Innehållsrik men sömnlös vecka

Det blev (hittills) en bra – men en smula tröttsam – vecka det här. Mina sömnproblem, nej!, mitt sömnHANDIKAPP, gjorde sig påmint. Inte bra. Gjorde klart på nya jobbet att jag rent fysiskt inte kan jobba annat än väldigt regelbundna tider. Annars blir min rytm uppfu*kad. Helt okej.

[Bildbevis nedan]

Blake var med mig på jobbet. Till allas stora glädje, ska tilläggas.

Kvällstid har vi kollat på serien The Crown på Netflix. Blake har ju upptäckt det här med att det ”rör sig” på skärmen och inte minst noterar han när djur visas i bild. I The Crown dyker det konstant upp hundar och hästar, så Blake gillar serien även han.

Igår klippte jag mig i stadsdelen Gårdsbacka, så nu ser jag ut i håret som alla förortsblattar.

Idag besökte jag Svenska litteratursällskapet där jag träffade två viktiga personer från Åbo Akademi. De kontaktade mig, via min fantastiska blogg, för ett halvår sedan och ville ha med mig i ett slags projekt som innehåller de flesta komponenter som gör mig glader: musik, språk och till och med en smula politik. Musiken (i det svenskspråkiga Finland) var nu grunden i det hela ändå.

Jag berättade allt om mitt enorma musikintresse och om ”musiken i vardagen”, som projektet kallas.
Ni kan ju tänka er vilken mundiarré jag drabbades av när de frågade varför jag har ”personligt, pop och politik” som bloggslogan, när jag just hade förklarat att jag inte gillar att man blandar ihop musik och politik. (”Var sak på sin plats!” är ett bra motto på samtliga plan här i livet.)

Jag avskyr som bekant att någon vokalist som levt i en skyddad bubbla fullproppad med likasinnade i hela sitt liv plötsligt ska börja diktera för ”mannen på gatan” vad han ska tycka och tänka om saker och ting, som Vokalisten inte har någon erfarenhet av alls. Oj, vad jag tog ton. Skämt åsido. ”Kändisars” så kallade åsikter kastar jag omedelbart i soptunnan.
Trots mina lugna nordiska gener så är jag väldigt passionerad när jag GÅR IGÅNG.

Jag fick tala om hur mycket jag saknar LP-skivans tid. Ni vet de där gyllene åren innan musik blev slit-och-släng, då man noga inhandlade sin musik och sedan lyssnade från början till slut, samt läste texterna i konvolutet. Man skippade inte de där spåren som inte kändes så intressanta där och då på studs. Det är ju de där mellanspåren som lever kvar än idag, i skymundan. Pärlorna finns mellan hitsen, helt enkelt.

Vi talade om hur mycket jag älskar Eurovision och om det att det intresset kom till av att jag älskar och fascineras av allt som har med språk att göra (ja, ni hör ju själva hur jag fick kombinera allt jag diggar). Samt om hur språkintresset vaknade av att jag växte upp i en tvåspråkig miljö och tidigt insåg att saker och ting inte alltid går att översätta, trots att man använder de ”rätta” orden, eftersom ett språk är så komplext med känslor, traditioner, historia etc. etc.

Jag fick tala om mitt stora karaokeintresse och om hur denna ”obetydliga” lilla hobby botade min sociala fobi och allmänna människoskräck. (Och om min signaturmelodi ”Det börjar verka kärlek banne mig”.)

Och eftersom temat i grunden var finlandssvenskt så sa jag också att jag ogillar att de på finlandssvensk radio om och om igen spelar gamla rikssvenska hits när jag hellre vill upptäcka för mig nya finlandssvenska vokalister (som sjunger på dialekt! eftersom jag går igång på dialekter).
Och eftersom jag är som jag är så lade jag till att jag på samma sätt avskyr att de finlandssvenska dagstidningarna är så fruktansvärt Sverigebesatta. ”Om jag vill läsa om Sverige så kan jag göra det på svenska nyhetssiter. I finlandssvenska medier vill jag läsa om FINLAND på SVENSKA.”

Och allra sist fick jag sagt att jag hatar och föraktar allt som har att göra med Hip hop och rap. ”Varför då?” ”Det är aggressivt och texterna är människofientliga och våldsamma.”
Ja, så är det. Och jag står för min gaggiga åsikt.
Jag tackade för kaffet och gick.

kim da costa
gilla och dela:

Rikedom. Rikkaus.

Dagens inlägg är på finska.
Läs (om du kan) så förstår du varför…

Välillä tämä maamme upea kaksikielisyys menee hukkaan, kun olettaa että tuntematon vastaantulija on (pelkästään) suomenkielinen.
Esimerkiksi uudessa kerrostalossani kun pirteänä tervehdin uusia naapureita (suomeksi) ja sitten he kuulevat että puhun ruotsia koirani kanssa ja minä kuulen että he puhuvat sitä samaa lastensa kanssa.
Sitten molemmille nousee pieni hymy huulille.

Tai toinen esimerkki. Tutustuin muutama päivä sitten yhteen jäbään (suomenkielisessä miljöössä) ja sitten hän ohimennen mainitsi, että oli käynyt ruotsinkielistä koulua, joten minä sitten kun seuraavan kerran tapasimme puhuin hänelle ruotsia ja aurinko nousi naamalleen ja hän vaihtoi kesken lauseen äidinkielelleen ja puhui niin saakelin kaunista suomenruotsia että huh-huh.

Kieli on tärkeä asia. Ilman kieltä olemme ”vain” eläimiä.

Kuten tässä lippulappusessa sanotaan: maassamme meillä on etuoikeus käyttää kahta kansallista kieltä.

Kaksikielisyys on älyttömän suuri rikkaus.

Samma på svenska.

#MolempiParempi ✌🏼

gilla och dela:

Två språk

Som tvåspråkig språknazist roar jag mig med att observera stadens tvåspråkighet i praktiken.
Som när jag blänger på en spårvagn vars ändhållplats är Olympiaterminalen (Olympiaterminaali på finska).
På spårvagnens sida anges naturligtvis nämnda hållplats på båda språken, men eftersom hela namnet ej får plats så står det:
OLYMPIATERM.
OLYMPIATERM.

Fattar du? Det hade ju lika gärna kunnat stå bara OLYMPIATERM.
På grund av min svåra språknazism så gläds jag dock åt att båda språken (i teorin) får vara med.

I fören på samma spårvagn står det:
OLYMPIATERM.
Via Tölö

För att några sekunder senare slå om till finska versionen:
OLYMPIATERM.
Via Töölö

En bokstav hit eller dit? NEJ. Vokaler är viktiga!

Sånt här sitter jag och roar mig med här på buss 510 mot:
ITÄKESKUS
ÖSTRA CENTRUM

Ha en bra dag. Gärna tvåspråkig.
Kom ihåg att utan språket/språken är vi ”bara” djur (vilket ju iofs vore en uppgradering för de flesta människor). 

gilla och dela:

Hör upp, Quorn!

När jag flyttade till Finland slogs jag av en grej. Här finns väldigt många olika vegetariska produkter och märken men favoriten Quorn finns inte i varje butik (och den är överdyr).
Har många gånger tänkt att ordet ”quorn” helt enkelt inte fungerar på finska. Om stavningen vore en annan så skulle det inte vara några problem; ”kuorn” helt enkelt. Det sitter helt naturligt i även en finskspråkigs trut.

Igår OCH idag fick jag det återigen bekräftat då två purfinländare ojade sig oberoende av varandra över det jobbiga ordet och jag kom då på att denna fantastiska föda i Finland borde säljas som KÅRNI. (Med ’svenskt Å’, som bokstaven Å heter här, för att göra det hela lite festligare och mer iögonfallande.)

Varsågoda för tipset.

gilla och dela:

Finska och svenska

Morgonen var grå. Regnet piskade. Låg kvar i sängen. Ledig dag. Vet inte vad jag drömt men jag låg och tänkte på var jag vill bli begravd! Eftersom jag lider av svår beslutsångest så kom jag inte heller denna gång fram till nåt. 

Plötsligt kom solen fram och jag satte mig på bussen för att uträtta ett par ärenden i centrum. 
Helsingfors såg så vackert ut när vi rullade in i Tölö (en favoritstadsdel). Det låg en helsingforsisk förväntan över gator och gränder. Blev glad och tänkte inte längre på den där begravningen. (Om jag skulle råka lyckas bestämma mig för en lämplig begravningsplats och -ceremoni så skulle jag – med min tur – ändå dö på ett sätt där min kropp försvann och ej skulle kunna begravas alls, så det känns ju onödigt att tänka mer på detta.)

Som språknazist tänkte jag på att detta är världens enda huvudstad där mina två språk är de officiella språken. 
Och i ingen annan huvudstad på planeten talar majoriteten mina förfäders skogstokiga men roliga och påhittiga finska språk. 
Och som grädde på moset talas här även mitt adopterade förstaspråk. Underbar svenska i finländsk tappning. 

Härligt va! 
Istället för att tänka på begravningar så kan vi tänka på annat. 

(Som synes på fotot så är engelskan snart Finlands tredje officiella språk (inte ens soptunnor kommer undan). Jag är en vän av engelskan men här sätter jag ner foten! I Finland talar vi finska och svenska. Punkt slut.)

gilla och dela:

Flerspråkig AA-helg

Lördag 16 februari

Har idag varit på mitt första engelskspråkiga AA-möte. Det var ett väldigt ”festligt” gäng. Bland annat en rolig indier som firade fyra år som nykter. Och en massa människor med finländska rötter som – liksom jag – ”flyttat hem”. Ska börja gå där på lördagar och i svenskspråkiga gruppen på söndagar.

Ja, jag är ju helt öppen med allt. Livet blir lättare så. Jag har druckit för att jag har mått psykiskt dåligt och nu går jag i – fantastisk – gruppterapi fyra dagar i veckan för att få ordning på psyket. Har inga önskemål om att stänga av mina känslor och tankar genom att dricka eller droga ner mig, men man får inte bli för självsäker ty då är det lätt att trilla dit. Därför går jag på möten även när jag mår bra.

Tre månader och 25 dagar utan berusningsmedel nu. Grattis.

Missbruk är ingenting att skämmas för. Som sagt: kollar man på hur världen ser ut så är det konstigt om man INTE vill stänga av.

Nu sitter jag på buss 67 och skriver och Helsingfors är så vackert och vårigt. Solen är på väg att gå ner och alla människor ser lyckliga ut. Men alla bär de på hemligheter, sorger och besvär. 

Söndag 17 februari

Oh, vilken fin dag. 
På väg hem efter svenskspråkiga AA-mötet. Idag var vi fem äldre finlandssvenska damer och herrar samt två något yngre som talade stockholmska. 
Vi två lät väldigt oseriösa bland de eleganta finlandssvenskarna. Barnsliga liksom. 
Jag lyckades dock klämma in ett par finska ord när det var min muntur, så där som man ofta gör i finlandssvenskan. 
”Hurja” sa jag om något. (Ung. ”grymt”.) Och någonting annat var ”kiva” (”kul”).

Ooh, det var härligt att tala svenska. Finskan må vara mitt faktiska modersmål men det är just mitt MODERSmål. Svenskan är mitt förstaspråk som jag tänker och drömmer samt uttrycker mig bäst på. 
Jag älskar det svenska språket och jag älskar Finland. En finfin kombination. Tack och lov är detta ett tvåspråkigt land.

Språk är som sagt viktiga grejer.

gilla och dela:

Diplom, Molempi parempi, Flirt, Kulturministern

Nu har jag fått ett diplom igen, då ännu en etapp idag avslutades. 
Först sex veckor på rehab. 
Sedan två olika program i öppenvården. Sammanlagt sex veckor. 
Jag tar itu med mina demoner och försöker få min psykiska hälsa på fötter. (Inte lätt när man ser hur världen ser ut. En ny depression väntar runt varje gathörn.)
Två möten de kommande dagarna för att fundera ut vilket tåg jag ska hoppa på härnäst. Det lutar åt en ny – mycket psykologisk – etapp med slutstation någon gång närmare hösten.

Tack Helsingfors stad för hjälpen. 
Bu för alla mobbare och andra vidriga j@vla as som har förstört så mycket genom åren. F you.

Räck upp handen om du är en överlevare. 🙋🏻‍♂️

västra psykiatri- och missbrukarcentralen helsingfors stad
Västra psykiatri- och missbrukarcentralen, Helsingfors stad

Fick fin post idag. 
Det pågår en kampanj för att uppmärksamma republikens tvåspråkighet och jag deltar så klart. Eftersom jag är som jag är. 
Väldigt fräsig slogan på finska: MOLEMPI PAREMPI (båda två bättre). Känns bra i käften: må-lemm-pi-pa-remm-pi.

Ett språk är som sagt en helt egen värld, så molempi parempi.

tala gärna svenska med mig
Tala gärna svenska med mig

Alltså. Jag är så flirtig. Det är en del av min fantastiska personlighet. 
Jag var på FPA (ung. Försäkringskassan) i blatteghettot Östra Centrum. Först betjänad av en arg rultig kärring i obligatorisk aggressiv kort frisyr. 
Sedan dök en två meter lång ungtupp vid namn Constantin upp eftersom kärringen inte förstod mina viktiga papper på det fantastiska svenska språket. Därför hade jag ju bokat ett möte på republikens andra nationalspråk till att börja med. 
Constantin hjälpte mig och han taalade såå vackär finlandssvenska och jag flirtade som ett våp. Tihii hit och tihii dit. Jag kan inte tygla mig när jag har ståtliga karlar omkring mig. #jättebög
Jag beter mig hjälplöst och då vill de hjälpa mig, styra upp och ordna saker. De tror att de har kontrollen men i själva verket är det ju jag som manipulerar efter egen agenda. Win-win. 

Den där kärringen mjuknade förresten en smula när jag drog känslokortet och blev känslosam. Rekommenderas vid myndighetskontakter. Bli inte arg. Bli känslosam! 

Fiskehamnen.

Och så några rader om Sveriges nya kulturminister:

Okej, tala mindre om er (tack och lov inte min) kulturministers fula frilla och tala mer om hennes gullande med islamister. 
Enligt hennes älskade islamist är hon en ägodel som, liksom hans tre övriga fruar, ska lyda sin make och göra som hon blir tillsagd. 
(Själv ska jag ju mördas.)

Islamisten ”begick misstag” enligt hennes reviderade historiebeskrivning, men är ”en del av vår historia”. Han ska därför tackas för att han åtminstone var grön.
Varför inte hylla några avdankade nazister också, som ”begick misstag” men ju är ”en del av vår historia”?
De tänkte säkert också på miljön. Och självaste Hitler var väl vegetarian och på så sätt en fin karl?

När ska dessa vänsterextremister förstå att islamism och kommunism är samma eländiga människofientliga totalitära skit som nazism?

Om detta ska ni tala. Inte om hennes extremt fula loppbo till frisyr.

gilla och dela:

Allmänt nöjd

05:30

God morgon.
Vi farbröder vaknar ofta runt 04. Det är nåt som kommer med åren. På ålderns höst har vi ingen tid att förlora, signalerar kroppen. 

På väg till öppenvården. Vem behöver berusa sig när en är kär? Kärleken är den största (och farligaste) drogen. Ibland gör man galna saker. 
Man kanske ger sig ut i snöstormen och tar sig till andra sidan stan för att lämna en kärleksgåva i någons brevlåda. Eller frångår alla sina principer och skaffar nya. Förlåter någonting egentligen oförlåtligt. 
Ja, listan är lång på mer eller mindre tossiga upptåg. 

Idag ska jag bara sprida positivitet omkring mig. Och värme och omtanke och kärleksfull inspiration. 
Jag ska inte störa mig på öppenvårdens ociviliserade glappkäft. Jag kanske avbryter honom med insiktsfulla visdomsord. Jag kanske säger att om han är tyst ett tag så kanske han kan höra vad Skaparen försöker säga till honom. 
Vi får se. 

Det är tradigt Ukrainaväder utanför fönstret men i hjärtat skiner solen och i kalsipperna råder värmebölja med överraskande uppfriskande skurar. En blixt eller två en klarblå dag. 

Önskar er en underbar, romantisk dag. 
Tänk på att detta kan vara din eller din älskades sista dag, så gör nåt av vikt. Berätta för någon att h*n är älskad och värdefull. Berätta för dig själv att du är reko och hyvens och att du duger. I morgon kan det vara för sent. 

Älska livet, dig själv och din nästa (dock ej bovar och banditer, terrorister, våldtäktsmänniskor, pedofiler, djurplågare, mobbare etc).

nöjd bög

10:15

Min nya positiva livsattityd betalar redan av sig. En kurskamrat (tandlös före detta narkoman) sa just att jag ser tio år yngre ut än i fredags. 
”Jag har rakat mig”, svarade jag med myndig stämma. 
”Det är första gången jag ser Kim utan glasögon”, sa en annan. ”Ser bra ut, men ser du bra?”

Jag får mycket uppmärksamhet idag tack vare att jag bara sprider värme, kärlek och positivitet omkring mig.

(Och pga helgens tunga skönhetsregim inklusive skrubbande, ansiktsmasker, brun utan sol-kräm, upplyftande ögonbrynsplock och så vidare. Men det talar vi så klart tyst om. En man måste få ha sina hemligheter.)

14:25

Jistanes! Ännu mer positivitet kommer min väg idag tack vare att jag i morse bestämde mig för att enbart sända ut kärlek, värme och positiva vibbar under dagen. 
Ena handledaren (rultig man, 40): ”Nu Kim när vi är ensamma så vill jag passa på att säga att härregu’ vilken skillnad det är på dig av idag jämfört med när du var på intervju här (inför öppenvården) för fem veckor sedan. Jag känner ett sånt hopp för människan när jag ser din förvandling. Du var så nere (och då hade jag ändå tagit mig upp en rejäl bit över vattenytan efter sex veckor på rehab) och nu… det liksom skiner om dig.”

”Nu blir jag lite tårögd. Tack så mycket.”
”Jag menar bara positivt.”
”Jag vet. Tack. Jag är en känslig man – vilket ju är roten till mina livsproblem. Tack.”

DET SKINER OM MIG! HÖRDE NI DET?

BONUS

Några finskspråkiga rader.

Kylläpä on tehty suomen kielestä turhan hankala. Ei ole ihme että suomalaiset ovat viisasta kansaa, kun kielenkin kanssa pitää jatkuvasti taistella.
Esimerkiksi sanat mato ja matto taipuvat eri tavalla.
MATTO ja MATOSTA mutta
MATO ja MADOSTA
Mistä ihmeestä se D nyt sinne yhtäkkiä ilmestyi ja miksi?

Ei ole mikään ihme että välillä on #HoonoSoomi
Onneksi tämä on kaksikielinen maa ja onneksi ruotsin kieli on loogisempi.

No niin kansalaiset ja medborgare, nyt pitää taas vähän saarnata käytöstavoistanne.
Jos kävelet hyvin laihalla suojatiellä ja tämä herra tulee vastaan ja pomppaisee kadulle jotta pääset rattaiden kanssa ohi, niin ei tarvitse välttämättä sanoa ”kiitos”, tai niiata tai kumarrella, eikä edes – jos olet herrasmies – tarvitse nostaa hattua.
Riittää jos millisekunnin verran katselet minuun päin ja nopsasti näytät ihan pienen hymyn. Sellainen hymy joka tarkoittaa ”kiitos, komea herrasmies, minä huomasin kauniin tekosi”.

Ellet tee tätä niin minusta tulee katkera ja ensi kerralla kun törmäämme niin todellakin TORMÄÄMME koska minä kävelen sitten suoraan eteenpäin ja SINÄ saat rattaiden kanssa pompahtaa kadulle, jotta MINÄ mahdun suojatielle.

Miksi niin monta ihmistä on aivan ilman normaaleja käytöstapoja? Joka helevetin päivä menee hermot teidän kanssa.
Käyttäytykää tai pysykää kotosalla!


gilla och dela:

En blick med obeskrivlig värme

Ännu en dag läggs till handlingarna.
Igår hade vi kort dag på öppenvården och jag trodde att jag skulle komma hem väldigt tidigt och få vissa saker gjorda, men först gick vi och åt lunch (ljuvligt var det!) och därefter gick vi till ett ställe (som lite grann hänger ihop med öppenvården) och hinkade kaffe. Sedan glömde jag av någon anledning att hoppa av bussen där jag skulle byta, så jag kom hem senare än planerat. Och väl på plats så hade Fotbollsspelaren – som jag lärde känna på behandlingshemmet – flyttat in, så jag satt och snicksnackade med honom väldigt länge.

Nu en kommentar efter ännu ett terrordåd:
Dagens barn har nog svårt att förstå att när farbror var ung så kunde han gå på julmarknad utan att vara rädd för att nån galen islamist skulle dyka upp och börja skjuta ihjäl folk till höger och vänster.
Det var tider det. Ja, vad hände? Jo, de styrande bestämde sig för att allting var för tryggt och tråkigt, så de började importera problem. 
Nu får vi alla skörda frukterna. Grattis. Bra jobbat.

Till någonting helt annat nu. Att jag har börjat lyssna på musik igen betyder att jag mår bättre. Om man kollar lyssningshistoriken på Last-fm så ser man ju att det har gått ganska stabilt nedåt.
Jag får inte ut någonting av musik när jag är deppig. Eller så börjar jag lyssna på deppmusik och blir ännu deppigare.
Nu har jag till och med börjat spela pop i lurarna när jag är ute på vift – någonting som jag alltid, alltid gjorde förut men som jag inte har roat mig med på ett bra tag.
Idag sa en ny kvinna på öppenvården exakt samma sak gällande musiklyssnande och depressioner.

Det står ett namn, ”kärlek” och ”du är viktig” på arabiska. (Hoppas jag!)

Idag hade vi julfest. Det var gröt och purfinska jultårtor och skinka och stark Åbo-senap och det var julmusik och obligatoriskt pyssel.
Jag gjorde årets enda julkort och det var ju lite läckert att en JUDE satt och skapade ett JULkort åt en MUSLIM.

Jag och Blake åkte till Sockenbacka då jag skulle hämta några grejer i förrådet hos före detta grannen och när vi stod ute på gatan och bolmade så kom nämnda muslim gående. Han var så vacker i sina nya kläder. Och hans ögon! Hans blick! Han ser på mig med en sådan obeskrivlig värme. (Han tyckte om kortet.)

I kväll har jag premiärtvättat här där jag bor, samt snackat med en av dem jag bor med: finlandssvensken. Han är mycket trevlig och kommer från Åbo skärgård och han talar en så oerhört vacker svenska. Som språknazist bara sluter jag ögonen och njuter när han talar.

Apropå njutning. Idag upptäckte jag att vi har en massagestol på öppenvården. Jag blev riktigt rejält genomknådad av den och kände mig alldeles mör (men mycket levande) efteråt. Ska hoppa upp i sadeln i morgon också.

Jag satt och klottrade och det blev en logga. 🙂
gilla och dela:

Karaokecomeback, iMac, bussar, hundar och språk

Idag söndag har jag äntligen fått hem min iMac och det är en sann fröjd! I två månader har jag knapprat på min gamla slöa MacBook men nu går det återigen undan. Jag hade alltså inte med mig iMacen på behandlingshemmet och jag måste säga att gamla datorn fungerade överraskande bra men när man är en man med ständig brådis och väldigt låg toleranströskel och inget som helst tålamod så har jag fått mina utbrott under den senaste tiden.

Västra Baggböle har visat sig vara en mycket hemtrevlig stadsdel.

Idag hade jag ännu en ”bussig” dag. D.v.s. jag åkte väldigt mycket buss. Från A till B till C, tillbaka till B, till A till D och slutligen tillbaka till A. Idag helt utan bussdrama, tro det eller ej.

Igår åkte jag och Blake hem till en god vän och hans hund Siiri. Jag lagade mat åt vännen som enligt egen utsago inte kan laga mat och därefter gav vi oss ut på stan för vår stora KARAOKECOMEBACK.
Vi var först på Anna K (Annegatan 23) och jag rev av ”Det börjar verka kärlek banne mig” och ”Snälla snälla”. Jag märkte att rösten var lite rostig. En kort videosnutt finns här.

Mina vanliga dängor med ett par nykomlingar.

Därefter gick vi till Mann’s Street (Mannerheimvägen 12) och jag körde samma två låtar samt ”På gatan där jag bor”. Den här gången gick det bättre och publiken uppskattade framförallt mitt paradnummer ”Det börjar verka…” Gosh, vad jag älskar att sjunga den låten. Den passar min röst mycket bra.

Därefter åkte vi hem – och det i god tid. Vi går ju ut för att sjunga. Inte för att supa och rumla runt hela natten!

Lite konstnärligt. Väntade på bussen strax före klockan 23.

Idag åkte jag så för att hämta hem Blake och passade samtidigt på att hämta iMacen, så det blev som sagt en del flängande. Och väl hemma insåg jag att jag inte hade batterier till det sladdlösa tangentbordet så iväg igen… Men nu fungerar allt som det ska och det är skönt.

Min finskspråkige vän vill gärna förbättra sin svenska så det är på svenska jag till stor del kommunicerar med honom. Men det måste vara på finlandssvenska, ty min bröliga stockholmsvästgötska förstår han inte. (’Alla’ ickesvenskspråkiga säger samma sak; finlandssvenskan är lättare att haja än diverse sverigesvenska dialekter.)

Kylskåpslapp.

Han är flitig och antecknar ’viktiga’ ord som han lätt glömmer bort. Exempelvis ’skägg’. 
Det är ju ett tokigt ord, när man tänker efter. 
Stavas ’SKÄGG’ men uttalas ’chegg’ eller ’schegg’, beroende på dialekt. Inte helt logiskt.

Jag rättar min vän när han säger fel på svenska och han rättar mig när jag säger fel på finska. I mänskliga relationer tar och ger man. Det är så det fungerar här i livet.

Kom ihåg att språk är viktiga grejer. Utan språket är vi ’bara’ djur (och djur vill vi vara endast i sängkammaren).

Avslutningsvis ett viktigt meddelande som jag publicerade på Facebook idag. Jag kommer att skriva lite mer utförligt om detta vid ett senare tillfälle.

Med anledning av att jag nu är tillbaka i det civila i Helsingfors och träffar vänner och bekanta så kommer här ett viktigt meddelande till församlingen.

Man kan bete sig som vanligt. Jag är samma gamla Kim (om än i förbättrad version) så slappna av. Ja, jag har varit på behandlingshem (och mår tack vare det bättre än på flera år) men jag är mer än bara en behandlingshemsmänniska. Tala normalt och om normala saker som förr. Allting måste inte kretsa kring vad som förde mig till nämnda hem. (Men undrar man någonting kan man fråga rakt ut och få ett rakt svar. Har ingenting att skämmas för och inget att dölja.) 
Och – härregu’! – allting måste inte hela tiden handla om MIG (även om jag gillar att få uppmärksamhet, som ni vet). Jag är säker på att det under de senaste två månaderna har hänt mer i ert liv än i mitt.

Slut på meddelandet.

gilla och dela: