Juden jag

Hej go’ vänner mitt i min paus i flyttstöket. 
Idag vill jag ta upp det här med att folk har förutfattade meningar om hur en religiös person bör vara och bete sig. 
Jag inser ju att om man slår upp frasen ”troende jude” i valfri ordbok så är det inte mitt tryne som dyker upp. 
Men nu är det så att för mig är min tro en sak mellan mig och Skaparen och jag har alltid, alltid varit troende och haft en cool relation med Skaparen. (Jag är från en väldigt sekulär familj, kan tilläggas. Mina religiösa ”påhitt” har jag ”hittat på” alldeles själv.)
Det var först när judendomen kom till mig (jag bad inte om det) som jag spirituellt hittade hem. Därav min lååånga konvertering.

Jag vet inte riktigt varför jag skriver detta egentligen. Det är nåt som skaver. Nämnda förutfattade meningar kanske. 
Och så stör det mig att vissa ibland drar upp att jag pga min homosexualitet lever i synd. Låt mig då avslöja att jag en gång (tror det var år 2000) tog upp frågan med självaste Skaparen när jag satt på ett flygplan från Stockholm till Amsterdam (och vi som av en händelse flög över min födelsestad Borås!) och flyget var på vippen att krascha. Skaparen sa mycket tydligt till mig att jag är en kärleksfull person och att det är huvudsaken. Så att så var det med den saken. Sen kan du slå mig i huvudet med diverse heliga böcker och skrifter hur mycket du vill, men jag hade direktkontakt, så jag vet av säker källa!
Jag talar sällan om saker som har med religion att göra eftersom jag är rädd för att verka ”predikande”, då jag AVSKYR alla former av predikande. Religion=privatsak.

Det var väl bara det.

Tankar i natten

Sitter här och försöker förstå.

Det är så mycket jag inte förstår. 
Det sägs att universum växer och blir större, men hur kan någonting som är oändligt* bli ännu mer oändligt?
Det är bland annat såna här funderingar som ligger bakom mina eviga sömnproblem.

*Hur nu någon kan veta det.

Nu kollar jag på nästa dokumentär (om rymden) och de säger att det oändliga universum uppstod för så och så många miljarders miljarder år sedan av ingenting i ingenting. Och av ingenting uppstod i detta nyfödda universum en massa gaser och energier och annat hokuspokus som huxflux skapade en massa planeter och avancerade system och märkliga svarta hål. Och till och med några megajättestora svarta hål, för säkerhets skull. Vad dessa märkliga hål nu är. 
Det finns tydligen fler stjärnor än ”sandkorn på alla stränder på jorden”. Hur någon nu vet det. Och varifrån kom då dessa sandkorn som även de uppstod av ingenting i ingenting?

Vidare uppstod liv (av vad?) som av en slump och utan någon som helst anledning (det bara hände liksom) och alla små detaljer på varendra varelses kropp bara blev till. Bara en sån sak som det avancerade ögat (och dess fantastiska fladdrande och fiffiga ögonfransar) bara uppkom som av en slump, av ingenting i detta som var ingenting. Och känslor bara blev till på samma sätt. Kärleken – den stora drivkraften – bara *poff* hände.

Och du tycker att jag är bäng för att jag istället väljer att tro på en Skapare som i sin tidlösa tillvaro skapade allt och oss alla och blåste liv i allt levande och gav oss våra väl utvalda själar. Kropparna våra är nya och till oss utlånade men själarna är våra verkliga VI och har alltid funnits i Skaparens tidlösa tillvaro. Det är därför vi ibland känner oss så gamla fastän vi är så unga och friska.

blake & kim
Ja du, mitt barn. Vad svarar jag på det?

Jag måste inte veta eller förstå allt. Det är Skaparens uppgift. Jag är bara satt här på planeten för att liva upp stämningen lite. 🥳
Resten lägger jag i Skaparens trygga hand.

Vi säger så. 
Shabbat Shalom. ✡️

”Vardagsreligiös” upplevelse

Vad vore dessa helger utan smått religiösa inlägg? Inte så mycket va?

kim jewish

Så. 
Igår kväll fick jag vara med om en sån där ”vardagsreligiös upplevelse” igen. Händer då och då. 
Jag stod ute i trädgården, med fötterna hårt tryckta mot marken. Kände mig ovanligt stabil på något vis. Det var mörkt och perfekt temperatur. Några envisa stjärnor syntes. En liten, blyg vind. Tyst. 
Jag sträckte armarna mot himlens evighet och det kändes som om ”någon” drog mig uppåt samtidigt som mina fötter pressades mot jorden. Kände mig ”ett med naturen” (hehe) och som att jag var på exakt rätt ställe vid rätt tidpunkt. Där jag skulle vara just då. Min arma kropp drogs ut och jag kände mig två meter lång. Som om ryggkotorna hamnade rätt. 
Jag var en del av skapelsen.

Med åren har jag blivit mindre stressad och jag har så att säga accepterat att jag inte kan kontrollera allt. Då känns det bra att lämna över bollen åt Skaparen. 
”Jag litar på dig”, viskar jag. ”Det som ska ske sker när tidpunkten är den rätta.”

E’ la gôtt o känna så mitt i all misär!

Ingen klimatångest men en hel del romantik

Plötsligt ska alla lida av klimatångest. 
Jag lider av en massa ångest men inte av klimatångest. 
Jag åker kollektivt och har inte ens körkort. Jag sopsorterar sedan urminnes tider även om jag inte tror att det har någon egentlig betydelse. Kastar inte skräp omkring mig. Plockar upp fimpar, glasbitar och plast samtidigt som jag slevar upp hundbajan (ibland busar jag till det och låter den ligga men plockar upp nåt annat som inte bryts ned naturligt. Tihii!). 
Har levt som helvegetarian i över tjugo år. 
Lappar och lagar och är ingen slit-och-släng-människa (inte ens i mänskliga relationer).
Jag flyger förvisso en hel del men har som sagt inte bil. Jag har däremot rappa spiror och en elegant båge.

Så nä. Nån innesjukdom som ”klimatångest” lider jag inte av.

Fick överraskande herrbesök igår kväll. Mitt första besök där jag bor nu.
”How are you? You look good”, sa han med ett leende när jag och Blake hämtade honom ute på gatan. Snön yrde och allt hade kunnat vara romantiskt om jag inte hade haft ont i huvudet och hade jag inte varit arg på Honom.

Jag och H låg och pratade i min säng och han frågade nåt i stil med ”do you love me?”
Jag svarade: ”I made a fu$king Christmas card for you, and wrote ’love’ in Arabic, didn’t I? A Jew at a Christmas party making a card for a Muslim. So what the hell do you think?”
Han sa att jag verkar besatt av vilken religion folk tillhör.
”Inte alls”, svarade jag som en torr, tradig farbror, ”så länge de lämnar mig i fred och inte ställer en massa märkliga krav på omgivningen.”
”Varför är judendomen så viktig för dig, för det verkar den vara?”
”Därför att jag är religiös.”
”Jag gillar inte religiösa människor”, svarade han och fortsatte: ”religion är nåt mellan…”
”Mellan mig och Skaparen”, avbröt jag.
”Just det”, sa han.
”Det är ju det jag säger”, sa jag näsvist och fortsatte på mitt myndiga vis: ”Folk har fördomar om religiösa och tror att de är på ett visst sätt. Att de är tråkiga och dikterande exempelvis. Och har fula frisyrer och pressade plagg på sig. Ingen ser nog på mig och tänker att ’det där gubbskrället måste vara en sån där religiös toka’ och det är som sagt det jag menar. Min tro är en grej mellan mig och Skaparen. Vi snackar varje dag. Vi har en fin relation.”

”Varför är du egentligen här?” frågade jag med en suck. 
”Du är en idiot om du måste fråga det.”
”Du är en dum idiot och jag är en bra idiot”, sa jag och bet mig i läppen. 
”Because I have love”, sa han efter en stunds tystnad. 
”Bra. Men jag måste känna det. Och du måste visa det. Och klä det i ord. Sorry, men sån är jag. Jag måste få bekräftelse varje dag.”

Jag sträckte handen mot bröstet och sa: ”Se här. Jag plockar ut mitt hjärta och lägger det här på kudden så att du ser det. Jag har ingenting att dölja. Fattar du att jag låg på behandlingshemmet och önskade så hårt att du skulle höra av dig och åtminstone sagt god morgon eller god natt. Men inte då. Därför lämnade jag dig. Du tog för mycket kraft och jag låg på ett fu€king rehab och behövde koncentrera mig på mig själv. Fattar du det?”
Han verkade ta in vad jag just sagt. 
”I still have love”, sa han sedan.

Han var tyst ett tag innan han bytte ämne:
”Varför måste du hela tiden ta upp att jag är muslim?”
”Därför att det är så j@vla komiskt”, skrattade jag förföriskt medan jag blygt smekte hans attraktiva bringa utanpå den irriterande välstrukna blå skjortan. ”Som du vet så ogillar jag en massa som kommer med islam men du vet ju också att jag inte därför per automatik ogillar muslimer. Men det är så komiskt att du är muslim och att jag är jude och att du är uppfostrad till att hata mig eftersom jag är ’otrogen’ men du älskar mig istället. Det är festligt helt enkelt. Klart Skaparen skulle få mig att kära ner mig i en muslim från Irak. Och vice versa. Skaparen har ju humor och kanske kan vi lära oss nåt av varandra och bli ännu bättre människor.”

Ja, han växte ju upp i ett land där han fick lära sig att hata judar i allmänhet och staten Israel i synnerhet. När han flydde för sitt arma homofila liv, på sina långa ståtliga spiror, till friheten i Finland så stötte han för första gången på en jude som dessutom råkade vara från Israel, och han insåg att han inte visste någonting om vare sig judar eller om Israel.
Jo, och sedan träffade han mig och han kunde ju inte motstå min charm och mitt intellekt och min härliga kropp och all min givmildhet. Så då gick det som det gick och han förde mig till sin säng och ’låg’ med en man så som en man ’ligger’ med en kvinna.
HARAM och inte det minsta KOSHER. Men i kärlekens namn ljuvligt när två själar möts inte bara på ett andligt plan, utan även rent fysiskt.

”Varför ogillar du exempelvis slöjor?” frågade han vidare. ”Kan du inte bara låta folk vara som de vill? Som det här med att du har problem med folk med en massa tokiga färger i håret.”
”Om vi lämnar allt det politiska åt sidan när det kommer till slöjan – och allt tvång och att jag som man känner mig kränkt när jag ser en täckt kvinna – så säger jag som så att på samma sätt som att flerfärgade, fantasifulla frisyrer är fula så är slöjor det också. Jag gillar att se vackra saker omkring mig, helt enkelt. Varför plåga sin omgivning med fulhet när man kan pigga upp med skönhet?”

Han kunde inte hålla sig för skratt.
Han slet upp mig ur sängen och kysste mig och sa: ”Nu går vi ut och tar en cigg.”

En liten Blake, bara för att lätta upp stämningen.

✔️ På dagens ”kroppslektion” (där vi gör olika övningar, från thai chi till en massa annat) skulle vi köra koncentrationsövningar. Det var väldigt häftigt. Vi låg ner och ”lärarinnan” sa vad vi skulle tänka på. Vi skulle öppna en dörr och gå ut i ett snöigt landskap och följa spår i snön och sedan skulle vi kliva på en buss etc. etc. Efteråt ställde hon frågor och jag insåg att jag inte mindes nånting efter att jag hoppat på den där imaginära bussen. Jag hade svävat iväg. Var helt borta i nån annan värld. Och rätt vad det var ”vaknade” jag som om tiden hade stått still. En halvtimme hade passerat.

✔️ Vi tackade av en man som ALDRIG kan vara tyst som jag lärde känna redan på behandlingshemmet. Nu inser jag ju att Skaparen skickade in honom i mitt liv för att jag skulle lära mig att se att bakom allt IRRITERANDE så är han en väldigt fin, reko och hyvens person. Vi skulle alla säga nåt kort om honom och jag sa att han precis som jag använder sig av humor för att lätta upp svåra situationer. Och att han måste lära sig att vara tyst ibland! Efteråt tackade han för mina ord och lovade att ta dem till sig.

✔️ Kort dag idag så jag tog spåran från Tölö till Kampen efter ”kursen” och inhandlade en kalender för det kommande året. Alltid lite terapeutiskt med en ny, konkret, tom kalender att fylla med BRA innehåll. Nu hem till Västra Baggböle, via Lidl. Sugen på kaffe och choklad.

love

Jag skrev en diktjävel (eller nåt) och skickade den till Honom.

There is a huge universe. Lot’s of planets. It’s enormous and endless. 
Then there is a planet earth. It’s a big place. 
In countries very far from each other two men were born. Not only on the same planet but at around the same time. And time is, just like the universe, endless. 
After many hard struggles these two men left their countries and resettled in a new country far up north. They came to the same city. In this huge universe they met at a little non-important street, where they happened to be at the same time. As if by accident. But there are no accidents. 
And they fell in love. It is not a coincidence. It is a miracle. 
A miracle of love.
So we better not fu$k it up!

Rehabilitering – dag 35 (liten i det stora hela – skönt)

Måste bara berätta en grej om maten här på behandlingshemmet. Den är ju verkligen väldigt smaskig (förutom när det serveras lever). Förra veckan serverades vi en rätt som jag inte vet namnet på (om den ens har något). Jag kunde verkligen inte identifiera en enda ingrediens.

schnygg kille
Direkt ur sängen.

Var det potatisstänger som grund? Nej, men nog såg det ut lite som potatis. Det var liksom en sörja som var curryfärgad men helt utan currysmak. Och det var inte kyckling utan någonting annat. (Fick senare veta att det var sojastrimlor.) Var det grönsaker i? Vem vet.
Jag kunde verkligen inte identifiera en enda ingrediens. Men gott var det!
Jag börjar dock sakna min egen mat vid det här laget. Har verkligen ingenting att klaga på men det ska bli skönt att återgå till min vegetariska diet. Och att få krydda ordentligt! Magen har mått förvånansvärt bra med tanke på att jag efter över tjugo år har ätit såväl kött som fisk och fågel. Lite risig emellanåt, men när det är lättare kötterier så har jag inte upplevt några problem.

kåt bibliotikarie
Bibliotikarie.

Detta var ännu en ledig dag eftersom det är helg. Vi har frågesport om ett par timmar men utöver det har jag inte haft annat på schemat än att arbeta en stund i biblioteket. Åh, som jag trivs som bibliotikarie. Och jag älskar ju att ropa ut i högtalarna över hela området att biblioteket har öppnat för dagen. ”Terrrrvetuloa!” Idag var det rusch, med 5-6 ”kunder”. Det ni!

Har även gjort ett översättningsjobb. En bekant bad mig att översätta en artikel från engelska till svenska. Sagt och gjort. Och den rörde mitt favoritämne: politik.

chihuahua gäspar
En trött Blake.

Det snöade idag för första gången. Ja, kanske bara en millimeter men det var så vackert då solen samtidigt sken. Det såg ut som att små diamanter föll från himlen.
Och kvällshimlen är förresten så vacker och romantisk här ute på landet. Man kan se stjärnorna. Väldigt många dessutom – och de lyser så klara där borta och jag känner mig så liten och betydelselös i det stora hela. Det är på sätt och vis en deprimerande tanke, men å andra sidan så blir ju mina enorma problem även de minimala och betydelselösa.

I morse när jag vaknade var jag lite arg! Oj oj oj. Det är inte ofta jag är arg och jag blir så att säga glad när jag är arg eftersom jag åtminstone inte är sorgsen.
Jo, det var en person som gjorde mig arg då jag kände mig orättvist behandlad.
Det känns – utan att säga för mycket – som att vissa människor borde se till sina egna problem och ta itu med dem.
Jag har vissa problem, det är därför jag är på ett behandlingshem just nu (hello liksom), och det betyder också att jag har identifierat dem och tagit tag i problemen.
Ett tips i all välmening.
Jag blev dock på väldigt bra humör när jag talade med personen som jag skrev om i förra inlägget. Han är så himla bra och inspirerande och klok och stöttande. En sann pärla i ett hav av otrevlig sörja.

Jahapp. Ska strax gå och medverka på den där frågesporten och därefter knyta mig så att jag är fräsig och redo att i morgon bitti kicka igång sista veckan på detta fantastiska behandlingshem, som på många sätt redan har förändrat mitt liv och mitt sätt att se på mig själv och människor omkring mig. Samt livet i stort.
Som jag sa till min vän som jag skrev om nyss: ”I am feeling very spiritual and very Jewish at the moment. I am a new man. The same old me but a more true and pure version of myself.”


Jag har fått i läxa att under en veckas tid anteckna hur jag mår morgon, dag och kväll, på en skala från 1 till 9, där 9 betyder toppenbra.

Dagens mående:
Morgon: 8
Dag: 8
Kväll: 8