En porr-röd soffa och tacksamhet

Jag är en sån där som tycker om att SÄGA tack och att låta bra människor få veta att de är bra (mitt bland alla vidriga as), och jag blir en aning rörd när jag tänker på de fantastiska människor som jag har lärt känna genom ”gruppterapin”. Så jag måste lätta på mitt hjärta.

Jag har bara två veckor kvar av nämnda program och jag hoppas att mina ”medpatienter” har fått ut nåt av mig också.
Förutom att hjälpa mig med mina demoner så har de hjälpt mig med en massa praktiska saker i samband med min flytt.
En kvinna kom med sin konstiga maskin och ”sågade” upp mitt lås på cykeln pga borttappad nyckel. En annan klippte Blakes ”jobbiga klo” på ett professionellt vis.
En man följde med på lägenhetsvisning, som moraliskt stöd.
Har fått lampor och mattor. (Jag gjorde mig av alla möbler i fjol inför rehab, pga alla dåliga vibbar, minnen och energier.)
Igår bar två herrar hem en bokhylla.
Idag fixade de redskap så att vi (mest DE) kunde rulla hem soffan som jag hittat till salu i en FB-grupp. Jag har haft två klassiska Klippan-soffor (Ikea) i mitt liv och nu när jag var på jakt efter en soffa till nya hemmet så insåg jag att det är en Klippan jag vill ha ännu en gång. Elegant, stilren och bekväm. Som av en händelse hittade jag en i rött (fejk- antar jag) läder. Så het!

Och tänk att de vill hjälpa mig för att jag är ”en bra typ”. (”Sinä olet hyvä tyyppi.”)

En blir rörd så här på ålderns höst.
Det finns gott folk i ett hav av sopor.

Soffa och bokhylla – det börjar likna ett hem.

Nu har jag varit på rehab igen

Förlåt. Jag tyckte att det var en fräsig titel på detta inlägg.
Men jo, jag har varit på rehab igen. Eller är fortfarande när detta skrivs; på ett veckolångt återbesök. Den tredje december åkte jag härifrån efter att ha fått de första verktygen till skapandet av ett bättre och fysiskt samt psykiskt mer välmående liv.

Det har var lite lite sommarkänsla här. På samma irriterande sätt som att en massa ställen håller stängt hela juli. Sparlåga så att säga. Dessutom ska verksamheten flytta i slutet av året så saker och ting mer eller mindre avvecklas i ett långsamt tempo redan nu.

Men här har vi varit, jag och Blake, hela veckan och i morgon bitti åker vi hem till Helsingfors igen.
Jag har varit på möten och i diskussionsgrupper precis som förra gången och i fredags höll jag mitt utlovade ”föredrag” då jag berättade om mig och mitt liv och om mitt sätt att se på saker och ting. Det gick bra och var roligt och jag fick applåder av bibliska mått och en handfull nyfikna frågor efteråt.
Handledarna var nöjda även de och en av dem kallade mitt ”föredrag” ”lysande” och ”inspirerande”. Kul att det var lysande och ännu roligare att det var inspirerande eftersom det är just det jag vill göra: inspirera andra. KAN JAG SÅ KAN DU.

Läs tidigare inlägg i ämnet med start här: Rehabilitering – dag 1 (incheckning)

Allmänt nöjd

05:30

God morgon.
Vi farbröder vaknar ofta runt 04. Det är nåt som kommer med åren. På ålderns höst har vi ingen tid att förlora, signalerar kroppen. 

På väg till öppenvården. Vem behöver berusa sig när en är kär? Kärleken är den största (och farligaste) drogen. Ibland gör man galna saker. 
Man kanske ger sig ut i snöstormen och tar sig till andra sidan stan för att lämna en kärleksgåva i någons brevlåda. Eller frångår alla sina principer och skaffar nya. Förlåter någonting egentligen oförlåtligt. 
Ja, listan är lång på mer eller mindre tossiga upptåg. 

Idag ska jag bara sprida positivitet omkring mig. Och värme och omtanke och kärleksfull inspiration. 
Jag ska inte störa mig på öppenvårdens ociviliserade glappkäft. Jag kanske avbryter honom med insiktsfulla visdomsord. Jag kanske säger att om han är tyst ett tag så kanske han kan höra vad Skaparen försöker säga till honom. 
Vi får se. 

Det är tradigt Ukrainaväder utanför fönstret men i hjärtat skiner solen och i kalsipperna råder värmebölja med överraskande uppfriskande skurar. En blixt eller två en klarblå dag. 

Önskar er en underbar, romantisk dag. 
Tänk på att detta kan vara din eller din älskades sista dag, så gör nåt av vikt. Berätta för någon att h*n är älskad och värdefull. Berätta för dig själv att du är reko och hyvens och att du duger. I morgon kan det vara för sent. 

Älska livet, dig själv och din nästa (dock ej bovar och banditer, terrorister, våldtäktsmänniskor, pedofiler, djurplågare, mobbare etc).

nöjd bög

10:15

Min nya positiva livsattityd betalar redan av sig. En kurskamrat (tandlös före detta narkoman) sa just att jag ser tio år yngre ut än i fredags. 
”Jag har rakat mig”, svarade jag med myndig stämma. 
”Det är första gången jag ser Kim utan glasögon”, sa en annan. ”Ser bra ut, men ser du bra?”

Jag får mycket uppmärksamhet idag tack vare att jag bara sprider värme, kärlek och positivitet omkring mig.

(Och pga helgens tunga skönhetsregim inklusive skrubbande, ansiktsmasker, brun utan sol-kräm, upplyftande ögonbrynsplock och så vidare. Men det talar vi så klart tyst om. En man måste få ha sina hemligheter.)

14:25

Jistanes! Ännu mer positivitet kommer min väg idag tack vare att jag i morse bestämde mig för att enbart sända ut kärlek, värme och positiva vibbar under dagen. 
Ena handledaren (rultig man, 40): ”Nu Kim när vi är ensamma så vill jag passa på att säga att härregu’ vilken skillnad det är på dig av idag jämfört med när du var på intervju här (inför öppenvården) för fem veckor sedan. Jag känner ett sånt hopp för människan när jag ser din förvandling. Du var så nere (och då hade jag ändå tagit mig upp en rejäl bit över vattenytan efter sex veckor på rehab) och nu… det liksom skiner om dig.”

”Nu blir jag lite tårögd. Tack så mycket.”
”Jag menar bara positivt.”
”Jag vet. Tack. Jag är en känslig man – vilket ju är roten till mina livsproblem. Tack.”

DET SKINER OM MIG! HÖRDE NI DET?

BONUS

Några finskspråkiga rader.

Kylläpä on tehty suomen kielestä turhan hankala. Ei ole ihme että suomalaiset ovat viisasta kansaa, kun kielenkin kanssa pitää jatkuvasti taistella.
Esimerkiksi sanat mato ja matto taipuvat eri tavalla.
MATTO ja MATOSTA mutta
MATO ja MADOSTA
Mistä ihmeestä se D nyt sinne yhtäkkiä ilmestyi ja miksi?

Ei ole mikään ihme että välillä on #HoonoSoomi
Onneksi tämä on kaksikielinen maa ja onneksi ruotsin kieli on loogisempi.

No niin kansalaiset ja medborgare, nyt pitää taas vähän saarnata käytöstavoistanne.
Jos kävelet hyvin laihalla suojatiellä ja tämä herra tulee vastaan ja pomppaisee kadulle jotta pääset rattaiden kanssa ohi, niin ei tarvitse välttämättä sanoa ”kiitos”, tai niiata tai kumarrella, eikä edes – jos olet herrasmies – tarvitse nostaa hattua.
Riittää jos millisekunnin verran katselet minuun päin ja nopsasti näytät ihan pienen hymyn. Sellainen hymy joka tarkoittaa ”kiitos, komea herrasmies, minä huomasin kauniin tekosi”.

Ellet tee tätä niin minusta tulee katkera ja ensi kerralla kun törmäämme niin todellakin TORMÄÄMME koska minä kävelen sitten suoraan eteenpäin ja SINÄ saat rattaiden kanssa pompahtaa kadulle, jotta MINÄ mahdun suojatielle.

Miksi niin monta ihmistä on aivan ilman normaaleja käytöstapoja? Joka helevetin päivä menee hermot teidän kanssa.
Käyttäytykää tai pysykää kotosalla!


Med facit i hand: 2018

Detta vidriga år blev en berg-och-dal-bana. Ja, det var vidrigt men visst fick även positiva överraskningar och roliga möten plats. Samt mitt livs viktigaste beslut. Här kommer en liten resumé (bättre sent än aldrig).

1 januari 20018

Året började med att jag mest umgicks med min dåvarande granndam. Vi skvallrade och spelade spel och åt en väldig massa vitlöksbröd.
Jag hjälpte henne mycket med sådant som hon p.g.a. sin sjukdom ej klarar av. Följde även med henne på läkarbesök och fungerade väl helt enkelt som en personlig assistent och god vän.

Det är roligt att jag blev så nära vän med en pensionär. Hon är ju rapp och rivig och svär som fan. Och har dessutom levat rätt mycket och har många goda råd att komma med. Samt bra människokännedom.

Jag och dåvarande granndamen åkte till Tallinn i slutet av januari. Det blev lite nödvändig shopping och en massa karaoke.

Presidentvalet närmade sig och jag träffade kandidaten som jag sedan även röstade på.

Jag kände mig väldigt nedstämd titt som tätt och då tog jag ofta hundarna med mig och åkte till min vän herr Spets. Vi slappade där i några dagar och jag fick prata, prata, prata och behövde inte vara ensam. Goda vänner är viktigast här i livet.

Som synes ovan provade jag också på arbetet på en byggarbetsplats. (Skratta gärna. Det gör jag.) Det var ingenting för mig så klart, men en erfarenhet.
Jag sökte en massa jobb och var på några intervjuer. Dock resultatlösa sådana.

Jag och en annan dåvarande grannkvinna åkte till forna hemstaden. Det var bara en liten kryssning med en dag i Stockholm och det kändes lite konstigt att vara tillbaka. ”Jaha, där borta bodde jag för nåt år sedan. Där runt hörnet jobbade jag. Åh, på den här gatan gjorde jag det och det.”
Det kändes skönt att det faktiskt kändes som att komma hem när vi återvände till Helsingfors.

Extremt överraskande träffade jag en (till en början) fantastisk man i maj månad. Detta ledde till ett kort, turbulent men mycket seriöst förhållande.

  1. Min gamle gode vän PG var på besök från Stockholm. Vi hade inte setts på tre år men det kändes så klart som igår.
  2. Arbetsintervju en tidig morgon i Dickursby.
  3. På väg till Eurovision Song Contest-partaj i Gräsviken. Det syns väl ganska tidigt att jag höll på låten som sedan vann hela baletten.
  1. Sommaren var inte alls kort. Den fortsatte och fortsatte och mitt i allt hälsade jag på min systers familj på landet, när det korta turbulenta förhållandet med Psykopaten äntligen gick i kras.
  2. Jag gick ner tretton kilo, bara så där, då jag mådde dåligt och inte kunde äta.
  3. Flera nya vänner och bekantskaper kom in i mitt liv. Några kom jag senare att städa bort likt damm, men några fick stanna och de kom att stå mig mycket nära i en kaotisk period.
  4. Clifford.
  5. Pojkarna och jag.
  6. En kväll innan ett AA-möte.
  7. Den eviga sommaren.

Ja, det hände så mycket. Av en extrem slump (nu tror jag ju inte på slumpen, men ändå) kärade jag ner mig i ”Zlatan” och detta är ju en historia för sig.
Jag var ute och sjöng karaoke väldigt ofta och väl och träffade på roligt folk. Som juden med tatueringen.
Jag röstade på SD i riksdagsvalet.

Jag tog mitt förnuft till fånga och efter en ambulansfärd tog en väninna och min pojkvän mig till avgiftning och därifrån vidare till rehab. Om detta kan du läsa en massa om i tidigare inlägg.

Efter rehabvistelsen hamnade jag i Västra Baggböle där jag för tillfället bor, samt i öppenvården där jag tillbringar mina dagar numera.

Lite krasst: Det bästa med 2018

  • Jag mötte mitt livs kärlek
  • Jag sökte hjälp – och fick samt mottog den med öppna armar och ett väldigt öppet och ärligt sinne
  • Jag skrev flera uppskattade texter och artiklar som publicerades i bl.a. Hufvudstadsbladet
  • Jag lyckades sortera bland mina kontakter då jag insåg vilka som är värda att kallas vänner (automatiska bortsållningar sker när det blåser en aning)
  • Jag sjöng jättemycket karaoke!

Nyinstallerad i Västra Baggböle

Nu är jag tillbaka i Helsingfors. Jag klev upp på behandlingshemmet redan klockan 05 och efter morgonmediciner och frukost närvarade jag vid avdelningens morgonmöte för sista gången. Jag tackade så hjärtligt för mig och för all hjälp som jag har fått av såväl personalen som av medpatienterna. Jag fick höra att det var roligt att se mig komma på fötter och må bättre. Jag är för evigt tacksam över att jag fick chansen att få vård på detta fantastiska behandlingshem. Personalen är toppen och medpatienterna var mycket trevliga och öppna och avslappnade.
Därefter städade jag klart mitt rum och packade ihop resten av mina prylar.

Ett gulligt kort.

Jag fick ett hemmagjort (’hemlagat’ på finlandssvenska) kort av en kvinna som jag bott ihop med. Det symboliserar följande: man drar i ett snöre och hur tungt det än känns så när man drar i rätt snöre så öppnas ”skatten” och en massa glitter trillar över en. Ungefär så.
Det var väl gulligt!

Mor och far kom och hämtade mig och Blake och vi körde till Helsingfors och till nya hemmet i Västra Baggböle. Här sitter jag nu på kammaren och skriver. Jag bor alltså på ett liknande ställe som behandlingshemmet. Här bor jag och får fortsättningsvård – öppenvård – fem dagar i veckan; terapi och diskussionsgrupper osv. Alltså som på det omtalade ’hemmet’. Även här på hemmaplan har vi möten varje vecka.

Denna stadsdel är helt ny för mig men jag har hunnit se en massa fina hus. Gamla och nya. Det ser väldigt gemytligt ut.

I vårt nya sovrum. Det är ”ljust och fräscht”.

Har träffat tre av de andra boende. Jag är ju urusel på att komma ihåg namn eftersom jag blir så spänd att jag koncentrerar mig uteslutande på att göra ett gott intryck. Men! Nu hände det för första gången i mitt överraskande långa liv att när en person sträckte fram handen och hälsade så presenterade han sig som Kim. Det har verkligen aldrig någonsin hänt tidigare att jag har träffat någon som också heter Kim.
Och han hette verkligen Kim – inte den finska motsvarigheten Kimi.
Så hans namn bör jag ju komma ihåg…

Västra Baggböle. Bild från Wikipedia.

Vad vet vi om Baggböle?
Baggböle är en stadsdel i Helsingfors. Stadsdelen delas in i Västra Baggböle och Östra Baggböle.

Baggböles historia har varit omvälvande: från en fattig stadsdel till ett medelklassområde. (…)
Ända till 1800-talet var området den svenskspråkiga byn Baggböle i Helsinge socken med fyra hus: Erikas, Murmästars, Lantmästars och Prästbacka med cirka 40 invånare. Den första finskspråkiga invånaren flyttade till Baggböle år 1902 och år 1920 var Baggböle en av de få byar i Helsinge som hade en finskspråkig majoritet, då med 1 300 invånare. Baggböle inkorporerades med Helsingfors år 1946.

Här kommer vi nog att trivas.
(Och då menar jag ’nog’ på finlandssvenska. Det vill säga snarare ’säkerligen’ än ’nog’ på rikssvenska.)