Åh, Marta!

Låt mig återigen få presentera den fantastiska Marta Sánchez – Spaniens Madonna och min första spanska kärlek.
När jag var i Spanien för allra första gången (förmodligen det land jag besökt flest gånger, om vi räknar bort Norden) så spelades en av Martas låtar konstant på radio och jag och min dåvarande flamma Antonio (<– läsvärd länk) ilade till El Corte Inglés och inhandlade debutalbumet Mujer. Älskade plattan, men i dag är den ingenting i jämförelse med fantastiska Soy Yo, som kom 2002.
Martas senaste dänga (under första lyssningen känns den sisådär, men sen så – sen lossnar det!):

(Ja, jag ignorerar honom. Hans skönhet förblindar mig ju.)
Köp den på iTunes.
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Please follow and like us:

På dem bara!

Nej, jag tycker inte synd om de ”vettskrämda åskådarna” som ”försökte fly i panik” när den stilige tjuren på tjurfäktningsarenan i spanska Tafalla ”löpte amok” (vad hade du själv gjort i samma läge?).
Det är dags att sätta punkt för detta barbariska djurplågeri.

Det var ingen vanlig tjurfäktning som pågick på arenan utan en tävling där deltagarna försökte komma så nära tjuren som möjligt utan att bli stångade.

– Det gick så där va?
Hela Spanien borde göra som Katalonien och Kanarieöarna.

Please follow and like us:

ESC 1988

Ursäkta avbrottet på flera månader. Nu fortsätter nedräkningen.
Eurovision 1988 var, enligt mig, ett så kallat mellanår. Då höll jag på Storbritanniens Scott Fitzgerald, som kom tvåa, men favoriten kom från Spanien. Celine Dion vann, efter en riktig thriller, med den tjusiga Ne partez pas sans moi och Tommy Körberg framförde den eleganta Stad i ljus, men kom bara tolva. För övrigt så älskar jag den turkiska låten Sufi.
Min spanska vinnare:

Please follow and like us:

Dagens retro

För tio år sedan hade jag en romans med en holländare vid namn Erik. Vi träffades i Spanien där jag och två vänner var och levde rövare. Mitt livs bästa semester, skulle jag vilja påstå.
Hursomhelst så satt jag idag och vandrade längs minnenas aveny och jag kom på att jag sa till Erik: ”I hope I am not spoiling your vacation”. Han svarade: ”Don’t worry, you’re not. You are my only ray of hope! You saved my vacation!”
Fatta vilka goa män det finns där ut.

Please follow and like us:

Dagens retro

För femton år sedan. Femton! Jag var tjugo år ung och ute på europeiska äventyr. I en pool i Alicante svalkade jag min smala, hårlösa pojkkropp (ja, ordvalet är det rätta). Inte en endaste liten valk fanns. Inte en antydan till gubbfetma. I munnen satt ännu samtliga tänder kvar och rotfyllningar visste jag ingenting om. Inte om stela nackar heller, eller hälsporrar eller antidepressiva. Brunbränd och smäcker plaskade jag runt med ett koppel av spanska hunkar runt mig. Den stiligaste av dem alla hette Jesus. Alla ville ha honom; kvinnor och män dansade sina parningsdanser för honom men han brydde sig ej – Jesus hade siktet inställt på den nordiske gossen.
Medan solen kysste min oförstörda kropp dagdrömde jag om min fantastiska framtid. Det där underbara jobbet som skulle bli mitt och hunken jag skulle gifta mig med (ej Jesus eftersom han titulerade sig som bisexuell och en sådan man skulle jag aldrig stå ut med i längden – I love the gays). Jag drömde om den elegant men personligt inredda trean på Södermalm och jag visste med all säkerhet att jag femton år senare skulle vara en både lycklig och lyckad ung man.
Jag visste verkligen ingenting. Nada! Men det var kul så länge det varade.

Please follow and like us:

Jag var i Barcelona idag

Tänk vad musik kan göra! Lite som parfym – den tar en någon helt annanstans.
Jag var ute i januarieländet med Sebbe och plötsligt försvann kylan och slasket. Solen bländade mig och en varm men svalkande vind smekte mitt vinterglåmiga tryne. Allt tack vare låten som spelades i min iPod; Whitneys One Moment In Time. Jag har mycket starka minnen till denna superballad; jag och Miljonären satt smånykära i en taxi i Barcelona och nämnda låt strömmade ur högtalarna. Sällan har jag känt mig så levande. Åh, låt mig få uppleva någonting liknande. Snart.

Please follow and like us:

Antonio

När jag var 18 upplevde jag en mycket märklig sak. Jag satt en dag och kollade igenom kontaktannonserna på text-tv och fastnade för en kille vid namn Antonio. Han var i min ålder och bodde i en liten stad mitt i Spanien. Det stod inte så mycket i annonsen – bara att han sökte brevvänner i Norden. Jag skrev ett brev och veckan därpå fick jag ett svar. Antonio skrev att han aldrig satt in någon annons och att jag var den enda han svarade – för att jag var den enda killen som skrev. ”Jag fick plötsligt en massa brev från blondiner och jag förstod inte varför”, skrev han. Det var ett väldigt långt och fint brev som han avslutade med att förklara att han var gay. Jag kände tusen nålar punktera min kropp. Jag kände mig på något vis levande och utvald.
Jag blev naturligtvis störtförälskad. Antonio var smart, snygg, välformulerad och vi skrev brev till varandra varje vecka. Jag var arbetslös på den här tiden och rusade till dörren varje gång posten kom. Vi skrev inte bara till varandra – vi skickade dessutom en massa musik, videoband och bilder tvärs över Europa. Snart bestämde jag mig för att åka dit. Jag hade egentligen tänkt åka och hälsa på Patricia, en spansk tjej jag brevväxlat med sedan jag var 12, men hon var plötsligt ointressant. Jag var oerhört förälskad i Antonio och ville inget hellre än åka och träffa honom. Jag sparade alla pengar jag kom över och någon månad senare hade jag resan bokad.
När jag landade på Barajas flygplats i Madrid stod han där och väntade med ett brett leende över (de naturligtvis så härligt fylliga) läpparna. Han såg ut precis på samma sätt i verkligheten som på foto; ungefär 175 cm lång, väldigt manliga drag, tjockt, kort, svart hår och alltid leende bruna ögon. Och han doftade… barrskog (jag insåg snart att det berodde på hans schampo).
Vi promenerade genom den varma natten till en bussterminal och satte oss på en buss mot Antonios sömniga hemstad dit vi anlände sent, sent på kvällen. Vi åkte hem till hans vänner som bodde tillsammans i ett kollektiv. De hade en europakarta på väggen i vardagsrummet och de tyckte jag kom väldigt långt bortifrån. Första besvikelsen upplevde jag där den allra första kvällen. Jag som hade längtat som en dåre efter att få hålla Antonio tätt intill mig, att få somna och vakna bredvid honom fick snart veta att det inte skulle komma att ske. Antonio var tvungen att sova hemma i föräldrahemmet. Vi var ju trots allt i det katolska Spanien.
Jag sov istället ensam i ett rum som tillhörde en av killarna som bodde i kollektivet. Han hade tidigare varit tillsammans med Antonio A som också bodde där och de sov nu i samma säng under min vistelse. Den enda fysiska kontakten jag fick uppleva med Antonio var då vi under enstaka eftermiddagar låg och småhånglade i soffan i det där kollektivet och jag var grymt besviken.
En dag gjorde Antonio dock ett väldigt oväntat närmande. Vi var ute och promenerade på något som mest liknade en strandpromenad fast i en stad utan strand. Bara en smutsig flod som rann rakt tvärs igenom den. Vi hamnade bakom något slags skjul och plötsligt plockade Antonio fram sin mandom. Den var enorm och såg väldigt… spansk ut. Han ville att vi skulle ha sex där bakom skjulet men jag blev i min förskräckelse rosenrasande och sa åt honom att jag inte hade kommit hela vägen till Spanien för att ligga med honom bakom ett skjul intill en smutsig flod. Var fanns all romantik som genomsyrade hans brev, undrade jag och han skämdes som en olydig hund.
Vi promenerade i tystnad tillbaka till kollektivet, sa hej då och så gick han hem. Dagen därpå bad han om ursäkt. Mitt kanske varmaste minne från den här resan upplevde jag en kväll då vi varit ute på stan och var på väg tillbaka till kollektivet. Vi var rätt flamsiga och på bra humör. Plötsligt slet Antonio med mig in i en fotoautomat som stod mitt på gatan och hånglade upp mig. Det var ljuvligt.
Dagen därpå åkte jag, Antonio A + en av hans vänner till Madrid för att hälsa på deras gemensamma kvinnliga vänner. Jag älskade Madrid. En storstad med en puls jag aldrig tidigare upplevt. Under natten kröp Antonio A upp till mig där jag sov, kramade mig och vi hånglade snart. Jag hade aldrig tänkt på honom så men han förklarade för mig att han blivit förälskad i mig första gången han träffade mig i kollektivet den där första kvällen. Dagen efter vinkade han av mig på flygplatsen. Han grät floder. Jag minns inte om jag grät. Förmodligen var jag nog mest spänd inför flygresan hem.
När jag satt i bilen på väg hem tyckte jag det var skönt att vara hemma igen. Jag hade blandade känslor av resan. På sätt och vis hade det varit ett äventyr men det jag allra mest hade sett fram emot – att få sova med Antonio – hade jag inte fått uppleva. Jag visste inte då att mitt liv var på väg att förändras radikalt. Bara en vecka senare skulle jag komma att byta adress och kärleksobjekt.

Please follow and like us:

En gång var jag otrogen

Jag har ju upplevt ett otrohetsdrama i min bekantskapskrets och det fick mig att tänka på hur oskyldig/skyldig jag själv är. Plötsligt kom jag på att jag visst varit otrogen en gång (men jag tog mitt ansvar och förde ingen bakom ljuset, bless me – the holy saint).
Året var 1999 och jag levde tillsammans med Miljonären. I efterhand kan jag se att jag inte på långa vägar var redo för ett så seriöst förhållande. Jag åkte på charter med grabbarna (och här börjar varningslampan blinka hysteriskt). Det gick som det gick. Naturligtvis träffade jag en trevlig holländare som tog mig med storm. Han var allt Miljonären inte var och jag bestämde mig där och då för att bara tacka och ta emot. Innan jag tillät mig att hångla loss gjorde jag mentalt slut med Miljonären. Jag låg på stranden med kamraterna och kände att livet i det ögonblicket var som det alltid borde vara och samma kväll lät jag mina (få och mycket blygsamma) lustar ta över. Holländaren och jag hade en fantastisk vecka tillsammans och vi bestämde oss för att ses snart igen. Samma kväll jag kom hem till Stockholm lämnade jag Miljonären och någon vecka senare satt jag i en stad utanför Amsterdam och lekte holländskt hemmafruliv. Det var en rolig tid men efter den gången såg jag aldrig Holländaren igen.
Jag tror, tack och lov, inte att jag skulle kunna vara otrogen och fortsätta som om ingenting hade hänt. Dessutom är jag ju bara måttligt intresserad av sex och sånt…

Please follow and like us: