Sverige VS Finland

Sitter i ett väntrum och tänkte roa er och mig själv med vad jag efter drygt tre år i republiken har märkt att är skillnaderna mellan Sverige och Finland. Eller åtminstone mellan Stockholm och Helsingfors.

✔️ Här finns fler träd. Även i städerna. Svensken är en väldigt ivrig skogshuggare som lätt går crazy med yxa eller såg. Här står träden kvar, vilket är gemytligt. 
✔️ Äldre hus får även de stå kvar. Det är charmigt. 
✔️ Man hälsar på busschauffören och när man kliver av hojtar många ”tack” (eller ”kiitos”) eller vinkar lite. 
✔️ Kassapersonalen i matbutiken önskar ”trevlig fortsättning på dagen” eller ”trevlig helg” i en helt annan omfattning än i Födelselandet. 
✔️ Helsingfors är en väldigt trendig stad men alla är inte stöpta i samma form som i det något stiffare Stockholm. Lite mer personlighet syns på gator och torg och i gränder och på bulevarder. 
✔️ Finländska män är ”manligare” än svenska. En god nyhet för heterosexuella kvinnor och homodito män som uppskattar karlakarlar. (Fler skogshuggartyper helt enkelt, men de hugger alltså inte ner träd i skogen utan är intresserade av helt andra ”buskar”. Det kanske är därför träden står kvar ju. De hinner inte huggas ner!) 
✔️ Man åker mer buss och spårvagn än tunnelbana. Nu tillkom ju nyligen nya linjen Västmetron, och förhoppningsvis växer tunnelbanenätet ytterligare.
✔️ Laktosintolerans är betydligt vanligare i Finland. Hyllorna i matbutikerna är fullproppade med laktosfria produkter. 
✔️ Dessvärre är lightprodukter och fettfria dito fortfarande populära här. 
✔️ Starkare alkoholprodukter finns i matbutikerna, men dessa är till försäljning endast mellan klockan 09 och 21.
✔️ Systembolaget heter Alko. Logiskt. 
✔️ Istället för Pressbyrån har vi R-Kioski. 7 Eleven finns vad jag vet inte här. 
✔️ Istället för Max hamburgerrestaurang så har vi inhemska Hesburger. 
✔️ I Finland har vi färre indiska restauranger och fler nepalesiska. 
✔️ Lösgodiset är trams. Finska sura karameller är småsura. Jag vill ha svenska som liksom fräter sönder munnen och man har ont i käften i två dagar efter intag. 
✔️ Snus köper man via grupper på Facebook.

Vad säger ni andra sverigefinländare som har ”återvänt” till Finland?

Gilla, dela, följ gärna!

”As if it’s a Star of David carved on your forehead”

In August 2008 I participated in VOX PACIS, ”Voices for Peace” music conference in Stockholm. I was a singer in an Israeli ensemble, and we met musicians who came from all over the world: Sweden, Norway, Estonia, Georgia, Israel, Greece, Egypt, Morocco, India, China, even traditional performers and buddhist monks in red-orange robes came
from Tibet.
We all lived for 2 weeks in the small youth hostel in Skeppsholmen and most of our rehearsals and concerts were held in Sofia Kyrka, the beautiful 100-year old church standing on a hill overlooking the entire city and beautiful bay. The final concert was to be held in the marvelous Stockholm City Hall (where they give the Nobel prize), where all the musicians will sing together a musical piece specially written for the occasion, accompanied by an orchestra.

I wish to tell you about something strange that happend to me during the trip.

As part of the conference, all groups performed their music in the morning while the other groups watched, at noon we had lunch break and later we continued to rehearse for the final show or do more concerts for outside audience, usually in the Sofia church. One
morning our Israeli group appeared in concert before the other groups, and a solo I performed was slightly off. Harsh remarks from my strict choir-mistress sent me into an angry, grudging mood. We had another concert in the afternoon, but instead of riding the bus to the church with everyone else after lunch break, I walked on foot through the streets since I was angry and wanted to be alone. Before I went up the hill and into the church I entered a small bar on a street-corner, I wanted to buy myself a drink to calm my nerves.

”Hi, I’d like a chaser of Grant’s, please”
A dark-haired youth raised himself from a stool behind the bar and stared at me suspiciously.
”A what?”
”Grant’s. The whiskey? I’d like to have a chaser please” I pointed to the bottle on the shelf behind him. He looked at me as if I had said something obscene.
”A minute” said the boy and went into the back room. He returned with a tall, dark and heavy-set man, the owner of the bar, who was apparently his father or uncle. He looked at me with the same suspicion and talked to me as if serving customers in his own business was the greatest bother and pain in his life. I almost started to feel guilty for disturbing him from doing something that was obviously much more important for him. His accent was unmistakably Arabic.

”What do you want?”
”Well, I’d just like a chaser of Grant’s whiskey, please”

We looked deeply into eachother’s eyes for a short moment that seemed to stretch forever, and I was washed by a familiar feeling, a feeling that many of you Swedish readers may never understand: the feeling that the person you are talking to knows you are a Jew. You never said it, but somehow he simply knows, as if it’s a Star of David carved on your forehead, and from the moment you look in his eyes, you know that he knows, and you know that he has opinions on Jews, and they are covered by a very thin veil of basic politeness. All of this happens in no more than 2-4 seconds.

”Just a minute, let me get a glass” he said, and went into the kitchen. Why, why can’t you use any glass sitting on the bar? Why do you need a special glass for me? What are you going to put in it? Why am I even having such ridiculous and evil thoughts? That’s what was going through my mind. He came back and placed a glass on the bar (it
wasn’t a chaser), and filled it with whiskey from the bottle I pointed to on the shelf.
”Thank you” I smiled and took a sip
”Good whiskey, huh?”
”Yeah, good”
”Where are you from?”
”Australia” I lied, without hesitating for a second.
”Wow, really. What made you travel such a long way?”
”Well, actually it’s because of a girl” I continued to lie.
”Haha yes, always the same story” he laughed ”You know, I like you!” he exclaimed and grinned at me with a smile that was as inviting as a wolf’s jaws. I tried to laugh, and nearly choked on my drink.

He spent the next moment joking in a chauvinist manner on how it’s the woman who ought to travel to meet the man and not the other way around, and I hastily finished my drink, paid and left, never even sitting down.

I walked up the hill to the church thinking to myself: So, this is the end. He must have put some terrible poison in my glass, if I’m lucky it’s just the toxic soap from his dishwasher, maybe they can still save my life in the next few hours, if I manage to survive until the end of this concert. God, the choir-mistress would make me stand and sing even if I was really dying, no chance of getting to the hospital in time. Oh well, it was a good life. A little short, but full. An artist’s greatest dream is to die on the stage, or at least that’s what they say.. Hmm, I guess someone else will have to sing my solo next time, I wonder who they will give it to.

The first musical item in the concert was: ”A ballad of 3 prophets”, sung by the girls of the Israeli choir in Hebrew. Our choir-mistress gave me 3 candles, representing the prophets of the 3 Abrahamic faiths: Moses, Jesus Christ and Mohammed, and told me to put them on the floor in the middle of the church and light them with matches just before the girls start singing.

Soon the church was filled with listeners and the concert was about to begin. I got up and put the 3 candles on the floor. ”Moses” and ”Jesus” lighted up fine, but no matter how I tried, I couldn’t light ”Mohammed”. The audience waited politely in silence as I calmly tried
5 matches one after the other, but in vain: ”Mohammed” simply didn’t want to burn. Finally I raised my head and saw the choir-mistress motioning me with her hand ”Nevermind, it’s fine, we’ll just start to sing anyway”, and I went back to my seat. The concert proceeded from beginning to end without further incident (and thankfully, I

We experience so many things in this life, but only some of them carve themselves into our memory. Happy, sad, profund – or meaningless. Why do we remember them and forget others? I remember the hostile Arab bar owner, but I also remember another sweet Arab who listened to all our concerts, and bought a huge birthday cake especially for me, since I celebrated my 25th birthday during our stay in Stockholm (August 21st). I remember beautiful people from all over the world, of all races, colors and faiths, dancing and singing, drinking, laughing and hugging on my birthday party at the hostel in Skeppsholmen. I will always treasure those short hours and thinking about them always makes me smile and dilates my heart, I always regret that they are behind me. I will always love any person in the world and never judge him by his race, color or faith.


Gilla, dela, följ gärna!

Sommarens bästa dag är redan avklarad

Hej måndag!
Ja, äntligen vardag och äntligen måndag. Att återgå till rutinerna efter en slapp helg känns kalas! Och jag är inte ironisk.
Helgen var underbar och det känns lite sorgligt att jag redan nu kan konstatera att lördagen förmodligen var sommarens bästa dag. Det var det, liksom.
Sebbe och jag lämnade bostaden och mötte upp herr A på Mälarpaviljongen. Medborgarna vallfärdade till vattenhålet och som alltid på MP bestod de av en galen mix av fullfjädrade fjollor, dramatiska drugor samt pimpinetta medelklassdamer med hundratals glin i släptåg.
Halloumiburgaren slank ner (bild i förra inlägget) och de ljuvliga rödbetschipsen likaså. Bira efter bira beställdes och timmarna gick och snart anslöt sig fru J. Sebbe förresten, han låg mest och sov i skuggan. Tuggan fladdrade då och då.
Herr A gav upp och drog och efter ytterligare lite lajbans så lämnade vi övriga MP och tog oss hem till den eleganta stadsdelen vi alla bor i. Lämnade en trött, trött Sebbe i bostaden och ilade över till fru J.
Vi pimplade glatt rosévin på balkongen och samtalade om livet och bostadskarriärer och barndomen och religion (i synnerhet påtvingad sådan) och allt var härligt, somrigt och intressant.
Framåt natten tog vi oss till favoritbaren i Gamla stan och även herr A och hans unga förmåga dök upp.
Vid det här laget var jag väldigt trött efter denna långa, långa dag (och all frisk luft) så mina ögon höll på att fladdra igen. Därmed tackade jag snart för mig och gick hem och somnade som en västgötsk stock.
Heta pumor på Mälarpaviljongen:
Snöälskaren Sebbe:
1. Lyckliga och somriga. 2. Efter lördagens sus, dus, stim och larm krävdes igår ro och tid för eftertanke. Sebbe och jag besökte Skogskyrkogården.
1. Vi vandrade längs Åkervägen i Enskededalen – en fantastisk liten väg genom ett idylliskt villaområde. 2. Alltid är det nåt.
1. Kan ni bära med er prylarna ut så kan ni även bära med er prylarna hem, slöa as. 2. Veckan avslutades med gröna oliver med chili och filmmaraton på Headweb; såg bl.a. The King’s Speech och Please Give och jag rekommenderar dem bägge. Konstaterade för övrigt att söndagsfrossan på Headweb är för oss singlar vad det oundvikliga söndagsligget är för er lyckliga par.
STÖK!oliver med chili
God ny vecka! Möjligheternas måndag! Allt som gick fel förra veckan kan vi åtgärda under denna pinfärska supervecka och så vidare och så vidare.

Gilla, dela, följ gärna!

Äntligen vardag, äntligen fredag

Hej ungdomar.
Ja, äntligen vardag och äntligen fredag!
Dagen kommer bli strålande; ni ser ju hur vackert det var när jag kom till jobbet i morse. Jämför med den horribla bilden från i söndags.
Gårdagskvällen tillbringade jag framför klagomuren (aka väggen) och jag fick gjort vad jag hade planerat.
Plötsligt ringde det på dörren och där stod granngrabbarna (i arbetskläder och allt) redo att rycka ut. En hel del blev gjort i bostaden – fullmatade kartonger åkte ner i källaren och soprummet fylldes snabbt. Jag gluttade igenom ett gäng skokartonger – ni vet sådana där som innehåller ”smått och gott och det mesta” och mogen som jag var så slängde jag en massa, massa prylar och krimskrams. Och jag är trots allt en hamstrande, sprudlande person!
Saker jag hittade: en bärbar cd-spelare. Kommer ni ihåg när vi gick omkring med sådana? Enorma! Ofantliga mängder kondomer (är ju kysk och from men har dock hopp om en mer ekivok morgondag). Flygbiljetter och utländska kvitton som jag alltid tyckt om att spara. Jag slängde dem. Extrema (nåja) mängder solglasögon av varierande kvalitet, inkl. ett par svetsarglasögon som jag, i min ungdom som club kid, tyckte om att bära på huvudet – i det då så moderna superspretiga svarta håret – när jag klubbade loss. Inramat fotografi på mig och ett ex – fy farao så snygga vi var. Sparade det då vi faktiskt var väldigt attraktiva båda två på just det fotot. Ljus. Ljus. Ljus. Hittade mängder av ljus i regnbågens alla färger. Vykort och kärleksbrev. Javisst!
Det var det.
Uppdatering: Granngrabbarna som har sån där svennig klämdag idag sliter redan hårt hemma i bostaden min. Den här bilden kom just.

Gilla, dela, följ gärna!

Bostadsrätten och jag

old times
En gång i tiden. (Bild från Spårvägsmuseet.)

Nu är det klappat och klart: bostaden är ombildad och jag är bostadsrättsinnehavare. Det känns flott. Tänk att den krokiga bostadskarriären skulle sluta (nåja) i den ljuva stadsdel som jag en gång drömde om. Via Vasastan och Aspudden, Södermalm, Vällingby och slummen (jo!) så kom jag till den förlovade ”vita staden” (så kallas ju som av en händelse även favoritstaden Tel Aviv).
Ja, jag flyttade till min bostad den första november 2004 och jag grät av lycka.
Så här såg det ut då:
späd grabbflyttadJag var mycket späd. Och på den tiden hade jag både cd-spelare och blomster…
Igår kväll satt jag hos granngrabbarna och planerade och jag vet inte vad jag skulle göra utan dessa kunniga gossar.
Snart börjar renoveringsbloggen här på! Vänta bara.
Eleganta kvarter:
eleganta stockholm

Gilla, dela, följ gärna!

Språk: Ingenting undgår mig

Igår kväll när Sebbe och jag strosat Götgatan fram och hunnit ned till Hilton vid Slussen så sög ett galleris skyltfönster min blick till sig. Ja, den hebreiska texten skrek efter mig (den har sådan inverkan på mig) och jag gick fram och försökte läsa. Eftersom det var lördag kväll och hundratusentals människoas var ute och besökte vattenhålen (efter en lång, svår vandring genom öknen) och uteserveringarna var som överpackade små djurparker (några bufflar och kossor var dock dessvärre utsläppta på grönbete) så bestämde jag mig för att sluta läsa och knäppa ett foto istället.
När jag senare tittade på det så noterade jag bums att något inte stämde, ty första ordet (från höger till vänster) började med ett ם , vilket ju inte fungerar eftersom מ är motsvarigheten till bokstaven ”M”, men avslutas ett ord med denna bokstav så skrivs den ם .
Jämför mitt namn:

קים מילרל

M-ljuden ser ju olika ut i KiM och Milrell.

Ja, det visade sig att hela texten var skriven åt fel håll och det ska egentligen stå:

שישים שנים

Vilket betyder 60 år.
Den andra hebreisk-looking raden lyckades jag inte tyda och det visade sig bero på att det är fråga om jiddisch.
*Puh* sa jag när jag fick veta det.
Sakta men säkert lär jag mig detta fantastiska språk. Väldigt sakta. Men väldigt säkert.

Användbara appar!

Gilla, dela, följ gärna!

Stockholm: Nyförälskad varje vår

Tillåt mig citera mig själv:

Dagar som denna påminner mig om vad jag förälskade mig i den där vårdagen 1994 då jag bestämde mig för att stanna i Sthlm. Och då menar jag staden och inte hunken i Vasastan.

Efter jobbet strosade Sebbe och jag hemåt. När vi gick längs södra delen (antar jag, jag och väderstreck är inte direkt som ler och långhalm) av Regeringsgatan så fylldes jag av en abnormt stor kärlek till huvudstaden. Det var faktiskt varmt i luften, solen sken, människor log mot Sebbe men ignorerade mig och inte minst – de fantastiska uteserveringarna var på plats. Underbart. Älskar sommar-Stockholm.
Ska se om jag kan hitta en riktigt gammal (nåja) bild från den där tiden då jag var nyinflyttad och fortfarande talade västgötska. Nu ska jag cykla iväg och hämta ut två paket; det ena innehåller en svensk 80-talsserie och det andra mina egna bloggböcker (jag tycker ju om att ha ett exemplar av varje hemma i bokhyllan men tycker också om att ge bort dem till folk som tycker att jag är underbar).
Hej så länge.

Gilla, dela, följ gärna!

Privat: Årets andra MP-besök är avklarat

Igår var vi på Mälarpaviljongen igen. Vattnet kluckade, solen sken och finbiran slank ner. Även halloumiburgaren + de magiska rödbetschipsen svaldes med stor glädje.
Dessvärre var solen inte särskilt värmande och det hela slutade med en sån där Svennefilt. ”Varför gör vi så här?” Min inte så hårige vän svalde en klunk rosévin innan han fortsatte: ”Sitter här och fryser och lider. Så fort solen tittar fram så ska vi prompt ta vårt pick och pack och flytta ut och här sitter vi nu – insvepta i loppiga filtar*.”
Jag minns inte vad jag svarade men det var nog något i stil med ”så kallt är det inte”.
Jag tänkte att jag skulle ta och hålla koll på exakt hur många Mälarpaviljongska burgare jag smäller i mig i år. Siffran är nu uppe i 2.

Jag ville gärna fotografera den stilige ynglingen så min inte så hårige vän fick agera modell.
*Exakt så sa han ej, men jag vill ju gärna kimma till det en smula innan det går i tryck.

Gilla, dela, följ gärna!

Dagens trafikfara: Del 3

Eftersom cykelsäsongen är här – förenad med både trevliga cykelturer och livsfaror – och jag mest hytter med näven, spottar, fräser och dumförklarar mina medmänniskor så känner jag att jag måste göra något. Därav denna kampanj.

Dagens trafikfara:
Subban som cyklade (långsamt så klart) med hörlurar i öronen, på den hårt trafikerade Götgatan.
Du borde skämmas!

Gilla, dela, följ gärna!