Synthpop-farbror i gruppterapi

Jag blev väldigt blond. Synthpop-farbror från åttiotalet, liksom.

Helgen kom och gick. Jag och hunden åkte ut på landet och hälsade på familj, lite blixtsnabbt så där.
Trots att vi bara var borta i ganska exakt 24 timmar så var det skönt att komma hem till Helsingfors igen. Jag gillar att (snabbt) besöka vischan men jag är verkligen en stadsmänniska.
Jag gillar stadens ljud. Sus och dus. Spårvagnarna. Musikanterna. Dock ej de påflugna ”EU-migranterna”. I stan får man dessutom känna att man inte sticker ut tack vare att man är omgiven av andra dårar.

Idag i gruppterapin redovisade jag min hemläxa för den här veckan. Jag pratade om en av de pinsammaste upplevelserna i mitt liv; någonting som jag har burit på – och försökt tränga undan – i ungefär sex års tid.
Det var så fruktansvärt skönt att få lätta på hjärtat och det var ännu härligare att jag fick så bra feedback. De andra deltagarna hade ju upplevt liknande saker – och om inte själva händelsen i sig var likartad så var de efterföljande känslorna desamma.
Det låter klyschigt, jag vet, men jag kände mig lättare efteråt. Och en knut i magen hade försvunnit.

Jag älskar denna form av gruppterapi som jag får i öppenvården just nu. Så tacksam!

Gilla, dela, följ gärna!

Terapitankar

Klockan är snart 01 och jag sitter i sängen och känner mig en smula ’eld och lågor’. Det har hänt så mycket under de senaste månaderna; det är svårt att sammanfatta allting, men mina kroniska depressioner lyser med sin frånvaro och jag känner återigen hopp och livslust. En fantastisk känsla.

Gruppterapin – som egentligen inte är någon terapi, men jag vet inte vad jag annars ska kalla det – är inne på fjärde månaden och jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv, det mänskliga psyket och om andra människor (vilket i sin tur har hjälpt mig att förstå mig själv).

En vanlig dag ser ut som så att vi börjar med att var och en i tur och ordning berättar om hur vi mår för tillfället, samt om vad som har hänt sedan senast. Därefter kommenterar vi vad de andra gruppmedlemmarna har talat om. Ofta får jag då höra någonting (om mig själv och mina egna tankar) som sätter igång en process i huvudet och jag tänker och ältar i ett par dagar och sedan kommer jag till en slutsats. Jag får ett så kallat ’aha moment’, som Oprah skulle ha sagt. Varje runda avslutas med några (ofta väldigt många) ord och frågor från handledarna.
Vi är alla väldigt engagerade i varandras liv och jag förstod snabbt, efter att jag anslutit till gruppen, varför vi är så få deltagare (vi har just blivit fem då en ny kvinna började). Det vore omöjligt att ’ta in’ fler människors liv, tankar och göromål. Fem-sex känns som vad man som mest klarar av. Vi är, som sagt, mycket delaktiga i varandras liv och vi ses ju fyra dagar i veckan och lär känna varandra på ett väldigt djupt plan.

Därefter redovisar någon sin hemläxa. Dessa uppgifter skräddarsys efter personen i frågas ’problem’. Själv har jag på sistone arbetat mycket med mitt svåra medberoende och mitt sätt att försöka vara till lags och därmed glömma bort mig själv och mina egna behov. Efter presentationen ställer gruppen frågor samt kommenterar och det uppstår en diskussion eller två. Även de två handledarna deltar. De är för övrigt två paranta finska pumor och de är så där lagom mycket ’din polare’ och ändå tillräckligt auktoritära. De är mycket bra och väldigt kunniga på det viktiga jobb de utför.

Sedan är det dags för lunch och den tillagar vi tillsammans i ett stort, luftigt kök. Vi samtalar lite ’avslappnat’ och ’ledigt’ om saker och ting och även det hör till ’terapin’.

Efter lunch är det dags för någon annan att presentera sin väl utförda hemläxa. Samma rundor som på förmiddagen.

Dagen avslutas med att vi var och en sammanfattar dagen, och berättar om vad vi lärt oss (om något – oftast väldigt mycket), samt om våra planer för kvällen.

Så ser våra dagar ut. På onsdagar har vi dock ett annat schema då vi har besök av olika personer och vi för diskussioner om olika ämnen varje vecka.
På onsdagar har vi även ’gruppmöte’ då vi går igenom veckan som gått och lite praktiska detaljer.

Utomstående kan få för sig att vi bara ”sitter och dricker kaffe hela dagarna” men så är det inte. Hela programmet är väldigt intensivt och psykiskt påfrestande. Det kommer för jämnan tårar och det kommer stora skratt. Ibland konflikter som reds ut grundligt. Och som sagt alla dessa processer som sätts igång i hjärnan – de håller igång i stort sett dygnet runt. Jag analyserar och funderar mest hela min vakna tid.

Jag har tre månader kvar i detta program och jag är oerhört tacksam över att jag får vara med om detta. Jag ser enorma framsteg hos både mig själv och mina ’medpatienter’. Jag till och med avslutade mitt destruktiva parförhållande. Just på grund av ovan nämnda starka medberoende.

Bara en sån sak!

kim m. da costa
God natt.
Gilla, dela, följ gärna!

Jag är en inspirationskälla

På morgonbussen satt jag bakom en mycket attraktiv ung man. Han var liksom ’perfekt’. Så upptäckte jag att han hade ett långt hårstrå på örat. Mina fingrar ville dit. Det blev en jobbig bussresa. 
#OCD

Förra veckan inspirerade jag som sagt mina ’medpatienter’ i gruppterapin till att resa till Israel och idag har jag inspirerat igen. Idag valde 85% vegetarisk lunch (vi lagar vår egen mat).
Jag har inte predikat (ogillar alla former av predikande) och jag har inte påtalat hur djurbarnen gråter efter sina mödrar när de skiljs åt inför slakt. Eller att köttINDUSTRIN är vidrig. Gruppmedlemmarna har helt enkelt bara noterat att min mat alltid är godare, nyttigare och fräschare.

Jag tog ett leende för säkerhets skull. För en regnig dag, så att säga.
Gilla, dela, följ gärna!

Urladdning

Idag fick jag beröm i gruppterapin. Till och med en liten spontan applåd och – håll i er nu – ett HANDHJÄRTA!
Dagen började med att jag sa att jag var så irriterad att ”idag kommer jag till och med att svära”.
Sedan kräktes jag ur mig en massa som irriterar mig. Måste ju inte gå in på några detaljer men kortfattat om de orättvisor som uppstår då nyanlända serveras rubbet medan ursprungsbefolkningen går och samlar burkar efter ett helt yrkesliv med höga skatter och pisspension etc. Har så mycket att säga om detta och sitter på så mycket ’inside information’ tack vare mina ”flyktingkontakter”, men mer om det nån annan gång.

Det var skönt. 
Mina handledare samt ’medpatienter’ blev eld och lågor över att få se en ny ”mer passionerad” sida av mig, som alltid verkar så ”lugn och diplomatisk”. (”Eeh. Jag är sån på grund av att jag kommer från det mjäkiga Sverige”.)

Ja. Skönt var det i alla fall och dagen blev fantastiskt bra. Har hamnat i en så hjärtlig och ärlig terapigrupp och det gör mig glad.

så jävla irriterad
Gilla, dela, följ gärna!

Politik och terapi

Söker svar. 
Ser på partiledarutfrågningarna varje kväll och söker svar. 
De mest fantasifulla förklaringar dyker upp till de omtalade löpande-band-våldtäkter som konstant äger rum, utförda av främmande asylsökande män mot våra egna kvinnor, barn, töser, gossar. 
Varför är dessa monster fortfarande kvar i vårt land? Varför daltas det med dem?
Söker svar. 

Hej från gruppterapin. 
Kan ni förstå att jag varje dag har minst ett ’aha moment’ (som husguden Oprah brukar säga).
Jag har till och med förstått vad min extrema telefonskräck egentligen handlar om. Den har så klart ingenting med telefoner eller telefonerande att göra. 
Denna ologiska skräck handlar så klart om att jag inte känner mig värd att uppta någons tid. Jag vill inte ”störa” någon, ty jag förtjänar inte att ta plats, resurser, tid.

Jaha. Då vet jag det, så här 30 år senare. Nu kanske jag kan ta tag i detta problem.

Tack igen till Helsingfors stad för denna terapiform.

Idag i terapin har jag fått höra av både handledarna och mina ’medpatienter’ att jag är en väldigt ”kärleksfull” person som ”sprider kärlek omkring mig”.
Samt att de beundrar mig för att jag läser på om de olika kandidaterna inför riksdagsvalet och sätter mig in i valet med hull och hår. ”Ditt politiska intresse lyser igenom väldigt väl.”

Ja, ni hör ju själva. De har verkligen förstått vem jag är.
Jag är en så jäkla bra och reko och hyvens man, asså. Så känner jag idag.

Vad hände i gruppterapin idag då?
Jo. Igår berättade jag att jag hörde i en (svensk) podd en enorm förvåning över att finländarna återigen blivit utsedda till ”världens lyckligaste folk” och jag sa då att jag skulle skriva ett mail till poddarna för att förklara läget.

Så idag frågade handledaren om jag skickat mailet, vilket jag så klart hade gjort, och vad jag hade skrivit. 
”Det handlar om att i Finland existerar en sammanhållning som inte längre existerar i det splittrade Sverige”, svarade jag.

Sedan gick vi in på det här med att så många i Finland fortfarande tror att Sverige är som det var på 80-talet och jag hävdade då att den bilden är helt felaktig.

Vi får inte tala om politik i terapin, men jag blev ju eld och lågor (som ni kanske förstår) när de ändå ville att jag skulle utveckla en smula. Jag berättade då bl.a. om hur jag blev bortjagad ur den stockholmsförort som jag bodde i (REDAN) år 1997, eftersom jag inte var välkommen då jag var blond/nordisk/europé. Detta innan bilbränder, gängvåldtäkter på löpande band och ständigt vinande kulor.

”Vi ser ju samma utveckling här”, sa någon, ”men det har inte gått så långt ännu.”
Vän av ordning (jag): ”Det är riksdagsval nästa månad. Rösta rätt. Rösta för att Finland INTE ska ta efter Sverige. Mitt födelseland är inte längre en förebild, utan ett skräckexempel på hur det går när man för en helt ogenomtänkt migrationspolitik. Ett land där brunsmetning av kritiker är regel. Ett land där de styrande jollrar i en sandlåda.”

Gu’, vad skönt det var att få häva det ur mig.

Gilla, dela, följ gärna!

Mänskliga framsteg

Idag i gruppterapin var det min tur att ”redovisa” min hemläxa och nu var det barndomen som vi rotade runt i. 
Jag ser såna enorma framsteg i mig själv som människa, och jag tänker hylla mig själv för det (eftersom Jante inte bor i Finland).
Den som har känt mig väldigt länge förstår vad jag menar. Jag var rädd för allt och alla men nu går jag ensam (dessutom nykter) på karaokehak och greppar mikrofonen och river av en redig dänga. Det är ett mirakel!
Och helt otänkbart för ett par år sedan. 
Människor skrämmer mig inte längre. Vågar ju för tusan till och med gå i gruppterapi! Bara en sån sak.

madonna like a prayer maxi single

Har sagt det förr men jag säger det igen: Helsingfors har inte bara botat min sociala fobi, utan dess invånare har dessutom fått mig att må bra med mig själv.

Detta eftersom människorna är TREVLIGA mest hela tiden, och det finns en avslappnad sammanhållning som forna hemstaden Stockholm helt har förlorat. Jag upplever det som så att här pushar folk varandra, istället för att försöka förminska och trycka ner. 
Helt enkelt ett hälsosammare samhällsklimat.

Tack för det.

Gilla, dela, följ gärna!

Onsdagskväll

Har haft en bra vecka hittills. Terapin som jag går på fyra dagar i veckan gör mig gott. Gruppterapi alltså. Vi är fyra ’patienter’ just nu, och två handledare.
Ibland är det skönt att få bekräftat sådant som man har haft på känn. Eller att höra någon med andra ord säga det man redan visste. Ofta kommer jag på någonting nytt. Får så kallade ’aha moments’, som Oprah brukar säga.

Någonting fastnar i huvudet varje dag. En ny insikt.
När jag går hem så processar jag sådant som jag tagit till mig under dagen. När kvällen är kommen så är jag helt slut i huvudet och somnar gott.

Känner mig stark idag.
Jag känner mig själv och jag är okej med mina sämre sidor.
Mer om detta nästa gång. Dags att hoppa i säng. Blake sover redan.

Blake och Kim
Gilla, dela, följ gärna!

Terapeutiskt föredrag

Oj oj. Det är grått idag men jag har underhållit terapigruppen rejält. 
Höll mitt ’föredrag’ om mitt liv och jag berättade om den eviga känslan av att stå utanför. Om ensamhetsrädslan. Mobbningen. Besvikelserna. Om judendomen. Om Israel. Om pop, bloggande, böcker, skrivande. Om politik. Om att vara för finsk för Sverige och för svensk för Finland. 
Och jag drog på mig peruker, kippa, visade foton och viftade med flaggor.

Fick beröm efteråt. 
”Jag saknar ord”, sa en. 
”Fan vad du har hunnit med”, sa en annan. 
En tredje grät.

Det var skönt. 
Jag är en väldigt festlig person, ska ni veta.

På väg hem genom ett grått Helsingfors.
Gilla, dela, följ gärna!

Det bor ju en ’entertainer’ i mig

Vad har hänt den här helgen då?
Jo, på måndag ska jag hålla ett ’föredrag’ – om mig och mitt förvånansvärt händelserika liv – inför terapigruppen. Ni kanske känner mig så pass väl vid det här laget att ni förstår att jag inte bara kommer att stå rakt upp och ner och läsa från ett papper.
Nej nej nej. Jag gör en show av det hela, med rekvisita och hela baletten.

Det blir peruker (som symboliserar mitt vilda liv som ’club kid’), flaggor (svensk, finsk och israelisk, samt eventuellt en regnbågsflagga, men jag är osäker då den känns kidnappad och nedlusad av vänsterextremister i fantasifulla, aggressiva frisyrer), bloggböcker, några tidningsartiklar, judeattiraljer samt en och annan tom förpackning antidepressiva. Klädseln (se foto) får symbolisera mitt musikaliska jag.
Det blir förresten även en brasiliansk flagga (p.g.a. ex-makens influens), samt en dansk dito (Köpenhamn har betytt mycket för mig eftersom min församling ligger där).

I fredags kväll var jag spontant ute och sjöng karaoke. Jag frågade en av mina rumskompisar om han ville följa med och förvånande nog ville han det. Det var ju fredag och därmed lång kö till mikrofonen så jag hann med en enda låt innan jag ville åka hem.

I lördags var jag på AA-möte. Fick en massa ’aha moments’ och jag pladdrade på utav helvete. Mer om det nån annan gång.
En väninna bad mig att följa med för att se på Finlands uttagning till Eurovision på storbildsskärm på en nattklubb. Jag tackade först nej men ångrade mig och tänkte att ”varför inte?”. Det var kul att se väninnan. Efter att Darudes låt ”Look Away” valts att representera republiken i världens bästa stad Tel Aviv åkte jag hem.
Jag tyckte för övrigt att samtliga tre låtar i UMK-uttagningen kändes väldigt ”trötta”.

Gilla, dela, följ gärna!

Fet?

På måndag ska jag för mina ”kollegor” i gruppterapin hålla ett litet ”föredrag” om mig och mitt liv.
Istället för att bara stå och rabbla upp en massa fakta och händelser så ska jag använda mig av rekvisita (mer om det vid ett senare tillfälle). Jag har därför gått igenom gamla foton och jag var nära att vomera när jag såg fotot nedan.

I tonåren och i början av de 20 så var jag besatt av min vikt. Det var väl det gamla klassiska: har man ingen kontroll över saker och ting så kan man väl åtminstone kontrollera sin kropp.

Jag trodde alltså att jag var fet.

Skulle inte säga att jag var anorektisk men jag var på väg åt det hållet.

Gilla, dela, följ gärna!