Det är mycket nu

Jag har nu avancerat från att vara företagets twittrare (eller twitterredaktör som var titeln fru Chef gav mig) till att även vara företagets bloggare.
Min ”brittiska” (hmm?) humor ska tydligen göra susen bland kunder och klienter, fick jag höra igår.
Jag sitter således här och tokskriver och att ”skriva på beställning” är så mycket svårare; jag måste ju skala av en hel del av min fantastiska, sprudlande personlighet. Balansen är hårfin, ty jag måste ju finnas kvar – men inte hela jag (det kan ju faktiskt bli för mycket av det goda).
Idag skriver jag en text om lyckan i att kunna ”ignorera” på sociala medier. Tänk om det fungerade även ute i det ”vanliga” livet… Är poängen.

Gilla, dela, följ gärna!

Privat: Utan rubrik

Sol på himmel och sol i sinne.
Varsamt knackar våren på. Släpp in mig, hojtar hon. Jag kommer med glada bud och fina besked.
Jag gör som hon säger. Öppnar upp. Suger i mig den friska, frestande sötman.
Fyller lungorna med ”nytt”. Så mycket nytt.
Kisar.
Glor.
Hör fågelsång och dripp-dropp.
Glada skratt och sylvassa klackar mot den bara asfalten.
Fru Vår kastar med håret.
Rättar till den korta kjolen.
Häll upp ett glas whisky, säger hon glatt. Jag är här för att stanna.
[Hmm, känns som en repris.]

Gilla, dela, följ gärna!

Insändaren – Extended (Original) Version.

Dagens Metro
Angående insändaren i dagens Metro så inser jag i efterhand att texten blev på tok för lång. Dessvärre strök redigeraren de bästa partierna, så hela texten kommer här:
Med eller utan fjädrar
Svar till Snezana (Metro 13/10). Du, och många med dig, missar poängen. Oavsett om en människa ”går runt med fjädrar i stjärten” så förtjänar han eller hon lika mycket respekt som alla andra. Vi ska inte bedöma våra medmänniskor efter hur de ser ut, utan hur de är som människor. På samma sätt förtjänar en kvinna med millimeterkort kjol samma respekt som en dam i elegant långklänning.
Sedan det här med att ”vi alla tycker olika”. Vad är det du ska tycka om? Varför ska du överhuvudtaget tycka någonting om något som på intet vis påverkar dig? Bara för att jag (homo) inte förstår eller uppskattar raggarbilskulturen så ställer jag mig inte på gatan och skriker ”dö!” varje gång raggarna kör runt längs stadens gator och torg. Jag låter dem – respektfullt – hållas.
HBT-människor paraderar för att de vill visa andra att de finns, och för att bevisa för sig själva att de inte är ensamma (underbar känsla). Prideparaden äger rum EN dag per år. Övriga dagar är som en enda lång orgie i heterosexualitet – den faller mig ej på läppen, så jag pysslar med annat under tiden.
Kim Milrell
Och den som undrar vad det var som fick mig att se rött och att klockan 06:45 igår morse skriva mitt livs andra insändare (ska bli min nya grej), kan läsa denna lilla text:
Gårdagens Metro

Länk: Metro PDF

Gilla, dela, följ gärna!

Ett vanligt möte, en vanlig söndag, i ett vanligt Stockholm

Gunilla flämtade högt när hon klev in i det provrumsupplysta källarrummet. Trapporna hade sugit musten ur henne, men nu var hon framme och hon log inombords när hon noterade att stolen i mitten på den främsta raden var ledig. Kvickt som attan skumpade hon dit. Innan hon slog sig ner vände hon sig bakåt, åt höger samt åt vänster och hälsade och log mot alla och envar. Det var inte många ansikten hon kände igen, men hon ville trots allt verka trevlig.
Juristen Göran klev in och bostadsrättsföreningsmötet kunde börja.
Gunilla var noga med att stänga av ljudet på mobiltelefonen och hon hängde den fluffiga täckjackan på stolsryggen, puffade upp det röda, permanentade håret och sedan så… Var vi igång.
Göran hann inte säga många meningar innan Gunilla sträckte upp handen; hon hade en fråga på lager. ”Räknas balkongen till boytan?” Göran svarade kort att så naturligtvis ej var fallet och därefter fortsatte han berätta om den stundande ombildningen.
Gunilla sträckte återigen upp den rultiga lilla handen. Och igen. Och igen. Och igen. De avbitna naglarna blev snabbt en dominerande del av utsikten. Gunilla var en mycket frågvis kvinna, men snart började även andra personer ställa frågor och Gunilla trivdes inte med att dela rampljuset. Hon levde ensam, hade ett trist jobb och få vänner och när hon gick på möten så ville hon ha uppmärksamhet. Hon krävde uppmärksamhet!
När Björn, en äldre herre med stort burrigt skägg och små runda glasögon, ställde en fråga rakt ut i luften så brast det för Gunilla. När hon nästa gång fick ordet så började hon med att säga: ”Ja, jag tycker att det vore trevligt om vi som ordningsregel kunde ha att samtliga räcker upp handen innan de säger något. Nu har jag suttit här med armen i vädret väldigt länge och det är jobbigt då jag har så väldigt svaga muskler”.
Ett sus gick genom lokalen.
”Då till min fråga…”, fortsatte Gunilla.
Ingen lyssnade. Alla surrade.
Halvvägs in i mötet ställde Gunilla undan sin medhavda vattenflaska och började gräva i handväskan. Snart prasslade hon med ett papper. Hon prasslade med flit; hon ville verka påläst och viktig. Prassel, prassel och så sträckte hon återigen upp armen. Lite halvt så där – hon hade ju trots allt mycket svaga muskler.
Göran, för övrigt en mycket charmerande skåning med väldigt, väldigt lång stubin, gav Gunilla ordet och hon bräkte på med sin släpiga, nofsiga stämma: ”Det står ju här, i det här informationsbladet vi fick hem inför det här mötet, att har man frågor så går det bra att ringa dessa nummer. Jag kan tala om för er att jag ringde och vet ni vad – jag fick ”no comments” på fyra av mina fem frågor!”
Återigen gick det ett sus genom källarlokalen.
”Fyra av fem!”
Gunilla fick inget ”svar” på det påståendet.
Göran började tröttna. Han gav ordet till Katinka – den enda utomnordiska mötesdeltagaren. Med gnällig men mycket, mycket spröd röst frågade Katinka om den nya tvättstugan skulle komma att hålla samma höga standard som den gamla. ”Kommer där att finnas TORKRUM?”
Göran svarade att när en ny tvättstuga byggs så kommer den naturligtvis att hålla minst samma klass som den förra. ”Allting vi talar om idag handlar ju om förbättring.”
”Men finns där inget torkrum”, sa Katinka näsvist, ”så är ju det ingen förbättring”.
Kim, bögen med den gosiga hunden, reste sig upp och rättade till den eleganta kepsen och sa: ”Men kom igen nu, medborgare. Vi har blivit erbjudna att köpa våra stockholmska lägenheter till kraftigt rabatterat pris – vi snackar närmare halvmiljonen – och ni orkar bräka på om tvättstugor och balkongkvadratmetrar! Jag är ledsen, men jag orkar inte lyssna mer – nu går jag och tränar. Och for your information så röstar jag ja.”
Fjollan tog träningsbagen och ilade iväg.
Kvar satt Gunilla och hängde läpp. ”Fan att det alltid ska vara nån fjoll-fia som stjäl uppmärksamheten”, muttrade hon.
Därefter förklarade Göran mötet avslutat – inga nya frågor ramlade ju in.

Gilla, dela, följ gärna!

Karaktär 3

Dags för ytterligare en av karaktärerna som förföljt mig i många år. Mona är en legend!

Mona är en 48-årig kvinna med smak för det lyxiga i livet. Hon var hemmafru större delen av sitt äktenskap som fick ett bryskt avslut då maken Åke lämnade henne för den betydligt yngre Liisa och flyttade med denna till Brasilien. Äktenskapet hade börjat gå utför i samband med att Mona tog över en skönhetssalong och inte längre fanns tillgänglig för Åke dygnet runt. Deras sexuella sida av äktenskapet var inte mycket att hänga i julgranen så som singelkvinna har Mona börjat experimentera en hel del. Många är de ynglingar som legat mellan hennes dyra lakan i den gula villan i Svedmyra. Mona är lång och smal, har blont hår till axlarna och illröda enorma läppar. Hon klär sig elegant i korta kjolar och höga klackar. Mona är känd för att vara utmanande – men inte på ett trashigt sätt. Hon röker en hel del och älskar whisky. I och med skilsmässan fick Mona inte bara behålla den stora villan – hon fick även en rejäl summar kontanter så hon tillbringar inte så värst mycket tid på salongen numera. Mestadels ligger hon hemma framför brasan med en whisky i ena handen och vem vet vad i den andra.

Gilla, dela, följ gärna!

Karaktär 2

Här fortsätter min presentation av karaktärerna som förföljer mig.

Bettan är en sorglig typ. Hon är 29, bor ensam med sin katt i en sunkig, inrökt lägenhet i Solna och hon har aldrig haft eller ens på allvar försökt skaffa sig ett jobb. Bettan har råttfärgat, stripigt, halvlångt hår och är enligt egen utsago “kraftig, tjock, fet”. Bettan lider av social fobi och trivs således bäst i hemmets lugna vrå. I och med att åren gått har hon dock börjat sakna något i sitt liv. Eller någon snarare. Därför är hon nu på jakt efter en man som är som hon själv. Hon raggar på nätet men tackar nej till en fika på stan eftersom “kaffekoppar med små öron gör henne darrig och nervös”. Därför bjuder Bettan hem sina dejter. Hon ber karlarna ta med sig “en hamburgermeny, extra allt och ett sexpack folköl”, sedan sitter de där i den inrökta lägenheten och ser en sopig actionrulle på Canal+.
Bettan är en van lögnare. Hennes livslögn är att hon varit med i en reklamfilm för en östeuropeisk hamburgerkedja. Hon har till och med photoshoppat ett bildbevis.
Nästa gång: Mona

Gilla, dela, följ gärna!

Karaktär 1

Jag har nog aldrig berättat om alla karaktärer som förföljer mig. De lär hamna i en bok någon gång men för tillfället lever de mestadels genom ett sidoprojekt på jobbet.

Först ut: Norska Kvinnan.
Norska Kvinnan avslöjar aldrig sitt namn. Hon är 46, bor ensam i en etta i Stockholms innerstad och jobbar inom vården. Norska Kvinnan har mörkt, lockigt hår, är väldigt lång och en aning bufflig. Själv tror hon att hon är graciös och något av en amazon. Norska Kvinnan lider av kronisk ensamhet och hennes mest utmärkande drag är att hon rimmar allt hon säger. Hon skriver även mycket sopiga dikter. Idag skrev hon;
Söndagen är här
Ensamheten på själen min tär
Lördagen var trist
Allt mitt hopp jag nästan mist
Ingen man syns till
Hur mycket jag än vill
Ingen väninna jag heller får
Fäller nu en ny bitter tår
I hjärtat finns det snö
Jag hade nästan föredragit tö
Ensamma äro icke alla
Vissa på varann kärleksfullt kalla
Många moln på himlen min
Säg mig vännen; finns de även på din
En ny vecka börjar snart
Kastar mig ut i superfart
Kanske under nästa vecka en ny man jag kan finna
Som gör mig till sin enda, kära kvinna
Lämna mig nu, du ensamhetens djävulska klo
Släpp greppet och ge mig glädjero
Ingenting verkar spela någon roll
Så länge ingen man på mig har kärlekskoll
Kanske en drink på en flashig bar
Sedan hem till mig vi far
Vi älskar och skrattar och pratar och ler
Du min fader om handen min ber
Många kärleksbarn jag sedan punga ut
Och äntligen får ensamheten ett storslaget slut
Semestrar gör vi på främmande mark
En tur vi tar i kärleksbåten av bark
Många drömmar bär jag inom mig
Delar du dem, finns de även inom dig
Men nu sitter jag ensam med lackade naglar
Den omsorgsfulla maken i ansiktet flagnar
Ännu ett glas av vinet så rött
Hoppas du av detta icke blir stött
Rödvinslådan snart är tom
En klibbig hinna den lämnat i min gom
En rödvinstant jag blivit har
Så går det när man lever utan karl
Jag dukar för två
Hoppas det på dörren ska ringa på
Önskar att du där ska stå
Famnen full av presenter jag ska få
Slipsen din i ilfart åker av
Vi älskar i badet som i kärlekens hav
Drömmar detta dock enbart är
Å, om du ändå vore här
Stearinljusets låga brinner ut
Festen verkar ha tagit slut
Den hann ju inte ens börja
Så vad har väl jag egentligen att sörja
Nu in i badrummet jag går
Ställer mig på mina tår
Baddar trynet, sminket ska väck
Celluliterna jag trollar bort från min häck
Jag orkar inte kämpa mer
Då ändå ingen min smärta ser
Jag har orkat många mil
Men nu tar jag nog min sista sorgens sil
Nästa gång: Bitter-Bettan från Solna.

Gilla, dela, följ gärna!

Kristdemokrat goes dirty

Sånt här får jag betalt för att dikta ihop på jobbet.
Så, jag kilade bort för att rösta. Välklädd som alltid. Skyhöga pumps, kort kjol och stor blus som hängde på sniskan och avtäckte min sensuella axel.
Tog valsedlarna för partiet jag röstar på (se tidigare inlägg) då ynglingen som delade ut kristdemokraternas valsedlar tvingade mig att ta sedlar även av honom. När jag kom ut ur båset och klev ut på trappan såg jag att han packat ihop sina saker och stod och sträckte på sig.
Jag gick fram till honom och gav tillbaks valsedlarna.
“Ta det inte personligt”, väste jag i hans öra och jag tror jag lät läpparna snudda vid hans snibb.
Han sa inget, log bara.
“Ska du hem nu?” frågade jag.
Han log ännu bredare och svarade; “nja, jag hade tänkt träffa några kamrater men det blev hastigt instlällt”.
“Följ med mig hem på en kopp stärkande så talar vi om våra politiska meningsskiljaktigheter”, föreslog jag rappt.
Vi satte oss i hans bil (med bilbarnstol i framsätet så jag satt bak) och körde hem till min gula villa.
Bjöd honom på en whisky och han gjorde klart för mig att han var trött på att snacka politics. Istället berättade han om hur inrutat och trist hans liv var.
Jag satt i finfåtöljen mittemot honom och lät benen glida isär. Trosorna hade jag så klart tagit av mig. Jag noterade hur han började svettas och hur han inte kunde slita blicken från mina nedre kroppsdelar. Snart klev jag fram till honom, avlägsnade slipsen, knäppte upp skjortan och spände av bältet som jag band fast hans händer med. Jag förde honom till sovrummet på andra våningen och gav honom en omgång han sent ska glömma.
“Milda makter” skrek han när han nådde klimax för tredje gången.
Sedan åkte han hem och jag lade mig i ett hett bad.
Gud vad jag älskar mitt liv.

Gilla, dela, följ gärna!

Krönika 4

Nu är den fjärde Pridekrönikan publicerad. Det tog några dagar, men bättre sent än aldrig.

Dagen efter

Så var paraden avklarad och snart är Pride slut för denna gång. Varje år hänger det på en mycket skör tråd om jag överhuvudtaget ska delta i paraden eller ej (av ren lathet, tre dagars festande tär på en trettioårings kropp). I sista stund ändrar jag mig alltid och varje gång är jag lika glad över att jag tog mitt förnuft till fånga. Oftast när jag frågar om anledningen till att någon inte går i paraden får jag höra att personen i fråga inte vill bli representerad av ett tåg som ser ut som en cirkus. Då är det väl bäst att komma dit och representera sig själv då! Jag önskar att alla människor skulle få uppleva känslan man får när man går längs gatorna, kantade av alla tänkbara slags människor. Häromåret fick jag äran att bevittna ett (mycket) äldre heteropar sittande på sina rullatorer, frenetiskt applåderande, och det var fantastiskt att se. Inte ens regnet sänkte humöret hos vare sig deltagare eller åskådare igår, utan Hornsgatan förvandlades på ett ögonblick till ett hav av paraplyer. Synd bara att de inte var regnbågsfärgade. Störst applåder fick som vanligt de underbara människorna som gick bakom plakatet ”Stolta föräldrar till homosexuella barn”. Jag blir lika lycklig i hjärtat varje gång jag ser dem och jag önskar så att de vore många, många fler! Hur kan man inte vara stolt över sitt barn? Hur kan man inte förstå att man är som man är och att det inte är något man vare sig kan eller bör försöka ändra på? Hur kan man inte ta till sig att alltsammans handlar om kärlek?
Igår samlades ett gäng insnöade nazister vid Odenplan för en antihomodemonstration och i dagens DN kan vi läsa vad en av deltagarna, Emelie från Uppsala, har att säga om saken: ”Det är fel att de ska hålla på och pussas öppet framför vanligt folk.” Det är så lätt att glömma att det finns unga människor mitt ibland oss som kan kläcka ur sig sådana idiotiska uttalanden. ”Den sortens kärlek är fel”, säger Emelie vidare ”det är inte meningen att det ska vara tjejer med tjejer och killar med killar. Men ju mer de visar upp sig, ju mer anhängare får de. Och då blir det fler som tycker det är okej att vara så”. Jag blir mörkrädd. Ingen Emelie från Uppsala ska komma och uttala sig om min kärlek för den vet hon absolut ingenting om.
Så länge jag riskerar att bli nedslagen på grund av att jag är tillsammans med en person av samma kön tänker jag gå där och trampa i den där paraden.

Gilla, dela, följ gärna!