KONSTigt

Lucas Cranach

För ett tag sedan var ”jag och grabbarna” på (mitt livs första) hockeymatch, vilket var en upplevelse. I veckan gjorde vi nåt som låg lite mer inom ramarna (pun intended) för min comfort zone. Vi gick nämligen på Sinebrychoffs konstmuseum.
Ska inte låtsas vara nån konstkännare men jag vet att uppskatta fina och fula och gamla ting.
Huvudutställning med Lucas Cranachs verk och på våning två Sinebrychoffs ’hemmuseum’ med bland annat Picasso och Rembrandt. Det var flott och de gamla trägolven knarrade härligt i det fina före detta hemmet på Bulevarden.

Luciano Borzone

Jag blev väldigt förtjust i denne unge man. Målningen heter Porträtt av en man och konstnären Luciano Borzone.
Vem var denne bildsköne man? Vad tänkte han på? Varför såg han så uppgiven ut?

Sånt tänker jag på när jag ser konst eller nåt… gammalt. Tänk att även den personen hade ett liv fyllt av glädje och ångest och allt däremellan. Idag spelar den där ångesten ingen roll (inte glädjen heller) och det är trösterikt på något vis.

Har ni tänkt på ordet KONST?
KONSTigt.
Det är lite lustigt.
Jag tänker mycket på ord också.
Två av mina favoritord är: ANDEDRÄKT och AVSLÖJA. Smaka på dem. Ande-dräkt. Av-slöja.
Fiffiga grejer!

gilla och dela:

Rikedom. Rikkaus.

Dagens inlägg är på finska.
Läs (om du kan) så förstår du varför…

Välillä tämä maamme upea kaksikielisyys menee hukkaan, kun olettaa että tuntematon vastaantulija on (pelkästään) suomenkielinen.
Esimerkiksi uudessa kerrostalossani kun pirteänä tervehdin uusia naapureita (suomeksi) ja sitten he kuulevat että puhun ruotsia koirani kanssa ja minä kuulen että he puhuvat sitä samaa lastensa kanssa.
Sitten molemmille nousee pieni hymy huulille.

Tai toinen esimerkki. Tutustuin muutama päivä sitten yhteen jäbään (suomenkielisessä miljöössä) ja sitten hän ohimennen mainitsi, että oli käynyt ruotsinkielistä koulua, joten minä sitten kun seuraavan kerran tapasimme puhuin hänelle ruotsia ja aurinko nousi naamalleen ja hän vaihtoi kesken lauseen äidinkielelleen ja puhui niin saakelin kaunista suomenruotsia että huh-huh.

Kieli on tärkeä asia. Ilman kieltä olemme ”vain” eläimiä.

Kuten tässä lippulappusessa sanotaan: maassamme meillä on etuoikeus käyttää kahta kansallista kieltä.

Kaksikielisyys on älyttömän suuri rikkaus.

Samma på svenska.

#MolempiParempi ✌🏼

gilla och dela:

En natt i Mejlans, en natt i Madrid

I lördags kväll var jag och Blake ute på kvällspromenad. Det var mörkt och läskigt och vi befann oss plötsligt på en för oss okänd bakgata.
Där fanns ett gäng ynglingar som stökade och skrek aggressivt på varandra på ett främmande språk. Jag kände instinktivt att vi gjorde bäst i att avlägsna oss från platsen.
Vi gjorde oss osynliga och blev ett med höstmörkret och tog oss obemärkt ur denna otrevliga situation.

Alicante 1995

Medan vi promenerade hemåt längs den härligt upplysta större gatan kom jag att tänka på den där gången då jag som tjugoåring flyttade till Madrid (min vistelse blev inte så lång, men ändå).

Jag och min svenska lika blåögda väninna tyckte att det var en bra idé att, eftersom vi anlände till staden mitt i natten, tillbringa första natten ”i en park eller nåt” för att sedan när solen gått upp hitta ett boende.

Vi satt utanför något slags palats. Jag kedjerökte och drack vatten. Plötsligt kom det fram två män. Jag talade inte spanska på den tiden (vilket jag gör överraskande bra idag) men uppfattade att den ene mannen bad om vatten.
Blond som jag var räckte jag över min flaska. Mannen förde den mot sina läppar men kastade sedan flaskan på mig samtidigt som han tog tag i min ’man handbag’ och sprang iväg. Jag drabbades av panik. Adrenalinkicken var av en kaliber som jag nog inte har upplevt sedan dess.
I den lilla väskan hade jag ALLT: pass, pengar, biljetter. Ja, allt.

Mirakulöst och som på film reste jag mig och sprang efter. Jag är inte känd för mina idrottsliga prestationer men på något vis fick jag upp en fart som jag aldrig kommit upp i tidigare (eller senare). Jag var väldigt späd och tunn men på mina vingliga Bambi-ben kom jag ikapp banditen. Jag sträckte ut min tunna arm som blev några centimeter längre än normalt. Det långa, smala långfingret rätades ut och även det blev längre än någonsin. Hjärtat bankade i min sköra lekamen och jag fick med nöd och näppe tag i väskan. Boven tappade greppet och väskan landade på den nattsvarta Madridgatans asfalt. Jag minns tydligt hur jag skrek: ”Fuck you, you fucking fuck!” (Ett för mig då ovanligt språkbruk.)
Jag kommer aldrig att glömma hur banditen och hans kompanjon fortsatte springa och hur de långt där borta sedan långsamt stannade, så där som sprintrar gör vid mållinjen. Den ene av dem ruskade på huvudet. De var besvikna.

På darriga ben gick jag och väninnan sedan till närmsta hotell och checkade in. Rummet var stort och elegant. Jag kände mig trygg men uppjagad och omskakad.

Jag lärde mig en läxa: lita inte på folk och fä och om någon ber dig om någonting – exempelvis vatten – så säg NEJ och håll hårt i dina ägodelar.

gilla och dela:

”No niin”

no niin
Klicka på bilden för större version.

Magister da Costa står redo vid katedern, med den aggressiva pekpinnen i näven.
Av med kepsar, mössor och hucklen och stäng av telefonerna. Nu kör vi.

Idag ska vi lära oss det viktiga ordet/uttrycket ”no niin” eller ”noniin” eller… Ja, se bild.
”No” är ett ord som väl närmast kan jämföras med engelskans ”well”. ”No” (eller ”nå”) används såväl i finskan som i finlandssvenskan. Om ni öppnar örat så hör ni att ”no/å” inleder var och varannan mening.
FIN: ”No en minä tiedä.”
FIN.SVE: ”Nå int’ vet ja’ de’ int’.”

Google translate översätter ”no niin” till ”så ja”.
Dessa små bokstäver kan betyda olika saker beroende på var man lägger betoningen. ”No niin” kan vara såväl mycket positivt som rent ut sagt självmordskandidatsnegativt. Ja, se bild (igen).

(Svenska nyhetsuppläsare säger det irriterande ”mm-mm!” efter alla inslag, innan de börjar prata. De borde säga ’nå niin’ istället.)

Finskan är ett roligt, påhittigt och finurligt språk och jag är tacksam över att jag behärskar det så väl som jag gör. Måste bara öva mig på skriftspråket (bokmålet), ty det är problematiskt för någon som aldrig har studerat finska.
En annan rolig (inofficiell) grej är att man kan hitta på en massa nya ord. Om ordet låter som det man beskriver så fattar folk, även om ordet egentligen inte existerar. Själv uppfinner jag konstant nya verb. (’Verb’ heter naturligtvis ’verbi’ på finska.)

Ha en god lördag. Här är vi uppe med tuppen eftersom vi gick till sängs klockan 20:20. Oj oj. ”Nå, det va’ nog skönt att sova”. (Obs. Kom ihåg att ’nog’ på finlandssvenska inte betyder samma som på rikssvenska. ’Nog’ betyder snarare ’säkerligen’ på fin.sve.)

gilla och dela:

Glögg, choklad och språkbruk

Igår hälsade jag och Sebbe på granngossarna och vi, eller jag dårå, fick smaka på årets glögg.
Den är vit. Eller ja, genomskinlig och gulaktig.
Jag säger lika bestämt nej tack till vit glögg som till vit choklad.
Choklad ska vara brunt och glögg ska vara mörkrött.
Inga konstigheter.
Inga nymodigheter.
Jag smakade även på någon typ av lakritsglögg (helcrazy) och den smakade som en uppvärmd shot. Mums.
Kom då att tänka på att jag en gång i tiden, i begynnelsen, sa ”lakkris” och ”scheks”.
Fy farao!
Ordning och reda: ”laakrits” och ”kex”, tack.
Ibland gillar jag utveckling. Ibland inte.

gilla och dela:

Jag lånar din kille lite

Igår kände vi oss lite ensamma, Sebbe och jag, så vi lånade ena granngrabben ett tag. Det är ju så att har man inte en egen kärlekspartner så får man låna någon som är ledig för kvällen.
Tack för det. Sällskapet gjorde oss gott i det eländiga novemberhelvetet (Positiva Veckan känns långt borta).
När klockan slog 20:47 så hade Sebbe redan somnat på sina fluffiga röda kudde på vardagsrumsgolvet och jag höll på att slumra till mitt i en film så jag kastade in handduken och hoppade ner i bingen.
Ett par timmar senare vaknade jag, så där som vi farbröder gör, och det kändes så vansinnigt konstigt att klockan inte ens hade slagit midnatt.
Nåväl. Inte hjälpte all denna sömn inte. Nej, när morgonen var här och iPhonen så vackert sjöng Hatikvah så snoozades det för fulla muggar och till slut var timmen sen och vi var, som alla andra morgnar, stressade och på uruselt humör. Ut i det eländiga novemberhelvetet (det är inte ens grått – det är brunt) och slutligen tog jag mig till jobbet och mötte den vackra, fantastiska Favoritflatan som gör min morgon värd att vakna till.
Vad jag vill säga är att det vidriga tidsomställeriet fortfarande plågar mig (och Sebbe, som varje kväll vill gå ut klockan 18 eftersom vi ju brukar ila ut klockan 19) och jag tycker det är schit, schit, schit att vi ska acceptera detta eländiga fifflande med tiden. EN TIMME ÄR EN TIMME ÄR EN TIMME.
Avslutningsvis vill jag säga att när jag fyllde 30 så började jag svära (trettioårskris) och då, så att säga, gav mina svordomar mitt språk den där extra puffen och folk häpnade och lyssnade eftersom de aldrig tidigare hört mig svära; de visste att jag hade något tungt att komma med. Nu har den effekten för länge sedan avtagit så nu, fem år senare, slutar jag svära. Vad är det liksom för fel på ”Fy farao” egentligen? Ingenting.
Å andra sida, och här kommer dagens superdjupa tanke, så om det nu är SYNDIGT att svära så är det ju bara fegt att säga ”Fy farao” då Skaparen ju vet att jag menar ”Fy fan”. Eller hur? Så jag vete fan vad jag ska säga egentligen. Kanske kniper jag käft.
Njut torsdagen. Snart fredag. Supersnart.
Jag sitter på jobbet och spelar israelisk ARABpop.

gilla och dela:

Aggro-dammvippa-omelett

Grann cyklist.

Gårdagen var (som sagt) en väldigt jobbig dag, men nu är den över och jag började denna tisdag med en extremt snabb cykeltur (för att bli av med inte bara gubbfläsk utan även med spänningar och aggressioner). Möte med favoritflatan på det och allt känns bättre…
Igår när vi var ute på vårt uppdrag med grabbarna (bild nedan) så gjorde Sebbe succé. Han fann en dammvippa (ett av svenskans härligaste ord, är det inte?) som såg otroligt fluffig och rolig ut och ja… han ville väl helt enkelt para sig med den…
Aja, nu ska jag snabbsteka en omelett. Det blir en lång dag det här; väldigt mycket på jobbet, i privatlivet och i världspolitiken. Tja.
Förresten. Jag träffade en ny människa igår. Hon frågade mig hur länge jag har varit vegetarian och jag svarade: ”hmm, sedan jag var 19”. Hon: ”Och nu är du..?” Jag: ”Nu är jag 22”. Hon gick på det.
Ett gäng granna grabbar.

gilla och dela: