Nyinstallerad i Västra Baggböle

Nu är jag tillbaka i Helsingfors. Jag klev upp på behandlingshemmet redan klockan 05 och efter morgonmediciner och frukost närvarade jag vid avdelningens morgonmöte för sista gången. Jag tackade så hjärtligt för mig och för all hjälp som jag har fått av såväl personalen som av medpatienterna. Jag fick höra att det var roligt att se mig komma på fötter och må bättre. Jag är för evigt tacksam över att jag fick chansen att få vård på detta fantastiska behandlingshem. Personalen är toppen och medpatienterna var mycket trevliga och öppna och avslappnade.
Därefter städade jag klart mitt rum och packade ihop resten av mina prylar.

Ett gulligt kort.

Jag fick ett hemmagjort (’hemlagat’ på finlandssvenska) kort av en kvinna som jag bott ihop med. Det symboliserar följande: man drar i ett snöre och hur tungt det än känns så när man drar i rätt snöre så öppnas ”skatten” och en massa glitter trillar över en. Ungefär så.
Det var väl gulligt!

Mor och far kom och hämtade mig och Blake och vi körde till Helsingfors och till nya hemmet i Västra Baggböle. Här sitter jag nu på kammaren och skriver. Jag bor alltså på ett liknande ställe som behandlingshemmet. Här bor jag och får fortsättningsvård – öppenvård – fem dagar i veckan; terapi och diskussionsgrupper osv. Alltså som på det omtalade ’hemmet’. Även här på hemmaplan har vi möten varje vecka.

Denna stadsdel är helt ny för mig men jag har hunnit se en massa fina hus. Gamla och nya. Det ser väldigt gemytligt ut.

I vårt nya sovrum. Det är ”ljust och fräscht”.

Har träffat tre av de andra boende. Jag är ju urusel på att komma ihåg namn eftersom jag blir så spänd att jag koncentrerar mig uteslutande på att göra ett gott intryck. Men! Nu hände det för första gången i mitt överraskande långa liv att när en person sträckte fram handen och hälsade så presenterade han sig som Kim. Det har verkligen aldrig någonsin hänt tidigare att jag har träffat någon som också heter Kim.
Och han hette verkligen Kim – inte den finska motsvarigheten Kimi.
Så hans namn bör jag ju komma ihåg…

Västra Baggböle. Bild från Wikipedia.

Vad vet vi om Baggböle?
Baggböle är en stadsdel i Helsingfors. Stadsdelen delas in i Västra Baggböle och Östra Baggböle.

Baggböles historia har varit omvälvande: från en fattig stadsdel till ett medelklassområde. (…)
Ända till 1800-talet var området den svenskspråkiga byn Baggböle i Helsinge socken med fyra hus: Erikas, Murmästars, Lantmästars och Prästbacka med cirka 40 invånare. Den första finskspråkiga invånaren flyttade till Baggböle år 1902 och år 1920 var Baggböle en av de få byar i Helsinge som hade en finskspråkig majoritet, då med 1 300 invånare. Baggböle inkorporerades med Helsingfors år 1946.

Här kommer vi nog att trivas.
(Och då menar jag ’nog’ på finlandssvenska. Det vill säga snarare ’säkerligen’ än ’nog’ på rikssvenska.)

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 42 (sista hela dagen)

Sista hela dagen på behandlingshemmet är här. Oj, vad det har gått undan.
Den här dagen har varit slapp och slö. Som vanligt vaknade jag 06:00 (utan väckarklocka – så min dygnsrytm är sannerligen tillbaka) och efter morgonmedicin och frukost jobbade jag ett tag på biblioteket.
Asch, jag påbörjade detta inlägg på ett pappersark i bibliotekets anteckningsblock och sedan glömde jag att ta med mig det. Det stör mig lite. Vill inte att det ska ligga där till allmän beskådan men nu är dörren låst. Nåväl…

Ett (här något censurerat) inlägg från Facebook:

En sak som jag tar med mig från behandlingshemmet är vetskapen om att jag inte är galen. All terapi har fått mig att inse att jag har gjort en del galna saker men _jag_ är inte galen.
En handledare (eller om det var psykologen) sa att hon förstod varför jag var så nere när jag kom hit, efter att jag berättat om mina erfarenheter. Jag har en hel del i bagaget som jag inte berättar så öppet om. Som har fått det att slå slint på olika sätt.
(…)
Och så allt det där som sitter kvar från barndomens dagar. Späda gossar med ’udda’ intressen och utländsk bakgrund var inte populära på den tiden. (Därav mitt extrema bekräftelsebehov i vuxen ålder; min vilja att vara omtyckt. Se, allting hänger ju ihop.)

Men jag är inget offer. Det är inte det jag säger. Jag är ju själv den gemensamma nämnaren. Jag har bjudit in drama och elände genom att jag – mer eller mindre aktivt – har gjort fel val. Och trots att jag är skeptisk mot de flesta människor (eftersom de flesta ju är vidriga as) så har jag faktiskt varit en smula naiv! Jag är för snäll helt enkelt. Och vill alla så väl. Jag har insett att jag har den där egenskapen som många damer har, när de dejtar massmördare och andra problemmakare; de vill ’laga’ dessa människor.
Men nu är det slut med allt sånt där. Nu sätter jag mig själv främst.

Vem som helst släpps inte in. Gränskontrollerna är i full gång!

Kvar på schemat: arbete i biblioteket, tvätt och städ samt avskedsmöte i morgon bitti. Sedan checkar jag ut efter en fantastisk vistelse på detta behandlingshem.


För tre dagar sedan checkade det in en kvinna som tillsammans med sin hund bor med oss. Synd att de kom hit just när jag är på väg bort, ty hunden är väldigt söt och kvinnan är mycket trevlig. Skulle gärna lära känna henne lite bättre.
Det är just det som har varit så överväldigande här på behandlingshemmet: alla dessa fantastiska människor. Samtliga har ett problem av någon sort, men de är himla fina och rara, de flesta av dem.

Foto från discogs.com.

De senaste dagarna har jag lyssnat väldigt mycket på Lena Philipsson och Orup. Både tillsammans och separat. Det slog mig att albumet ”Dubbel” släpptes för hela tio år sedan. Jistanes. Jag hade tippat på tre-fyra år sedan.
Hur som helst. Albumet är ju hur bra som helst.
Lyssna bara på Jag hatar att vakna utan dig, 1 skäl och Bara en polis. Och alla de andra! Härlig mogenpop för oss som har varit med ett tag.

Tack för idag. Nu ska farbror gå till kiosken och handla lite avslutningschoklad, dammsuga, duscha och sova extra tidigt.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 41 (en ’kilig’ dag, som man säger på västgötska)

En mycket detaljerad genomgång av dagen.
Vaknade vid 06. Drack kaffe och rökte på terrassen. Blake gick på muggen i trädgården. Drack mer kaffe.
Kollade diverse sociala medier.
Klockan 08:15 gick jag till medicinutlämningen för att få min box påfylld. Bad om en huvudvärkstablett då jag har haft spänningshuvudvärk i ett par dagar.
08:59 gick jag till matsalen för att äta frukost. Risgrynsgröt, ett par mackor, juice och surmjölk. Tog med mig en kopp kaffe och rökte.
Vilade ett tag. Vräkte i mig en chokladkaka som jag fick av damerna i köket igår (som tack för utfört arbete). Talade med min vän J.

På eftermiddagen fyllde jag tvättmaskinen och sedan gick jag och Blake på en promenad i skogen. Solen sken och det var vackert och lugnt. Blake var söt när han som vanligt (okopplad som han är här på landet) hela tiden hade koll på mig.

Tvättade klart. Väl ”hemma” tog jag en tupplur och sedan åt jag lunch/middag. Tonfisklasagne och sallad och ett par knäckemackor. Saft och surmjölk. Fick med mig en pirog, en banan och en tomat till kvällsmat. Samt chokladdryck.
Snackade med syrran.

Sorterade papper. Kollade på Teskedsgumman!

De senaste dagarna har jag som sagt haft spänningshuvudvärk och en muskel under skulderbladen på båda sidor kommer i kläm ibland och det gör väldigt ont och strålar ut i armarna. Mycket smärtsamt.
Skulle behöva massage men jag får väl stretcha lite i brist på annat.


Jag är lite rastlös och vill helst bara sova hela tiden. Det är väl därför jag går och lägger mig så tidigt varje kväll. Nu är klockan 20:20 och jag är redo för sängen. Exakt samma klockslag som igår.


Var nyss och hämtade min påfyllda medicinbox.
Ska ta sömntabletterna och hitta någonting halvengagerande att lyssna på som jag kan somna till.

Sammanlagt nio (olika stora) koppar kaffe blev det idag förresten.
God natt.

(’Kilig’ betyder ’tradig’, ’tråkig’, trist’.)

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 40 (beröm)

Sista ’riktiga’ dagen på behandlingshemmet.
Det blåser som tusan idag.
Är trött och redo för bingen fastän klockan bara är 18:53.
Här kommer därför mina rader från Facebook idag.

Frågade en medpatient om han är redo för helgen och att ”slå klackarna i taket”, men det lät inte lika festligt på finska.
Klack=korko.
Högklackade skor=korkokengät.
(Jämförbart: höjd=korkeus.)
Men ’korko’ betyder även ’ränta’.
”Är du redo för helgen och att slå räntan i taket?”, frågade jag således. Eftersom det där uttrycket om ’klackar i taket’ inte existerar i finskan (vad jag vet)…
”Ööhm. Vad menar Kimi nu?”, fick jag till svar.
”Äsch. Det var inget.”

[Fick senare veta att det finns nåt som heter ”korkkarit kattoon”.]


Eftersom Jante inte bor i Finland så vill jag upplysa församlingen om att jag fick högsta betyg i allt, av de underbara kärringarna i köket där jag har arbetat tre dagar i veckan under min livsomvälvande tid på behandlingshemmet.
Dessutom: ”Pålitlig. Kommer i tid. Glad och positiv”, vilket låter roligare på finska: ’hyvätuulinen’, hyvä=bra, tuuli=vind. ’Bravindig’, helt enkelt.

Psykologen bad mig att följa med till hennes rum. Hon berömde mig för mina framsteg (och min öppna, fantastiska personlighet). Fick hundmat som avskedspresent.

Socialsekreteraren tog med mig och Blake på en långpromenad i skogen och hon tyckte att det har varit väldigt roligt att ’arbeta’ med mig.

En handledare sa samma sak på fredagsfikat och lade till att det har varit kul att se så tydliga framsteg och att jag pga min attityd har varit ’lätt att ha att göra med’.

Sen gick vi och bolmade och jag kände plötsligt att det var lite coolt att få höra till ’grabbgänget’. Det har jag aldrig fått förut. (Spännande för en ung späd man att bli omtyckt av… ja, alla. Inkl. de svårt tatuerade karlakarlarna som omfamnat hela mitt lilla fjolliga väsen.)

Jante bor som sagt inte i Finland.

Nu tar jag helg efter en produktiv och framgångsrik vecka. Ska slöa, läsa, tvätta, städa. På måndag ska jag närvara på avdelningens morgonmöte, tacka för mig (och eventuellt bli lite darrig på läppen) för att sedan checka ut och återvända till Helsingfors.
Shabbat Shalom.


Fredagshumor.
Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 39 (boende, vård och intervju)

Dagarna tickar på i ett rasande tempo.
Sista torsdagen på behandlingshemmet är snart över och avklarad.
I morse tog jag och Blake en promenad ned till sjön. Himlen var så vacker men skrämmande.

tervalampi

Himlen hänger tung och hotfull.
På vippen att kollapsa.
Den lika helvetesmörka marken är redo att ta emot.
Att krossa.
Men det spricker långsamt upp.
Ljuset tvingar sig fram.
Det eländigt mörka får ge vika.
En ny dag är här.
Full av oändliga möjligheter.
Oändliga och ombytliga som himlen själv.

jeans bulgeEfter det stående morgonmötet med avdelningen var jag på ett möte för oss som är på väg att checka ut.
Därefter jobb i köket för sista gången och ett kort möte med de som jag bor tillsammans med. Idag flyttade det in en ny kvinna med en lurvig lite större hund.

Jag har idag varit i kontakt med stället som jag ska flytta till på måndag, samt med stället som jag ska få fortsättningsvård på från och med onsdag. Och jag har dessutom varit i kontakt med stället som vill att jag ska komma på anställningsintervju.
Allting ordnar sig här i livet. Ibland tar det lite tid bara.

På ett möte hörde jag plötsligt ”HaTikva” spelas och jag befarade att det nu slutligen har slagit slint då jag hör Israels nationalsång i huvudet.
Sedan noterade jag att jag glömt slå av ljudet på telefonen. Och att jag glömt att jag bytt ringsignal…

Klockan är 20:20 och jag går och lägger mig. Var redo för bingen redan strax före 18. Känner mig lite uttråkad och rastlös. Ena foten är så att säga redan tillbaka i Helsingfors.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 38 (en framgångsrik dag)

Dagen gick som i ett huj. Upp klockan 06:03. Gick för att hämta ut min morgonmedicin. Kön var så lång att jag inte hann äta frukost, ty klockan 08:00 avgick bilen från behandlingshemmet in mot stan.
Klev av vid Haartmanska sjukhuset och tog bussen till Elielplatsen. Gick till posten och hämtade ut en stor hög med post som kommit till min poste restante-adress. (Ångestframkallande, så klart.)
Tog bussen till Mechelingatan och gick och fikade på ett ställe innan jag gick vidare för en intervju på inrättningen där jag nästa vecka kommer att påbörja min fortsättningsvård (ännu mer terapi och diskussionsgrupper).

broholmsvägen
Kaffe i solen på Broholmsvägen.

Därefter bussen tillbaka till Kampen och metron till Hagnäs. Bilen tillbaka till behandlingshemmet.

Snabbt ut med Blake och därefter var det dags för sista mötet med depressionsgruppen. Den har varit sisådär givande.

Missade de flesta programpunkterna på dagens schema i och med att jag var i stan, men dagen avslutade jag med ett möte med NA (Anonyma narkomaner) (jag har som sagt inga drogproblem, men jag tycker om att gå dit).

Är inte fysiskt trött just nu, men psykiskt slut. Så nu ska jag försöka sova snart. Och klockan är bara 20:20.


Några rader från Facebook:

Min lille Blake och min nuvarande lägenhetskompis Scotts lille Emmet sprang och jagade varandra ute i snön. I tio minuter sprang de i rasande fart med fladdrande tungor. Väldigt sött.

Idag på Järnvägstorget hörde jag plötsligt någon ropa mitt namn (eller ’Kimi’ dårå) och det visade sig vara en före detta medpatient som blev ’utvisad’ pga missbruk.
Nu gick han runt på stationen och sålde piller. ”Jag tar inget själv men jag måste ju försörja mig”, sa han. Tragiskt.
Synd på så rara ärtor.

För länge sen skrev jag att nån noterade att jag säger ”hej” på svenska istället för ”hei” på finska. ”En finlandssvensk går upp i slutet på ordet ”hej”, medan en finskspråkig säger ”hei” mera monotont. ”Hej” sägs också lite piggare.” Det stämmer, men jag vill inflika att bokstaven J är förvånansvärt tydlig i (åtminstone mitt) ”hej”. J och I är trots allt olika bokstäver. –> Läs här.

Idag var jag på sista depressionslektionen och nu ska jag på sista NA-mötet.

Förresten. Jag skrev ju att jag ”kom ut” för ett tag sedan, och att alla betedde sig som vanligt efteråt. En (trevlig) rättelse: de som jag inte snackat med så jättemycket har efter det tagit mer kontakt. Och satt sig hos mig i matsalen och såna där ”naturliga” saker. Jag misstänker att de tänkte att ”vad är det där för filur egentligen?” och nu är de lättade då de har kunnat placera mig i ett fack.
Bara en teori.


Klart att den snyggaste bruden på NA-mötet bad om mitt nummer när hon hörde att jag snart ska checka ut. (Ett riktigt bombnedslag. En purfinsk blond böna.)
Har sagt det förr men jag säger det igen: fjollor har alltid de snyggaste tjejkompisarna.
Det är orättvist, jag vet. Men så är det.
Sorry, alla brunstiga heterograbbar.


Jag har fått i läxa att under en veckas tid anteckna hur jag mår morgon, dag och kväll, på en skala från 1 till 9, där 9 betyder toppenbra.

Dagens mående:
Morgon: 7
Dag: 7
Kväll: 7

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 37 (slutet närmar sig)

Sista tisdagen på behandlingshemmet är avklarad. Dagarna går verkligen i ett rasande tempo.
Idag har vi bara haft morgonmöte med avdelningen, diskussionsgrupp samt arbete.
Kvällen tillbringar en del i stan för att fira Lilla Jul.

Lilla jul (eller lillajul) firas i svenskfinland, inklusive Åland, och inträffar varje år lördagen före första söndagen i advent. Lilla jul är precis som namnet antyder en försmak av julen. I svenskfinland är lillajulgranen cirka 1 meter hög och pyntas precis som den riktiga julgranen.

Jag stannar dock ”hemma” eftersom jag har en sista chans att vara med på det ”spirituella mötet” som anordnas varje tisdag. Jag har inte kunnat/orkat delta tidigare men nu tänkte jag ta mig i kragen och gå dit.
Dessutom ska jag till stan för att uträtta ärenden i morgon och jag får ju lite ångest när jag är där eftersom vi åker förbi förra hemmet. Det gör alltid lite ont i hjärtat.

fresh ass man✔️Avslutningsmöte med psykologen avklarat.
Jag har gått hos en psykolog tidigare (och varit ihop med en i två år) men det gav mig ingenting (inte han heller, direkt) men den här psykologen passade mig mycket bra. Jag har fått älta med henne och hon har lyssnat (och kommit ihåg vad jag sagt tidigare!) och kommit med nyttig input.

Idag berättade jag en hemlighet. Det var ju ”någon” som gjorde nåt dumt mot mig för några veckor sedan och jag var helt deppig men tordes inte berätta för psykologen vad det var ”någon” hade gjort. ”Det är så pinsamt för ”någon” och jag vill inte skämma ut ”någon””, sa jag.
Men idag när vi talade om mina relationer till människor och ”någon” dök upp så sa jag: ”Okej, nu ska jag betätta den där grejen” och det gjorde jag.
Jag kände svett under armarna men det kändes bra efteråt.
Vi talade om att jag bör städa bort lite människor ur mitt liv.
”Ja, kvasten är framme och städrocken är på!”

Jag har redan börjat städa och energitjuvar, illojala och ständigt negativa människor får inte plats i mitt liv. (Sa han ödmjukt.)


Sitter hos min socialsekreterare tillsammans med sjuksköterskan då vi skriver en ’slutrapport’ angående min tid på behandlingshemmet. De är så rara här. Socialsekreteraren är lite bohemisk och hennes skrivbord är belamrat med prylar. Jättestökigt. Men hon har ett ’system’ och hon får saker och ting gjorda!

välmående
Välmående man.

Sjuksköterskan sa att jag verkar så välmående nu. ”När du kom hit var du ju helt ’maassa'” – ung. ’så långt nere man kan komma’. Men efter ett par veckors terapi och medicinering vände det.
Hon rekommenderade ett par psykologiska grupper att besöka i Helsingfors. ”Och du har ju inga problem att öppna munnen och säga hur du mår eller vad du tycker.”

”Och du är ju så ung fortfarande…”
”Så himla ung är jag ju inte.”
”Äsch. Jag ser en fin framtid för dig. Bra att du har identifierat och tagit tag i dina problem.”

Har även fått bra feedback av ’cheferna’ där jag har jobbat några timmar tre dagar per vecka. Damerna i köket är så gulliga och de har så härligt snuskig humor, kärringarna.

Kommer att sakna detta ställe när jag åker på måndag.
Ni vet hur irriterande det är när någon någonstans uppenbarligen jobbar på fel ställe – här är det INTE så. Personalen är så kunnig och så engagerad och de – som det brukar stå i jobbannonser – verkligen BRINNER för det de gör.

Känner stor tacksamhet. Och även stolthet.
Bra gjort, Kimman, – eller Milli som familjen kallar mig – bra att jag tog mig i kragen. Även om det var fem i tolv.

Det som var tillhör det förflutna. Jag förlåter mig för mina fel och misstag. Och brister. Onödigt att älta all gammal smutsig byk. Nu hoppar jag snart upp i sadeln och rider mot en blomstrande framtid.


För att lätta upp stämningen lite så bjuder jag även på en hårbild.

För att friska opp stämningen en smula så ska jag precis som igår nu säga någonting ytligt.

En sak som provocerar mig är snygga människor som klär sig fult. Började tänka på saken då jag fick två nya kvinnliga ’kollegor’ i köket. Den ena jäntan är ett väldigt snyggt paket i det civila och när kökskläderna åkte på så försvann all hennes skönhet. Hon ’sköter sig’ alltså i det civila. Helt rätt.

Den andra tösen är raka motsatsen. Hon klär sig i så fula noppiga kläder och det envisa röda håret med ful permanent bär hon i en hårsnodd från 90-talet. När kökskläderna åkte på och hennes vackra ansikte kom fram så tänkte jag: åh, sicken puma!

Ännu en uppiggande hårbild.

Eller tänk nu en råsnygg kille. Han har fula skor och illasittande, uppdragna jeans och noppig gul tröja och håret är oklippt och det bara hänger och flänger livlöst.
Inte kosher. Ge honom brallor som sitter snyggt och framhäver den runda stussen och kärlekspaketet och klä honom i en snygg men ’casual’ tröja och putsade skor. En omgång hos en kunnig frisör gör susen och lite concealer under ögonen ger ett piggare utseende.

Det skadar aldrig att klä upp sig en smula.
1. Du mår bättre och bär dig själv med självförtroende och rak rygg.
2. Din omgivning mår bättre och har någonting vackert att vila blicken på mitt i allt det fula som vi har omkring oss i vardagen.

Lycka till.


Jag har fått i läxa att under en veckas tid anteckna hur jag mår morgon, dag och kväll, på en skala från 1 till 9, där 9 betyder toppenbra.

Dagens mående:
Morgon: 8
Dag: 8
Kväll: 9

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 36 (bra blod och fin lever)

Så var det äntligen måndag igen och idag har det hänt en hel del roliga och oväntade saker.

Vi hade morgonmöte som vanligt och det fick kicka igång denna sista vecka på behandlingshemmet. Därefter hade vi diskussionsgrupp och den här veckans tema är ”mänskliga relationer och nätverk”.
Vi skulle – på ett mycket bryskt vis – rita upp på ett papper, där vi själva stod i centrum, de människor som står oss närmast.
Det kändes faktiskt lite… eehm… kränkande mot vissa människor.
Familjen var i en cirkel för sig, till vänster, och till höger fyllde jag i de fem personer som står mig närmast. Det var ju inga jättestora överraskningar. Jag har en bästis i Finland, en bästis i Sverige och en bästis i Israel. (LUCKY ME!)
Sedan fick jag helt kallt rannsaka mina relationer och rangordna mina vänner (kompisar och polare utelämnade jag av förklarliga skäl – de är ju inte så viktiga).

En vän är en sådan som är med en i upp- och nedgångar och som inte dömer en. En vän kan ge en en örfil vid behov, men sviker en inte när det väl gäller. Man kan ringa en vän mitt i natten och vännen svarar, eller ringa på dörren och bli insläppt för den delen.

Så jag berättade detta för min gode vän och han sa att det är ju lite fel att jag är den som står honom närmast eftersom ”min pojkvän borde ju göra det, men du och jag har en ’känslomässigt närmre’ relation”.

Idag var jag även på ett läkarbesök och fick en kräm som ska hålla min vintertorra hud fuktig och fin. Alltså det kliar som FAN varje år när det blir kallt ute. Jag blöder eftersom jag river mig över hela kroppen. Samma visa varje år.
Tog även blodprover och leverprover och jag har mycket fina värden. Gött.

På kvällskvisten blev jag irriterad. Väldigt irriterad. Det handlar om mänskliga relationer, så klart. Jag måste verkligen prioritera bort människor som gör mig IRRITERAD.
Det stör mig att vissa människor är så JÄVLA engagerade i andra människors problem, och så inser man att det beror på att de på så sätt slipper ta tag i sina egna sorger och besvär.

Nog om det. Nåt lättsamt nu, direkt från Facebook:


badtofflor i snöEftersom jag är så j@vla seriös hela tiden så ska jag nu vara en smula ytlig.
Nu är säsongen här. Luvsäsongen. Och den irriterar mig.
Har ni luva på jackan och den inte är uppfälld så se till att den är snygg där bak i nacken. Så att den inte korvar sig uppåt, utan den ska vara elegant nedtryckt. Om ni förstår vad jag menar. Otroligt störande.

Säger modekungen som ilar runt i snön iklädd yllesockor och badtofflor… Men luvan är perfekt arrangerad!


sexig boxareNog för att jag är snäll, vänlig och vill alla väl (förutom bovar och banditer, terrorister, våldtäktspersoner, djurplågare och annat skräp) men jag kan faktiskt försvara mig själv när jag blir orättvist behandlad.
(Dock ej med knytnävarna, men desto mer med min glappande trut.)
Låt inte mitt väna yttre lura dig.

Denna måndagsmorgon känner jag mig huxflux lite stolt över att jag behärskar det skogstokiga finska språket. Endast fem miljoner människor gör ju det. De flesta finns i Finland, Sverige, Estland och Ryssland.
Jag har aldrig någonsin studerat finska, utan denna gåva fick jag helt gratis av mina fräsiga föräldrar. (Kiitos!)
Kan således ingenting om grammatik eller diverse regler, och ändelserna blir fel i tid och otid och en hel del ’sverigefinska’ ord och uttryck kommer ur min ständigt glappande trut.
Men lite stolt och tacksam är jag allt.

Språk är ju viktiga grejer och utan språket/n är vi ’bara’ djur. Och vem vill vara ett (o)djur (annat än i kammaren)?


4 chihuahuas
Blake, Emmet, Nathan, Mauri.

Heh. Apropå språk…
En av killarna jag bor med bad mig och Blake att följa med på en långpromenad. Vi har inte umgåtts så mycket pga olika scheman, trots att vi bott ihop i fyra veckor.
Jag tänkte – fördomsfullt – att han bryter lite när han talar finska på grund av att han är lite ’brunare’.
På promenaden hörde han mig tala svenska med Blake och då svitschade han om från finska till svenska. HAN ÄR JU FINLANDSSVENSK!
Så då babblade han på på sin extremt vackra huvudstadssvenska och nu blev vi nog lite polare liksom, som ska byta nummer när jag lämnar behandlingshemmet. (Han själv arbetar här och bor växelvis här och inne i stan.)

Alltså han talar ju så vackert. Som när han sa ”lammhagen” och ”situation” och ”erfarenheter”, då ville jag utbrista: ”säg det en gång till!”
(Lammhaaaaaagen, situatschoon, äärfaarenheetääär.)
Och så naturligtvis en massa finlandismer. ”JätteKIVA” (jättekul) och ”hurja” (ung. grymt) osv.
Jag älskar finlandssvenskan! Speciellt den som talas i huvudstadsregionen.


Jag har fått i läxa att under en veckas tid anteckna hur jag mår morgon, dag och kväll, på en skala från 1 till 9, där 9 betyder toppenbra.

Dagens mående:
Morgon: 9
Dag: 9
Kväll: 3

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 35 (liten i det stora hela – skönt)

Måste bara berätta en grej om maten här på behandlingshemmet. Den är ju verkligen väldigt smaskig (förutom när det serveras lever). Förra veckan serverades vi en rätt som jag inte vet namnet på (om den ens har något). Jag kunde verkligen inte identifiera en enda ingrediens.

schnygg kille
Direkt ur sängen.

Var det potatisstänger som grund? Nej, men nog såg det ut lite som potatis. Det var liksom en sörja som var curryfärgad men helt utan currysmak. Och det var inte kyckling utan någonting annat. (Fick senare veta att det var sojastrimlor.) Var det grönsaker i? Vem vet.
Jag kunde verkligen inte identifiera en enda ingrediens. Men gott var det!
Jag börjar dock sakna min egen mat vid det här laget. Har verkligen ingenting att klaga på men det ska bli skönt att återgå till min vegetariska diet. Och att få krydda ordentligt! Magen har mått förvånansvärt bra med tanke på att jag efter över tjugo år har ätit såväl kött som fisk och fågel. Lite risig emellanåt, men när det är lättare kötterier så har jag inte upplevt några problem.

kåt bibliotikarie
Bibliotikarie.

Detta var ännu en ledig dag eftersom det är helg. Vi har frågesport om ett par timmar men utöver det har jag inte haft annat på schemat än att arbeta en stund i biblioteket. Åh, som jag trivs som bibliotikarie. Och jag älskar ju att ropa ut i högtalarna över hela området att biblioteket har öppnat för dagen. ”Terrrrvetuloa!” Idag var det rusch, med 5-6 ”kunder”. Det ni!

Har även gjort ett översättningsjobb. En bekant bad mig att översätta en artikel från engelska till svenska. Sagt och gjort. Och den rörde mitt favoritämne: politik.

chihuahua gäspar
En trött Blake.

Det snöade idag för första gången. Ja, kanske bara en millimeter men det var så vackert då solen samtidigt sken. Det såg ut som att små diamanter föll från himlen.
Och kvällshimlen är förresten så vacker och romantisk här ute på landet. Man kan se stjärnorna. Väldigt många dessutom – och de lyser så klara där borta och jag känner mig så liten och betydelselös i det stora hela. Det är på sätt och vis en deprimerande tanke, men å andra sidan så blir ju mina enorma problem även de minimala och betydelselösa.

I morse när jag vaknade var jag lite arg! Oj oj oj. Det är inte ofta jag är arg och jag blir så att säga glad när jag är arg eftersom jag åtminstone inte är sorgsen.
Jo, det var en person som gjorde mig arg då jag kände mig orättvist behandlad.
Det känns – utan att säga för mycket – som att vissa människor borde se till sina egna problem och ta itu med dem.
Jag har vissa problem, det är därför jag är på ett behandlingshem just nu (hello liksom), och det betyder också att jag har identifierat dem och tagit tag i problemen.
Ett tips i all välmening.
Jag blev dock på väldigt bra humör när jag talade med personen som jag skrev om i förra inlägget. Han är så himla bra och inspirerande och klok och stöttande. En sann pärla i ett hav av otrevlig sörja.

Jahapp. Ska strax gå och medverka på den där frågesporten och därefter knyta mig så att jag är fräsig och redo att i morgon bitti kicka igång sista veckan på detta fantastiska behandlingshem, som på många sätt redan har förändrat mitt liv och mitt sätt att se på mig själv och människor omkring mig. Samt livet i stort.
Som jag sa till min vän som jag skrev om nyss: ”I am feeling very spiritual and very Jewish at the moment. I am a new man. The same old me but a more true and pure version of myself.”


Jag har fått i läxa att under en veckas tid anteckna hur jag mår morgon, dag och kväll, på en skala från 1 till 9, där 9 betyder toppenbra.

Dagens mående:
Morgon: 8
Dag: 8
Kväll: 8

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 34 (”kom ihåg att spola tillbaka bandet”)

En solig dag på behandlingshemmet i södra Finland. Hade sovmorgon eftersom det är lördag och klockan 07 släpade jag mig upp och till vattenkokaren för att fixa kaffe och därefter ut på terrassen för ett ljuvligt morgonbloss. En promenad med Blake och därefter hämtade jag min påfyllda medicinbox innan jag gick till matsalen. Havregrynsgröt, bröd, surmjölk, kaffe.
Cigg. Kaffe. Cigg. Kaffe. Kaffe. En varm kopp choklad. Kaffe. Cigg. Kaffe.

Under helgerna är vi lediga och den här helgen är jag alldeles ensam i huset som jag bor i, då de andra är bortresta. Det är läskigt eftersom huset är gammalt och knakigt och dörrarna är olåsta och vi är på landet. (Blake är dock en bra vakthund!)

Jag tänkte ha städdag. Sköt det lite framför mig. Men så kom jag på att jag ju städar datorn. Både invändigt och utvändigt. Den börjar skina som nattens fullmåne och jag har raderat 3 gig skräp redan.
Det kallar jag STÄDDAG!

Jag har även städat lite bland mina kontakter. Jag hade ganska många nummer till människor som jag inte kom ihåg vilka de var. Då är det kanske lika bra att radera… Eller den där som hette ”Svara inte”. Haha!
Samma på sociala medier. Ibland är det bäst att bara göra slut och gå vidare.
Varför ska man vara ”vän” med någon på ex. Facebook om man umgicks jättemycket och -tätt för 10 år sedan men inte har haft någon som helst kontakt under de senaste fem åren?
I guess we’re done with each other. Tack för allt och allt gott i framtiden.

Helgerna är ensamma och långtråkiga här men tack och lov kan man ta sig ett bloss med herr Spets.
Känner mig lite lätt koffein- och nikotinförgiftad.

Tekniken är underbar, är den inte?
Tänk att denne farbror är så gammal vid det här laget att jag fanns på tiden innan internet. Utan mobiltelefoner, plattor etc. Ja, till och med innan DVD:n.
Ett tag hade vi ingen VHS-spelare hemma men då och då hyrde vi en så kallad movie box och ett par videofilmer.

Skärmdump: spreadshirt.fi

”Kom ihåg att spola tillbaka bandet” stod det på ett klistermärke på insidan av videofilmens förpackning.

På den tiden spelade jag in Eurovision Song Contest på kassettband. Jag satt med en bandspelare framför TV:n och spelade in. Alla fick sitta knäpptysta under låtarna. Senare började ESC sändas även i radio och det underlättade ju inspelningen. Och till slut skaffade vi oss en VHS.
Det var tider det. Trots allt. Man värdesatte så mycket som vi idag tar för givet.

Blev påmind om att för fem år sedan höll jag ett föredrag i Malmö. På den tiden var jag introvert och människorädd och led av svår social fobi samt rampfeber, men jag var tvungen att tacka ja då föredraget skulle handla om Israel och HBTQ-rättigheter.
Jag minns att jag åt lugnande och att jag darrade av skräck.
Det skulle jag inte göra idag eftersom både den sociala fobin och rampfebern har gått över. Tack och lov!

Nåväl. Det var den här lördagen det. Jag ”tog ledigt” och har mest sovit och kollat på serier (Cougar Town) samt skrattat en del åt Kåta Gun i Kvarteret Skatan.


Jag har fått i läxa att under en veckas tid anteckna hur jag mår morgon, dag och kväll, på en skala från 1 till 9, där 9 betyder toppenbra.

Dagens mående:
Morgon: 7
Dag: 7
Kväll: 6

Gilla, dela, följ gärna!