Vem vill bajsa på asfalt?

Jag drar på mig ytterkläderna och det irriterar mig att det ännu inte är sommargarderoben det gäller.
Blake får på sig kopplet och vi kommer snart ut på gatan. Jag är allmänt grinig.
Känner mig trött på det mesta. På corona. På vintern som inte kom. På våren som dröjer. På det plötsliga jävla snöfallet.
Jag snörvlar. Fick i förrgår plötsligt feber; jag vaknade mitt i natten och darrade.
Jag har huvudvärk och känner mig dimmig. Det svider i ögonen.

Solen skiner och det är förvånansvärt mycket folk i rörelse. Klockan är strax efter fem på eftermiddagen. En massa joggare – så fruktansvärt hurtiga ränner de runt. Att de orkar. Hästsvansar och slappa lemmar vaggar i hysterisk takt.
Gott om hundar. Blake morrar och skäller.

Vi svänger av och passerar snart ambassader och Nya barnsjukhuset som är så färgglatt. Saudiarabiens flagga irriterar mig. Vem fan sätter ett jävla svärd på sin flagga? Men ja ja, med hjälp av svärdet spred ju krigsherren, Den Så Kallade Profeten, sitt sinnessjuka budskap över världen.

Vi fortsätter framåt i ett rasande tempo men plötsligt slår Blake arslet i marken och han gör det inte på trottoaren utan på andra sidan staketet eftersom där finns gräs. Vem vill bajsa på asfalt?

Vi hastar vidare (jo, jag städade efter min hund) och någon har hängt upp ett lakan med ett stort rött hjärta från ett fönster.
Undrar om denna vänlighet som jag upplever att har kommit med Viruset stannar kvar när Viruset är borta? Ett tag kanske.

Det är så vackert i Tölö. Solen kämpar. Man känner att våren inte är långt borta.
Ja, enligt meteorologerna är väl våren redan här men det märks ju inte eftersom det fortfarande ligger lite snö här och där efter morgonens snöfallschock.

Byggnaderna är vackra.
I Tölö bor bara lyckliga människor.
De lever sina harmoniska, härliga liv i de välstädade, minimalistiskt inredda hemmen.
De har sitt på det torra.
De är två. Eller många fler. Men allra minst så är de två.

Vi går och går och till slut gör vi en liten avkrokning från rutten och börjar gå mot väderstrecket som vi kom ifrån.
Vi genar över Mejlans sjukhusområde.
En massa ansiktsmasker. Heter det så? Munmask? Käftmask? En ansiktsmask är väl en skönhetsprodukt?
Inte fan vet jag.

Jag nynnar någonting och någon tittar upp. Sjukhusbyggnaderna är enorma på både höjden och bredden. Så många liv där inne. Vissa på väg att slockna.
Livet är skört.
Livet är nu.
Idag.

Vi går mot röd gubbe och in på gården. Hissen upp och nyckeln i låset.
Jag har fortfarande ont i huvudet men jag är inte lika grinig längre.
Om detta är min sista dag i livet – varför ska jag slösa bort den genom att vara sur?

En vanlig fredag

Har en ledig dag bakom mig och den tillbringade jag med Blake. Vi var ute på ett par långa promenader.
I förmiddags strosade vi runt i Tölö och satt ett tag i Topeliusparken där Blake ’cruisade’ ’bitches’. Blake gillar damhundar.

På eftermiddagen promenerade vi mot Fölisön och stannade till i Mejlans arboretum som jag inte visste existerade. Ser fram emot att återvända till Rosengården när rosorna inte ser så vissna ut som nu.

Kvällen avslutade jag med att träffa tre vänner från min nu avslutade ’gruppterapi’. Det är bra människor det. Bra människor identifierar sina problem – OCH tar tag i dem.

Igår testade jag ett nytt preparat som ska hjälpa mig att sova. Insomningen tog ett tag men när jag väl somnat så sov jag. Banne mig. Får se om det var en tillfällighet eller om preparatet faktiskt hjälpte. Ska göra om proceduren i natt och se vad som händer. Återkommer i ämnet.

Cykelturer och Eurovision

Myspys i soffan med Blake.

Det var ju en helt trevlig helg det är.
Jag har inte gjort så mycket egentligen.
Har varit på långa långa promenader med Blake för att spana in våra nya omgivningar här i Mejlans/Tölö.
Tog även en första cykeltur till Sörnäs där jag går på möten några gånger per vecka. Ville mest kolla upp snabbaste rutten samt hitta ”säkra” cykelställ – området kring Sörnäs metrostation kan var en smula… stökigt.

Jag premiäranvänder tvättstugan. Efter att de senaste decennierna haft tvättmaskin i hemmet så kändes det lite ”jobbigt” att plötsligt vara tvättstugeperson igen, men det gick fint och jag slipper att som i min ungdom gå till en annan byggnad; nu bara hissen ner. Det gick fint och jag kände mig som en hemmaman.

Vidare har jag ordnat lite i hemmet. När man flyttar så placerar man saker och ting på ”logiska” ställen men efter ett tag inser man att vissa prylar gör sig bättre i helt andra hyllor och skåp. Det blir kanske inte lika logiskt, men mer effektivt och användarvänligt.

Har kollat en hel del på gamla Eurovision-år och sträcklyssnade på min bekant Emils projekt om refuserade Melodifestivalen-bidrag. Rekommenderar Schlagervännernas podcast för er som är intresserade.

Nu är det söndag kväll och jag ska avsluta veckan och kvällen med Big Brother – mest för att jag övar på min finska och vill lära mig en massa slang, så att jag hänger med! #integration