Du betydelselösa sophög till människa, hör upp!

Så vi sitter i en diskussionsgrupp här på öppenvården.
Åtta losers.
Och jag funderar.
Tänk så betydelselösa vi är. Bara ett patetiskt gäng människor med problem som alla andra (men kloka nog att ta tag i dem). Små parenteser i mänsklighetens historia. Dammkorn i den aggressiva vinden. 

Haven är fulla av plast (tack vare den vidriga människan) som sakta kommer att förgifta oss och allt levande. Så vem bryr sig om mina ”problem”?
Djuren lider på slaktbänkarna. Den äckliga köttindustrin visar ingen respekt för levande individer. Världen vore bättre utan människor. Vi är vidriga. 
Enorma länder skitar ner miljön men vi som är så få ska få dåligt samvete om vi unnar oss en flygresa. 
Sopsortera, du sällsynta nordbo, medan alla miljarder syd- och latinamerikaner bygger sopberg! Logiskt. 
Kineserna förorenar luften men koncentrera dig istället på att kossan i hagen fjärtar för mycket. Logiskt.

Allt är äckligt, allt är skit, allt är meningslöst och idiotiskt.

Hur kan man inte bli deprimerad och ta till droger och diverse flyktmedel?

Men vet ni vad? Varje betydelselös människa – vartenda störigt människodammkorn – är för någon annan den allra viktigaste människan i världen. En svindlande tanke.

Min pojkvän sa att jag är den viktigaste människan i hans liv (åtminstone just nu, min anm.).
Och Blake skulle bli väldigt deprimerad om jag bara försvann.

Så även en betydelselös sophög till människa har betydelse. 
Kom ihåg det.

Näin on.
Så är det.
Det är mysigt att bli inbakad i pappas kroppsvarma pyjamas när det är kyligt på morgonkvisten.
Gilla, dela, följ gärna!

Dynamik

På ”kursen” idag talade vi om HALT. Ät, bli av med din ilska, snacka med en polare samt sov en stund innan du gör nåt dumt. 
Vi hade även fysiska övningar där vi fokuserade på att våga lita på andra. (Mycket symboliskt.)
Och som vanligt på tisdagar så tackade vi av dem som avslutar ”kursen” genom att tala om dem i positiva och negativa ordalag. Så att man lär sig att ta emot såväl beröm som (förhoppningsvis konstruktiv) kritik.

HALT Hungry Angry Lonely Tired
HALT

Det är förresten lustigt det här med att dynamiken i en grupp förändras totalt när en person försvinner eller en annan tillkommer. 
När nu två pratkvarnar som krävt extremt mycket uppmärksamhet har lämnat scenen så är det jag som har tagit steget fram, dragit på mig ledartröjan och förvandlats till en pratkvarn. 

Väcker intressanta tankar på ett psykologiskt plan (och det är ju det psykologiska som hela ”kursen” går ut på).

Gilla, dela, följ gärna!

Gener

Vi har haft veckans gruppterapisession här och idag talade vi om gener. 
Jo, det är ju så att förutom min fars stiliga yttre så har jag även ärvt hans ordentlighet och den där lugn-som-en-filbunke-genen. Men sedan har jag också ärvt min mors temperament. 
Startsträckan till mina explosioner är alltså väääldigt lång men när jag till slut antänder så exploderar jag. Då ser jag bokstavligt talat blixtar.

Vidare så är jag en väldigt privat person som vill vara i fred men samtidigt har jag ett extremt stort behov av att få uppmärksamhet och bekräftelse (finns psykologiska orsaker till detta, så klart). Det uppstår en svår balansgång. Vill synas men samtidigt vara osynlig. 
Det kanske är därför jag hellre skriver än talar.

Det är inte lätt att vara jag, konstaterar jag efter veckans psykologigrupp.

Jag tror att jag och Blake är ganska lika.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 37 (slutet närmar sig)

Sista tisdagen på behandlingshemmet är avklarad. Dagarna går verkligen i ett rasande tempo.
Idag har vi bara haft morgonmöte med avdelningen, diskussionsgrupp samt arbete.
Kvällen tillbringar en del i stan för att fira Lilla Jul.

Lilla jul (eller lillajul) firas i svenskfinland, inklusive Åland, och inträffar varje år lördagen före första söndagen i advent. Lilla jul är precis som namnet antyder en försmak av julen. I svenskfinland är lillajulgranen cirka 1 meter hög och pyntas precis som den riktiga julgranen.

Jag stannar dock ”hemma” eftersom jag har en sista chans att vara med på det ”spirituella mötet” som anordnas varje tisdag. Jag har inte kunnat/orkat delta tidigare men nu tänkte jag ta mig i kragen och gå dit.
Dessutom ska jag till stan för att uträtta ärenden i morgon och jag får ju lite ångest när jag är där eftersom vi åker förbi förra hemmet. Det gör alltid lite ont i hjärtat.

fresh ass man✔️Avslutningsmöte med psykologen avklarat.
Jag har gått hos en psykolog tidigare (och varit ihop med en i två år) men det gav mig ingenting (inte han heller, direkt) men den här psykologen passade mig mycket bra. Jag har fått älta med henne och hon har lyssnat (och kommit ihåg vad jag sagt tidigare!) och kommit med nyttig input.

Idag berättade jag en hemlighet. Det var ju ”någon” som gjorde nåt dumt mot mig för några veckor sedan och jag var helt deppig men tordes inte berätta för psykologen vad det var ”någon” hade gjort. ”Det är så pinsamt för ”någon” och jag vill inte skämma ut ”någon””, sa jag.
Men idag när vi talade om mina relationer till människor och ”någon” dök upp så sa jag: ”Okej, nu ska jag betätta den där grejen” och det gjorde jag.
Jag kände svett under armarna men det kändes bra efteråt.
Vi talade om att jag bör städa bort lite människor ur mitt liv.
”Ja, kvasten är framme och städrocken är på!”

Jag har redan börjat städa och energitjuvar, illojala och ständigt negativa människor får inte plats i mitt liv. (Sa han ödmjukt.)


Sitter hos min socialsekreterare tillsammans med sjuksköterskan då vi skriver en ’slutrapport’ angående min tid på behandlingshemmet. De är så rara här. Socialsekreteraren är lite bohemisk och hennes skrivbord är belamrat med prylar. Jättestökigt. Men hon har ett ’system’ och hon får saker och ting gjorda!

välmående
Välmående man.

Sjuksköterskan sa att jag verkar så välmående nu. ”När du kom hit var du ju helt ’maassa'” – ung. ’så långt nere man kan komma’. Men efter ett par veckors terapi och medicinering vände det.
Hon rekommenderade ett par psykologiska grupper att besöka i Helsingfors. ”Och du har ju inga problem att öppna munnen och säga hur du mår eller vad du tycker.”

”Och du är ju så ung fortfarande…”
”Så himla ung är jag ju inte.”
”Äsch. Jag ser en fin framtid för dig. Bra att du har identifierat och tagit tag i dina problem.”

Har även fått bra feedback av ’cheferna’ där jag har jobbat några timmar tre dagar per vecka. Damerna i köket är så gulliga och de har så härligt snuskig humor, kärringarna.

Kommer att sakna detta ställe när jag åker på måndag.
Ni vet hur irriterande det är när någon någonstans uppenbarligen jobbar på fel ställe – här är det INTE så. Personalen är så kunnig och så engagerad och de – som det brukar stå i jobbannonser – verkligen BRINNER för det de gör.

Känner stor tacksamhet. Och även stolthet.
Bra gjort, Kimman, – eller Milli som familjen kallar mig – bra att jag tog mig i kragen. Även om det var fem i tolv.

Det som var tillhör det förflutna. Jag förlåter mig för mina fel och misstag. Och brister. Onödigt att älta all gammal smutsig byk. Nu hoppar jag snart upp i sadeln och rider mot en blomstrande framtid.


För att lätta upp stämningen lite så bjuder jag även på en hårbild.

För att friska opp stämningen en smula så ska jag precis som igår nu säga någonting ytligt.

En sak som provocerar mig är snygga människor som klär sig fult. Började tänka på saken då jag fick två nya kvinnliga ’kollegor’ i köket. Den ena jäntan är ett väldigt snyggt paket i det civila och när kökskläderna åkte på så försvann all hennes skönhet. Hon ’sköter sig’ alltså i det civila. Helt rätt.

Den andra tösen är raka motsatsen. Hon klär sig i så fula noppiga kläder och det envisa röda håret med ful permanent bär hon i en hårsnodd från 90-talet. När kökskläderna åkte på och hennes vackra ansikte kom fram så tänkte jag: åh, sicken puma!

Ännu en uppiggande hårbild.

Eller tänk nu en råsnygg kille. Han har fula skor och illasittande, uppdragna jeans och noppig gul tröja och håret är oklippt och det bara hänger och flänger livlöst.
Inte kosher. Ge honom brallor som sitter snyggt och framhäver den runda stussen och kärlekspaketet och klä honom i en snygg men ’casual’ tröja och putsade skor. En omgång hos en kunnig frisör gör susen och lite concealer under ögonen ger ett piggare utseende.

Det skadar aldrig att klä upp sig en smula.
1. Du mår bättre och bär dig själv med självförtroende och rak rygg.
2. Din omgivning mår bättre och har någonting vackert att vila blicken på mitt i allt det fula som vi har omkring oss i vardagen.

Lycka till.


Jag har fått i läxa att under en veckas tid anteckna hur jag mår morgon, dag och kväll, på en skala från 1 till 9, där 9 betyder toppenbra.

Dagens mående:
Morgon: 8
Dag: 8
Kväll: 9

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 17 (tanke eller känsla?)

Blake väckte mig vid halv sex. Han hoppade ner från sängen och han ”kliver” aldrig upp före mig så om han nu skulle råka göra det så betyder det att han vill gå på herrarnas. Så vi gick ut och han gick mycket riktigt på toa.
Efter frukosten ilade jag iväg till avdelningens morgonmöte och jag berättade att jag tror att mina nya antidepressiva fungerar eftersom jag inte är deprimerad även om jag borde vara det. (Se dagens video så förstår du varför.)

Därefter var det dags för psykologigruppen och jag gillar ju allt som har med psykologi att göra så jag lärde mig någonting nytt igen.

Sedan premiärbesökte jag depressionsgruppen. Vi talade bland annat om skillnaden mellan att känna och att tänka. Det är inte helt självklart att man alltid kan skilja på dessa två.

Jag känner att jag är en dålig människa.

Jag tänker att jag är en dålig människa.

Och apropå det exemplet: vi talade om vikten av att inte blanda ihop person och gärning.

Jag är inte en dålig människa men det var dåligt gjort av mig.

Sedan fick vi en lång lista med (positiva) påståenden och vi skulle fylla i vilka utav sakerna vi gjort idag. Exempelvis skulle min lista se ut så här:

  • Jag har klätt mig ”trivsamt” (lagt ner lite möda på min outfit) (det mår man bra av!)
  • Jag har iakttagit människor (och analyserat dem, för att inte tänka uteslutande på mig själv hela tiden)
  • Jag har ätit god mat (pyttipanna till lunch och ärtsoppa till middag)
  • Jag har motionerat (med Blake)
  • Jag har varit intresserad av sånt som någon berättat för mig (ja, både på mötena här och på telefon med vänner)
  • Jag har gett någon ett gott råd (ja, en nykomling här på hemmet)
  • Jag har talat i telefon (med hela fyra personer)
  • Jag har utfört nåt slags ”ideellt arbete” (tagit hand om disken)

Det var en massa punkter och vissa saker kommer automatiskt men andra glömmer man lätt bort när man är deprimerad. Tål att tänkas på när man är på det humöret.

Jag talade med en väninna om det här med att jag är på så bra humör just nu och jag utbrast: ”Är det så här det känns att vara ’normal’ alltså? Att må ’normalt’? Det är ju helt underbart!”

Det är väldigt skönt – på ett egocentriskt vis – att vara här på behandlingshemmet och att bara tänka på mig själv dagarna i ända. (Förutom när jag lyssnar på ’medpatienterna’ alltså.) När dagen är slut så är hjärnan det också och jag gör samma sak varje kväll: klockan 21 tar jag sömntabletter/lugnande och slår igång nån dokumentär. Klockan 22 somnar jag. Sedan vaknar jag (alltid ganska exakt!) 06:00 och klockan ringer för säkerhets skull 06:30, men den har ännu aldrig hunnit ringa. Min dygnsrytm är i ordning och på ett av dagens möten tog vi upp även detta. Man mår så mycket bättre när man har en riktig rytm. Därför borde skiftarbete förbjudas.

Skulle avsluta dagen/kvällen med ett möte hos Anonyma narkomaner men både jag och tjejen som jag bor med kom ihåg fel. Det började visst klockan 18 och inte 19, vilket vi kom på 18:15 så vi hade ett ”möte” bara hon och jag istället…

Sprang på Ynglingen och han kvittrade: ”Man verkligen märker att ditt sinnestillstånd och humör har förändrats. Du är ju mycket gladare och öppnare än du var under första veckan här.”

Så. Är. Det.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 8 (psykiskt utmattad)

Äntligen måndag och ”vardag” här på behandlingshemmet. Efter frukosten hade vi som vanligt ett morgonmöte där vi alla talade i tur och ordning om vårt mående. Jag sa att jag inte minns när jag senast sov så här gott så många nätter på raken. ”Det måste bero på att jag känner mig trygg här. Och att alla problem som jag har får vänta, ty nu måste jag bry mig om mig själv.”

Därefter ännu ett (mindre) möte. Ska inte gå in på det nu, men det var mycket inspirerande. Bland annat sades det att 80% av den vård vi får här får vi av interaktionen med de andra ’intagna’, och det stämmer verkligen. Det är som sagt väldigt givande att ta del av andras livshistorier, tolkningar, problem och problemlösningar.

kocken kimJag påbörjade mitt jobb för den här veckan: i köket. Stod och diskade. Eller snarare tog emot den rena disken som min nya vän Ynglingen hade diskat. Vi har en rätt härlig jargong och vi kommer så väl överens, trots att jag är 20 år äldre än pojkspolingen. Vi skrattade åt att det känns som att vi befinner oss på en internatskola, eller ännu mer som att vi är med i Big Brother.

”Det finns ju kameror överallt också.”
”Ja, och vi får olika uppgifter att utföra.”
”Och så ligger vi mycket i soffan och dricker kaffe och skvallrar.”
”Mmm. Och varje vecka är det nån som åker ut.”
”Eller någon som bara sticker.”
”Och så är vi alla mer eller mindre psykiskt störda.”
”Ha ha ha!”

Det var väldigt skönt att arbeta i köket. Jag skojar inte. Jag gjorde nåt och jag behövde inte använda hjärnan. Den fick vila ett tag. Så underbart!

Men dagens höjdpunkt var mitt besök hos psykologen. Jag satt i en timme och pratade om mig själv och det var ju härligt. Hon och läkaren hade redan innan detta möte, då de gått igenom mitt ”fall” och mina ”mentala tester”, kommit fram till det som jag har vetat sedan jag som ett mobbat litet bögbarn lärde mig att tänka själv: Jag är kroniskt deprimerad. Jag har gått in och ut ur depressioner sedan jag var runt elva år gammal (finns dokumenterat i mina dagböcker – ett skrivande som jag har hållit på med ända sedan jag var i just den åldern).

Vi pratade mycket om mitt dåliga självförtroende (nåt som kanske inte alltid syns utåt, utan man kan istället verka dryg eller kaxig) och om hur jag under en lång tid har lagt på hyllan sådant som alltid gjort mig lycklig: musik och skrivande och läsande. Det är ju jag i ett nötskal, trots allt.
Jag sa att just i lördags så gjorde jag nåt som jag inte gjort på länge (eftersom jag, när jag mår dåligt, inte gör sånt som gör mig glad eftersom det då inte ger mig någonting): jag satte mig på mitt rum och lyssnade på musik. Alltså verkligen _lyssnade_. Inget bakgrundsbrus alltså, utan rent lyssnande. Gärna med låttexterna framför mig (och som karaokekung så tar jag så klart ton hela tiden också). Detta gjorde jag förr i tiden mest varje dag men jag har som sagt plågats av mina demoner, men de har börjat tystna nu och den verkliga Kim är på väg tillbaka.

Sedan imponerades psykologen av hur mycket jag har skrivit i mina dagar.
”Det är ju helt klart du, Kim”, sa hon. ”Du måste ta upp skrivandet igen.”
”Det har jag gjort sedan jag kom hit”, svarade jag. ”Till och med min dagliga blogg är uppe igen.”
”Bra. Jag råder dig att uttrycka dig mer än du redan gör. I tal såväl som i skrift.”

(Detta råd kommer att ogillas av ”Mannen” som redan nu tycker att jag talar för mycket. Han som kallar mig ”Newspaper”, ni vet. Sorry, darling.)

Sedan såna där saker som att jag lägger för mycket skuld på mig själv. Ja, jag har fattat fel beslut flera gånger i livet och vissa saker har slutat i katastrof, men kanske fanns det just där och då inget bättre alternativ? Kanske valde jag rätt men fel? Jag valde så att säga rätt fel istället för fel rätt.
”Du måste ändå sluta att skylla på dig själv, Kim. Jag är helt säker på att det har funnits saker och händelser som du inte själv har kunnat påverka. Acceptera det och se framåt.”

Nu när jag skriver detta så låter det så futtigt men det är svårt att återge allt som sades, men tro mig: denna session gjorde mig gott och jag var helt mentalt utmattad efteråt. Psykologen och jag ska träffas igen om en vecka. Ser fram emot det.

En rolig anekdot. Här på behandlingshemmet finns bara finsktalande finländare, en eller två ryssar och så jag. Purfinnarna talar mycket slang och ibland hänger jag inte med, men jag har lärt mig exempelvis att ”skulaa” betyder ”fungera” (rätta mig om jag har missuppfattat) och ”hiffaa” betyder ”haja”.
Sedan till den roliga anekdoten. Det finns ju människor här med drogproblem och de talar om sitt knark med en massa konstiga ord och uttryck som jag inte förstår mig på eftersom jag inte är knarkare.
Så var det en vacker kvinna som berättade om att hon lagt ner en massa pengar på ”hästen”, och jag satt tyst och lyssnade och undrade vad det var för drog hon talade om. Ett kodord så att säga. Nåt hemligt ord som de använder på gatan. *spännande*
”Ja, alltså, under elva år har jag lagt ner 100 000 € på hästen.”
Hon berättade vidare om hur mycket hon slösat och jag gick i mitt huvud igenom alla typer av droger som jag känner till men inget ord lät som ”hästen”. Inte när jag översatte dem till finska heller.
Sedan framgick det till slut att det var hennes dotter som red och att hon som mamma faktiskt hade lagt ner 100 000 € på en häst-häst och flickans hästintresse.
Jag var tacksam över att jag inte hunnit fråga vad det var för drog hon jollrade om…

Så nej, hon var inte narkoman. Bara en vanlig alkoholist.

På kvällsmötet, där tidigare ’intagna’ ibland dyker upp, var det en ung man som talade och svor så passionerat om sin ångest att jag blev djupt berörd och jag började nästan gråta. Jag verkligen kände hans ångest.
Ville bara krama honom men jag tyglade mig.

Avslutningsvis en uppmaning:

Snälla ni läsare som är föräldrar: Vänligen se till att era barn inte mobbar andra barn. Denna mobbning sitter i hela livet. Det är ingenting man bara dammar av sig och glömmer. Denna plåga sitter i själen och under huden. Alltid. Den påverkar en människas hela framtid.
(Gäller även vuxna. Sluta mobba den där ’udda’ typen som ni skvallrar om i arbetsplatsens fikarum. Bara lägg av. Väx upp, för fan!)

Gilla, dela, följ gärna!

Djup förmiddagskonve med mig själv

Ibland kommer sådana där exceptionellt djupa tankar till mig.
Som tidigt i morse när jag och Sebbe var ute och strosade.
Sinnet är någorlunda rent efter en natts (värdelös) sömn och de där psykologiska skyddsmekanismerna har ännu inte kommit igång.
Jag tänkte på det här med kärleksrelationer och insåg huxflux att jag alltid och enbart faller för sådana som är ”bättre” än jag. Inte nog med att jag tycker att de är bättre – de tycker det själva också.
De är lite snyggare, lite smartare, har lite bättre jobb, lite fräsigare bostad… osv osv osv.
Mycket traumatisk och nedslående insikt!
De sitter alltid på sina höga hästar medan jag rider runt på min ponny. De är ofta egocentriska (på ett dåligt sätt) och är ofta stjärnor på någonting. Det jag är bra på är däremot inte mycket värt. De trycker helt enkelt gärna ner mig en aning och till slut ser jag på dem som vore de idoler, ikoner och jag avgudar dem och gör vad som helst för att de ska vilja ha mig (vilket de till slut inte vill eftersom jag blir så ryggradslös och mesig). De mjölkar mig på beundran och till slut står jag utpumpad kvar medan de drar vidare till nästa tank.
När jag sedan träffar någon som är ”på min nivå” eller kanske till och med lite ”under min nivå” så blir jag inte långvarigt intresserad. Nej, jag blir faktiskt en smula äcklad. ”Han är väldigt på och mycket intresserad av mig. Fy farao så vidrigt!” tänker jag. ”Det måste vara något stort fel på honom.”
Nej, jag ska försöka bryta detta mönster.
Som jag skrev för några dagar sedan: jag ömsar skinn!

Gilla, dela, följ gärna!