Rehabilitering – dag 35 (liten i det stora hela – skönt)

Måste bara berätta en grej om maten här på behandlingshemmet. Den är ju verkligen väldigt smaskig (förutom när det serveras lever). Förra veckan serverades vi en rätt som jag inte vet namnet på (om den ens har något). Jag kunde verkligen inte identifiera en enda ingrediens.

schnygg kille
Direkt ur sängen.

Var det potatisstänger som grund? Nej, men nog såg det ut lite som potatis. Det var liksom en sörja som var curryfärgad men helt utan currysmak. Och det var inte kyckling utan någonting annat. (Fick senare veta att det var sojastrimlor.) Var det grönsaker i? Vem vet.
Jag kunde verkligen inte identifiera en enda ingrediens. Men gott var det!
Jag börjar dock sakna min egen mat vid det här laget. Har verkligen ingenting att klaga på men det ska bli skönt att återgå till min vegetariska diet. Och att få krydda ordentligt! Magen har mått förvånansvärt bra med tanke på att jag efter över tjugo år har ätit såväl kött som fisk och fågel. Lite risig emellanåt, men när det är lättare kötterier så har jag inte upplevt några problem.

kåt bibliotikarie
Bibliotikarie.

Detta var ännu en ledig dag eftersom det är helg. Vi har frågesport om ett par timmar men utöver det har jag inte haft annat på schemat än att arbeta en stund i biblioteket. Åh, som jag trivs som bibliotikarie. Och jag älskar ju att ropa ut i högtalarna över hela området att biblioteket har öppnat för dagen. ”Terrrrvetuloa!” Idag var det rusch, med 5-6 ”kunder”. Det ni!

Har även gjort ett översättningsjobb. En bekant bad mig att översätta en artikel från engelska till svenska. Sagt och gjort. Och den rörde mitt favoritämne: politik.

chihuahua gäspar
En trött Blake.

Det snöade idag för första gången. Ja, kanske bara en millimeter men det var så vackert då solen samtidigt sken. Det såg ut som att små diamanter föll från himlen.
Och kvällshimlen är förresten så vacker och romantisk här ute på landet. Man kan se stjärnorna. Väldigt många dessutom – och de lyser så klara där borta och jag känner mig så liten och betydelselös i det stora hela. Det är på sätt och vis en deprimerande tanke, men å andra sidan så blir ju mina enorma problem även de minimala och betydelselösa.

I morse när jag vaknade var jag lite arg! Oj oj oj. Det är inte ofta jag är arg och jag blir så att säga glad när jag är arg eftersom jag åtminstone inte är sorgsen.
Jo, det var en person som gjorde mig arg då jag kände mig orättvist behandlad.
Det känns – utan att säga för mycket – som att vissa människor borde se till sina egna problem och ta itu med dem.
Jag har vissa problem, det är därför jag är på ett behandlingshem just nu (hello liksom), och det betyder också att jag har identifierat dem och tagit tag i problemen.
Ett tips i all välmening.
Jag blev dock på väldigt bra humör när jag talade med personen som jag skrev om i förra inlägget. Han är så himla bra och inspirerande och klok och stöttande. En sann pärla i ett hav av otrevlig sörja.

Jahapp. Ska strax gå och medverka på den där frågesporten och därefter knyta mig så att jag är fräsig och redo att i morgon bitti kicka igång sista veckan på detta fantastiska behandlingshem, som på många sätt redan har förändrat mitt liv och mitt sätt att se på mig själv och människor omkring mig. Samt livet i stort.
Som jag sa till min vän som jag skrev om nyss: ”I am feeling very spiritual and very Jewish at the moment. I am a new man. The same old me but a more true and pure version of myself.”


Jag har fått i läxa att under en veckas tid anteckna hur jag mår morgon, dag och kväll, på en skala från 1 till 9, där 9 betyder toppenbra.

Dagens mående:
Morgon: 8
Dag: 8
Kväll: 8

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 34 (”kom ihåg att spola tillbaka bandet”)

En solig dag på behandlingshemmet i södra Finland. Hade sovmorgon eftersom det är lördag och klockan 07 släpade jag mig upp och till vattenkokaren för att fixa kaffe och därefter ut på terrassen för ett ljuvligt morgonbloss. En promenad med Blake och därefter hämtade jag min påfyllda medicinbox innan jag gick till matsalen. Havregrynsgröt, bröd, surmjölk, kaffe.
Cigg. Kaffe. Cigg. Kaffe. Kaffe. En varm kopp choklad. Kaffe. Cigg. Kaffe.

Under helgerna är vi lediga och den här helgen är jag alldeles ensam i huset som jag bor i, då de andra är bortresta. Det är läskigt eftersom huset är gammalt och knakigt och dörrarna är olåsta och vi är på landet. (Blake är dock en bra vakthund!)

Jag tänkte ha städdag. Sköt det lite framför mig. Men så kom jag på att jag ju städar datorn. Både invändigt och utvändigt. Den börjar skina som nattens fullmåne och jag har raderat 3 gig skräp redan.
Det kallar jag STÄDDAG!

Jag har även städat lite bland mina kontakter. Jag hade ganska många nummer till människor som jag inte kom ihåg vilka de var. Då är det kanske lika bra att radera… Eller den där som hette ”Svara inte”. Haha!
Samma på sociala medier. Ibland är det bäst att bara göra slut och gå vidare.
Varför ska man vara ”vän” med någon på ex. Facebook om man umgicks jättemycket och -tätt för 10 år sedan men inte har haft någon som helst kontakt under de senaste fem åren?
I guess we’re done with each other. Tack för allt och allt gott i framtiden.

Helgerna är ensamma och långtråkiga här men tack och lov kan man ta sig ett bloss med herr Spets.
Känner mig lite lätt koffein- och nikotinförgiftad.

Tekniken är underbar, är den inte?
Tänk att denne farbror är så gammal vid det här laget att jag fanns på tiden innan internet. Utan mobiltelefoner, plattor etc. Ja, till och med innan DVD:n.
Ett tag hade vi ingen VHS-spelare hemma men då och då hyrde vi en så kallad movie box och ett par videofilmer.

Skärmdump: spreadshirt.fi

”Kom ihåg att spola tillbaka bandet” stod det på ett klistermärke på insidan av videofilmens förpackning.

På den tiden spelade jag in Eurovision Song Contest på kassettband. Jag satt med en bandspelare framför TV:n och spelade in. Alla fick sitta knäpptysta under låtarna. Senare började ESC sändas även i radio och det underlättade ju inspelningen. Och till slut skaffade vi oss en VHS.
Det var tider det. Trots allt. Man värdesatte så mycket som vi idag tar för givet.

Blev påmind om att för fem år sedan höll jag ett föredrag i Malmö. På den tiden var jag introvert och människorädd och led av svår social fobi samt rampfeber, men jag var tvungen att tacka ja då föredraget skulle handla om Israel och HBTQ-rättigheter.
Jag minns att jag åt lugnande och att jag darrade av skräck.
Det skulle jag inte göra idag eftersom både den sociala fobin och rampfebern har gått över. Tack och lov!

Nåväl. Det var den här lördagen det. Jag ”tog ledigt” och har mest sovit och kollat på serier (Cougar Town) samt skrattat en del åt Kåta Gun i Kvarteret Skatan.


Jag har fått i läxa att under en veckas tid anteckna hur jag mår morgon, dag och kväll, på en skala från 1 till 9, där 9 betyder toppenbra.

Dagens mående:
Morgon: 7
Dag: 7
Kväll: 6

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 33 (en öppensinnad generation, tack och lov)

Fredag igen och så här såg dagens schema ut: avdelningens morgonmöte (läs mer nedan), möte med socialsekreteraren (fick en viktig punkt avbockad), motionsrunda i skogen (4-5 km, mycket uppfriskande), avslappningsgruppen (somnade nästan, men sedan hakade CD:n upp sig så vi kom av oss lite…), fredagsfika (läs mer nedan). Därefter tog vi helg och några åkte på ’permission’. Så dock icke jag. Trivs så bra här på behandlingshemmet.

Under helgen ska jag göra ett litet översättningsjobb. Mer om det senare. Därutöver ska jag gå igenom en massa papper och sortera och ta tag i saker som jag inte har orkat ta tag i eftersom jag på vardagskvällarna är så slut i huvudet efter all terapi och alla diskussionsgrupper osv.

Nästa vecka är min sista vecka här och jag ska spela in material till en liten ”dokumentär” som jag ska sätta ihop när jag är tillbaka i Helsingfors. (Kan inte redigera i den sopiga dator som jag har med mig här.)

Jag börjar så sakteliga längta hem till Helsingfors. I veckan när vi var på studiebesök i stan så tittade jag in i alla upplysta fönster och det såg så mysigt ut. Där var de – alla lyckliga människor med sina perfekta liv i sina ljuvliga våningar. Tvåsamhet och harmoni.
Eller?


i am gayMin socialsekreterare sa efter morgonmötet med avdelningen att jag var ”modig” för att jag under vår stående punkt ”fiiliskierros”, dvs ”humörrunda”, berättade ”öppet om pojkvänsgrejer”.
Hon frågade om jag fått några ”negativa kommentarer” här på hemmet, pga min homoemotionella och -sexuella läggning.
”Nej”, svarade jag, ”den yngre generationen bryr sig överhuvudtaget inte, tack och lov”.

Och varför skulle jag sitta och lyssna på grabbarnas tugg om sina brudar om jag sedan inte skulle kunna dela med mig av tankar och känslor kring ”pojkvänsgrejer”.

Ja, jag är gay och jag skäms inte över att Skaparen gav mig förmågan att älska.
(Och att jag tycker att karlar är mums rent fysiskt. Hur kan man inte tycka det, liksom?)

Att vara sig själv – inget modigt i det!


Oj. Jag fick ett meddelande angående en arbetsintervju. Jag lämnade in en öppen ansökan i början av året och nu kontaktade de mig.
Ska ringa upp dem på måndag.
Se. Sak efter sak ordnar sig alltid.
Den här veckan:

✔️ boende efter behandlingshemmet
✔️ boendet ekonomiskt godkänt av Helsingfors stad
✔️ öppen vård (fortsättningsvård fyra dagar i veckan; terapi, samtalsgrupper etc.)
✔️ arbetsintervju
✔️ samt en liten seger i mitt privataste privatliv

שבת שלום
שבת שלום

Nyss: avslappningsövningar i samlad trupp. Nu väntar veckoavslutningsfika med avdelningen och sedan kan jag med gott samvete ta helg, efter denna produktiva vecka.

THINGS WILL BE OK.

Shabbat Shalom. שבת שלום.

Uppdatering: På fredagsfikat skulle vi som vanligt berätta om veckan. Jag sa att den gått ”uppåt och framåt” och sen skulle övriga säga nåt positivt om var och en. Jag darrade av skräck. Tydligen är jag ”ordentlig”, ”glad”, ”lugn”, ”trevlig” samt ”aktiv i alla grupper” och ”om ingen räcker upp handen så gör Kim(i) det”. Tack!


Jag har fått i läxa att under en veckas tid anteckna hur jag mår morgon, dag och kväll, på en skala från 1 till 9, där 9 betyder toppenbra.

Dagens mående:
Morgon: 8
Dag: 9
Kväll: 8


Det är nu det börjar slå slint!

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 32 (ett meddelande från Skaparen!)

Inte så överdrivet mycket på schemat idag.
Ett snabbt morgonmöte, ångestgruppen, hälsogruppen.
Den sistnämnda har varit den enda diskussionsgrupp som inte givit mig någonting, förrän idag. Vi talade om sjukdomar som kommer med olika missbruk. Det var ju inga direkta nyheter men det var intressant att se hur mycket man misshandlar kroppen genom att trycka i sig en massa gifter.

Vi hade ett kort bostadsmöte också. Ingen hade någonting att klaga på. Alla kommer överens; både människorna och hundarna.

a message from god
TRY

Jag fick ett meddelande från Skaparen i mitt glas med surmjölk denna morgon.
Det kanske inte syns så väl på fotot men det står klart och tydligt TRY.
”Okey, I will try. But why do you communicate with me in English?”

(Eller så har det slutligen slagit slint.)

matvrak
Lunch och middag.

 

Äter som den karlakarl jag är här på hemmet.
Frukost: havregrynsgröt, två ostmackor.
Lunch: rödbetsfrestelse (en nyhet för mig), rejäl sallad, knäckebröd, surmjölk.
Middag: grönsakssoppa, knäckebröd, surmjölk. Ugnspannkaka med sylt till efterrätt.
Kvällsmat: fil, en tomat , en appelsin.


Den här farbrorn lyssnade på ett ungdomsprogram på Sveriges Radio. Härregu’ vad de misshandlar det fantastiska svenska språket!
Det var ”typ” hit och ”asså” dit och ”han ba'” och gu’ vet vad. Usch!
(Jag skriver ju ’ba’ ibland och jag hoppas och tror att ni förstår att jag gör det för att jag är ironisk.)

Jag tror bestämt att det är finlandssvenskarna som kommer att rädda svenskan. De talar ofta korrekt och gammal god svenska.


Idag skrev jag en sång. En kärlekssång till mannen jag älskar. Jag spelade in den och skickade videon till honom. Om inte denna typ av romantiska supersmöriga gester får ett hjärta att smälta så vet jag inte vad mer jag kan göra för att övertyga honom om min enormt starka kärlek.
Jag vill bara ha honom i mina armar och jag vill att han ska veta lite hut och inte göra korkade saker som får mig att brusa upp. Jag vill örfila lite vett i honom och sedan hångla upp honom.
Den som lever får se.


Jag har fått i läxa att under en veckas tid anteckna hur jag mår morgon, dag och kväll, på en skala från 1 till 9, där 9 betyder toppenbra.

Dagens mående:
Morgon: 8
Dag: 7
Kväll: 8+ (mycket pga samtal med bästisen i Stockholm, bästisen i Helsingfors samt svaret jag fick efter att ha skickat kärlekssången)

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 31 (att ”gilla olika” på riktigt)

Har haft en rätt bra och produktiv dag. Många grupper och möten och hjärnan är lite mos så här dags.
Morgonmötet med avdelningen gick fint. Mer om det längre ner, i stycket kopierat från Facebook.
Sedan var det dags för psykologigruppen. Det var bara jag och två (före detta?) narkomaner. I denna grupp har vi inget ”schema” utan vi diskuterar vad som nu råkar falla oss in. Det blev en helt givande diskussion om livet och olika missbruk och om vad som är bäst med den behandlingsform som vi nu får ta del av. Vi var alla överens om att det är väldigt bra och viktigt att vårt behandlingshem ligger så pass långt från huvudstadens stress och press och sus och dus samt farliga frestelser. Att komma iväg och att vara i en helt egen bubbla här ute på vischan underlättar betydligt.
Dessvärre talas det om att verksamheten ska flytta in till Helsingfors. Jag hoppas för de kommande patienterna att så inte blir fallet.
Jag är i och för sig ingen naturmänniska men miljöerna här är väldigt lugnande och tystnaden – och stjärnhimlen! – är oslagbar.

Igår förresten så följde jag med på ett studiebesök inne i stan. Vi var på ett ställe och satt och diskuterade (vad annars) och även det var givande. Ska besöka detta ställe fler gånger när jag är tillbaka i det civila.
Som vanligt fick jag lite ångest när vi kom körande ner till stan och på Hoplaksvägen svängde vi till höger och hade vi svängt till vänster och kört 400 meter så hade vi varit ”hemma”. Det är alltid lite omtumlande. Jag har bra och dåliga minnen därifrån.

I eftermiddags var det även dags för depressionsgruppen. Vi pratade om hur vi kan vara modigare med att dela med oss av våra åsikter för folk och det har ju jag inga problem med… Med motiveringen: ”Jag har väldigt starka åsikter om vissa saker och då kan jag även presentera fakta och jag kan motivera varför jag tycker som jag tycker”.
En ung man berättade att han ofta börjar bråka med en vän då de tycker olika och jag sa att det där är ju bullshit. Man måste ju kunna prata om saker och acceptera att man inte är av samma åsikt. Tog upp en vän till mig som exempel. Vi har helt olika politiska åsikter men vi har lagt de diskussionerna bakom oss eftersom vi inte kommer att komma överens om någonting. Nu koncentrerar vi oss på andra saker när vi pratar eller umgås. ETT TIPS BARA, I ALL VÄLMENING!
En åsikt gör inte en hel person!
Var inte en sån där patetisk, hycklande och ”god” människa som springer runt och säger sig ”gilla olika” fastän han/hon i själva verket bara gillar såna som tycker som en själv. Livet blir så oerhört fattigt om man bara umgås med likasinnade.

För mina finskspråkiga läsare: lite klotter från depressionsgruppen.

Dagen och kvällen avslutade jag med ett möte med Anonyma narkomaner. Vi var förvånansvärt få på plats och jag delade med mig av tankar och känslor. Jag har blivit väldigt bra på det. Jag sa bland annat att jag under min behandling har accepterat min problematik och att jag har insett att nämnda problematik inte gör mig till en dålig människa. Den är inte hela min personlighet. (Jag har en fantastisk personlighet. Jag lovar!)

Några fräsiga gamla foton, bara för att lätta upp stämningen lite!

vilda frisyrer

Avslutningsvis några rader från Facebook:

Jag har insett att jag är en ”mönsterelev”. Personalen ba’ älskar mig. Om detta ställe behöver en ’poster boy’ nån gång så kommer de att ge mig uppdraget.
Det blir så påtagligt att jag tar allting seriöst. Och att jag hugger in ordentligt i alla diskussionsgrupper etc. Inte bara spiller tid.
Och att jag går även på alla valfria möten och grupper.

Vissa sitter med luvan uppdragen och med noppiga mysbyxor med lite kladdiga fläckar och inte minst: de mumlar när de talar. Gärna med ena handen framför munnen.
Idag sa en ur personalen: ”Jaha, Kimi, ska du börja då, med din klara, starka stämma?”
Så då började jag tänka på saken. Om allt mumlande. Plötsligt är det den tidigare så introverta och människorädda Kimman som är den som talar med ”klar och stark” röst.

Far lärde mig att alltid vara ”reipas” (hittar ingen svensk motsvarighet, men kanske lite ’hurtig’).

Sedan är jag alltid i tid. Jag förstår inte hur folk inte kan gå från rummet fem minuter tidigare så att de hinner fram i tid. Hur svårt kan det vara? Och när det varje vecka är samma tugg: ”Kan ni vänligen komma i tid?”
Nu har dörrarna börjat stängas på klockslaget och de som inte är på plats släpps helt enkelt inte in. Bra!
(Det är alltid de klagande luvtröjemänniskorna som är sena, så klart. Har svårt för denna människotyp. Som sagt: Helsingfors stad betalar (via skatten) enorma belopp för att vi ska få superb vård. Var då lite tacksam och ödmjuk och ta det seriöst!)

Dagen rullar på. Morgonmöte och psykologigrupp avbockade. Härnäst lunch, depressionsgrupp och NA-möte.

Känner mig kräkframkallande PRÄKTIG. Snart börjar det väl att slå över och spåra ur…

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 30 (dimmig i huvudet)

Dag 30 (TRETTIO!). Har jag någonsin bott någon annanstans?

Idag har jag varit lite disträ och på lite lätt dåligt humör. Tror att det började med att jag förmodligen tog mina sömntabletter för sent igår kväll, och därmed var jag lite ”dimmig” i huvudet idag.
Avdelningens morgonmöte kom och gick och jag minns inte så mycket mer än att vi presenterade oss för den nya grabben som ser ut som Mario från Super Mario Bros. (Jistanes vad han pratar!)
Diskussionsgruppen kom och gick även den. Jag insåg att jag inte riktigt lyssnade på vad de andra sa. När en hade besvarat en fråga hajade jag till och var rädd för att ”lärarinnan” skulle säga: ”Vad säger du om detta, Kim?”
Det gjorde hon tack och lov inte.

Päivän keskusteluryhmä:
Dagens diskussionsgrupp:

klotter på finskamysbyxor + flip flops

Arbetade ett tag i köket och som städare. Och tänkte på att de flesta är så trevliga här. Håller jag upp en dörr så får jag ”Kiitos, Kimi” tillbaka. Och jag biter mig i läppen för att inte rasa att jag inte heter KIMI, utan jag heter KIM. Men de är ju bara artiga och själv har jag ju svårigheter med att komma ihåg namn. Så jag låter det passera…

Talade med en vän.
Störde mig på en detalj (ej hos vännen).
Varför är det så svårt att vara öppen och tydlig och RAK i ett parförhållande? Jag kallas ”Newspaper” eftersom jag är så öppen med allt. Jag kommer att börja ta det som en j@vla komplimang. Hellre raka puckar och alla kort på bordet än ett evigt spel.
För i helvete!

”Nej, nu börjar jag få ångest”, sa jag till Ynglingen. ”Kan du moppa resten?”
Han moppade och jag pratade av mig. Tror att han är en ny riktig vän.

Det är minusgrader idag och Blake är glad över att vi har en trädgård där han kan skvätta och uträtta övriga behov. Ingen lust att promenera alltför långt när vinden pinar den lille gossen (och husse).

Ska gå och äta middag och därefter ska jag åka in till Helsingfors för att gå på ett möte. Ser inte riktigt fram emot det eftersom jag får ångest när vi kommer ner till Hoplaksvägen och svänger till höger. Skulle vi svänga åt vänster så skulle vi vara ”hemma” hos mig, där jag bodde i 2,5 år. Där Kärleken finns. Så nära, men ändå så fruktansvärt långt borta.

KAN DU INTE FÖRSTÅ ATT JAG SAKNAR DIG SOM F@N!?

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 29 (bror Duktig)

Spridda skurar från dagen som gick:

tervalampiMorgon: Vintern är på ingång och avdelningens morgonmöte är avklarat så jag avnjuter kaffekopp nummer fyra. (Jag drack inte kaffe under två hela år, men nu är jag fast igen.)
Veckans ordförande dök inte upp och jag var inte sen att rycka in då jag ju trivs med mitt nya dominanta, delegerande jag.

Det är ’lustigt’ hur det alltid är någon/några som varit i Stadi (Helsingfors alltså, på huvudstadsslang) på ’permission’ som sedan inte kommer tillbaka. De avbryter behandlingen. Och man kan alltid gissa vem/vilka det kommer att vara som bangar.
Den här gången två unga män och jag är inte förvånad. De visade inte samma motivation som vi andra.

Ja, de lider av en sjukdom men vän av ordning tycker att det är så respektlöst att ta plats på ett behandlingshem som staden, via skatten, betalar dyra pengar för. Och folk står i kö för att få vård.
Då får man faktiskt ta och kamma sig och ta det hela seriöst, eller helt enkelt inte komma hit alls.

Jag höll lite låda på mötet och sa uppmuntrande men bestämt att mina ’medpatienter’ får börja gå lite mer aktivt på alla valfria möten och diskussionsgrupper.
”Kom igen nu. Det är därför vi är här. Kan varmt rekommendera NA:s lite ’yngre’ möten.”
Personalen nickade och log och jag kände mig som bror Duktig.

Nu väntar:
– diskussionsgrupp
– möte med socialsekreteraren
– lunch
– arbete i köket
– arbete i städtruppen
– pappagruppen (man kan tala om relationen till sin egen far om man inte är far själv)
– middag
– AA-möte


Dag: Kaffepaus efter jobbet. Måste berätta nåt (igen). Har ni tänkt på hur man alltid sätter sig på samma plats i ett rum? Som jag på alla våra möten och grupper här på behandlingshemmet. Idag var jag vild och satte mig på motsatt sida och hela min värld såg annorlunda ut. Plötsligt satt jag bredvid en kis som ser ut som en tonåring. Han har liksom fortfarande babyhullet kvar men jag vet att han har barn och idag fick jag veta att han är 24.
Jag noterade att han har väldigt långa ögonfransar. Säkert två centimeter. Många drag queens skulle mörda för dem.

Sedan var jag lite orolig att även min nya kompis Fotbollsspelaren hade hoppat av behandlingen efter helgens ’permission’. Men så dök han upp till slut (han hade haft ärenden att uträtta) och jag sa: ”Jag hade blivit så besviken på dig om du inte hade kommit tillbaka. En så ung och sportig man med framtiden för sig och en blivande fantastisk fotbollskarriär! Då hade jag letat upp dig och ”vetänyt sinua ympäri korvia” (att ”spöa” någon, bokstavligt: ”dragit dig runt öronen”).
Han skrattade.
Diplomatiskt uttryckt så är han inte direkt oattraktiv med sitt tjocka nordiska hår i knut, jättenäsan och en fotbollsspelares lekamen. *gulp*

Jobbade återigen med min vän Ynglingen och vi skrattade som vanligt åt det mesta.
”Fattar du att jag är 20 år äldre än du”, sa jag. ”Det är ju f@n perverst att jag är en sån gammal gubbe helt plötsligt.”

Idag fick jag veta att jag är välkommen att bo på det där stället i norra Helsingfors, där jag var på intervju för ett par veckor sedan. Känns bra. (Fotbollsspelaren var där på intervju idag, så vi kanske kommer att bo i samma hus.)
Nästa vecka ska jag på intervju på ett ställe som sysslar med öppen vård för folk som skrivs ut från diverse behandlingshem. Ett sätt att få ett mjukt nedslag tillbaka i det civila.

Medan jag städade de allmänna utrymmena idag (var tvungen att stänga av dammsugaren titt som tätt eftersom jag hela tiden hade nåt att säga) så tänkte jag på att det är lustigt att min sociala fobi är puts väck. Jag har alltid varit rädd för unga män men det är jag inte längre. Eller beror det, ta mig tusan, på att de är finländare? Dvs lite mer ’laidback’ och utan pekpinnar i arslet. (Dvs genomsnittssvenskens motsats.) Kan ligga nåt i denna teori. Ska analysera saken vidare.

Det checkade in en ny ung man på vår avdelning. Han ser ut som Mario från Super Mario Bros (det enda spel jag någonsin har spelat – ogillar spel väldigt mycket). Läcker mustasch. Tyckte mig höra att han är svenskspråkig.

Hur kan förresten Ryssen på vår avdelning tala så kass finska efter 15 år i landet? Han mumlar och man uppfattar då ingenting. Skärpning.


tits and ass
I tried but… eehm… nothing. Sorry.

Kväll: Så här på internationella mansdagen (låter inte så sexigt på svenska, måste jag medge) vill jag uttrycka en gäspning åt allt tjat om att ”det vore fint med en kvinnlig statsminister” osv. osv. Jistanes. Vem bryr sig om en statsminister el. dyl. har snippa eller snabel? Eller kromosomer hit eller dit?
Den enda gången då en persons kön har någon som helst betydelse för mig är när jag väljer vem jag är intim med.

Skärp er.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 28 (fylle-SMS)

Det har varit en solig och fin dag här och eftersom det är söndag så har jag varit ledig, bortsett från en kortis som bibliotikarie.

Lånade en bok som gavs ut 1978, som heter ”Hyvän käytöksen kirja”. En bok om gott uppförande. (Uppskattas!)

På sidan 91 läser jag om hur man ska bete sig på stan (fritt översatt):

”Vänner och bekanta hälsar man på  på gatan. Så klart. Den artigare hälsar först. Männen lyfter på hatten, damerna nickar.”

Högläsning på instagram: här och här.

Jag behöver dock ingen sån här bok eftersom jag – tack vare mina föräldrar – är väluppfostrad!

familjenIdag kom mor och far och deras hund på besök. Det var trevligt med lite sällskap. Helgerna är ju som sagt väldigt sega här.

Blake mår bra nu.
Han var dålig och betedde sig underligt i två dygn men nu är han sig själv igen. Tack och lov.

Vad är det med ex som skickar meddelanden på fyllan mitt i nätterna och sedan inte kan svara på ens svar? Sluta sup, är min rekommendation. Och hör av er nyktra och rakryggade. Två såna fylle-SMS den här helgen, från två olika personer.

”Voidaanko aloittaa alusta?” skrev en i morse klockan halv fyra.
Voidaanko – kan vi
aloittaa – börja (om)
alusta – från början
?

Jag vet var mitt hjärta hör hemma.

I morgon är det äntligen vardag igen. Och exakt två veckor kvar här på behandlingshemmet. Helgerna är så sega, men i morgon har vi återigen fullt upp med möten, diskussionsgrupper och gruppterapi osv. Härligt!

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 27 (att knyta upp knutar)

Igår när jag skulle gå och lägga mig och ta mina sömntabletter så insåg jag att läkemedelsboxen var tom. Jag somnade ändå relativt gott och i morse hastade jag iväg för att få boxen påfylld. *puh*

När jag på morgonen kollade min telefon så hade jag fått ett meddelande som jag väntat på i två veckor. Mitt hjärta slog en volt, måste jag erkänna. (Undrar hur många gånger jag har läst dessa fem ord idag. Jag försöker analysera men det finns verkligen ingenting att analysera, hur jag än vrider och vänder på dessa fem små ord.)

chihuahua love
”Hej älskling!”

Lite humor på Facebook i morse:

Zappar medan jag väntar på att frukosten ska serveras. Har inte mina glasögon på mig. Läste att programmet heter ”porno keittiössä” (”porr i köket”) och det första jag hörde var ”watch the juices, yeah that’s nice! I like it chunky, baby. It’s a dirty job but someone’s gotta do it”.
Nog för att Finland är ett porrigt land med porriga TV-program och halvnakna damer i alla tidningar, men halv nio på morgonen kanske porr inte borde sändas på TV.
Det visade sig att programmet heter ”pomo keittiössä” (”chef i köket”).

Det får sätta ribban (tihii) för dagen.


På lördagar är vi som sagt lediga här på behandlingshemmet och jag roar mig bäst jag kan. Idag har jag lyssnat på musik. Något som jag inte gör när jag mår dåligt, så jag mår helt enkelt betydligt bättre nu. (Jättemycket Madonna!)
Min feta favorit:

 

View this post on Instagram

 

A post shared by kim_m_da_costa (@kim_m_da_costa) on

(Madonnas ”Skin” från ”Ray of Light”.)


Blake har mått bättre idag men han gick på toa i sin egen säng medan jag var och åt frukost. Fick således ila iväg till tvättstugan. Jag är där ganska ofta eftersom jag har med mig endast fem par strumpor och lika många par herrunderkläder…

Vi promenerade ner till sjön och det var så härligt att solen tittade fram för första gången på länge.
Blake trippade ut på bryggan men tyckte att det var lite obehagligt att det gungade en smula.
kim milrell da costaOch roddbåten var ju väldigt intressant också. Han gick okopplad till sjön och tillbaka och han är så söt då han hela tiden håller koll på mig. Att jag inte kommer bort. (Eller han.)

Idag gjorde jag någonting moget. Jag kontaktade ett ex. Vi hade ett väldigt bra förhållande men sedan gick det åt skogen – av flera anledningar. Det hör väl till mitt tillfrisknande… Att sträcka ut handen till folk från det förflutna. Att knyta upp gamla knutar. Vi skickade SMS fram och tillbaka under ett par timmars tid och allt gammalt groll strök vi ett streck över. Jag till och med ändrade hans namn i min telefon från ”Psykopaten” till hans riktiga namn. 😀
Det kändes bra. Och moget. Har man en gång älskat varandra och sedan sårat fram och tillbaka så kan man väl när man har fått lite distans, på ett vuxet sätt, kasta all negativ energi åt sidan och bete sig som folk!?

Gilla, dela, följ gärna!