Rehabilitering – dag 3 (konst och knark)

Jag i min mycket blygsamma säng. Men jag gillar väggarna. Påminner om min tidigare bostad i Stockholm.
Mitt… ehm… konstverk ”Hopp/Toivo/Hope”.

Dagarna går. På morgonsamlingen körde vi en ”känslorunda” (”fiilisrundi” på finsk slang) då vi i tur och ordning berättade om hur vi känner just nu.

Jag sa att jag haft en ångestfylld natt, vilket berodde på att igår när vi besökte ett ställe i Helsingfors så var vi några hundra meter från (före detta) hemmet och det utlöste en massa känslor och tankar.

Därefter hade vi en konstnärlig timme då vi fick i uppgift att måla våra drömmar om vår framtid. Jag visste direkt att jag behövde fyra färger: rött, grönt, blått och gult.

De fyra röda hörnen symboliserar kärlek från vänner, hundar, familj och pojkvän. De är placerade i hörnen för att jag vart jag än tittar kan se kärlek.

Det gröna symboliserar fred och lugn i själen och i hjärtat och i hjärnan.

Det blå strecket symboliserar balans. På alla områden i livet.

Den gula pluppen i mitten symboliserar så klart att även då allt känns tungt så ser jag ett ljus någonstans. (Eller så vänder jag blicken mot de röda hörnen.)

Mitt… eehm… ’konstverk’ analyserades och det kallades ’abstrakt’ och ’intressant’.

Ett par yngre deltagare önskade i stort sett bara pengar och prylar och därför inledde jag min presentation av mitt ’konstverk’ med att berätta att jag idag känner mig sentimental, nostalgisk och deppig och att jag inte önskar mig något materiellt, inget krafs och inga pengar.

”Jag har haft allt det där. Jag har varit fattig som en råtta i synagogan och jag har varit rik som ett troll – men jag har ändå alltid, oavsett ekonomisk status, varit lika olycklig. Pengar underlättar men de helar inte själen. De känns ingenstans.”

På eftermiddagen åkte vi återigen in till Helsingfors (ännu värre ångest eftersom vi var ännu närmare före detta hemmet än igår). Vi åker tre gånger i veckan och besöker olika mötesplatser för människor med olika slags problem. Idag var vi i Böle på ett ställe för före detta narkomaner. Där kunde de hänga (i nåt som såg ut som ett extremt coolt vardagsrum), laga mat varje dag, gå på gym eller bio tillsammans, eller i ett helt eget rum: sjunga karaoke!

Dit ska jag gå nån gång för att hjälpa till att koka soppa, sjunga samt för att bli bättre på att spela biljard. (Man får gå dit även om man aldrig har haft några problem med narkotika.)

Väl tillbaka på ’dårhuset’ hade jag ett möte med en socialsekreterare om saker som jag inte förstår mig på. Och problemet är ju att inte ens de som arbetar med dessa frågor förstår sig på alla lappar och regler och lagar – och dessa förändras stup i kvarten.
”Hur ska jag som en enkel medborgare förstå mig på någonting när professionella inte ens gör det?”
Vi ska fortsätta med detta pappersarbete i morgon.

Vilka kärleksfulla ögon!

När jag mådde som sämst så kom en annan ’intagen’ och presenterade sin hund. Han tittade på mig med så snälla ögon. Han sniffade och han klättrade längs mitt ben och ville att jag skulle kela med honom. Mådde genast bättre.
Förhoppningsvis blir en husdjursplats ledig nästa vecka, så då kan jag ta hit mina älskade hundar.

Sedan var jag på en loppmarknad som anordnas på behandlingshemmet varje onsdag. Allting där kostar 20 cent. Jag köpte det som jag glömde att ta med mig hit: vinterskor, halsduk, varm kofta. Totalt 60 cent (ca 6 kronor). Inte illa!

Därefter kollade jag in rutinerna på biblioteket eftersom jag ska jobba där på söndag.

Ständigt denna ångest. Alla här pratar om den ångest de går omkring och bär på. Varför har vi skapat ett samhälle där människor mår psykiskt dåligt på grund av all stress och press och alla förväntningar?

Jag tror i och för sig att man måste vara såväl intelligent som intellektuell för att ha ångest. Ju ’smartare’ man är desto sämre mår man, ty hur kan man inte må piss i detta dåraktiga skitsamhälle?
Om man bara lallar runt bland rosa moln så är man korkad men lycklig.
Vore det kanske bättre att vara en bimbo som inte kan tänka själv?

Gilla, dela, följ gärna!

Dagens shoppingtips

zionist logoNi minns kanske att de galna iranierna gnäller över att loggan för OS i London kan utläsas som ”zion”, ja, judarna pysslar ju verkligen hårt med KONSPIRATIONEN, ni vet…
Hur som helst så har den fantastiska bloggaren Elder Of Ziyon tryckt upp eleganta t-shirts och annat, med verkliga zion-loggor, och igår beställde jag en smäcker blus.
Gör det ni också.

Gilla, dela, följ gärna!

Lättklädd

Kille med pixlade tår - vissa är ju känsliga.

Trots gårdagens extremhetta så hoppade jag upp på bågen och trampade iväg till Globen Shopping för att handla shorts; kan ju inte ila runt i trashiga jeanshorts hela sommaren. Hittade dessa läckra-smäckra på H&M och det var ju tur att jag fick på mig dem när jag kom hem.
Hittade också ett par linnen och låt mig här lyfta ett finger: att jag bär ett linne är en stor händelse – en happening!
Ni skulle sett mitt ansiktsuttryck när jag testade dessa trasor framför spegeln i bostaden – de passade nämligen. Jag såg inte ens särskilt fläbbig ut. Nu måste jag således köpa fler likadana – fast i olika färger och med olika mönster. Det blir så när jag väl hittar något som funkar ihop med denna patetiska kropp – så var fallet även med de där eleganta färgade byxorna som jag föll för för ett par år sedan (här syns de rosa och i min fantastiska klädkammare finns de även i blå, grön, gul och svart version).
Kille i linne.

Aha, du undrar om det är en israelisk flagga du ser på mina smakfulla flipflops! Jadå, det är det. Fick dem av ex-maken och jag älskar dem svårt. (Mitt nyaste favorituttryck är att älska någonting svårt. Det är ju svårt att älska.)
Avslutningsvis vill jag hylla mina israeliska vänner – de är så vänliga, omtänksamma och finemangfina.
Det sägs ofta att israeler är så där medelhavsaktigt burdusa och lätt otrevliga, men det har jag då sannerligen aldrig upplevt.
Igår var det en kamrat som var orolig att jag blivit lurad att betala ett högre pris än nödvändigt för det där hotellrummet. Se konversation nedan.
(Detta händer för övrigt också alltid när jag åker taxi i det heliga landet. ”Hur mycket betalade du?” Eller i förväg: ”Och betala inte mer än så och så mycket”. Puss på dem.)
vänner

Gilla, dela, följ gärna!

Renoveringen: Inte vacker utan spackel

Igår var vi återigen på Bauhaus – jag börjar känna mig hemma där.
Väl hemma spacklades det och vi trixade med golvet i den nybyggda sängkammaren.
Fy farao så bra det kommer bli!
Jag mötte en granne som sitter i bostadsrättsföreningens styrelse och han frågade om jag är intresserad av ”en post i styrelsen”.
Oerhört spännande. Äntligen får jag den makt jag så länge längtat efter. Fastän man är undergiven i den nybyggda kammaren så kan man faktiskt vara väldigt dominant i världen utanför.

Gilla, dela, följ gärna!

Renoveringen: Drive-in-äventyr!

Igår kväll efter att jag slitit några timmar vid väggen – även kallad klagomuren – så hastade vi iväg till Bauhaus för att handla trä, virke, byggmaterial eller vad man nu kallar det; en vägg ska det i alla fall bli.
Vilket äventyr va!
Att åka in i ett drive-in-varuhus gav mig flashbacks till barndomens tusentals resor med diverse Finlandsfärjor; ni vet när man åker ombord i bil – så kändes det på Bauhaus.
När vi väl lastat på allt vi skulle ha (den här gången) så åkte vi hem och det var då det verkliga slitet började – att få upp allt i bostaden. Svetten lackade och bögarna stönade och flåsade och det kändes lite som att jag faktiskt hade ett sexliv.
”Vi har ju inte joggat den här veckan och det är inget vi ska ha dåligt samvete över”, skrockade jag medan jag torkade min herrpanna.
bauhausbauhaus
Äventyr på drive-in-varuhus! För körkortslösa mig är ju i och för sig bara en bilfärd ett litet äventyr…
kim bauhausbauhaus
Jag känner mig inte riktigt hemma på sådana här ställen, men jag försöker så gott jag kan smälta in.
bauhausträ
Och så hemåt… Och så här ser vardagsrumsgolvet ut just nu.
Granngrabbarna sliter. Jag räknar (och filmar och fotograferar) – alla har vi våra uppgifter här i livet.

Gilla, dela, följ gärna!

Nu har vi kickat igång renoveringen!

Medborgare!
Nu är vi igång. Gårdagskvällen var ett redigt äventyr!
Bauhaus! Jag känner mig inte riktigt hemma på ställen som detta men jag gör så gott jag kan.
bauhausbauhaus
1. Färg är ju i alla fall kul. 2. But you ain’t foolin’ no one.
bauhaus
När jag ser en vacker färg så vill jag äta upp den.
falafelbögvilla
1. Helt otippat gjorde jag något jag aldrig gjort tidigare: åt falafel i Högdalen. Skräniga ungdomsgäng rände runt på torget och käftade med a-lagarna. Fördomar är som sagt rena rama sanningar. 2. Inte nog med Bauhaus och Högdalen – jag var även på villavisning med granngrabbarna! Trots att jag inte vill att de ska flytta så tänker jag positivt: jag ser mig och Sebbe ila runt i en somrig, grön trädgård. Åh, så skönt!

Gilla, dela, följ gärna!

Den stränga magistern i mig

Bästis.

Ding dong! Igår besökte jag granngrabbarna för att ge den ene en kurs i det här med iTunes, iPhone och Apple i allmänhet. Ja, han blev nämligen nyss med iPhone då han tog över min gamla i och med att jag gick över till iPhone 4 (mest för att jag saknade filmfunktionen). (I utbyte fick jag för övrigt en platt-tv tjock-tv och en fåtölj.) (Skratta ni.)
Jag trivdes i lärarrollen – kalla mig gärna magister – och jag bar strikt klädsel och hade svårt slickad sidbena och naturligtvis höll jag en pekpinne i näven. Som jag då och då svingade med.
Grabben, eller ska vi säga eleven, var mycket nöjd med kursen och han älskade bums sin iPhone. ”Men så kul!” sade han. Och ”Tänk att jag kan kolla min mail!” och ”Varför har jag väntat så länge?”
Jo, iPhonen är fortfarande mitt bästa köp någonsin.
Och nej, hundar köper man inte – man adopterar dem.

Gilla, dela, följ gärna!