Alla dessa kalsipper

Det här med underkläder.

Står i ett köpcentrum och iakttar skyltfönstrens annonser som meddelar att ”höstens underkläder är här” och jag undrar hur många olika slags versioner av underkläder en överskattad designer egentligen kan spotta ur sig.

Låt oss ta det här med herrunderkläder exempelvis. Eller ”herrtrosor” som de kallades i Elloskatalogen på 80-talet.
En kalsipp ska vara mjuk men inte sladdrig. Den ska ”fånga upp” apparaturen. Den ska andas och den ska så att säga vara bestämd men även en smula flexibel. Den ska inte skava men ändå hålla ihop den värdefulla härligheten.
Visst, vissa föredrar lite längre ben och andra vill ha sådana där bedrövliga boxershorts som helt saknar den rekommenderade push up-effekten. Valet av material kan variera en aning men alla vet ju att hundra procent bomull är det enda rätta.

Så allting har väl redan gjorts? Det enda som kan vara ”nytt” är nåt slags mönster i tyget men även de flesta mönster har väl vid det här laget tryckts?

Sånt tänker jag på denna oktobertisdag.
Hur ”ny” är säsongens kalsippkollektion egentligen? Är det i själva verket inte så att det endast är den välutvecklade manlige modellen där inuti tyget som är ny för i år?

Please follow and like us:

Vi introverta

Ni extroverta människor som ”älskar att träffa nya människor” och ”fungerar bäst under press” och ”gillar att ha många bollar i luften” osv förstår nog inte hur fruktansvärt jobbigt det är för oss andra i stökiga miljöer där vi måste interagera med 15 främmande människor.

I ’gruppterapin’ var det inga problem. Vi var 4-8 personer och där kom jag till min rätt. Men här är vi 15.

Det spelare heller ingen roll om jag känner alla människorna. Är de för många så fungerar jag inte. Det handlar helt enkelt om mängden.

Även jobbigt att ha en handledare som inte känner mig och som inte vet att jag hatar att få uppmärksamhet när jag inte vill ha någon. 
Eller att när jag _vill_ ha uppmärksamhet så vill jag ha _all_ uppmärksamhet. Som på en (karaoke-) scen exempelvis. 
Det är en HELT annan situation.

Det här samhället är inte bra för oss. Mycket kunskap och annat går till spillo.

Please follow and like us:

Du FÅR ha vidriga åsikter

God förmiddag!
Jag har lärt mig en hel del i gruppterapin men vet ni vad jag har lärt mig allra mest? Något som fått mig att tänka till och tänka om.
Jo, att när du lär känna en annan människa på djupet så är det väldigt svårt att tycka illa om den personen. Alltså även om det är en – som du tidigare skulle ha sagt – vidrig person med bedrövliga värderingar. Detta eftersom du _ser_ människan (nu låter jag frireligiös, jag vet) (jag är iofs både fri och religiös, så det är väl okej) och du börjar förstå _varför_ någon är som den är och tycker som den tycker.

Därför tycker jag om att umgås med människor som tycker olika (på riktigt alltså – inte i stil med nån svensk kvällstidningskampanj som förvandlats till nationens meningslösa slogan på samma sätt som ”allas lika värde” *vomerar* och så vidare). Det är helt enkelt intressant att på djupet försöka förstå varför en människa tycker som den tycker.

På samma sätt har människor som tycker att jag har vidriga åsikter (då jag gillar stängda gränser och att en viss onämnbar OHELIG totalitär ideologi som börjar på I och slutar på M ska förbjudas) svårt att dissa mig och mina åsikter när jag på ett mycket simpelt vis kan argumentera för min sak och grunda mina åsikter på händelser direkt ur mitt liv.

Det var lördagsförmiddagens tankar detta, som jag nu ville dela med mig av.
”Jag gillar dig trots att dina åsikter är sopiga men jag kan lite förstå varför du tycker bänga saker” var vad jag försökte få fram här. Samt att en människa ÄR inte sina åsikter.
Här har Svensson en hel del att lära. Man kan tycka olika och sedan gå och ta en kopp kaffe. Man behöver inte – på pursvenskt sandlådevis – stänga ute sina meningsmotståndare (hela vägen upp i riksdagen – ett så fruktansvärt patetiskt och – dessvärre – väldigt, väldigt svenskt beteende).
Puss och kram.

Please follow and like us:

4 år sedan jag lämnade Sverige

Idag för fyra år sedan klev jag likt en båtflykting av båten och på darriga Bambi-ben satte jag fot på mina förfäders mark. Deras upptrampade stig låg framför mig och jag påbörjade min upptäcktsfärd genom detta nygamla hemland. Det doftade friskt. Människorna såg ut som jag och de hade rätt mycket samma sunda värderingar som jag själv. De talade två språk som är mina egna. Vi förstod varandras svarta humor.

Bakom mig låg mitt födelseland i ruiner. 
Plötsligt kände jag mig inte längre hemma där. 
Min vardag fylldes av fenomen som var mig främmande: balkongflickor. Bilbränder. Plågad blåljuspersonal. Terrordåd. Insvepta stackars barn. Förtryckta kvinnor med sönderskurna könsorgan. Män i pyjamas som på ett främmande aggressivt språk predikade att de ville – och skulle – döda mig. En skola som är som ett dagis för kränkta jättebebisar. En kollapsande vård där patienterna flygs till grannlandet för enkel omplåstring. Barnafödande i bilar. Lögnaktig media som inte granskar makten utan granskar, förföljer och hänger ut enkla medborgare med ”fel” åsikter. Ett politiskt sandlådesystem där väljarna öppet föraktas. Ett folk som förnekar sin egen existens och särart (förtjänar detta folk som inte ens existerar ett eget land?). 
Stadsdelar där andra lagar och regler råder. Nyanlända svettiga håriga stora karlar som plötsligt är ”barn” och går i samma skolklasser som riktiga barn. Våldtäkter på löpande band. Barn. Kvinnor. Män. Gamlingar. Djur. Allihop våldtas de. Barn rånas. Vilda Västern med vinande kulor från alla håll. Alla hinner inte ducka. De stackars pensionärerna som sover på bussar och på tåg och äter ur soporna. Hur kunde ni svika dem?

Så på dagen för fyra år sedan lämnade jag Det Humanitära Dårhuset bakom mig och det är det bästa jag någonsin har gjort. Tyvärr. Jag gråter en skvätt varje dag och jag tror tyvärr att det är för sent, men jag ber för Sverige. Jag hoppas så att det svenska folket (om det trots allt visar sig existera) reser sig och börjar städa upp.

Tills dess, hejsan svejsan. Passa på att ta er över gränsen innan en mur håller er ute/inne.

Please follow and like us:

Varför jag som gay är emot massinvandring

Efter-pride-tankar:

Det är så skönt att ”ingen” bryr sig ifall du är fjolla. Längre. Så sent som på 90-talet kämpade vi för vår överlevnad. För att träffa andra likasinnade fick vi likt utsvultna kameler i öknen försöka hitta till våra vattenhål belägna i fallfärdiga hus i stadens skumma kvarter där man mer eller mindre fick knacka tre gånger på dörren för att den skulle öppnas.
På vissa ställen var vi tvungna att av säkerhetsskäl identifiera oss, fotograferas och lösa medlemskap för att bli insläppta (ex. i Antwerpen så sent som år 2000).
(Jag talar alltså inte om 1600-talet. Jag började gå på gayställen år 1992!)

På varenda hemmafest var det någon främmande ”öppensinnad, liberal” person som i all sin ”godhet” sa: ”Jag vill bara att du ska veta att för mig är det helt okej att du är gay”.
Vad svarar man på det? ”Tack som fasiken. Tack för att du ger mig tillstånd att existera.”
Ehm. Nä. Jag har aldrig bett om ursäkt för mitt jag, som ni kanske har förstått vid det här laget.
Eller klassikern: ”Jag har inget emot bögar men det där sexet alltså… Det äcklar mig.”
Som om du skulle veta någonting om mitt eventuella sexliv. Varför tänker du ens på det? Jag tänker inte på hur du ser ut när du svettig frustar ovanpå en uttråkad dam.

Därför är jag emot massinvandring av människor från kulturer där det är standard att anse att jag ska dingla i en lyktstolpe. Det handlar således (återigen) inte om ”rasism” (detta bedrövliga ord som tack vare godhetsvänstern helt har förlorat sin betydelse).
Det handlar helt enkelt om överlevnad och, kanske allra mest, min egen bekvämlighet.
Jag – och de ”mina” – har riskerat liv och lem för att få leva fritt i ett fritt samhälle och vi (jag) har inte lust att ta den fajten ännu en gång. Lantlollorna var svåra nog att besegra. Islamisterna är en annan femma…

Farbror börjar bli gammal. Dags att luta sig tillbaka och skörda det vi sått.

Please follow and like us:

Svep in er, heta muslimska karlar!

Sitter på bussen och eftersom jag är en svårt homosexuell och enormt jämställd man så tänker jag på paret mittemot. Hon är en ordentligt insvept muslima och hennes ägare som sitter bredvid har full koll på sin ägodel. Inte en endaste liten bit hud flashas, så att jag – som man – inte ska gå bananas och inte kunna kontrollera min pulserande sexualitet. 
Men tänk om denne man visste att det inte är hans kvinna jag blänger på. Det är han, som i all sin härligt svettiga, håriga manlighet, väcker mina väldigt vågade fantasier till liv. Vad skulle han säga om han visste att han är sex på två ben?
Lyftkranen nästa för herr da Costa?

Anser i allt mitt sunda jämställdhetstänk att är det några som bör svepa in sig och sluta egga upp utsvultna medelålders män på morgonbussen, så är det de hunkiga karlarna från Mellanöstern. 💁🏻‍♂️

Please follow and like us:

Ogillar Pride (svär i synagogan!)

I dessa Pride-tider viftar diverse företag etc. med regnbågsflaggor men jag tycker bara att det klingar falskt. De vill bara mjölka oss på cash och verka ”fina och goa”. Men vad gjorde de för oss HBT-personer när de hade kunnat riskera någonting genom att ta ställning för våra grundläggande mänskliga rättigheter? Ingenting. 
I min värld får man ingen medalj för att man är allmänt human. Det krävs lite mer än så. 
Så nej. Jag går inte på den lätta. Hur de än mjölkar så sprutar inte mina värdefulla spenor.
Att slå in öppna dörrar känns B. Det var för f@n såna som jag som slog in dem från första början.

Jag har ingenting emot Finnair. Jag ÄLSKAR Finnair. Deras nya profilbild på Facebook får helt enkelt symbolisera hela grejen.
Please follow and like us:

Sluta vara tolerant mot de intoleranta

Såg ett klipp från Storbritannien, där muslimska föräldrar protesterade utanför en skola. De ville inte att skolungdomarna på sexualundervisningen skulle få veta att det finns nåt som heter homosexualitet (eller homoemotionalitet, som jag föredrar att säga) och att det är kosher (pun intended!) i Västerlandet. 

Där stod dessa kärringar i sina människofientliga hucklen och karlarna i loppiga skägg och pyjamas och skrek: ”Shame! Shame! Shame!”

De kommer hit och dikterar att det är ”shame” att två vuxna människor kan bli förälskade och vilja vara tillsammans. 

Och själva följer de en totalitär ideologi där de klär sina kvinnor (flera stycken för säkerhets skull, pga män med dåligt självförtroende) i hucklen och stänger in dem i hemmet och när inte detta är nog så skär de sönder kvinnornas underliv så att de verkligen inte ska vara ”otrogna” mot den fule skäggige gamle gubbe som de som BARN blev tvingade att gifta sig med. 

Detta är det nya Europa, som alla äckliga öppna hjärtan i kombination med naiva öppna gränser har sett till att skapa.

Grattis. Bra jobbat. 

Kampen för mänskliga rättigheter för BÅDE HBT-folk OCH kvinnor kommer att gå till spillo. Kampen var förgäves. 1000 tack!

Jag är bög OCH kvinnoälskare så denna äckliga utveckling/avveckling oroar mig på ett högst personligt plan.

Det handlar om överlevnad. Ingenting annat.

Please follow and like us:

Tjejfärger…

Jag har på sistone flera gånger fått höra att jag är ”modig” för att jag ”vågar” klä mig i så kallade ”tjejfärger” samt att jag måste vara ”trygg i min manlighet” pga detsamma. 
Jistanes. Trodde att vi hade kommit längre än så. 
Varför ska jag klä mig i deppiga färger när hela världen känns som en enda avgrundsdjup depression?
Jag kommer att klä mig ’eurodisco’ hela sommaren, ty jag ÄR eurodisco!

Please follow and like us:

Inga applåder

Såg en kvinna hålla ett tal och nu kanske jag låter cynisk eller trött eller blasé eller nåt. Jag vet inte. I alla fall. 
Hon berättade att när hennes dotter kom ut som gay så var hon (modern) tvungen att välja ”between the two things I love the most: my daughter and my church, and I chose my daughter”.
För detta fick hon stående ovationer.

Alltså. Jag ger inga stående ovationer åt någon som gör sitt jobb. Som förälder kommer dina barn i första hand. Alltid. Punkt slut.

Att välja sin dotter framför sin församling, som vill att du ska slänga ut ditt barn på gatan(!), genererar inga applåder i min värld. Vem vill tillhöra en sån församling?

Sen sa denna moder en massa andra bra (och roliga) saker som jag gärna applåderar (dock inga stående ovationer från min sida – dem ska man inte slösa med), men i just fallet om att välja son dotter framför en församling så… Nä. Jag behåller handflatorna vilande mot mina överraskande muskulösa lår.

För övrigt applåderas människor i tid och otid för att de gör/säger självklarheter. Har ni märkt det? Mycket märkligt.

Please follow and like us: