Rehabilitering – dag 26 (vem rökte braj?)

Äntligen fredag. Jag försov mig och missade frukosten. Det har inte hänt sedan ca 1875, att jag försovit mig. Hade en jobbig natt. Blake har ju varit sjuk och i natt var han väldigt rastlös.
Det har inte hänt nåt speciellt idag, så här är dagens uppdateringar från Facebook:

Ångestgruppen avklarad denna morgon.
Vi studerade TIP-metoden.
T=Temperature (chocka kroppen genom ex. kyla)
I=Intensive exercise (få upp pulsen. Bara spring eller nåt)
P=Physical relaxation (håll andan i 20 sekunder och spänn musklerna)

Nu bolmar vi och diskuterar detta. Och kommer överens om att ångestgruppen äger rum för tidigt på morgonen. Alla får lite ångest… Strax ska vi ut och motionera.

även den här känslan går över

Blake följde med oss ut på motionsrunda. Han gick så fint okopplad bredvid mig hela tiden, längs de bedårande landsortsvägarna.
Fantastiska vyer och knäpptyst och vi befinner oss ändå bara 45 minuter från huvudstadens sus och dus, stress och press och alla dess frestelser som inte är helt ’kosher’.
Nu väntar bara lunch, avdelningens fredagsfika inkl. samtal om veckan som gick, middag och sedan är helgen här.

Min vecka som herr Ordförande tar slut. Tyvärr. Jag har ju trivts med att bestämma och delegera och att tala med myndig stämma. Kanske bor det en ledare i min späda blygsamma kropp trots allt.

Två veckor och två dagar kvar här. Talade med en väninna igår och jag sa att alla borde ta en paus och åka till ett behandlingshem i en månad eller två, för att reflektera och att bara tänka på sig själv. Och att lära känna sig själv i en helt ny miljö med helt nya människor. Och inte minst: att lära känna sådana som du aldrig skulle stöta på i vardagen. Mycket lärorikt!

blake carrington

Stor fredagsdramatik på behandlingshemmet!
Någon på avdelnigen TAK (min heter TRY) har rökt gräs!
Och gjort det INOMHUS! Jag gick förbi och det stinker (doftar…) ända ut på gården.
Vilket ljushuvud! Nu väntar urinprover och någon får packa ihop och åka hem. #nolltolerans
Vilken dokusåpa!

Uppdatering: Den skyldige hittades och han fick packa ihop och lämna huset i bästa Big Brother-stil. Respektlöst att komma till ett behandlingshem med droger i väskan och att inte ta denna dyra skattefinansierade behandling på allvar.

kim bulge

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 25 (sjuk hund)

Idag har jag varit lite låg. Kanske beror det på det extremt grå vädret. Kanske beror det på att Blake har varit sjuk. Han väckte mig tre gånger i natt då han kräktes.
Han har sovit mest hela dagen, men tack och lov druckit mycket vatten.

Vi hade bara ett kort morgonmöte idag. Personalen på kurs så vi hade annat för oss. Här är dagens uppdateringar från Facebook, i brist på annat att komma med.


Det här med att flyktingar (och ”flyktingar”) separeras på boenden efter sexuell (eller ”sexuell och emotionell”, som jag brukar säga) läggning och trostillhörighet etc.
Och där kvinnor hålls inlåsta för att inte ses som ”horor” som får våldtas. Osv. Osv.
Hur har de styrande tänkt att det kommer att fungera när/om dessa individer kommer ut i samhället, där de sedan ska leva sida vid sida?

Den i stora delar av Europa förda migrations- och flyktingpolitiken är ett skämt. Ett livsfarligt och ogenomtänkt skämt utan någon som helst lustig poäng.


Senaste nytt från behandlingshemmet.

▪️ Igår drabbades en ’medpatient’ av ett krampanfall och han tillbringade natten på sjukhus men nu är han tillbaka. Vi har börjat umgås en del så jag undrade vart han tagit vägen.
▪️ Blake kräktes i natt. Undrar vad han har fått i sig.
▪️ På morgonmötet var jag som ordförande tvungen att läsa jättelånga texter på det finurliga finska språket. Bl.a. om brandsäkerhet och en text om hyfs och fason (bra!). Stakade mig några gånger men räddade mig som vanligt genom att använda humor då jag avslutningsvis sa med auktoritär stämma: ”Kiitos, och samma på svenska”.
▪️ Idag har vi en annorlunda dag då personalen är på kurs. Vi ska idrotta… Bollspel och frisbeegolf och kubb och brädspel. I can’t wait… Jag skolkade alltid när vi hade friluftsdag i skolan eftersom dessa dagar var helvetiska för en späd liten fjolla. Usch.
Och så ska vi grilla vår middag också.
▪️ Väldigt många unga män här har barn. Höll på att sätta kaffet i halsen när en fjunig tonåring började berätta om sin son.
▪️ Grabbarna och männen och gubbarna här verkar gilla mig. Det känns på ett lustigt sätt som en revansch då de är såna personer som mobbade mig och gjorde min barndom till ett helvete (och därmed mig till den fantastiska människa som jag är idag).
▪️ Det finns egentligen bara en person här som jag direkt ogillar. Dessvärre råkar jag bo i samma lägenhet. Hon är 60+ och sprider inget annat än negativitet omkring sig. Hon hasar sig fram iklädd noppiga plagg och det grå stripiga, livlösa håret bara hänger och flänger. Dessutom är hon passivt aggressiv. Ni vet en sån som inte säger saker rakt ut utan kommer med en pik i förbifarten. Och hon säger inte ens ”hej” eller ”god morgon”.
Men som jag har lärt mig här: det är inte mitt problem.
Nåväl. Hon checkar ut på måndag. 🕺🏼
▪️ Koncentrerar mig på de vänliga personerna. De unga fäderna, de livserfarna gubbarna, alkiskärringarna med en massa självdistans och som aldrig har långt till ett hjärtligt raspigt jag-har-rökt-i-400-år-skratt. Samt de tjusiga pillerpoppande hipsterbrudarna, med sina raka luggar och tatuerade händer.


knogjärnstatueringKommer ni ihåg den där grabben som jag berättade om? Han checkade in för en dryg vecka sedan och jag var lite rädd då han kändes oberäknelig och han vevade med armarna hela tiden.
Nu har vi bekantat oss med varandra (och han har ”stabiliserats”) och han är ju en oerhört sympatisk ung man. Väldigt pratsam och trevlig och en sån där som frågar: ”Vill du ha en kopp kaffe?”

Nyss tog vi oss en kopp och ett bloss och jag frågade om han är en ”hårding” då han har ett knogjärn tatuerat på handen.
”Nej. Haha. Men jag kanske har försökt.”
”Det lönar sig inte”, sa jag myndigt.
”Nej. Jag har lagt det livet bakom mig. Inklusive alla droger. Det finns bättre saker att göra i livet. Jag kan spara pengarna till en hund istället. Men först måste jag få ordning på mig själv, så om ett år kanske. Och din hund är så söt!”

Där ser man. Bara en bra, trevlig människa som hamnat lite fel i livet.


Abdullah Shafai bjöd över en 19-årig kvinna och tvingade henne att ha sex med polarna.
Ghosuddin Ghiasuddin Waisuddin våldtog henne två gånger och tvingade henne till oralsex och spottade avslutningsvis på henne (förmodligen en ”dålig finsk hora” el. dyl. i hans ögon).
Nawshad Chinigol våldtog henne samt tvingade henne till oralsex.
Nabi Ahmadi våldtog henne två gånger.
En femte man filmade det hela.

Denna kvinnosyn tog dessa män med sig när de kom till Finland. Grattis!


blond kim

God natt från mig och Blake.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 24 (locka till dig bra folk)

Som synes på fotot så känner jag att jag har fått tillbaka ett visst ’glow’ under tiden här på behandlingshemmet.
Det går inte riktigt i ord att förklara vilken enorm skillnad jag känner i mitt mående nu, jämfört med för några veckor sedan.
Jag känner mig som en ’normal’ människa och jag har ett stabilt humör och en nyfunnen livsglädje. Tänk alla dessa år då jag vandrade i dimman och in och ut ur depressioner. Nu har jag kommit tillbaka. Jag alltså. Mitt verkliga jag.


Vissa lever inte som de lär.
Först var det ”lärarinnan” för hälsa och kost som är så bestämd och ordentlig (och skrämmande). Hon tog för sig av frukosten med händerna. Grävde bland korv och ost utan gaffel. Usch.
Sen var det sjuksköterskan som plötsligt tände en cigg. Hoppsan.

Nyss hade vi ”musik och känslor”-grupp. Vi fick spela upp låtar och alla fick sedan berätta vilka känslor som väcktes.
Ja, jag spelade så klart ”Det börjar verka kärlek banne mej” och Dana Internationals ”Love Boy”. Deltagarna kände ”glädje” och ”karneval” och ”midsommar” osv. Själva spelade de melankoliska finska låtar så mina upplyftande val var populära. De kände dock inte igen hebreiskan, utan trodde att Dana sjöng på svenska!
Det blev så klart lite snack om Israel och någon hade varit där och längtade tillbaka. Där ser man.
Jag berättade om min tatuering (achshav ba toro shel ha-rega ha-tov) (ung. nu är det dags för de goda tiderna) och det fick bli dagens motto.

Sprang på en kvinna ur personalen och hon frågade hur det kommer sig att jag är på så gott humör numera. Berättade om den fungerande medicineringen och all terapi och att jag känner mig glad, hoppful och på ett stabilt humör. Hon var mycket nöjd, glad och sken som en sol.


Tillbaka från depressionsgruppen. ”Lärarinnan” höll med mig om mitt eviga mantra. De flesta här går omkring i myspysbyxor och noppiga tröjor. Och sandaler. Det gör inte jag! Ser man inbjudande ut så lockar man till sig positiva människor. Annars blir det bara ett deprimerande grunge-möte av det hela.

klä upp dig

Kvällen avslutades med ett möte med NA – Anonyma narkomaner.
Jag var väldigt frispråkig eftersom alla andra var det också, och jag kände mig trygg. Berättade om sånt som ingen annan känner till. Mina mörkaste hemligheter och mina pinsammaste, mest skämmiga ögonblick. Nu känner elva personer till dessa skandaler.

Och ni heterosexuella vet nog inte hur det känns med detta ständiga komma ut-ande som sker när man är runt nya människor.
Som på mötet då jag berättade om min ex-make (=komma ut). Ingen brydde sig så klart. Dagens unga gör ju inte det. Bland annat därför ska vi sluta tvångsimportera människor från kulturer där det är regel och allmänt accepterat att vi HBT-personer ska kastas från hustak.
Vi har kommit för långt för att vrida klockan tillbaka. Det handlar – för vissa av oss – om överlevnad. Punkt slut.

Tack för en bra dag.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 23 (golden shower, ensamhet och lever)

blake chihuahua
Blake Carrington da Costa – nyvaken och nöjd.

Den här oskyldige gossen ställde till det igår kväll.
Jag gjorde som jag brukar: tog sömntabletter och började kolla/lyssna på en dokumentär (somnar gott på det viset) medan Blake pippade sin mjukisuggla. Denna kastrerade unge herre pippar varje kväll den attraktiva ugglan så passionerat att jag blir generad.

Sedan hörde jag plötsligt ett porlande ljud. Blake lyfte helt sonika på tassen och slog en stråle mot ugglan. Denna golden shower-lek har han inte lärt sig av mig. Lovar.

Och nu ser han sååå oskyldig ut. Nyvaken och nöjd.

Jag hade just berömt honom då han inte gått på toa en enda gång inomhus sedan han kom hit till behandlingshemmet.
Ja ja, det blev alltså lite cirkus här med byte av sängkläder och ugglan tvättades.
Fy.


I morse var jag herr Ordförande igen och jag är imponerad över att jag har så myndig stämma när jag är bestämd, dominant och auktoritär. Inget fjollpiperi här inte!

På förmiddagen deltog vi i en diskussionsgrupp om känslor. Uppgiften var att lista bl.a. känslor som…
– får mig att göra dumma saker (svartsjuka, att känna mig övergiven och ratad, ensamhet, ångest, allmän melankoli)
– jag inte har känt på länge (ensamhet, hopplöshet)
– som jag har svårigheter med att hantera (att känna mig ratad, att känna att jag inte duger)
– som är nya (rädsla för framtiden, trygghet, ilska)
– som jag har lärt mig att hantera (ensamhet – när den känslan infinner sig)

Vi gick igenom samtliga svar och diskuterade dessa olika känslor (de flesta hade mer eller mindre samma svar).

yksinäisyys ensamhet
Jag klottrade lite så klart.

Och så var det det här med att våga älska sig själv. Och att kunna ta emot komplimanger. Spontant skulle vi då huxflux säga nåt positivt om den som satt bredvid oss.
En ung man sa att jag är ”mukava”. Det vill säga ”trevlig”. (Bättre kan du, ville jag fräsa.)
Själv sa jag att mannen som satt bredvid mig alltid hälsar så friskt och rappt. Det uppskattas.
Människor som inte hälsar är konstiga (på ett dåligt sätt).
Vi måste SE varandra. ”Oj, här kommer en människa gående!” Ett leende eller ett ”hej” är allt som krävs. Kom igen nu, människor! Skärp er.

Efter detta hade jag en tid hos psykologen. Vi snicksnackade i en halvtimme. Om mänskliga relationer som vanligt. Och om mina direkta framtidsplaner efter behandlingshemmet (hur jag ska spendera min vardag och min ”fest”) (rätt svar ang. ”fest”: karaoke!).

Därefter var jag hos socialsekreteraren och vi ringde återigen till struliga FPA (ung. försäkringskassan). Hur kan allt vara så krångligt? Hur kan allt ta sån tid? Varför får vi numret till svenskspråkiga FPA när ingen där talar svenska eftersom det visst inte var rätt nummer? Stök och bök.

Jobbade i köket. Lajbans. Jobbade som städare i 30 minuter. Inte lika lajbans men jag gnäller inte.


Jo. Jag har ju pga ödmjukhet frångått min vegetariska diet här på behandlingshemmet, och ätit såväl kött, fisk som fågel.
Men. Jag har en gräns. Idag serverades leverlåda. Alltså. Vad är det för fel på folk som äter ett djurs LEVER?
Så fruktansvärt perverst.
Tack och pris fanns det sallad och knäckebröd.

Maten här är väldigt god men jag börjar sakna min egen fantastiska mat.
– vegetarisk kryddstark lasagne
– min vegetariska färssås
– tortellini i ugn
– blomkålsmos och vegkorv
– min indiska supergryta
– min fantastiska höstsoppa
– vitlök och chili i all mat
och så vidare, och så vidare, och så vidare.


Och så något litet från Facebook:

Man måste ha lite självdistans för att stå ut med sig själv och med livet.
Oh, jag känner mig så full-i-fan nuförtiden. Det måste bero på all terapi i kombination med fungerande medicinering, samt att jag är omgiven av grabbar, män, gubbar hela dagarna.
Vi har dessvärre inga brudar på vår avdelning. (Oj, vilket heterofilt ord jag använde helt plötsligt! Brudar, liksom.)

Jag skrattar åt mig själv och åt mina tankar som inte nödvändigtvis är särskilt kosher.

Idag kände jag mig som en hel karlakarl. En dam i köket frågade om jag har ”starka nävar” då hon inte lyckades öppna en förpackning.
Jag tänkte att ”nu Kimman, måste du visa att du är en karl trots dina tveksamma handleder”. Jag tog i. Jag fick upp den (ti-hii).
Ogillar i och för sig starkt att folk och fä utgår från att en man per automatik är starkare än en kvinna. En kulstöterska skulle ju göra mos av mig. Eller en robust butchflata. Som en fjäder skulle jag flyga min kos.

När vi skulle välja arbetsplats här på behandlingshemmet (där vi arbetar tre eftermiddagar i veckan, för att inte huvudet ska explodera av alla djupa tankar) så valde jag så klart genast bort alla de där stereotypiskt manliga platserna.
Ni vet såna där man går omkring i blåställ osv.
Säger mig ingenting. Jag ser bara en sexig outfit.

Så kök och städ blev det för min del.
Så kallat kärringgöra. Men sån är jag. Jag känner mina begränsningar.

Det är så mycket som är kaos men jag känner bara att jag är en liten lort i det stora hela, så vem bryr sig? Alltså på ett bra sätt. Livet är föränderligt och vi är alla bara små pluppar här. En kort tid. Det är bäst att bara försöka le och ha lite roligt mellan varven. Och att inte ta sig själv på så j@vla stort allvar.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 22 (så många tankar – huvudvärk)

Nyss ”hemkommen” efter kvällens avslutande möte.
Jag gillar verkligen måndagskvällsmötena. Det är fullt av folk från samtliga avdelningar – inte bara från min avdelning. Dessutom några som kommer ”utifrån” som bor i närheten.
Det är så skönt att folk pratar av sig. Även jag delar med mig av mina mörkaste hemligheter. Oj oj oj! Härligt är det när ingen känner dig. Du är helt anonym och du låter bara käften glappa.
Någon gråter. Någon svär. Alla känslor kommer fram. Ljuvligt!

Nu ska jag inte knappra på tangenterna något mer, ty jag ska kasta mig i sängen. Det har varit en lång och intensiv dag och jag har ont i huvudet. Här kommer dagens uppdateringar från Facebook:


Avdelningens morgonmöte är avklarat. Min första dag som herr Ordförande. Slog klubban i bordet och förklarade med myndig röst mötet öppnat. Det gick fint. Det är skönt att min sociala fobi är ett minne blott.
Som jag berättat tidigare så var det Helsingfors som botade mig, eftersom ’alla’ är så trevliga och pratsamma hela tiden. Och man blir inte stämplad som psykiskt sjuk om man talar med en främling på bussen eller metron. (Säger han som är på behandlingshem med psykisk ohälsa i bagaget…) (Svart humor.)

Jag vet inte vad det är men alltid när jag ska vara seriös och tala inför människor så säger jag nåt lustigt som får alla att skratta. Jag tror att jag använder humor som vapen. Måste ta upp detta med psykologen i morgon.

Men – ärligt talat – så är det nog svårt att inte gilla mig eftersom jag är trevlig och artig och väluppfostrad och lyhörd och tydligen lite rolig också. (Jante bor inte i Finland.)

Besökte sjuksköterskan. Blodtrycket har stabiliserats men pulsen är hög. Förmodligen pga allt kaffesörplande. (Kopp 4 nu och klockan är bara kvart i 10.) Hon sa att jag ser väldigt mycket mer välmående ut nu än för ett par veckor sedan. ”Både på in- och utsidan, det syns”, sa hon. Och hon har rätt.

Nu: diskussionsgrupp, jobb i köket, pappagruppen (man kan deltaga även om man inte har barn) samt avslutningsvis AA.


Jag är dålig på att komma ihåg namn så jag är imponerad av personalen här som kommer ihåg vad alla heter.
(Det har faktiskt hänt att jag varit i ett kärleksförhållande och två månader in så har jag hört mig själv mumla: ”men vad f@n heter han nu igen?”)

Idag var det en man i blåställ, som jag aldrig har talat med, som ropade i matsalen: ”Kim! Du bör lyfta på samtliga lock! Det finns en massa godsaker där under!”
Okej, han skrek ”Kimi” på finska, och jag rättade honom inte eftersom jag undrade hur han visste vad jag heter.

Jag har i alla fall lärt mig vad de som jag bor ihop med heter (två tidigare ’intagna’ som nu arbetar här + en lätt deprimerande tant). Och namnen på de personer som jag umgås mest med: Ynglingen, Fotbollsspelaren, Han den store grabben som talar snabbt och sluddrigt, Den äldre så söta damen med bula i pannan, Zigenaren samt Han med krycka och pannband. Har även börjat hänga lite med Den unge pappan med darriga händer.

Gillar dessa typer väldigt mycket och jag tror nog att vi kommer att umgås en del även efter behandlingshemmet. Man lär känna varandra på ett väldigt naket och personligt plan när man ses varje dag och sitter i en massa diskussionsgrupper. Och inte minst när vi röker ihop.
Ja ja. Jag ogillar att jag bolmar men det är inte rätt tidpunkt att sluta. Vore ensamt också, eftersom ’alla’ röker.

Lite överraskad över att jag trivs så bra i denna helt manliga trupp av människor. Vi hade en brud på vår avdelning men efter två nätter bangade hon och blev hämtad av nån som hade en spruta redo i bilen… Jag var lite skeptisk redan från början. Hon var ung och lite trashigt klädd med håret i obligatoriska rastaflätor. Jag var ’fördomsfull’ igen men fick rätt.

Mycket ohövligt att komma till detta behandlingshem, som Helsingfors Stad betalar en massa (skatte)pengar för, och sedan inte ta det seriöst. Usch. Människor köar för att få vård, för i helvete.

Idag har jag jobbat som diskare och som städare och jag tänker som så att någon måste ju diska och städa, så se inte ner på folk som arbetar med detta. Dessutom är många av dem väldigt intelligenta (och roliga). Så var hövliga och respektfulla även mot dem med så kallade ”enklare jobb”.
De frispråkiga, snuskiga tanterna i köket ger oss alltid en påse kvällsmat när vi går därifrån.
Väldigt söta är de. Och de gillar när vi något yngre män dyker upp.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 21 (kaffe, cigg, choklad)

Söndag på behandlingshemmet: ledig förutom en kortis som bibliotikarie. Lånade ut en del och mottog en hel del lästa böcker. Sorterade. Satt på arslet och bläddrade.

Hetsåt en hel chokladkaka strax före lunch och jag mådde lite illa efteråt och lunchen var lyxig på grund av fars dag, men jag fick kämpa för att få ner maten.

Väldigt mycket kaffe idag också. Och cigg.

Dagens jättedjupa tanke:

En tänkande människa är en sådan som klarar av att ta in ny information.
En tänkande människa är en sådan som vågar tänka om och ändra sig.
En tänkande människa är en sådan som inte i tid och otid kastar ur sig väl inrepeterade meningslösa floskler. Som exempelvis skräckexemplet om ”allas lika värde”.

Roligt att jag har så många människor från olika ”läger” i mitt FB-flöde. Kanske kan var och en lära sig något av någon annan. Kanske inte hålla med men eventuellt förstå hur och vad och varför en annan tycker som han/hon tycker och tänker.

Kanske. Eventuellt.

Människor som försöker tysta meningsmotståndare med översitteri och ’fula’ modeord är värsta sortens avskum.

Några foton från idag:

kaffe och cigg
Kaffe och cigg…
kaffe chihuahua
Fjärde koppen kaffe och klockan var bara 10:00.
sleeping chihuahua
Blake tar en tuppis i pappas famn.
område fritt från diskriminering
Väntar på att kiosken ska öppna.
kaffe och choklad
Choklad! Och kaffe. Mums.
bibliotikarie
Bibliotikarie.
bög och chihuahua
Vila efter lunch.

 

View this post on Instagram

 

Best feeling. #paws #chihuahua #instadog #gayswithdogs #gayswithchihuahuas

A post shared by kim_m_da_costa (@kim_m_da_costa) on

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 20 (uttråkad)

Jistanes, vilken tråkig dag.
Helt ledig och alla mina nya vänner är på ”permission” från behandlingshemmet. I radhuset som jag bor i finns just nu bara jag och en äldre kvinna som sitter på sitt rum hela tiden. Inget sällskap av henne direkt.

Ja ja. Åt en rejäl frukost och en väldigt rejäl lunch. Intresseklubben antecknar. Har börjat dricka surmjölk varje dag. Och jag äter knäckebröd igen.
Blake och jag var ute och strosade men det var så tråkigt Ukraina-väder att vi snart gick ”hem” igen. Ligger i sängen och hetsäter choklad och dricker kaffe. Kaffe. Kaffe. Jättemycket kaffe. Åt tre clementiner till kvällsmat. Och en apelsin. Och fem ostskivor med senap. Och en tomat.
Tvättade idag. Yay!

Försökte småprata lite med en väldigt trevlig ung man i matsalen men han talar jättesnabbt och sluddrande så jag hör aldrig riktigt vad han säger. Då kan jag bara le lite och hoppas att han sa nåt roligt.

Detta är för övrigt min rehabiliteringslåt:

Hörde den på radio när vi åkte ”hem” från stan i torsdags. Föll pladask för texten. Jag försöker ta till mig mer finsk musik och när jag råkar höra nåt som jag går igång på så gör jag en anteckning i telefonen och kollar upp låten så snart jag har tid.

Känner mig aggressiv:
Det är ju ”lustigt” att de som uttrycker judehat även uttrycker homohat. Hatet går liksom hand i hand. De tidigare ska ofta gasas och de senare ska hängas eller kastas från hustak. Tar det högst personligt.
Tusen tack för importen av islamister, naiva korkskallar. Bra jobbat. Har bara en sak att säga:

fuck you kim

Avslutningsvis tycker jag att ni ska bekanta er med en ung intelligent man vid namn Luai Ahmed – en 24-årig flykting från Jemen. Många intressanta klipp. Han är väldigt mycket motståndare till den i Sverige förda sinnessjuka migrationspolitiken. Han vill väl inte att landet som han flydde till blir som landet som han flydde från.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 19 (inför tredje helgen)

Oj oj. Idag blev jag vald till nästa veckas ordförande här på avdelningen. Jag måste bestämma och delegera och läsa högt på finska hela veckan och jag känner mig inte bekväm i såna situationer.
Jag var i och för sig bostadsrättsföreningens ordförande i Stockholm i två veckor. Sedan sålde jag bostaden och flyttade. (Det berodde dock inte på ordförandeskapet 😂. Jag flydde av andra anledningar.)

Detta var en lugn dag på behandlingshemmet. Bara ett par korta möten och sedan var vi ute och motionerade. Blake följde med och han var väldigt geggig när vi kom ”hem” och fick lov att duscha.

Jag missade veckans fredagsfika med avdelningen. Vi skulle ses nere vid sjön klockan 14 enligt schemat, men tydligen hade det blivit ändrat till klockan 13 och det visste ju inte jag.
Då kom en ur personalen ”hem” till mig för att kolla om jag var okej, eftersom ”jag är ju alltid i tid”. Hon trodde att jag kanske hade blivit deprimerad och låg i sängen och grät. Eller nåt. Nej, ingen fara. Bara ett missförstånd.

Jobbade i biblioteket igen och jag började läsa mitt livs andra bok på finska. Mer om den när den är slutläst (se klippet nedan). Den går i samma stil som den första.

escitalopram

Jag är tacksam över att jag äntligen har en medicinering som fungerar och idag var det dags att fylla på lilla boxen.
Escitalopram (5 mg) håller mitt humör stabilt och Ketipinor (50 mg) låter mig sova hela nätterna utan att vakna (förutom när Blake trillar ner från sängen…).

Ja, nu är helgen här och det blir min tredje hemifrån och de flesta av mina nya vänner har dessvärre åkt på ”permission”. Själv har jag ingen lust att åka någonstans. Lånade inte bara böcker, utan även några filmer, på biblioteket så jag ska mumsa choklad och glo på några gamla klassiker.

Trevlig helg och Shabbat Shalom.

Gilla, dela, följ gärna!