Där låg det. Havet.

För tolv år sedan besökte jag spådamen Dana och jag har aldrig glömt att hon sa att jag i framtiden skulle komma att leva och vara lycklig på ett ställe där jag kan se havet medan jag äter frukost.

Jag är ingen bra frukostätare, så jag kanske skulle börja med att ändra på det för att möta min livslycka.
Ett steg i taget. Små steg.

Igår när jag i sällskap av nyfikna ekorrar och matletande fåglar städade bort höstlöven som elegant dansat ner på min balkong och lyfte på huvudet så såg jag hur det gnistrade där borta.
Jag kisade.
Där låg det.
Havet.
Närmare bestämt Fölisöfjärden.

Skärmdump: Google Maps

När löven nu har börjat falla så kan jag se annat än träden som står stolta och stadiga kring mitt bostadsområde.
Åt ena hållet syns den hårt trafikerade vägen som leder till Munsnäs. Och åt andra hållet syns det underbara havet.

Jag log för mig själv. Har jag kommit hem nu, på riktigt? Är det nu det är dags för mig att få må bra och vara lycklig? Eller åtminstone ’stabilt välmående’?
Jag har bott i nya hemmet i sju veckor nu och jag trivs bara bättre för var dag som går.

Jag har alltid känt på ett psykiskt plan att jag vill bo nära vatten. Jag har analyserat saken och kommit fram till att vattnet är en flyktväg. Om någon kommer för att ta mig så ger jag mig ut till havs.
Tidigare var finländaren rädd för den ökände Ryssen, men jag tror nog att det numera är ”nysvenskarna” som skrämmer mest.

gilla och dela:

Spådamen

Jag har just kommit hem till min bror efter ett besök hos Dana – den polska spådamen. Hennes vackra villa var belägen mitt ute i skogen och tomten var ack så vackert besmyckad av både mossbeklädda stolar och lustiga blå glassvampar.

När jag slog mig ner mittemot Dana bad hon mig ta en kortlek och lägga den i tre högar framför mig. Sedan började hon vända på korten och det första hon sa var: ”Varför gömmer du din kärlek? Du ska inte gömma din kärlek!”
Jag svarade att jag inte gömmer min kärlek men hon sa med hög röst: ”Du kan inte lura Dana! Du har gömt din kärlek!”

Hon fortsatte vända på korten och sa: ”Jag ser kärlekar men jag ser inga fruntimmer.”
Jag kände att jag fick tårar i ögonen samtidigt som jag inte kunde sluta le.
”Det finns inga fruntimmer”, sa jag.
”Du ska inte ha några fruntimmer”, svarade hon.

”Du har älskat”, sa Dana.
”Ja”, svarade jag.
”Vem var det som avlutade det?”, fortsatte hon.
”Det var nog båda”, replikerade jag ärligt fundersamt.
”Det är bra att det tog slut med honom”, sa Dana, ”han var inte bra. Han ville ha dig som slav, men se det gick inte för sig!”

Hon återkom till mitt ex flera gånger.
”Han var inte bra för vare sig dig eller dina nerver. Han mår inte bra”.
”Nej”, pep jag, ”det gör han inte”.
”Du försökte hjälpa honom men vad kunde du göra?”
”Ingenting.”
”Nej. Bra att han är borta. Jag gillar honom inte! Hjärnskadad!”

Dana berättade vidare att jag är mycket populär på min arbetsplats. ”Alla tycker om dig! Det finns speciellt en person – en tjej – som väntar på att du ska komma tillbaka. ‘Ha inte så lång semester’, tänker hon.”
Vi talade om min familj. ”Du har tre syskon”, sa hon bestämt och visade upp två knektar (eller kungar) och en dam. ”Du har kommit din bror mycket närmare på senare tid men vem står du närmast?”
”Min syster”, svarade jag.
”Ja, jag ser det. Bor hon nära dig? Inte? Hon saknar dig mycket! Hon mår inte så bra.”
”Hon mår bättre nu men har mått väldigt dåligt tidigare”, sa jag.
”Okej, så hon är på väg att repa sig.”

Efter ett tag visade Dana upp ytterligare en knekt eller kung och frågade om jag inte har fler syskon.
”Jo, det har jag…” började jag.
”Men ni träffas inte?”
”Exakt.”

Jag fick veta att jag måste släppa på mitt kontrollbehov.
”Du är artig och ordentlig men du måste släppa loss mer. Bli inte vuxen så snabbt för du kommer leva ett långt liv – 89-90 år – så våga mer, ha kul! Gå ut mer och träffa dina vänner oftare. Varför sitter du hemma så mycket?”
”Det gör jag inte”, svarade jag men insåg att jag ju gör det. Förutom när jag är ledig och går ut.
”Du har varit en ensamvarg tidigare men är det inte lika mycket längre.”

”Jag ser två kärlekar. Den ene är fem år yngre och den andre två-tre år äldre. Och han är rik! Mycket rik. Jag gillar honom.”
Jag frågade om jag har träffat dessa två män redan men det har jag inte.
”Det kommer. Sommaren är inte slut ännu”, svarade hon hemlighetsfullt.
Dana riktigt myste och skrattade och sa: ”Det är så roligt när det är så här. Jag ser så mycket glädje och lycka och jag ser sommarromans.”
Jag frågade: ”Kommer jag att flytta?”
”Ja”, svarade Dana bestämt. ”Jag tror att du bor i Stockholm och att du är på semester och du kommer flytta någonstans där det finns hav. Där sitter ni och äter frukost och ser ut över havet. Kanske finns det en skärgård.”

Här fick jag en stark känsla av att det är den två-tre år äldre förmögne mannen jag ska bo vid havet tillsammans med. Jag fick till och med en bild av honom men den behåller jag inom mig.
Till sist frågade jag om jag ska flytta till Malmö. Dana svarade:
“Ja! Du kan testa. Ge det ett år. Hyr ut din lägenhet och testa något nytt.”

“Du har lidit av depressioner men du mår bättre nu”, fick jag också höra.

Sammanfattningsvis: en alldeles fantastisk upplevelse som både stängde vissa dörrar och öppnade några helt andra. Det var så ljuvligt att Dana prickade in allt – verkligen allt.

Uppdatering: detta skrevs innan Malmö blev vilda västern. Dit flyttade jag inte. Däremot flyttade jag till Helsingfors.

gilla och dela: