Räkna får (ALLVARLIGT!)

så jävla irriterad

Läkare alltså. Sökte återigen hjälp för mina eviga sömnproblem. I en timme satt jag och pratade om hur dessa problem pågått i årtionden och att inga småmediciner eller huskurer fungerar. Att jag lever på två timmars sömn per natt. Att jag inte ORKAR vara sömnlös längre. 
Läkaren jollrade (PÅ RIKTIGT) om att jag ska räkna får och från 100 till 0 etc. etc. SERIÖST. 
Ingen läkare tar mig på allvar!
Jag behöver en drog som helt enkelt slår ut mig! Inget duttande hjälper! Jag har testat allt och jag har varit sömnlös sedan jag var barn!
Det enda som hjälper är alkohol och jag vill av förklarliga skäl inte dricka alkohol!
Så trött. Psykiskt och fysiskt. 
Det är just av denna anledning som jag i stort sett aldrig söker hjälp – FÖR JAG FÅR INGEN JÄVLA HJÄLP.

När hon började prata om nån ”sömngrupp” där man lär sig att sova så bröt jag ihop och gick därifrån.

Gilla, dela och följ, för tusan!

Med facit i hand: 2018

Detta vidriga år blev en berg-och-dal-bana. Ja, det var vidrigt men visst fick även positiva överraskningar och roliga möten plats. Samt mitt livs viktigaste beslut. Här kommer en liten resumé (bättre sent än aldrig).

1 januari 20018

Året började med att jag mest umgicks med min dåvarande granndam. Vi skvallrade och spelade spel och åt en väldig massa vitlöksbröd.
Jag hjälpte henne mycket med sådant som hon p.g.a. sin sjukdom ej klarar av. Följde även med henne på läkarbesök och fungerade väl helt enkelt som en personlig assistent och god vän.

Det är roligt att jag blev så nära vän med en pensionär. Hon är ju rapp och rivig och svär som fan. Och har dessutom levat rätt mycket och har många goda råd att komma med. Samt bra människokännedom.

Jag och dåvarande granndamen åkte till Tallinn i slutet av januari. Det blev lite nödvändig shopping och en massa karaoke.

Presidentvalet närmade sig och jag träffade kandidaten som jag sedan även röstade på.

Jag kände mig väldigt nedstämd titt som tätt och då tog jag ofta hundarna med mig och åkte till min vän herr Spets. Vi slappade där i några dagar och jag fick prata, prata, prata och behövde inte vara ensam. Goda vänner är viktigast här i livet.

Som synes ovan provade jag också på arbetet på en byggarbetsplats. (Skratta gärna. Det gör jag.) Det var ingenting för mig så klart, men en erfarenhet.
Jag sökte en massa jobb och var på några intervjuer. Dock resultatlösa sådana.

Jag och en annan dåvarande grannkvinna åkte till forna hemstaden. Det var bara en liten kryssning med en dag i Stockholm och det kändes lite konstigt att vara tillbaka. ”Jaha, där borta bodde jag för nåt år sedan. Där runt hörnet jobbade jag. Åh, på den här gatan gjorde jag det och det.”
Det kändes skönt att det faktiskt kändes som att komma hem när vi återvände till Helsingfors.

Extremt överraskande träffade jag en (till en början) fantastisk man i maj månad. Detta ledde till ett kort, turbulent men mycket seriöst förhållande.

  1. Min gamle gode vän PG var på besök från Stockholm. Vi hade inte setts på tre år men det kändes så klart som igår.
  2. Arbetsintervju en tidig morgon i Dickursby.
  3. På väg till Eurovision Song Contest-partaj i Gräsviken. Det syns väl ganska tidigt att jag höll på låten som sedan vann hela baletten.
  1. Sommaren var inte alls kort. Den fortsatte och fortsatte och mitt i allt hälsade jag på min systers familj på landet, när det korta turbulenta förhållandet med Psykopaten äntligen gick i kras.
  2. Jag gick ner tretton kilo, bara så där, då jag mådde dåligt och inte kunde äta.
  3. Flera nya vänner och bekantskaper kom in i mitt liv. Några kom jag senare att städa bort likt damm, men några fick stanna och de kom att stå mig mycket nära i en kaotisk period.
  4. Clifford.
  5. Pojkarna och jag.
  6. En kväll innan ett AA-möte.
  7. Den eviga sommaren.

Ja, det hände så mycket. Av en extrem slump (nu tror jag ju inte på slumpen, men ändå) kärade jag ner mig i ”Zlatan” och detta är ju en historia för sig.
Jag var ute och sjöng karaoke väldigt ofta och väl och träffade på roligt folk. Som juden med tatueringen.
Jag röstade på SD i riksdagsvalet.

Jag tog mitt förnuft till fånga och efter en ambulansfärd tog en väninna och min pojkvän mig till avgiftning och därifrån vidare till rehab. Om detta kan du läsa en massa om i tidigare inlägg.

Efter rehabvistelsen hamnade jag i Västra Baggböle där jag för tillfället bor, samt i öppenvården där jag tillbringar mina dagar numera.

Lite krasst: Det bästa med 2018

  • Jag mötte mitt livs kärlek
  • Jag sökte hjälp – och fick samt mottog den med öppna armar och ett väldigt öppet och ärligt sinne
  • Jag skrev flera uppskattade texter och artiklar som publicerades i bl.a. Hufvudstadsbladet
  • Jag lyckades sortera bland mina kontakter då jag insåg vilka som är värda att kallas vänner (automatiska bortsållningar sker när det blåser en aning)
  • Jag sjöng jättemycket karaoke!
Gilla, dela och följ, för tusan!

Nya kontakter (på det fantastiska svenska språket)

Första natten i nya hemmet avklarad. Svalt, mörkt och tyst.
Blake och jag var ute på kvällspromenad och försökte bekanta oss lite med nya stadsdelen. Snön föll och det var hemtrevlig belysning i trädgårdarna. Så där lagom – inte vulgärt. Fina hus här i Baggböle; gamla flådiga byggnader blandas friskt med nya eleganta villor och parhus. Detta var en svenskspråkig by på 1800-talet, med fyra hus och 40 invånare och 1946 blev Baggböle en del av det växande Helsingfors.

coffee and chihuahuaFörsta morgonkaffet intaget här (se bild). Vi bor i ett tvåvåningshus med rum för 10 personer, stort kök och vardagsrum (vindsvåningsaktigt), tvättstuga och den obligatoriska bastun.
Jag har ju svårt att komma ihåg namn men jag kämpar förtvivlat. Har träffat K med rakad skalle, mogne J, snygg-M samt en tös vars udda namn börjar på M.

Idag ska jag syssla med pappersarbete och förbereda mig inför morgondagen då öppenvården drar igång med terapi och diskussionsgrupper etc. (som på behandlingshemmet). På torsdag har vi boendemöte samt en diskussionsgrupp här hemma. På fredag ska jag på arbetsintervju.
En bit i taget pusslar jag ihop mitt liv.
Jag vaknade av att jag skrattade. Minns inte vad jag drömde, men jag skrattade högt.

Zappade mellan morgon-TV-sändningarna medan jag åt frukost och kom fram till följande:

Public service: färglös dekor och småfula programledare (man och kvinna) med gula tänder. Klädsel: grått och svart. Väldigt långa inslag.
Meteorologen: väldigt rapp och purfinsk ung blond man. Han ser prydlig och proper ut men jag tror att han är lite ’pervers’.

Reklamkanalen: färgglad dekor och snygga programledare (man och kvinna) med vita tänder. Klädsel: färgglatt och trendigt. Kortare, snuttifierande inslag.
Meteorologen: bystig, eventuellt lite rultig, ung kvinna iklädd väldigt snygg kungablå blus.

Jag föredrar reklamkanalen. Det är skönt att vila ögonen på någonting färgglatt och snyggt när det är ukrainaväder utanför fönstret.

snusare
Snus!

Jag stötte ihop med en av de boende: J. Han växlade plötsligt över från finska till svenska då han frågade om jag inte är svenskspråkig. Jag berättade att släkten är från Österbotten men att jag är född och uppvuxen i Sverige. J är från Åbo skärgård och han berättade att han gärna samtalar med mig på svenska hädanefter eftersom han har börjat tappa sitt modersmål.
Senare kom han upp för att hälsa på Blake och vi samtalade om ditt och datt. Han tog upp ett av mina favoritämnen – svensk politik – och jag blev ju eld och lågor så klart. (Obs. det var han som började!)
Ja sa att ”Sverige stod nog med en alltför utsträckt hand och sa ’kom hit’ men sedan kunde de inte hantera situationen”.
”Ja”, svarade jag. ”Det var mycket därför jag ville lämna landet. Jag kände mig inte hemma längre.”
Sedan bjöd J mig på snus (se bild).

Jag måste säga någonting positivt eftersom jag så ofta har klagat på vården (jag blev bitter när min bror dog i cancer då han inte fick hjälp i tid) (det var i och för sig i Sverige och jag har ingenting att jämföra med här i Finland).
Jo, det är så att jag är mycket tacksam och ödmjuk över att jag får den hjälp jag är i behov av.
Först på behandlingshemmet med så fantastisk, engagerad och kunnig personal.
Och nu här. Jag känner direkt att personalen är på ”min sida”, så att säga. Engagerad och kunnig även här och det finns många olika vårdformer så man hittar efter lite letande den form som passar en bäst.

På eftermiddagspromenaden försökte jag hitta rätt busshållplats inför morgondagen men GPS:n strulade. ”Gå rakt fram och om 800 meter, sväng höger.”
Insåg att vi gick åt fel håll och vände om. Fortfarande: ”Gå rakt fram och om 800 meter, sväng höger.”
Får göra ett nytt, lite mer manuellt, försök på kvällsrundan.

Gilla, dela och följ, för tusan!