Idag sprang jag på en rasist

Idag sprang jag på en rasist. 
Han störde sig på att en person med tydlig utländsk härkomst parkerade på cykelbanan.
Ja, det var en väldigt vulgär parkering men placeringen av bilen hade ju ingenting med personens hudfärg att göra. Det var så tydligt att rasisten störde sig mer på hudfärgen än på felparkeringen.

Så då sökte den rasistiske mannen (iklädd vidriga mysbyxor, som enligt mig borde förbjudas utanför hemmets privata miljö) sympati, broderskap och sammanhållning hos mig – en annan vit medelålders man – då han hojtade nåt om att ”*nedsättande ord* parkerade visst lite fult”.
Han fick dock ingen förståelse från min sida. Jag låtsades helt sonika inte förstå finska, så då hatade han väl mig lika mycket. 

Nä, jag valde att inte läxa upp mannen. Jag har många kamper att vinna här i livet och att lära upp tradiga, passivt-aggressiva mysbyxgubbar, som patrullerar gatorna i hopp om att få sätta dit nån utlänning, är inte en av dem. 

Och jag är så less över att orden rasist och rasism är vår tids mest missbrukade ord som i tid och otid används som skällsord. Lägg av med det! 

Det finns riktig rasism där ute, vilket jag fick lära mig som finnjävel i sjuttiotalets Sverige. 

Åh, och när vi ändå är igång; kasta det vansinniga modeordet ”rasifierad” i soporna. Det kliar över hela min vita gubbkropp när jag hör det. Tvi vale. 

Värdelösa föräldrar och störiga minoritetsmänniskor

Idag när jag var ute på lunch hände någonting som jag inte upplevt på sisådär 25 år: en ung grabb skrek ”bögjävel!” efter mig. Jag blev helt paff.
På nittiotalet hände ju sådant här konstant – ja, nästan dagligen faktiskt.
Men nu?
2020?

Hade jag inte blivit så paff så hade jag svarat på ”tilltalet” men nu gjorde jag ju inte det. Det paffigaste av allt var att zigenarpojkens mor inte brydde sig om sonens uppförande.

Och just såna där likgiltiga (VÄRDELÖSA) föräldrar har jag råkat ut får SÅ många gånger tidigare. Som den där gången då en muslimgosse spottade på mig i Stockholms tunnelbana medan hans förtryckta insvepta mor lät det hela passera.

Jag är trött på:

  • värdelösa föräldrar
  • minoriteter som kräver förståelse och daltande medan det ta mig fan hela jävla tiden är människor ur just dessa minoriteter som ger sig på oskyldiga hederliga medborgare

Tvi vale, säger jag.
Mitt tålamod har varit slut i många herrans år.
Här finns ingen tolerans för de intoleranta.

Kom inte hit. Ni hör inte hemma här.

Tänk att gamla nazister från andra världskriget fortfarande jagas och ställs inför rätta (bra så), men av nån anledning åker diverse regeringar och hämtar ”hem” IS-pack – dagens nazister – för att ”avradikalisera” dem och ge dem en ”ny chans”. Gärna med hjälp av olika gräddfiler in i samhället.
Det är helt sinnessjukt. De har ingenting här att göra. De hatar oss, fattar ni inte det? Ingen liten ”kurs” kommer att ändra på det.

På finsk morgon-tv diskuterades detta flitigt igår (om jag minns rätt) och de frågade sig om det är värt att riskera (hederliga) medborgares liv genom att ta ”hem” dessa IS-avskum. De kom ungefär fram till att ”det är en risk vi får ta eftersom det handlar om mänskliga rättigheter” (ej rakt citat men ungefär så sa de).

I helvete heller, säger jag.

Det här med Staffanstorp

Skärmdump: youtube

Ett par snabba rader om den omtalade reklamfilmen för Staffanstorp.

Gnällspikarna jollrar om att det inte figurerar några ”invandrare” i filmen.
Min fråga: hur ser en ”invandrare” ut?
Eller är vi fortfarande på ruta ett och tuggar vidare om det här med hudfärg? Visst är det fascinerande att det är just dessa goda, fina människor som tycker att reklamfilmen är så hemsk, som är de enda som är så jävla intresserade av människors hudfärg eller etnicitet eller härkomst!?

När mina föräldrar bodde i Sverige så var de väldigt mycket invandrare och med tanke på hur de ser ut så hade de lätt kunnat medverka i denna omtalade, söta reklamfilm.

Vidare är det äckligt att invandrare klumpas ihop under ordet ”invandrare”. Det är skillnad på folk och folk.
En finländare i Sverige är ju per definition lika mycket invandrare som, säg, en person från Mars.
Ni förstår vad jag menar. Sluta använd ordet ”invandrare” så där svävande. Tala klarspråk! Vad ni egentligen vill se i filmsnutten är mörk hy och ett och annat människofientligt tygstycke. (Ni hade förmodligen nöjt er med en adopterad person som ju inte ens är invandrare! Just eftersom det uteslutande handlar om en persons utseende i er ’antirasistiska’ bibel. Så trångsynt mitt i all godhet!)

Med ert sätt att se på saken så kan ju en person med mörk hy aldrig någonsin vara svensk! Tänk om alla i reklamfilmen var svenska OCH mörkhyade. Ja, ni hajar. Den vänsterextrema världsbilden går som vanligt inte ihop.

Lägg av med detta töntiga tugg, är ni goa.
Det var bara det.

Var lite mer som en hund

När jag avslutade min (långa!) tid i ’gruppterapin’ sa ena handledaren att jag lyft fram ”hur man ska behandla människor OCH djur”. Det var väl fint sagt!
Jag ÄR ju en fin och bra man, trots att mina åsikter om ditt och datt är en smula spetsiga. Man får ju nämligen inte – likt en svensk politiker – vara naiv, blåögd och bäng. Snarare hård och rättvis och man ska se om sitt hus och vara skeptisk mot främlingar från kulturer där man vill ha ihjäl en. Det är helt naturligt.
Man ska helt enkelt vara lite mer som en hund; ett jävla skällande och nosande vid ytterdörren men visar sig främlingen vara ’kosher’, reko och hyvens så blir den en del av flocken med samma rättigheter OCH skyldigheter som alla andra. Inga konstigheter.

Ha en bra dag.
Var lite mer djurlik, så blir allt bra.
Sluta försöka vara så jävla märkvärdigt mänsklig!