Mänskliga framsteg

Idag i gruppterapin var det min tur att ”redovisa” min hemläxa och nu var det barndomen som vi rotade runt i. 
Jag ser såna enorma framsteg i mig själv som människa, och jag tänker hylla mig själv för det (eftersom Jante inte bor i Finland).
Den som har känt mig väldigt länge förstår vad jag menar. Jag var rädd för allt och alla men nu går jag ensam (dessutom nykter) på karaokehak och greppar mikrofonen och river av en redig dänga. Det är ett mirakel!
Och helt otänkbart för ett par år sedan. 
Människor skrämmer mig inte längre. Vågar ju för tusan till och med gå i gruppterapi! Bara en sån sak.

madonna like a prayer maxi single

Har sagt det förr men jag säger det igen: Helsingfors har inte bara botat min sociala fobi, utan dess invånare har dessutom fått mig att må bra med mig själv.

Detta eftersom människorna är TREVLIGA mest hela tiden, och det finns en avslappnad sammanhållning som forna hemstaden Stockholm helt har förlorat. Jag upplever det som så att här pushar folk varandra, istället för att försöka förminska och trycka ner. 
Helt enkelt ett hälsosammare samhällsklimat.

Tack för det.

Gilla, dela, följ gärna!

Om ett sexuellt övergrepp och dess konsekvenser

En psykologisk thriller i tre delar, om ett sexuellt övergrepp och dess konsekvenser.

Del 1

Året var 1995. Jag var 20 år. Jag befann mig på en nattklubb i Stockholm. Denna nattklubb besökte jag flera kvällar i veckan så det var inget märkvärdigt med denna kväll.

En äldre iransk man var på plats. Vi brukade stöta på varandra här och där och vi växlade några ord varje gång. Jag minns än idag hans lite slemmiga röst och fula brytning.

Jag var väldigt tunn och späd och ett oerhört lätt offer. Iraniern slet in mig på toaletten och utsatte mig för ett sexuellt övergrepp. Under tiden klappade han på mig och upprepade: ”Du är så snäll, du är så snäll”. Om och om igen. ”Du är så snäll.”
Han ejakulerade på golvet och jag mådde illa och sprang hem.
Skrev väldigt kort och sakligt om händelsen i min dagbok. Inga detaljer. Men jag minns allting glasklart i mitt huvud.

Iraniern drev en kiosk på Götgatan, min hemgata på den tiden, och jag sprang ofta på honom på gatan och på bussen. Han gjorde närmanden och en gång skrek han någonting i stil med: ”Du ligger med vem som helst, men inte med mig. Varför?” Det ekade på hela Södermalm.
Det låg så klart ingen sanning i iranierns påstående. Varför skrek han så?

Del 2

Denna händelse hade jag förträngt. Terapin som jag går i just nu har fått mig att våga minnas. Det finns en väldigt psykologisk mekanism bakom detta.

Ett par år senare. Jag sprang på samme man på en annan nattklubb. Här vill jag inte gå in på några detaljer (ingenting ”sånt” hände), utan jag vill bara förklara varför jag självmant satte mig i hans bil.
Jag ville inte tro att han var ett svin. Jag var väl ung och naiv och ville fortsätta att tro gott om människor.
Jag ville inte längre vara ett offer. Hans offer. Jag ville återta kontrollen. Därför satte jag mig i hans bil och dikterade vad som skulle hända härnäst. (Det slutade dock med att jag hoppade ur bilen och gick hem.)

Del 3

Varför vill jag minnas den andra händelsen? Kunde jag inte bara ha lämnat den i glömskans dal?
Nej. Den förklarar så mycket. När jag väl kom ihåg händelsen med bilen så ville jag förstå varför jag då agerade som jag gjorde.
Jag har känt mig ”dålig” på grund av den andra händelsen, utan att jag har vetat varför jag har känt så. Utan att minnas så skulle jag ju aldrig ha förstått att det inte var jag som var ”dålig”.

Jag ville ju ”återta kontrollen” och sluta vara ett offer. (Jämför exempelvis med psyket hos en del pedofiler, som själva blivit utsatta som barn.)
Vidare ville jag minnas detta eftersom jag får en förklaring till varför jag hatar att någon tafsar på mig. För ett tag sedan var det en slemmig gubbhand som kom mot min kropp och gubben väste att han var ”tvungen att känna lite på mitt håriga bröst”. Min starka reaktion överraskade mig, när jag skrek att ingen rör mig utan lov.
Min kropp är min.

Det kanske också förklarar varför jag aldrig – som så många andra – har haft en ”promiskuös period”. Väldigt få har fått dela säng med mig, och då har det handlat om något mer än bara sexuell lust och njutning.
Min är kropp är helig. Jag bestämmer själv vem som ska få njuta av den.

Därför är jag glad över att jag går i terapi.
Jag är i en trygg miljö och gräver fram saker ur mitt medvetande, som jag måste ta itu med för att förstå mig själv.
Och för att i förlängningen kunna älska mig själv (och förlåta mig själv för någonting som jag inte ens borde behöva be om förlåtelse för).

Gilla, dela, följ gärna!

Onsdagskväll

Har haft en bra vecka hittills. Terapin som jag går på fyra dagar i veckan gör mig gott. Gruppterapi alltså. Vi är fyra ’patienter’ just nu, och två handledare.
Ibland är det skönt att få bekräftat sådant som man har haft på känn. Eller att höra någon med andra ord säga det man redan visste. Ofta kommer jag på någonting nytt. Får så kallade ’aha moments’, som Oprah brukar säga.

Någonting fastnar i huvudet varje dag. En ny insikt.
När jag går hem så processar jag sådant som jag tagit till mig under dagen. När kvällen är kommen så är jag helt slut i huvudet och somnar gott.

Känner mig stark idag.
Jag känner mig själv och jag är okej med mina sämre sidor.
Mer om detta nästa gång. Dags att hoppa i säng. Blake sover redan.

Blake och Kim
Gilla, dela, följ gärna!

Terapeutiskt föredrag

Oj oj. Det är grått idag men jag har underhållit terapigruppen rejält. 
Höll mitt ’föredrag’ om mitt liv och jag berättade om den eviga känslan av att stå utanför. Om ensamhetsrädslan. Mobbningen. Besvikelserna. Om judendomen. Om Israel. Om pop, bloggande, böcker, skrivande. Om politik. Om att vara för finsk för Sverige och för svensk för Finland. 
Och jag drog på mig peruker, kippa, visade foton och viftade med flaggor.

Fick beröm efteråt. 
”Jag saknar ord”, sa en. 
”Fan vad du har hunnit med”, sa en annan. 
En tredje grät.

Det var skönt. 
Jag är en väldigt festlig person, ska ni veta.

På väg hem genom ett grått Helsingfors.
Gilla, dela, följ gärna!

I am Kim. Kim I am.

Den andra delen av öppenvårdens ”kurs” tar slut den här veckan och vi hade därför ett möte då jag berättade om hur jag upplevt allt och därefter kom gruppen samt handledarna med feedback.

Vad jag så här rakt upp och ned kommer ihåg av det som sades:

Tydligen har jag en ”vacker själ” och jag är inte bara ärlig – jag är genomärlig.
Jag kan tala om sånt som de flesta andra inte kan/törs tala om. (Hallå, liksom!)
Jag är mycket känslosam och har inga problem med att våga vara sårbar. (Mm-hmm.)

När jag berättar om nåt jobbigt så avslutar jag det hela ändå på nåt positivt sätt och med ett leende. Överlag ler jag väldigt mycket. (En nyhet för mig.)

Jag bör städa bland mina mänskliga kontakter eftersom vissa människor inte är bra för mig och de gör mig stressad. (Kvasten plockade jag fram redan i somras.)
Jag är en ”bra kamrat” och mycket reko och punktlig (de var på vippen att ringa efter ambulans idag då jag var sen pga två försenade bussar).

Jag får inte vara för snäll och godtrogen och öppna livets dörrar för vilken gangster som helst. (Jag har börjat förstå det…)
Jag är ”lugn och fin” men man märker att det slår gnistor inne i mig. 
Jag kommer väl överens med alla typer av människor (förutom med sådana som inte kan uppföra sig).
Det är fint att jag inte är cynisk med tanke på mina erfarenheter. (Det är ett mirakel.)

Ja. Som ni som känner mig väl hör, så stämmer allt.

(Mor! Jag fick mycket beröm för min stickade tröja.)

I am Kim. Kim I am.
I am Kim. Kim I am.
Gilla, dela, följ gärna!

Du betydelselösa sophög till människa, hör upp!

Så vi sitter i en diskussionsgrupp här på öppenvården.
Åtta losers.
Och jag funderar.
Tänk så betydelselösa vi är. Bara ett patetiskt gäng människor med problem som alla andra (men kloka nog att ta tag i dem). Små parenteser i mänsklighetens historia. Dammkorn i den aggressiva vinden. 

Haven är fulla av plast (tack vare den vidriga människan) som sakta kommer att förgifta oss och allt levande. Så vem bryr sig om mina ”problem”?
Djuren lider på slaktbänkarna. Den äckliga köttindustrin visar ingen respekt för levande individer. Världen vore bättre utan människor. Vi är vidriga. 
Enorma länder skitar ner miljön men vi som är så få ska få dåligt samvete om vi unnar oss en flygresa. 
Sopsortera, du sällsynta nordbo, medan alla miljarder syd- och latinamerikaner bygger sopberg! Logiskt. 
Kineserna förorenar luften men koncentrera dig istället på att kossan i hagen fjärtar för mycket. Logiskt.

Allt är äckligt, allt är skit, allt är meningslöst och idiotiskt.

Hur kan man inte bli deprimerad och ta till droger och diverse flyktmedel?

Men vet ni vad? Varje betydelselös människa – vartenda störigt människodammkorn – är för någon annan den allra viktigaste människan i världen. En svindlande tanke.

Min pojkvän sa att jag är den viktigaste människan i hans liv (åtminstone just nu, min anm.).
Och Blake skulle bli väldigt deprimerad om jag bara försvann.

Så även en betydelselös sophög till människa har betydelse. 
Kom ihåg det.

Näin on.
Så är det.
Det är mysigt att bli inbakad i pappas kroppsvarma pyjamas när det är kyligt på morgonkvisten.
Gilla, dela, följ gärna!

Dynamik

På ”kursen” idag talade vi om HALT. Ät, bli av med din ilska, snacka med en polare samt sov en stund innan du gör nåt dumt. 
Vi hade även fysiska övningar där vi fokuserade på att våga lita på andra. (Mycket symboliskt.)
Och som vanligt på tisdagar så tackade vi av dem som avslutar ”kursen” genom att tala om dem i positiva och negativa ordalag. Så att man lär sig att ta emot såväl beröm som (förhoppningsvis konstruktiv) kritik.

HALT Hungry Angry Lonely Tired
HALT

Det är förresten lustigt det här med att dynamiken i en grupp förändras totalt när en person försvinner eller en annan tillkommer. 
När nu två pratkvarnar som krävt extremt mycket uppmärksamhet har lämnat scenen så är det jag som har tagit steget fram, dragit på mig ledartröjan och förvandlats till en pratkvarn. 

Väcker intressanta tankar på ett psykologiskt plan (och det är ju det psykologiska som hela ”kursen” går ut på).

Gilla, dela, följ gärna!

Gener

Vi har haft veckans gruppterapisession här och idag talade vi om gener. 
Jo, det är ju så att förutom min fars stiliga yttre så har jag även ärvt hans ordentlighet och den där lugn-som-en-filbunke-genen. Men sedan har jag också ärvt min mors temperament. 
Startsträckan till mina explosioner är alltså väääldigt lång men när jag till slut antänder så exploderar jag. Då ser jag bokstavligt talat blixtar.

Vidare så är jag en väldigt privat person som vill vara i fred men samtidigt har jag ett extremt stort behov av att få uppmärksamhet och bekräftelse (finns psykologiska orsaker till detta, så klart). Det uppstår en svår balansgång. Vill synas men samtidigt vara osynlig. 
Det kanske är därför jag hellre skriver än talar.

Det är inte lätt att vara jag, konstaterar jag efter veckans psykologigrupp.

Jag tror att jag och Blake är ganska lika.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 37 (slutet närmar sig)

Sista tisdagen på behandlingshemmet är avklarad. Dagarna går verkligen i ett rasande tempo.
Idag har vi bara haft morgonmöte med avdelningen, diskussionsgrupp samt arbete.
Kvällen tillbringar en del i stan för att fira Lilla Jul.

Lilla jul (eller lillajul) firas i svenskfinland, inklusive Åland, och inträffar varje år lördagen före första söndagen i advent. Lilla jul är precis som namnet antyder en försmak av julen. I svenskfinland är lillajulgranen cirka 1 meter hög och pyntas precis som den riktiga julgranen.

Jag stannar dock ”hemma” eftersom jag har en sista chans att vara med på det ”spirituella mötet” som anordnas varje tisdag. Jag har inte kunnat/orkat delta tidigare men nu tänkte jag ta mig i kragen och gå dit.
Dessutom ska jag till stan för att uträtta ärenden i morgon och jag får ju lite ångest när jag är där eftersom vi åker förbi förra hemmet. Det gör alltid lite ont i hjärtat.

fresh ass man✔️Avslutningsmöte med psykologen avklarat.
Jag har gått hos en psykolog tidigare (och varit ihop med en i två år) men det gav mig ingenting (inte han heller, direkt) men den här psykologen passade mig mycket bra. Jag har fått älta med henne och hon har lyssnat (och kommit ihåg vad jag sagt tidigare!) och kommit med nyttig input.

Idag berättade jag en hemlighet. Det var ju ”någon” som gjorde nåt dumt mot mig för några veckor sedan och jag var helt deppig men tordes inte berätta för psykologen vad det var ”någon” hade gjort. ”Det är så pinsamt för ”någon” och jag vill inte skämma ut ”någon””, sa jag.
Men idag när vi talade om mina relationer till människor och ”någon” dök upp så sa jag: ”Okej, nu ska jag betätta den där grejen” och det gjorde jag.
Jag kände svett under armarna men det kändes bra efteråt.
Vi talade om att jag bör städa bort lite människor ur mitt liv.
”Ja, kvasten är framme och städrocken är på!”

Jag har redan börjat städa och energitjuvar, illojala och ständigt negativa människor får inte plats i mitt liv. (Sa han ödmjukt.)


Sitter hos min socialsekreterare tillsammans med sjuksköterskan då vi skriver en ’slutrapport’ angående min tid på behandlingshemmet. De är så rara här. Socialsekreteraren är lite bohemisk och hennes skrivbord är belamrat med prylar. Jättestökigt. Men hon har ett ’system’ och hon får saker och ting gjorda!

välmående
Välmående man.

Sjuksköterskan sa att jag verkar så välmående nu. ”När du kom hit var du ju helt ’maassa'” – ung. ’så långt nere man kan komma’. Men efter ett par veckors terapi och medicinering vände det.
Hon rekommenderade ett par psykologiska grupper att besöka i Helsingfors. ”Och du har ju inga problem att öppna munnen och säga hur du mår eller vad du tycker.”

”Och du är ju så ung fortfarande…”
”Så himla ung är jag ju inte.”
”Äsch. Jag ser en fin framtid för dig. Bra att du har identifierat och tagit tag i dina problem.”

Har även fått bra feedback av ’cheferna’ där jag har jobbat några timmar tre dagar per vecka. Damerna i köket är så gulliga och de har så härligt snuskig humor, kärringarna.

Kommer att sakna detta ställe när jag åker på måndag.
Ni vet hur irriterande det är när någon någonstans uppenbarligen jobbar på fel ställe – här är det INTE så. Personalen är så kunnig och så engagerad och de – som det brukar stå i jobbannonser – verkligen BRINNER för det de gör.

Känner stor tacksamhet. Och även stolthet.
Bra gjort, Kimman, – eller Milli som familjen kallar mig – bra att jag tog mig i kragen. Även om det var fem i tolv.

Det som var tillhör det förflutna. Jag förlåter mig för mina fel och misstag. Och brister. Onödigt att älta all gammal smutsig byk. Nu hoppar jag snart upp i sadeln och rider mot en blomstrande framtid.


För att lätta upp stämningen lite så bjuder jag även på en hårbild.

För att friska opp stämningen en smula så ska jag precis som igår nu säga någonting ytligt.

En sak som provocerar mig är snygga människor som klär sig fult. Började tänka på saken då jag fick två nya kvinnliga ’kollegor’ i köket. Den ena jäntan är ett väldigt snyggt paket i det civila och när kökskläderna åkte på så försvann all hennes skönhet. Hon ’sköter sig’ alltså i det civila. Helt rätt.

Den andra tösen är raka motsatsen. Hon klär sig i så fula noppiga kläder och det envisa röda håret med ful permanent bär hon i en hårsnodd från 90-talet. När kökskläderna åkte på och hennes vackra ansikte kom fram så tänkte jag: åh, sicken puma!

Ännu en uppiggande hårbild.

Eller tänk nu en råsnygg kille. Han har fula skor och illasittande, uppdragna jeans och noppig gul tröja och håret är oklippt och det bara hänger och flänger livlöst.
Inte kosher. Ge honom brallor som sitter snyggt och framhäver den runda stussen och kärlekspaketet och klä honom i en snygg men ’casual’ tröja och putsade skor. En omgång hos en kunnig frisör gör susen och lite concealer under ögonen ger ett piggare utseende.

Det skadar aldrig att klä upp sig en smula.
1. Du mår bättre och bär dig själv med självförtroende och rak rygg.
2. Din omgivning mår bättre och har någonting vackert att vila blicken på mitt i allt det fula som vi har omkring oss i vardagen.

Lycka till.


Jag har fått i läxa att under en veckas tid anteckna hur jag mår morgon, dag och kväll, på en skala från 1 till 9, där 9 betyder toppenbra.

Dagens mående:
Morgon: 8
Dag: 8
Kväll: 9

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 17 (tanke eller känsla?)

Blake väckte mig vid halv sex. Han hoppade ner från sängen och han ”kliver” aldrig upp före mig så om han nu skulle råka göra det så betyder det att han vill gå på herrarnas. Så vi gick ut och han gick mycket riktigt på toa.
Efter frukosten ilade jag iväg till avdelningens morgonmöte och jag berättade att jag tror att mina nya antidepressiva fungerar eftersom jag inte är deprimerad även om jag borde vara det. (Se dagens video så förstår du varför.)

Därefter var det dags för psykologigruppen och jag gillar ju allt som har med psykologi att göra så jag lärde mig någonting nytt igen.

Sedan premiärbesökte jag depressionsgruppen. Vi talade bland annat om skillnaden mellan att känna och att tänka. Det är inte helt självklart att man alltid kan skilja på dessa två.

Jag känner att jag är en dålig människa.

Jag tänker att jag är en dålig människa.

Och apropå det exemplet: vi talade om vikten av att inte blanda ihop person och gärning.

Jag är inte en dålig människa men det var dåligt gjort av mig.

Sedan fick vi en lång lista med (positiva) påståenden och vi skulle fylla i vilka utav sakerna vi gjort idag. Exempelvis skulle min lista se ut så här:

  • Jag har klätt mig ”trivsamt” (lagt ner lite möda på min outfit) (det mår man bra av!)
  • Jag har iakttagit människor (och analyserat dem, för att inte tänka uteslutande på mig själv hela tiden)
  • Jag har ätit god mat (pyttipanna till lunch och ärtsoppa till middag)
  • Jag har motionerat (med Blake)
  • Jag har varit intresserad av sånt som någon berättat för mig (ja, både på mötena här och på telefon med vänner)
  • Jag har gett någon ett gott råd (ja, en nykomling här på hemmet)
  • Jag har talat i telefon (med hela fyra personer)
  • Jag har utfört nåt slags ”ideellt arbete” (tagit hand om disken)

Det var en massa punkter och vissa saker kommer automatiskt men andra glömmer man lätt bort när man är deprimerad. Tål att tänkas på när man är på det humöret.

Jag talade med en väninna om det här med att jag är på så bra humör just nu och jag utbrast: ”Är det så här det känns att vara ’normal’ alltså? Att må ’normalt’? Det är ju helt underbart!”

Det är väldigt skönt – på ett egocentriskt vis – att vara här på behandlingshemmet och att bara tänka på mig själv dagarna i ända. (Förutom när jag lyssnar på ’medpatienterna’ alltså.) När dagen är slut så är hjärnan det också och jag gör samma sak varje kväll: klockan 21 tar jag sömntabletter/lugnande och slår igång nån dokumentär. Klockan 22 somnar jag. Sedan vaknar jag (alltid ganska exakt!) 06:00 och klockan ringer för säkerhets skull 06:30, men den har ännu aldrig hunnit ringa. Min dygnsrytm är i ordning och på ett av dagens möten tog vi upp även detta. Man mår så mycket bättre när man har en riktig rytm. Därför borde skiftarbete förbjudas.

Skulle avsluta dagen/kvällen med ett möte hos Anonyma narkomaner men både jag och tjejen som jag bor med kom ihåg fel. Det började visst klockan 18 och inte 19, vilket vi kom på 18:15 så vi hade ett ”möte” bara hon och jag istället…

Sprang på Ynglingen och han kvittrade: ”Man verkligen märker att ditt sinnestillstånd och humör har förändrats. Du är ju mycket gladare och öppnare än du var under första veckan här.”

Så. Är. Det.

Gilla, dela, följ gärna!