Men huvudsaken är väl att SD inte har fått nåt inflytande…

Kulorna fortsätter vina over there, tydligen. 
Börjar ni inte bli mätta på att ha en ledare vars enda bedrift verkar vara att stamma fram att någonting är ”oacceptabelt” i tid och otid?
Och diverse självgoda ministrar som rapar fram ord om ”krafttag” och ”utmaningar” stup i kvarten?

Jag har aldrig varit en sån där person som känner politikerförakt eftersom det oftast har handlat om politiker som förvisso varit lite bäng men på nåt sätt kanske intelligenta och jag har hyst nån typ av respekt för dem. Vi har bara haft lite olika åsikter om saker och ting, så att säga. Men de senaste dryga tio åren har jag faktiskt börjat känna rent förakt. De styrande har varit – och är – helt enkelt dumma i huvudet. De bara vaggar runt utan vare sig mening eller mål och de sabbar ett helt land på kuppen (och utraderar ett helt folk). 

Det Humanitära Dårhuset och dess låtsasfeministiska regering är ett skämt. Ett farligt skämt. Det hade kunnat vara lite lustigt men nu är ju denna tragikomiska dokusåpa rena rama skräckfilmen och skrattet fastnar i halsen.

Sinnessjukt. 
AVGÅ ALLA. 
Stämpla ut och gå hem. 
SKÄMMES!

Varför tvingar ingen Den Store Ledaren Löfven att sätta sig i valfri morgonsoffa och besvara en massa ”svåra frågor”?

Som till exempel vad hans regim har för visioner gällande mitt födelselands framtid. 
Eller hur det känns att gå till val med meningslösa slogans om ”ett tryggare Sverige” medan kulorna viner som aldrig förr och barn, kvinnor och män OCH PENSIONÄRER blir våldtagna på löpande band. Att medborgarna dör i vårdköer. Att det inte lönar sig att anmäla brott. Att folket har organiserat sig och börjat försvara sig själva mot ”buset” då staten inte klarar av det. 
Att den ”feministiska regeringen” gullar med islamistiska kvinnoförtryckande (människofientliga) skurkstater. 

Eller att samma regerings erkända låtsasstat ”Palestina” använder sitt bistånd till mord på judar och att Den Humanitära Stormakten (som låtsas vara HBT-vänlig) har bästisar i samma låtsasland som kränker och mördar homosexuella. Biståndsregnet bara fortsätter oavsett vad dessa glorifierade eviga offer hittar på. 
Eller att invandrarföreningar med HBT-hat (för att inte tala om judehat) på agendan får miljonbidrag av staten för att sprida sitt hat. 
Eller det här med att polisen inte hinner utreda allvarliga brott men har en massa resurser att lägga på jagandet av nån trött pensionär som skrivit nåt ”fult” ord på internet. 
Eller att fattigpensionärerna blir fler och fler och lever med kurrande magar på bussar och torg. Med trasiga värkande tänder. 
Kan ingen fråga Löfven hur det känns att leda ett land som fullständigt har tappat kontrollen?

Eller en massa andra raka och simpla frågor som en ledare borde kunna besvara, helt enkelt. 
Hur svårt kan det vara?

Men Den Store Ledaren skulle väl jollra nåt om att ”det är oacceptabelt” och att ”vi har kommit en bit på väg men vi måste göra mer”.
För att avslutningsvis sammanfatta det hela med att huvudsaken är ändå att ”SD inte har fått nåt inflytande”.

Nu kanske du tror att jag hatar mitt födelseland Sverige, men i själva verket kanske det är tvärtom.
Och ni som bor kvar på Den Humanitära Soptippen: VARFÖR GÖR NI INGENTING?
Fan ta er.

Gilla, dela, följ gärna!

4 år sedan jag lämnade Sverige

Idag för fyra år sedan klev jag likt en båtflykting av båten och på darriga Bambi-ben satte jag fot på mina förfäders mark. Deras upptrampade stig låg framför mig och jag påbörjade min upptäcktsfärd genom detta nygamla hemland. Det doftade friskt. Människorna såg ut som jag och de hade rätt mycket samma sunda värderingar som jag själv. De talade två språk som är mina egna. Vi förstod varandras svarta humor.

Bakom mig låg mitt födelseland i ruiner. 
Plötsligt kände jag mig inte längre hemma där. 
Min vardag fylldes av fenomen som var mig främmande: balkongflickor. Bilbränder. Plågad blåljuspersonal. Terrordåd. Insvepta stackars barn. Förtryckta kvinnor med sönderskurna könsorgan. Män i pyjamas som på ett främmande aggressivt språk predikade att de ville – och skulle – döda mig. En skola som är som ett dagis för kränkta jättebebisar. En kollapsande vård där patienterna flygs till grannlandet för enkel omplåstring. Barnafödande i bilar. Lögnaktig media som inte granskar makten utan granskar, förföljer och hänger ut enkla medborgare med ”fel” åsikter. Ett politiskt sandlådesystem där väljarna öppet föraktas. Ett folk som förnekar sin egen existens och särart (förtjänar detta folk som inte ens existerar ett eget land?). 
Stadsdelar där andra lagar och regler råder. Nyanlända svettiga håriga stora karlar som plötsligt är ”barn” och går i samma skolklasser som riktiga barn. Våldtäkter på löpande band. Barn. Kvinnor. Män. Gamlingar. Djur. Allihop våldtas de. Barn rånas. Vilda Västern med vinande kulor från alla håll. Alla hinner inte ducka. De stackars pensionärerna som sover på bussar och på tåg och äter ur soporna. Hur kunde ni svika dem?

Så på dagen för fyra år sedan lämnade jag Det Humanitära Dårhuset bakom mig och det är det bästa jag någonsin har gjort. Tyvärr. Jag gråter en skvätt varje dag och jag tror tyvärr att det är för sent, men jag ber för Sverige. Jag hoppas så att det svenska folket (om det trots allt visar sig existera) reser sig och börjar städa upp.

Tills dess, hejsan svejsan. Passa på att ta er över gränsen innan en mur håller er ute/inne.

Gilla, dela, följ gärna!

Länge leve Sverige. RIP Sverige.

Idag, på Sveriges nationaldag, vill jag fira mitt födelseland. Det fantastiska land som jag växte upp i. 
Det var grönt och lummigt och tryggt. På den tiden kunde en låt som ”Fyra Bugg och en Coca Cola” vinna Melodifestivalen. 
En cykelstöld här och där och den anmäldes och brottet kanske till och med klarades upp. 

Dagens modeord existerade inte. Balkongflicka. (Människoförnedrande) Hijab, niqab, burka. Jihadist.
Inga terrorister på Drottninggatan. Inga rosa bänkar i Stockholms förorter, avsedda för kvinnor så att även de skulle få komma ut lite grann. (Bänkarna togs så klart över av skäggiga män. Kvinnans roll är i hemmet, insvept i tygtrasor.)

På den tiden hade jag aldrig hört talas om att en tonårspojke blivit våldtagen av andra tonårspojkar. 
Brutala gruppvåldtäkter? Visst, våldtäkter, men inte på dagens nivå. I den svenska kulturen är det inte okej att våldta. I de nya ”svenskarnas” hemländer är det en självklarhet att få ta för sig; att bete sig som ett monster som inte kan behärska sina lustar. Speciellt om kvinnan (eller pojken, i avsaknad av kvinnans närvaro i stadsbilden) inte täcker sin upphetsande kropp. 

1987 kunde jag få höra ”bögjävel” (eller ”finnjävel”) i kioskkön, av ”tuffa” killar i stentvättade jeans (som satt dåligt) och obligatorisk hockeyfrilla på huvudet. 
Ingen (förutom nån enstaka psykopat) ville på allvar hänga bögarna på torget eller ta våra mänskliga rättigheter ifrån oss.
De äldre respekterades. 
Man lyssnade på Tracks på P3 klockan 14:03 på lördagar. Svensktoppen på samma kanal på söndagar. 
Alla var inte kränkta hela jävla tiden. 
Man kunde skämta om saker. 

Inga aggressiva rumänska tiggare förföljde dig när du klev av tunnelbanan. 
Du blev inte bortjagad från ”orten” bara för att du var den enda blonda människan som bodde där och den enda som talade ren svenska. (För du var ju faktiskt i majoritet.)

Jag sörjer det Sverige som jag växte upp i. Det finns inte mer. Den nedåtgående spiralen inleddes nån gång på 90-talet. 

Detta är mina åsikter, baserade på egna erfarenheter under 40 års tid i Sverige. Du kan säga emot och ha andra åsikter men du kan inte ta mina upplevelser eller mina slutsatser ifrån mig. 

Grattis Sverige. 
RIP Sverige. Tack för allt. 

Gilla, dela, följ gärna!