Video: Ältar mitt ex

Av en slump hittade jag ett påbörjat videoprojekt i mitt videoredigeringsprogram. Det måste ha spelats in under vintern 2017-2018, i min förra bostad. Jag ser rätt fräsch men skäggig ut.
Jag fick fundera ett tag över vem det var jag pratade om. Vem var exet och vem var den nye jag dejtade?
Jag kom på det rätt snabbt ändå.
Tänk vad tiderna förändras. Det där exet ältas verkligen inte längre. Ältar faktiskt inget ex just nu, vilket är väldigt skönt.

Please follow and like us:

Öppen (och klok) som en bok

Vet ni vilket det bästa sättet är att klippa av människors elaka tungor? Det är att vara helt öppen och ärlig med allting. Då avväpnar man dem.
En tycker ju lite synd om människor som tydligen lever så otroligt tradiga liv att de roar sig med skvaller om sådana som de har träffat kanske två gånger. Ganska sorgligt va’?

Därför är jag öppen som en bok (jag älskar böcker).
Jag är en cool kis på 44 jordsnurr som just nu går igenom en så kallad jobbig fas i mitt förvånansvärt långa liv.

En ambulansresa i somras ledde till rehab som ledde till öppenvården där jag numera tillbringar mina dagar. Lyxlägenheten är ute ur bilden och jag bor i ett hus med sju andra som även de går igenom någon typ av ”jobbig fas”.
I mitt fall handlar det ju alltså om psykisk ohälsa som resulterat i alkoholmissbruk.

Det är inget skamligt i det. Det var det här j@vla skitsamhället som alla j@vla dårar har skapat som fick mig att må dåligt (se dig omkring och säg att du inte blir lite galen och olycklig). Plus att allt så klart hänger ihop med en barndom i utanförskap fylld av mobbning. (Lär era ungj@vlar att uppföra sig och vara vänliga även mot udda fåglar!)

Jag idag. Faktiskt nyss fyllda 44. Åldersnojan tilltar men jag ser ännu ut som en spjuver.

Vad mer ska jag berätta nu då, när jag ändå håller på?
Jo, mitt kärleksliv är tillbaka på banan. Alltså. Jag älskar H (eller Zlatan som jag kallar honom när jag analyserar honom i öppenvårdens diskussionsgrupper) och han sårade mig enormt för ett tag sedan. All min terapi etc. har fått mig att tänka på ett annat sätt och att inte vara så svartvit i mitt tänk.
Om han ber om förlåtelse och skärper sig så är ju det allt jag begär. Och så går vi vidare. Vad är väl en dum grej i det förflutna i jämförelse med ett förlåt som leder till en blomstrande framtid med kärleken i ditt liv?

Men han blev nog lite skrämd när jag lämnade honom (i en vecka…) då han insåg att om han inte behandlar mig väl så kan han faktiskt förlora mig. Han trodde nog inte det eftersom han vet att jag älskar honom på ett annat sätt än jag någonsin har älskat någon. Vilket jag har förklarat för honom på detta vis: ”Om vi skulle göra slut så skulle jag ändå önska dig allt gott i livet. Jag skulle inte – som i tidigare relationer – önska att du fick lida en massa och få en massa sjukdomar och få sparken och bli hemlös och ensam och bitter för att sedan dö medan du saknade mig som f@n. Så mycket älskar jag dig.”

MOGET VA’!? Det är KÄRLEK det!

Men vad jag måste lära mig är att inte hänga upp min lycka på en annan person. Jag måste få glädje från många olika håll. Inte minst inifrån min underbara förvånansvärt välfungerande gamla gubbkropp.

Eftersom jag är öppen (och klok) som en bok så besvarar jag eventuella frågor om exakt vad som helst i kommentarsfältet nedan.

Please follow and like us:

Passiv huvudroll

Jag har ena huvudrollen i ett relationsdrama.
Det är en väldigt passiv huvudroll eftersom jag rent fysiskt inte är på plats och när jag försöker snickra ihop berättelsens fortsättning så får jag inget gehör av den andra huvudrollsinnehavaren.
Vad ska hända i nästa scen?

Alltså ligger berättelsen och guppar på ett öppet hav.
Och det kan lätt blåsa upp till storm.

Däremot är birollsinnehavarna väldigt aktiva och den andra huvudrollsinnehavaren berättar för dem om sina känslor angående detta pågående drama. Han har dock inte ryggrad nog att berätta för mig – för mig – hur han känner och tänker.
Som om han inte visste att birollsinnehavarna berättar för mig vad han har sagt (och gråtit ut om) till dem.
Alltså vet jag saker ”inofficiellt” men jag kan inte agera efter den informationen eftersom jag ”officiellt” ingenting vet.
Varför, oh varför, måste allt göras så svårt, när det – om folk och fä bara var lika öppna och rakryggade som jag – skulle kunna vara så fruktansvärt simpelt?

Vilken tur att jag är där jag är och har en psykolog som jag kan akut-tala med.
”Nu har jag huvudet fullt igen – har du tid att ses under dagen?”

Vilken lyx!

i told my therapist about you
Yes I did.

Please follow and like us:

Rehabilitering – dag 2 (allt är nytt)

kim milrell da costa
Jag framför mitt rum.

Dagen började med frukost klockan 07:30. Sov ovanligt gott i mitt lilla rum. Det var så härligt svalt och knäpptyst och ’tryggt’ på något vis.

Därefter morgonmöte om dagens aktiviteter. Sedan ett gruppsamtal där vi fick  skriva ner – och sedan berätta för gruppen – vad som är bra i våra liv och vad vi inte vill ändra på och varför. Samt tvärtom vad vi ogillar och vill förändra.

Jag skrev att det som betyder mest för mig är mina relationer.

• Mitt äntligen fungerande kärleksliv, efter ett par rejäla och mycket plågsamma floppar
• Mina stöttande vänner och min familj, som alltid finns där
• Mina hundar, som alltid ger mig närhet och villkorslös kärlek
• Sedan sa jag att ”det kanske låter lite löjligt men en gång i veckan behöver jag få gå ut och sjunga karaoke – det hjälper mig att uttrycka mina känslor och få ur mig den ångest som jag går omkring och bär på”.

Alla var förstående och vips hade vi bestämt att på lördagar ska vi köra karaoke här. (Nu blev ni nog jättejätteförvånade…)

Jag sa att det jag vill ändra på är naturligtvis den eviga ångesten. Jag måste övervinna den. Sedan sa jag en hel del annat också, men det är för privat så det behåller jag för mig själv.

Framåt kvällen åkte vi in till Helsingfors för att gå på ett större gruppsamtal. En ung kvinna berättade om sin ångest och sina panikångestattacker och det kändes nästan som att det var jag som talade. Jag blev nästan lite tårögd.

Jag har haft ett bra dygn här och jag är tacksam över att jag kom hit. Även om jag saknar hundarna, min kille och de vänner som jag brukar umgås med i stort sett varje dag.

Nedan (bara) några av alla fina kommentarer som trillade in på min ’officiella’ sida på Facebook efter gårdagens inlägg. Det finns många bra människor där ute – och det finns en massa kärlek och omtanke i världen (även om den känns väldigt rutten alltför ofta).

facebook love

Please follow and like us:

Verkligen nya tider

Hej där.

Som du förstår av förra inlägget så har jag en väldigt jobbig period bakom mig.
Ja, delvis b a k o m mig. Det går upp och det går ner.

Över nyår – och min förbannade 40-årsdag – åkte jag till Finland.
Det blev verkligen en blixtvisit men det var skönt att hänga med familjen.
En massa barn och husdjur… Underbart.

På årets första dag var tillbaka i Stockholm och mitt nya liv skulle då på allvar börja.
Den andra januari skrev jag in mig på arbetsförmedlingen. (Ena jobbet avslutades ju vid årsskiftet, och det andra går på knäna så jag får nöja mig med 50% tills vidare.)
Allt detta känns SÅ ovant. Jag som har jobbat arslet av mig under de senaste 20 åren.

Ja, så det är verkligen nya tider här.
På gott och ont.

Please follow and like us:

Han är borta

Så, vad har hänt sedan senast?
Öööh.
Det ligger dessvärre en skilsmässa i luften.
Jag har inte orkat prata om det.
Men så är det.

Inte mitt val.

Vi är på inga sätt osams eller så. Det var bara vissa saker som inte kom att fungera. Vi tyckte visst lite olika om vissa väldigt fundamentala saker.

Så han har flyttat.
Det var väl snart tre veckor sedan.
Fortfarande tycker jag mig höra honom.

Ibland – kvällstid – vill jag sänka volymen på musiken jag så tvångsmässigt spelar, ty han ligger ju i kammaren och sover.
Men oj, det gör han visst inte.

Det känns väldigt konstigt att vara ensam efter tre och ett halvt år.
Jag har ju hundarna. Och mina många ljuvliga vänner. Och en trivsam, förstående familj.
Men ändå.
Ensamt.

Please follow and like us:

Privat: Hemsk, hemsk mardröm

Hemsk mardröm i natt. Verkligen hemsk.
Jag plus en vän var på väg hem från något ställe och vi mötte någon som jag kände igen från nätet och min vän tydligen kände.
Han stannade kvar och pratade med vem det nu var och när jag kom hem så såg jag på min telefon hur de hade sex. Ja, på något vis så filmades allt och sändes över nätet till min iPhone (ha ha).
Jag var rasande eftersom min vän inte var singel. När han kom hem till mig ett tag senare och jag avslöjat att jag sett allt så skällde jag ut honom riktigt rejält och till slut slog jag till honom! En rejäl smocka. Han slog inte tillbaka eftersom han visste att han varit helt bäng i huvudet.
Denna dröm var så hemsk att jag vaknade och det tog ett bra tag innan jag lyckades somna om.
Med detta vill jag säga: du som lever i en relation – vårda den ömt. Singellivet är så fruktansvärt urtråkigt. Jag står snart inte ut mer.

Please follow and like us:

Privat: Kollegan som gick i celibat

Varning! Grovt språk.
Fredag betyder att vi kan freaka ut en smula, så säg hej till Freaky Friday.
I förrgår samtalade jag lite med en tio år äldre kvinnlig kollega. Hon gav upp det här med män för länge sedan och lever nu för och med sina husdjur.
På något sätt kom vi in på ämnena MÄN och KÄRLEK och SEX och jag anade att hon nog saknade dem alla tre, men mest av allt sexet.
– Men nog saknar du väl ändå balle? Lite grann?
– Ja, men jag står inte ut med det som kommer med ballen.
Vi vet således alla vad hon har i sin byrålåda – en samling fräsiga kärleksstavar.

Please follow and like us:

Privat: Den djuriska människan

Sebbe har sitt favorittorrfoder i en skål på golvet, men han äter inte. Nej, han vill att jag ska stoppa maten i aktiveringsbollen så att han får peta och snurra ut de små matbitarna.
Inget konstigt med det.
Människor är likadana när det handlar om relationer: han/hon vill jaga och efter en redig match fälla sitt byte och släpa hem honom/henne till kammaren. Den som kastar sig i en annan människas famn blir snabbt avvisad. Den som visar sig svag blir ögonaböj kastad på sophögen.
Intressant att människan fortfarande är så djurisk.
Det var tisdagens djupa tanke det.

Igår badade Sebbe och vi testade hans nya schampo ”med balsameffekt”. Ha ha ha.

Please follow and like us:

Dagens mail (aka Dagens as)

Och så kommer veckans första mail på det där communityt. Och det står ”sexig!”
Det visar sig naturligtvis att denne verbale man är ”förlovad” och bara ska ha och ha och ha.
AAARGH.
”Men får jag inte ge komplimanger då?” undrade han sedan. ”Nej, det får du inte för det är ett slöseri med tid och resurser och om min kärleksperson satt på nätet och kallade okända män ”sexiga” så skulle jag dump his sore ass”.
Nej, jag loggar in på isracommunityt istället. Där finns verbala singelmän. De skriver inte ”sexy!” utan de skriver ”wow, how are you?” och ”you’re cute, what’s up?”, vilket ju får ses som långa, välutvecklade meningar när det kommer till nätdejting.
Jag lever i fel världsdel, jag vet. Jag kan inte flytta någonstans just nu eftersom min hund älskar vinter och kyla och hatar sol och värme.
Monogami är det enda rätta.
Allt annat är trams. Om man älskar någon vill man inte se honom/henne bli påsatt av någon annan.
Man vill heller inte jollra runt med någon annan än den man har kär.
Människoasen är rädda för att ”missa något” men vad det inte fattar är att de missar det enda rätta. Det enda som är värt någonting: en regelrätt, tidvis stormig, monogam kärleksrelation.
Alltid måste jag bli förbannad; alltid är det nåt.
Varenda dag. Vecka ut och vecka in.
Punkt och slut.

Please follow and like us: