Sömnlös, terror, dokumentärer, sommarfräsch grabb

Klockan är halv två på natten och jag låg och kollade på en dokumentär tills jag höll på att somna, så då gick jag till sängs.

Men så kom jag att tänka på att jag snart återigen svänger upp på ‘hemgatan’ i Tel Aviv, och då blev jag så exalterad att jag plötsligt blev pigg. Så lika bra att skriva några rader.

Ja, jag åker om några dagar – om inte de där terroristerna [twitter] ställer till det [twitter] för mig igen (som för snart ett år sedan då flyget ställdes in p.g.a. palestinsk raketbeskjutning – jag kom dock iväg till slut).

Och fastän det ibland blir så att larmet går och en med hjärtat springer mot skyddsrummet [läs mitt inlägg Terror i Tel Aviv] så är Israel i allmänhet och Tel Aviv i synnerhet det enda stället på jorden (som jag hittills har besökt) där jag kan andas ordentligt. Andas friskt.

Kan vara svårt gemene hen att förstå, men så är det.

Dokumentärer förresten – jag slukar dokumentärer.
En god dokumentär kan handla om i stort sett vad som helst, så länge den är gjord väl och på ett intresseväckande vis.

Bland de senaste sedda hittar vi en om EU, en om Marine Le Pen, en om att rikt folk i London bygger till källarvåningar på sina hus då de varken får bygga ut eller bygga uppåt, samt en israelisk dokumentär om islamiseringen av Europa.

Under dagen som gick så hann jag även med att raka av mig mitt rekordlånga skägg samt snagga min skalle [instagram].

Avslutningsvis vill jag tacka mina många – och väldigt olika – vänner.

Tack för allt!

Please follow and like us:

Dag 1 på ZF UK:s Israelresa

Jag har nyligen börjat arbeta på Sionistiska Federationen i Sverige och nu är jag i Israel med ”kollegorna” från London.

Dagen började på Carlton Hotel i Tel Aviv, med ett kort introduktionsmöte och korta individuella presentationer.
Därefter hoppade vi in i vår buss och åkte till den brittiske ambassadörens residens. Vi fikade och herr Matthew Gould talade om relationen mellan Israel och Storbritannien. Han talade även om läget i Mellanöstern och om utvecklingen i Iran samt om – vad jag brukar kalla – huliganmedia.
En frågestund följde och ambassadörens hund Sophie knyckte croissanter från gästernas tallrikar.

Vi klev på bussen igen och kördes till ITIC (Meir Amit Intelligence and Terrorism Information Center). Vi fick en kort introduktion om vad de pysslar med och därefter visades vi in i de två ”terrorrummen”. En charmerande farbror visade upp och berättade om tillvaratagna palestinska föremål, såsom de kartor som används i skolorna, där Israel inte finns. Till motsats från de korrekta kartor som officiellt visas upp. Avsaknaden av Israel märktes även av i de EU-sponsrade skolböckerna. Vi fick även se bland annat kassamraketer och hur självmordsbombare hyllas i de palestinska områdena. De absurda broschyrerna om hur självmordsdåd är reko och hyvens gjorde mig kall inombords.

Vi mötte den tidigare chefen för MossadEfraim Halevy. Han pratade om sitt yrke och om säkerhetsläget för Israel och om händelserna i Mellanöstern i allmänhet.

Vi såg en film om hur Mossad och andra aktörer arbetar under cover. Därefter berättade en dam om hur Mossad arbetade i det förflutna och om de i arbetet dödade människorna vars namn finns inristade minneslabyrinten på centret. Oerhört intressant och rörande. (Som hur israelerna tog sig till Sudan och under tolv år låtsades bygga turistbyar då de i själva verket samlade ihop de etiopiska judarna för att ta dem från misären till Israel.)

Efter denna mycket intressanta upplevelse reste vi norrut, till byn Isfiya där många druser bor, i närheten av Haifa. En trevlig man berättade om hur druserna lever tillsammans med judar, muslimer och kristna och hur alla har det gott. Han berättade även om drusernas religion och traditioner. Därefter åt vi ljuvlig – väldigt sen – drusisk lunch.

Bussfärd tillbaka till Tel Aviv. Vi skulle träffa Asaf Zamir – Deputy Mayor of Tel Aviv – men på grund av sen ankomst på grund av trafikkaos så hann vi inte det.
En mycket intressant och lång dag!

Och jag lärde mig att den enda kosher McDonalds-restaurangen som finns utanför Israel hittas i Buenos Aires!

bild 1

bild 2
Raketer.
bild 3
Självmordsbombarhyllande broschyrer.
bild 5
Inget Israel på de palestinska kartorna. Ej heller i de palestinska skolböckerna (som våra skattecash bekostar).

bild 2

bild 4
Används av självmordsbombare.
bild 1
9/11 firas. Här i format av en tändare.
bild 3
Före detta chef för Mossad talar.
bild 4
Drusisk middag.
bild 5
Vy i Isfiya.
Please follow and like us:

”So why was the wall raised, why were the checkpoints established?”

Hello,

As I read mr. Kim’s blog and the ”letters from Israel section” I started to feel that I should share my experience, and my opinion of Israel, it’s people and the Israeli-Palestinian conflict that seemingly became part of our lives. But as I imagine the letter I would write it always goes to dark places.
I do not wish to make a grim picture of my beloved Israel, but it seems if I wish to discuss the conflict, specially the allegations of Israeli apartheid, that hurts me deeply, I have to go there.

When discussing the check points and the West Bank wall people say it’s illegal and inhumane, that we don’t have a right to treat the Palestinians as some sort of cattle that we close within a cage. Today all I hear of Israel are these allegations of racism and apartheid, but all I can recall of why all of this was created, is my time at school around the year 2000 when the Second intifada (A.K.A Intifada Al-Aqsa) started.

As the Palestinian Popular uprising started one of the most remembered incidents was the Ramallah lynch where two IDF reservists entered Ramallah by accident (there were no checkpoints at that time) and were lynched by a large mob. After this incident our teachers devoted an hour talking about the conflict. I clearly remember my teacher saying: ”Although this is a bloody incidents, I try to understand the Palestinian point of view. They have accumulated a lot of anger and that two soldiers were an object that they could focus their anger on.”

After the incidents a wave of murderous terror acts started. Every other day a suicide bomber blew up in a bus, or a mall. At first, it was working, people got scared, I remember how for several months everybody refrained of going out, they preferred to stay at home. I felt that too, but then something even worse happened: we got used to it, we became numb. I remember clearly me sitting in class when one of the students that was checking the news on his cell-phone (something new at that time) saying: ”There was a terrorist act in Netanya.” And then us asking him automatically: ”How many died?” and it was just another day in school. I still watched the news regularly, but it was out of an almost compulsive need to be up-to-date. I recall how motionless and emotionless I was as they read the names of the victims: ”And these are the names of the 21 deceased that were taken at the bombing in the Delphinarium night-club in Tel-Aviv…” By the way at this terrorist act most of the killed were kids aged 14-18 and the oldest was the bouncer aged 25. And most of them went to the same school.

So why was the wall raised, why were the checkpoints established? Because as much as we would like the Palestinians to move freely on their lands, we had to take control of the situation. Since those times suicide bombing became very rare (relatively) and what we suffer is ”just” the rockets from Gaza for the most part.

Are the measures we have taken to stop these terrorists humane? Maybe not, many innocent Palestinians now live in less than optimal conditions with many of their rights violated. But were those measures justified? You tell me…

Thank you,

V.P.

Please follow and like us:

Moshe’s Letter

Dear friends,

I cannot summarize the Jewish history or Israel’s history in one letter. So I decided to bring you just a small and narrow point of view of the gap in life between my world and yours.

A few years ago I went to travel in Australia.
The first thing that ”hit” me was when I entered the shopping mall and there was no security guard at the entrance to search the people that goes inside the mall. It looked very strange to me because since I was a kid in Israel there are security guards everywhere. At shopping malls, at cinemas, at theaters, at schools, train stations, bus stations, coffee shops, restaurants, and so on…

I am not sure if you know the reason for all that security but it is very simple: Palestinian terrorists wants to get inside those places and bomb themselves in order to kill as many people as they can, no matter if it’s grown-ups or teenagers or kids or even babies.
I won’t tell you all the horror stories about things they did over the years, I just wish to show you how different my life and your life is.
I also don’t wish to get into the political argument but I think no innocent

man should get killed in any circumstance, no matter what that may be.
This call should be heard loud and clear all over the world.

I don’t blame you for not liking us so much.
I am sure that you know very little about what is really going on in Israel. But you have to believe me: we wish for a peaceful quiet life like you have and like people in every western country have. I can promise you that.

I can just only invite you to come here and travel here and enjoy all the great places we have here. I know it may sound strange after all the ”scary” stuff I said but I can assure you that Israel has a very high standard of security so it’s a safe place and a safe country.

Yours,
Moshe.

Please follow and like us:

”The state of Israel had to be founded in order to protect us, the Jews, from the world”

I’m writing these lines while watching the news. Listening to the reporter saying there has been a terror attack against Israelis in Bulgaria. For now, it says 7 innocent people have lost their lives. The numbers will probably, unfortunately, increase.

Israelis and Jews around the world have always been a favorite target for the radical Islamic terror organizations.

I’m thinking about all the people who say: ”the terror against Jews is only because of the occupation”. They say that if the state of Israel didn’t exist (on occupied Palestinian land), there won’t be terror and hatred against Jews around the world.

Well, I guess I wasn’t aware of the fact that the Israeli occupation existed also during the holocaust, for example. Of course there had been many other events of hate towards Jews, but I’m taking the holocaust as a major argument to that claim.

I find that claim, that the existence of Israel is the reason for the hate – ridiculous, and also insulting.

The state of Israel had to be founded in order to protect us, the Jews, from the world. We needed a country that will stand up for us and protect us, because no other country did when we were being slaughtered in Europe. No other country stood up for us and shouted about one of the most horrible crimes against humanity throughout the history of mankind.

I find myself thinking a lot about the unjust hate towards us. It breaks my heart to see how Israel is being reviewed in the international media, being criticized in every opportunity.

The percentage of the Jewish people in the world is about 0.2%. The percentage of the Arab population in the world is about 23%.

And yet, Jews and Israelis are making such a big contribution to the world. Whether it’s the Nobel prizes some of us receive in medicine, science, economy, math and more; whether it’s the Israeli High-Tech companies, which contributes to the progress of technology around the world and much more.

Islam, which is supposed to be ”the religion of peace”, stands as a contradiction to the Jewish and Christian religions. They hate, they terror, the kill innocent people only because of their beliefs, their way of life and their religion.

How can the world be so blind to the truth? This thought keeps harassing me. I can’t understand that.

There is a sentence I heard once, and I believe it’s true:
”The Arabs have passion for death, as much as the Jews have for living”.

We love life. We cherish our lives and even our enemies’ lives. We think that the gift of life is the most sacred thing there is. And we will keep believing and longing for a better future for us. Because we love life and we will never give up.

I also wanted to thank you from the bottom of my heart, for all the support you give us.
It gives us strength and optimism.

Bless you, friend.

Segev Moses.

Please follow and like us:

”Jag är israel – för en del är detta skäl nog att avsky mig”

Hej,

Mitt namn är Adi och jag är israel.
För en del är detta skäl nog att avsky mig. Som om det vore kriminellt på något sätt att komma från Israel.
Israel har under sin korta existens varit framgångsrikt inom många områden, men vi har misslyckats med en del. Under våra 64 år har vi inte kunnat skapa fred i regionen. En del kommer att säga ”upphör med ockupationen och sluta med förtrycket så kommer freden”. Detta är inte bara att vara naiv – det är också att vara omedveten om vad som händer i vår värld.

Vi prövade med att lämna Gaza och tvingade tusentals israeler att lämna sina hem för att få fred. I utbyte fick vi åtta år med raketattacker. Människorna i Gaza lider, men deras ledare gör ingenting alls för att lösa problemen; de vidmakthåller dem genom att peka på Israel som måltavla. Medierna älskar denna situation med palestinierna som de i underläge och i dessa dagar känns det som om antisemiter har ersatts av palestinaälskare. ”Om vi kan hata Israel utan att verka som om vi vore rasister eller trångsynta, utan i stället som medkännande och politiskt korrekt, så måste det vara rätt.” Det är inte rätt!

Låt inte andra tänka åt er, oavsett hur korrekt eller bekvämt det förefaller. Ta reda på saker och ting själva! Läs om konflikten! Prata med människor som påverkas på båda sidor! Allra minst bör ni avstå från att sprida era feluppfattningar om en situation som är långt borta från er, beträffande vilken ni endast matas av medierna. Döm inte oss på grund av en artikel i en tidning. Ni skulle inte tycka det var trevligt om situationen var den omvända. Vi är visserligen inga änglar (det är det ingen som är), men vi är inte heller några demoner som vill förtrycka andra. Vi är mer som ni än vad ni tror, det är bara det att vi lever i en annan, frustrerande och nästintill omöjlig realitet.

Fred
Adi

Översättning: Ingrid Olsson.
Read this letter in English.

Please follow and like us:

”I’m an Israeli – to some this alone is a reason to resent me”

Hi,

My name is Adi and I’m an Israeli.
To some this alone is a reason to resent me. As if being an Israeli is a crime of some sort.
In its short life Israel has succeeded in many fields, but in some it has failed. In our 64 years of existence we could not bring peace to this territory. Some will say ‘stop the occupation, stop the oppression and peace will come’ but this is not just being naive – it is to be unaware of what is going on in our world.

We tried leaving Gaza, ripping from their homes thousands of Israelis, to find peace. We got eight years of rockets attacks in return. The people of Gaza are miserable but their leaders are doing nothing at all to resolve it, they are perpetuating it by pointing the finger at Israel and saying ”fire”.  The media loves this underdog situation and these days I feel anti-semites are replaced by pro-Palestinians. ‘If we can hate Israel and not appear to be racist or closed minded but instead compassionate and politically correct then this must be right.’ It is not right!

Do not let others set your mind for you, however correct or comfortable it might look. Find out things for yourself! Read about this conflict! Talk to people who are affected by it on both sides! Or at least don’t spread your misinformed opinion of a situation miles away, of which you are only fed by the media. Do not judge us because of an article you read in some newspaper. You would not have liked it if it was vice versa. While we are no angels (no one is) we are also no demons looking to oppress. We are more like you than you think, just in a different, frustrating, almost impossible reality.

Peace
Adi

Read this letter in Swedish.

Please follow and like us:

Sveta & Gilad: 45 sekunder

Detta brev ligger mig varmt om hjärtat eftersom det beskriver just det som jag pratade om i radiointervjun: vardagen mitt i kaoset.
Dessutom handlar brevet om de eviga raketattackerna som svensk media ignorerar, ty ”ingen blev ju skadad”. 

Vi är två arbetskamrater som vill dela med oss av våra känslor. Vi bor båda i Israel men i olika städer. Sveta bor i Ashdod (Israels femte största stad) och under den senaste omgången av terrorattacker fick staden ta emot ett dussintal raketer. Gilad bor i Hod HaSharon, en liten stad alldeles i närheten av Tel Aviv. Vi vill berätta för er om vårt vardagsliv, och hur allt har förändrats under attackerna mot våra städer.

Morgon:

Sveta: Även om jag bor i periferin, endast 40 km från Tel Aviv, kan under rusningstid den lilla åkturen bli en två timmar lång mardröm. Jag stiger upp väldigt tidigt om morgnarna och lämnar hemmet klockan 06:00. Att ta sig till centrala Tel Aviv så här dags på morgonen sparar mig en massa tid och det faktum att jag samåker tillsammans med andra gör att jag slipper körstressen. Att hålla miljön ren genom att minsta luftföroreningarna är en väldigt viktig fråga för mig, och ja, samåkning hjälper mig att bidra till detta samt sparar mig pengar samtidigt. Till Tel Aviv åker vi längs motorvägen och utsikten är mestadels urban – höga byggnader och skyskrapor. Jag bor i Ashdod, som är den femte största staden i Israel, och från Ashdod hela vägen till Tel Aviv finns bebyggelse överallt. Känslan av överbefolkning växer sig starkare ju närmare Tel Aviv man kommer. Den enda pausen från denna känsla av trängsel infinner sig när man passerar områdets största park (Ariel Sharon Park) som en gång var en stor soptipp, men nu håller på att bli omgjord till en vacker park med en flod, blommande fält och allt detta är tillgängligt till fots eller på cykel. Jag älskar att se solen stiga upp längs de höga husen, speciellt när solen reflekteras mot de gröna och blå fönstren.

Gilad: Jag bor i Tel Avivs storstadsområde och till motsats från Sveta, föredrar jag att sova mig igenom morgnarna. Även det faktum att jag bor 20 km från vår arbetsplats tillåter mig att sova normalt under nätterna. Jag åker kollektivt till jobbet. För mig är det en mardröm att köra genom den stockade mardrömmen som är Tel Avivs gator morgontid, så jag föredrar att ta tåget. Det tar mig bara 40 minuter från dörr till dörr, och det skulle ta skulle ta dubbelt så lång tid under rusningstid. Jag kliver upp 07:30, gör mig själv i ordning och tar mig till stationen. Under den här tiden på dygnet är det väldigt bekvämt att åka kollektivt och bussar och tåg avgår med bara några få minuters mellanrum. Jag har två stationer i min stad och tågresan till Tel Aviv tar tio minuter. Från tåget brukar jag oftast föredra att promenera till kontoret. Det tar 15 minuter längre tid, men speciellt att gå längs Yarkonfloden (största floden i Tel Aviv) är väldigt trevligt, speciellt parken i närheten, dagar då det har regnat och luften är frisk och avkopplande.

Arbetet:

Vi arbetar båda två på ett high tech-företag i Tel Aviv, vanliga arbetsdagar på nio timmar, fem dagar i veckan. På eftermiddagarna brukar vi gå och äta på någon av restarurangerna i närheten. Ibland sushi eller thai, amerikanska hamburgare och ibland bara något gott från de internationella restaurangerna i området: judisk-tunisiskt, judisk-marockanskt eller judisk-polskt.

Kvällstid:

Sveta: Jag äter middag med min familj. Vi lagar mat tillsammans minst en gång i veckan – olika rätter från olika länders kök (vi köper de speciella ingredienserna och kryddorna från mataffären) – men mitt favoritkök är det japanska, och jag försöker alltid få mina föräldrar att laga just japansk mat.
Jag läser mycket och avrundar minst tre böcker per månad. Resten av tiden tittar jag på tv, oftast dokusåpor (jag gillar verkligen Master Chef), eller putsar mina html-kunskaper genom att skapa coola hemsidor.

Gilad: Jag tycker verkligen om att se film och jag och min fru går på bio minst en gång varannan vecka. Jag besöker gymmet minst tre gånger per vecka och vi besöker kaféer och barer tillsammans med vänner. Resten av min fritid surfar jag på nätet, läser om sådant som intresserar mig eller bara ‘chillar’ framför rutan.

Under attack:

Sveta: En kväll när jag tillsammans med vänner besökte vår lokala galleria, hördes plötsliget sirener över hela staden och mobilnätet gick ner på grund av överbelastning. Jag var väldigt rädd. Jag visste inte vad jag skulle göra, människor började springa och jag kände mig bortkommen.
Att inte kunna ringa och se hur det var med mina föräldrar, medan sirener, gråt och barn som skrek ljöd, var en av de mest skrämmande upplevelserna i mitt liv.

Allt hade förändrats, plötsligt kändes det som att mitt liv hade stannat – rädslan att gå ut och att vara på ett ställe där du inte visste var skyddsrummet låg, var väldigt skrämmande. Behovet av att vara med min familj har vuxit, jag känner mig mycket tryggare hemma – där vet jag vad jag ska göra när larmet ljuder (gå tre trappor ner till skyddsrummet).

Omedelbart efter första larmet, ville vi ta oss tillbaka hem, men varken jag eller min vän var i tillstånd att köra. Vi var tvungna att stanna i köpcentret i minst en timme till. Det kändes som en evighet innan vi fick skjuts av våra föräldrar. Rädslan hade tagit över oss, vi skakade och bara grät – jag vet inte ens varför.

När vi väl kom hem fick jag veta att vi var under attack och att det kunde pågå ett bra tag. Under natten sov jag inte alls och faktum är att under denna period sov jag knappt över huvud taget. Det var som att sova med ena ögat öppet och jag hade skor och morgonrock redo bredvid sängen, om larmet plötsligt skulle gå under natten.

Jag vill påpeka att livet så att säga fortgick. Jag var fortfarande tvungen att ta mig till jobbet i Tel Aviv om morgnarna. Under sådana här perioder vänds allt upp och ned, jag sover lite under nätterna och på jobbet är jag trött och orolig. Till exempel krävs det bara ljudet av en motorcykel eller ambulans för att jag ska bli rädd.
På jobbet är jag som att allt är okej. Människor frågar hur jag mår och vanligtvis svarar jag blygt att allt är fint, jag sov bara inte tillräckligt. Det är väldigt svårt att beskriva hur denna stress påverkar och snedvrider hela synen på livet. Behovet av att vara förberedd på vad som helst, att vara mer uppmärksam på ljud och att alltid hålla koll på nyheterna, det är helt enkelt inte naturligt för mig. Under den här tidsperioden slutade jag umgås mina vänner. Jag satt mest hemma och väntade på att larmet skulle gå. Vi tar oss ner till skyddsrummet (vi har 45 sekunder på oss att springa tre trappor ner) och sedan väntar vi på smällen. Vi slog vad med våra grannar om var misslien slog ner, och om den blev nedskjuten av ”Iron Dome”.

Gilad: Mina upplevelser från den här tiden är mer av en åskådares. Det bör uppmärksammas att var sjätte israel direkt drabbades, på samma sätt som Sveta. Åtminstone en miljon israeler, inklusive familj och vänner – det finns ingen israel som inte känner någon som drabbades. Hursomhelst är det en stor skillnad: i Tel Aviv är allting öppet och livet fortgår som vanligt.
Trycket här upplevdes inte lika personligt, men vetskapen av att konflikten kunde sprida sig även till mitt hem fick mig att sitta som fastlimmad framför tv:n, framför en av huvudkanalerna, för att se om någonting hade hänt. Antalet samtal till vänner och familj hade vuxit och när de på nyheterna sa att en missil hade landat sprang jag till telefonen för att se att ingen blivit skadad.

Under tidens lopp måste jag säga att vi utvecklade en typ av svart humor. Vi brukade reta Sveta på grund av hennes sömnlöshet och även då hon hoppade till så fort hon hörde höga ljud. (Om hon drabbas av ett nervöst sammanbrott på grund av mig, är jag redo att stå för sjukhuskostnaderna). Mina kusiner som bor på en kibbutz i närheten av Gaza, kom till Tel Aviv över en helg, för att koppla av. De strosade längs strandpromenaden och njöt av tystnaden och av barnens skratt. De sa att de saknade det hela – för de kan inte gå ut (de har fem sekunder på sig från det att missiler har avfyrats tills dess att de landar på marken) och de måste stanna i skyddsrummet hela tiden.

Read this letter in English.
Fri översättning: Kim Milrell. 

Please follow and like us:

Sveta & Gilad: 45 Seconds

We are two co-workers who want to share our feelings with you, we both live in Israel but in two different cities. Sveta lives in Ashdod (the 5th largest city in Israel) and during the last round of terror, the city suffered from dozens of rockets. Gilad lives in Hod HaSharon, a small city right next to Tel Aviv. We want to tell you about our normal everyday way of life, and how everything has changed during the attacks on our cities.

Morning time:

Sveta: Even though I live in the periphery, only 40 km drive from Tel Aviv, during the rush hour this little drive could become a 2 hour nightmare. I wake up very early in the morning and leave the house at 06:00. Getting to the center of Tel Aviv at this time in the morning saves me a lot of time and the fact that I’m doing it with other people (carpooling program) relieves me from the stress of driving. Keeping the environment clean by reducing the air pollution is a very important subject to me, and yes, the carpooling program helps me to feel that I’m contributing to this matter and saves me money at the same time. The ride to Tel Aviv is on the freeway, and the scenery along the way is mostly an urban landscape – tall buildings and towers. I live in Ashdod which is the 5th biggest city in Israel, from Ashdod to Tel Aviv there is uniform settlement continuity and the sense of overcrowding is growing as you get closer to Tel Aviv. The only relaxation from all of that city crowdedness is when we pass by the biggest park in the area (Ariel Sharon Park) which was once the largest landfill, but now it is being transformed into one of the most beautiful parks with a river, flourishing fields and all is accessible either by foot or by bike. I love to watch the morning sunrise on tall buildings, especially when the sun is reflecting from the green and blue glass. It takes me about 40 minutes to get to work after dropping off the rest of the people I’m going with.

Gilad: I live in Tel Aviv metropolitan area, and as opposed to Sveta, I prefer to sleep through the morning hours. Also the fact that I live 20 km from our work place, allows me to maintain a standard course of sleeping through the night. I use the public transport system to get to work. For me, driving to the jammed Tel Aviv is a morning nightmare, so I prefer to use the train. It takes me only 40 minutes to get from my house to the office, which would take twice the time during the rush hour. I wake up not before 07:30, organize myself and leave for the train station. During this time of the day, the public transport is very comfortable to use and there are buses and trains every few minutes. I have two train stations in my city, and the ride to Tel Aviv lasts only 10 minutes. From the train I usually prefer to walk by foot to work. It takes me 15 minutes extra, but walking on the banks of the Yarkon River (largest river in Tel Aviv) is very pleasant, especially the park nearby after rainy days when the air is so fresh and relaxing.

Work:

We are both working in a high-tech company in Tel Aviv, a usual working day of 9 hours, 5 days a week. In the afternoon we usually go out to eat at one of the restaurants in the area. Sometimes Sushi or Thai, American style hamburgers, and sometimes just comfort food at one of the ethnic restaurants in the area:  Jewish-Tunisian, Jewish-Moroccan or Jewish-Polish.

Evening:

Sveta: I eat dinner with my family, we cook together special meals from different cuisines  at least once a week (we buy special ingredients/spices at the supermarket) – but my favorite is the Japanese cuisine, and I always try to pull my parents into cooking from this cuisine. I read lots of books, and finish at least three books every month. In the rest of the time I watch tv, usually reality shows (I really like Master Chef), or polish my web developer skills by developing cool websites.

Gilad: I really like movies, and I go out with my wife to the cinema at least once in two weeks to watch new movies. I go to the gym at least three times a week and in the rest of the time we go out to coffee shops or bars and meet with friends. In the rest of my free time I surf the net, read about stuff that interest me or just chill out in front of the screen.

Under attack:

Sveta: One evening I was hanging out with friends at the local mall. Suddenly sirens sounded throughout the city and the cellphone network went down because of the overload. I was very scared. I didn’t know what to do, people started to run and I felt lost. The inability to call and see what’s going on with my parents, when sirens, cries and screams of children are mixed together in the mall, was one of the most frightening things that I had ever experienced.

All life had changed, suddenly I felt my life had stopped – the fear of going outside the house and to be in a place where you don’t know where the shelter is located, is very daunting. The need to be with my family has grown, I feel much safer at home – there I know how to behave during the alarm (go down three floors to the shelter).

Immediately after the first siren, we wanted to hurry back home, but neither I nor my friend was in a state to drive. We had to stay at the mall for another hour at least. It seemed that it was an eternity before we could get one of the parents to take us. Fear had just overtaken us, our hands were shaking and I just cried – I do not even know why.

Once we got home, I found that we were under attack and it could last much longer. During that night I did not sleep at all and in fact during the whole time that we were under attack I hardly slept at all. It was like sleeping with one eye open and I had shoes and robe by the bed ready for any sudden siren during the night.

I want to clarify that life was, so to speak, moving on; I still had to go to work and get to Tel Aviv in the morning. These are the times when everything is turned upside down, I get little sleep during the night and then at work I feel tired and nervous. For example, it is enough for a motorcycle or an ambulance to pass by our building to startle me. At work everything seems ok. People ask how am I doing, and usually I shyly answer that everything is fine, I just didn’t get enough sleep. It is really difficult to explain how the stress affects and distorts the whole perception of life. The need to be prepared for any event, to be more sensitive to sounds than usual and to be always connected to the news like with infusion, isn’t normal to me. During this time I stopped going out with friends, I’d mostly wait for alarms at home. We go down to the shelter (we have 45 seconds to run three floors down) and then wait for the booms. We gambled with our neighbors on where the missile had fell, whether or not it was fired at by the “Iron Dome”.

Gilad:  My experience during that period is more of a look from the outside, it should be noted that one in every six Israelis were under attack in the same area as Sveta. At least one million people, including family and friends. There is not a single Israeli that doesn’t know at least someone who was under attack during that time. However there are abysmal differences: in Tel Aviv there was no shelling, everything was open and life continued like nothing was going on. The pressure here was less noticeable in personal, but knowing that the conflict might also expand to my house glued me to the news and tv. Even when going to meet with friends, the first thing that we did was to turn on the tv to one of the main channels to see if anything had happened. The number of calls to family and friends had grown and when in the news they said that a missile hit in a populated place I rushed to the phone to check that no one got hurt.

Along the way, I must say that we developed a black humor. We used to annoy Sveta and tease her about her lack of sleep and the fact that she jumps every time something loud passes by. (If she will suffer a nervous breakdown because of me, I’m willing to pay the medical bills). My cousins, who live in a Kibbutz near Gaza, came one weekend to Tel Aviv to relax. They walked around the promenade and enjoyed the quiet and the laughter of children. They said they miss this situation – because they can’t go out (for them it’s five seconds from the moment the missile is launched to the time it hits the ground) and they must remain in the secure room at any given time.

Sveta and Gilad

Read this letter in Swedish.

Please follow and like us:

Fortsatt raketregn (men det talar vi tyst om)

Jag vill bara meddela herrskapet om att det fortfarande, trots den svenska pressens tystnad (tills israelerna slår tillbaka, ty det är härligt och lajbans att trasha Israel och konstant dra den judiska staten i smutsen) regnar palestinska raketer över det heliga landet.
Igår avfyrades minst fyra glada raketer.

Följ Qassam Count på Twitter eller Facebook, ty snart slår israelerna tillbaka med stor kraft och då blir det ett jädra liv och där står ni med judehat i ögonen och vet ingenting om någonting.

Uppdatering: god morgon!

Please follow and like us: