום.

Uppdatering: På fredagsfikat skulle vi som vanligt berätta om veckan. Jag sa att den gått ”uppåt och framåt” och sen skulle övriga säga nåt positivt om var och en. Jag darrade av skräck. Tydligen är jag ”ordentlig”, ”glad”, ”lugn”, ”trevlig” samt ”aktiv i alla grupper” och ”om ingen räcker upp handen så gör Kim(i) det”. Tack!


Jag har fått i läxa att under en veckas tid anteckna hur jag mår morgon, dag och kväll, på en skala från 1 till 9, där 9 betyder toppenbra.

Dagens mående:
Morgon: 8
Dag: 9
Kväll: 8


Det är nu det börjar slå slint!

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 24 (locka till dig bra folk)

Som synes på fotot så känner jag att jag har fått tillbaka ett visst ’glow’ under tiden här på behandlingshemmet.
Det går inte riktigt i ord att förklara vilken enorm skillnad jag känner i mitt mående nu, jämfört med för några veckor sedan.
Jag känner mig som en ’normal’ människa och jag har ett stabilt humör och en nyfunnen livsglädje. Tänk alla dessa år då jag vandrade i dimman och in och ut ur depressioner. Nu har jag kommit tillbaka. Jag alltså. Mitt verkliga jag.


Vissa lever inte som de lär.
Först var det ”lärarinnan” för hälsa och kost som är så bestämd och ordentlig (och skrämmande). Hon tog för sig av frukosten med händerna. Grävde bland korv och ost utan gaffel. Usch.
Sen var det sjuksköterskan som plötsligt tände en cigg. Hoppsan.

Nyss hade vi ”musik och känslor”-grupp. Vi fick spela upp låtar och alla fick sedan berätta vilka känslor som väcktes.
Ja, jag spelade så klart ”Det börjar verka kärlek banne mej” och Dana Internationals ”Love Boy”. Deltagarna kände ”glädje” och ”karneval” och ”midsommar” osv. Själva spelade de melankoliska finska låtar så mina upplyftande val var populära. De kände dock inte igen hebreiskan, utan trodde att Dana sjöng på svenska!
Det blev så klart lite snack om Israel och någon hade varit där och längtade tillbaka. Där ser man.
Jag berättade om min tatuering (achshav ba toro shel ha-rega ha-tov) (ung. nu är det dags för de goda tiderna) och det fick bli dagens motto.

Sprang på en kvinna ur personalen och hon frågade hur det kommer sig att jag är på så gott humör numera. Berättade om den fungerande medicineringen och all terapi och att jag känner mig glad, hoppful och på ett stabilt humör. Hon var mycket nöjd, glad och sken som en sol.


Tillbaka från depressionsgruppen. ”Lärarinnan” höll med mig om mitt eviga mantra. De flesta här går omkring i myspysbyxor och noppiga tröjor. Och sandaler. Det gör inte jag! Ser man inbjudande ut så lockar man till sig positiva människor. Annars blir det bara ett deprimerande grunge-möte av det hela.

klä upp dig

Kvällen avslutades med ett möte med NA – Anonyma narkomaner.
Jag var väldigt frispråkig eftersom alla andra var det också, och jag kände mig trygg. Berättade om sånt som ingen annan känner till. Mina mörkaste hemligheter och mina pinsammaste, mest skämmiga ögonblick. Nu känner elva personer till dessa skandaler.

Och ni heterosexuella vet nog inte hur det känns med detta ständiga komma ut-ande som sker när man är runt nya människor.
Som på mötet då jag berättade om min ex-make (=komma ut). Ingen brydde sig så klart. Dagens unga gör ju inte det. Bland annat därför ska vi sluta tvångsimportera människor från kulturer där det är regel och allmänt accepterat att vi HBT-personer ska kastas från hustak.
Vi har kommit för långt för att vrida klockan tillbaka. Det handlar – för vissa av oss – om överlevnad. Punkt slut.

Tack för en bra dag.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 5 (jag blottar mig totalt)

Nu kommer ett viktigt inlägg. Sanningens ögonblick. Jag blottar mig nu totalt.

Jag har nu varit här på behandlingshemmet i fem dygn och jag vet inte hur många timmar terapi jag har fått äran att genomgå/lida. Både ensam och i grupp.
Jag kom verkligen till rätt ställe. Det är detta jag har väntat på i åratal.
Jag har sökt psykhjälp tidigare men det har alltid bara skrapats lite på ytan. Man har inte tidigare grävt så här djupt i själen.
Här är personalen så otroligt kunnig och de vet exakt i vilka trådar de ska dra. Och ingenting hastas fram, utan allting får ta den tid det tar. (Jag ska vara här i sammanlagt sex veckor ju!)

kim milrell da costa

Nu har jag i alla fall fått det bekräftat även ”utifrån”, även om jag vetat om det själv i flera år: jag lider – och har alltid lidit – av ett visst mått av psykisk ohälsa. Detta på grund av traumatiska upplevelser som vi inte måste gå in på nu (men vi kan väl säga som så att jag alltid har varit för snäll och alltför förlåtande och jag har aldrig tänkt tillräckligt mycket på mig själv) (eller älskat mig själv tillräckligt, och om du känner MIG på riktigt så vet du att det finns en jävla massa att älska utav bara helvete).

kim da costa

Då har jag i perioder självmedicinerat. Det har kunnat vara alkohol, det har kunnat vara piller, det kan ha varit vad som helst som fått mig att ”stänga av” ett tag. Det som funnits till hands.
Jag har sökt professionell hjälp tidigare. Både inom psykvården och jag har fått diverse preparat utskrivna av lata läkare i vita rockar, som fått mig att känna mig skyldig och som en ”jobbig typ”. (Ständigt denna jävla ”skuld”. ”Jaha, jag är människa – förlåt mig då så jävla mycket”.)
Preparat som bara gör en apatisk. Att vara apatisk passar inte en sådan som är en känslomänniska. Jag måste få känna – annars existerar jag inte. Då bara är jag.
lever jag inte. Jag bara överlever.
Jag har i stort sett bara två lägen: antingen svävar jag bland molnen eller så gräver jag ner mig i en grop i marken. Vad jag är i behov av är en hälsosam balans.

kim erik mäntylä

Men vad jag vill komma fram till är att mitt problem är varken alkohol- eller tablettmissbruk, utan mitt problem är psykisk ohälsa och denna psykiska ohälsa har jag desperat på egen hand försökt att medicinera bort. Det enda som hjälper – har jag slutligen insett – är TERAPI.

I dag har vi haft gruppterapi i två timmar i två olika omgångar. Det var så jävla skönt att bara prata öppet. Om allt. Exakt allt. Om sånt som jag gjort fel gentemot andra människor. Om sånt som andra gjort mot mig. Om ”vänner” som stuckit kniven i ryggen och om pojkvänner som svikit och bedragit mig och som har misshandlat mig psykiskt. (Om ni bara visste.)

Jag skäms inte över att vara en känslomänniska, även om jag ibland inte kunnat hantera mina extremt starka känslor, vilket då har lett till någon typ av självmedicinering.

Hellre är jag en kännande typ än en som bara lallar runt. Som varken kan känna eller tänka. Som bara är. Usch, vilken mardröm.

bibliotikarie
Idag jobbade jag på biblioteket.

Det har också varit väldigt lärorikt att under de här fem dygnen ha fått höra andra människors historier. Om deras ångest. Om hur de har hanterat eller inte hanterat den. Om hur de har självmedicinerat. Allt från droger till alkohol till piller till spelmissbruk till sex till… Ja, vad som helst egentligen. Mat? Choklad? Coca cola? Anorexi? Bulimi? Att idrotta alldeles för mycket? Ja… Vad som helst.

Om du lider av psykisk ohälsa (vilket i så fall förmodligen beror på att du är för smart för ditt eget bästa) så är mitt tips: sök hjälp. Riktig hjälp. Och ta inte emot antidepressiva eller annat skräp som får dig att ”stänga av”. Åk in på ett behandlingshem och ta emot all den professionella hjälp som du kan få.

Psykisk ohälsa är ingenting att skämmas för.
Du är, som sagt, helt enkelt bara för smart för ditt eget bästa.

(Jag är på så gott humör att jag bjuder på en fake-finlandssvensk video också.)

 

View this post on Instagram

 

A post shared by kim_m_da_costa (@kim_m_da_costa) on

Gilla, dela, följ gärna!