Vecka 42

Då är ”arbetsveckan” avklarad. Har varit på kurs, två möten (på det ”privata” planet) samt ytterligare två möten (på det lite mer ”professionella” planet). Är nöjd. Jag har gjort mitt för den här veckan och nu tänker jag slappa och slöa med Blake hela helgen.

Vet ni att när man har hunnit fylla 35 så upplever i alla fall jag att människor faktiskt lyssnar på vad en säger. Det är en ganska fin överraskning och en bonus med det förfärliga åldrandet.

Min nya medicinering mot Den Eviga Sömnlösheten verkar fungera – åtminstone just nu (jag har flera gånger fått uppleva att en ny medicinsk cocktail har fungerat ett kort tag för att sedan hitta mig själv tillbaka på Helvetets Ruta 1).
Jag har alltså sovit runt sex timmar per natt hela den här veckan och det är skönt att känna hur hjärnan plötsligt fungerar igen, att känna ork och vara på gott humör samt att fysiskt må bra och slippa de krämpor som kommer med sömnlöshet.

Vi är ointresserade av idrott.

Jag har varit på långpromenad två gånger med dels en kvinna och dels en man. Båda träffade jag genom min nyss avslutade ’gruppterapi’. Så tacksam över den fina upplevelsen som på riktigt förändrade mitt liv.
Nästa vecka ska jag fika med de två handledarna för att uppdatera dem om hur det går för mig här ute i det ”civila”, samt för att få pärmen med alla mina utförda uppgifter (ja, vi hade ju till och med hemläxor som vi sedan redovisade för gruppen!).

Jag har skrivit på min bok om de senare årens dramatiska händelser och nu har boken fått en titel. Den kom till mig under ett möte för en vecka sedan (på finska, och jag gillade den på båda språken).

Ja, det har hänt en massa annat också men nu ska jag sätta punkt och ta helg, så jag säger SHABBAT SHALOM och vi hörs inom kort.

Gilla, dela och följ, för tusan!

Var lite mer som en hund

När jag avslutade min (långa!) tid i ’gruppterapin’ sa ena handledaren att jag lyft fram ”hur man ska behandla människor OCH djur”. Det var väl fint sagt!
Jag ÄR ju en fin och bra man, trots att mina åsikter om ditt och datt är en smula spetsiga. Man får ju nämligen inte – likt en svensk politiker – vara naiv, blåögd och bäng. Snarare hård och rättvis och man ska se om sitt hus och vara skeptisk mot främlingar från kulturer där man vill ha ihjäl en. Det är helt naturligt.
Man ska helt enkelt vara lite mer som en hund; ett jävla skällande och nosande vid ytterdörren men visar sig främlingen vara ’kosher’, reko och hyvens så blir den en del av flocken med samma rättigheter OCH skyldigheter som alla andra. Inga konstigheter.

Ha en bra dag.
Var lite mer djurlik, så blir allt bra.
Sluta försöka vara så jävla märkvärdigt mänsklig!

Gilla, dela och följ, för tusan!

Sista dagen (för den här gången)

Då var dagen kommen. Sista dagen i det som jag valt att här på bloggen kalla ’gruppterapin’.
Jag kommer att skriva ett utförligt inlägg om denna fantastiska upplevelse vid ett senare tillfälle, men här är några ord från handledare och ’medpatienter’.

”Tack Kim för en fantastisk tid. Det har varit ett privilegium att få lära känna dig. Du är en underbart känslig och på samma gång modigt stark människa. Du är en stjärna så låt dig själv skina, och visa din glans för hela världen.”

”Du är världens bästa fjolla.”

”Du har mycket ljus och känslighet och tillsammans är de din styrka.”

”Du är vacker och oförglömlig!”

Med fotot nedan vill jag hylla och tacka ’gruppterapiprogrammet’ Mangeln.

Gilla, dela och följ, för tusan!

Finlandssvenska ord och telefonskräck

Igår umgicks jag med ett glatt gäng finlandssvenskar. De talar så vacker gammaldags svenska; proper och elegant. Allting låter som poesi. De har också sina festliga egna ord och uttryck. Idag hörde jag bl.a:
– tuppen (toaletten)
– roskapåsa (med kort Å) (soppåse)
– dabbig (fånig, misslyckad)
– håsa (kort Å) (stressa)
– råddig (stökig)

Idag – efter ännu en sömnlös natt (mindre än två timmars sömn) – tog jag tag i en massa jobbiga göromål. Jag skrev igår kväll ner alla samtal som jag måste sköta (med min extrema och ologiska telefonskräck); telefonnummer, vilken tid jag ska/kan ringa, vad jag ska säga osv. Det är svårt att förstå för någon som inte lider av nämnda skräck, hur otroligt påfrestande det är att telefonera.
Men eftersom jag var trött och utmattad, och just därför förbannad, så prickade jag av halva min långa lista i ett nafs.
Jag är bäst när jag är arg, ty då får jag saker och ting gjorda.

Näst sista veckan i ”gruppterapin” startade idag och det var en känslomässigt rik, allvarsam men ändå rolig dag.

I morgon är en spännande dag.
Mer om det senare.

Gilla, dela och följ, för tusan!

En porr-röd soffa och tacksamhet

Jag är en sån där som tycker om att SÄGA tack och att låta bra människor få veta att de är bra (mitt bland alla vidriga as), och jag blir en aning rörd när jag tänker på de fantastiska människor som jag har lärt känna genom ”gruppterapin”. Så jag måste lätta på mitt hjärta.

Jag har bara två veckor kvar av nämnda program och jag hoppas att mina ”medpatienter” har fått ut nåt av mig också.
Förutom att hjälpa mig med mina demoner så har de hjälpt mig med en massa praktiska saker i samband med min flytt.
En kvinna kom med sin konstiga maskin och ”sågade” upp mitt lås på cykeln pga borttappad nyckel. En annan klippte Blakes ”jobbiga klo” på ett professionellt vis.
En man följde med på lägenhetsvisning, som moraliskt stöd.
Har fått lampor och mattor. (Jag gjorde mig av alla möbler i fjol inför rehab, pga alla dåliga vibbar, minnen och energier.)
Igår bar två herrar hem en bokhylla.
Idag fixade de redskap så att vi (mest DE) kunde rulla hem soffan som jag hittat till salu i en FB-grupp. Jag har haft två klassiska Klippan-soffor (Ikea) i mitt liv och nu när jag var på jakt efter en soffa till nya hemmet så insåg jag att det är en Klippan jag vill ha ännu en gång. Elegant, stilren och bekväm. Som av en händelse hittade jag en i rött (fejk- antar jag) läder. Så het!

Och tänk att de vill hjälpa mig för att jag är ”en bra typ”. (”Sinä olet hyvä tyyppi.”)

En blir rörd så här på ålderns höst.
Det finns gott folk i ett hav av sopor.

Soffa och bokhylla – det börjar likna ett hem.
Gilla, dela och följ, för tusan!

Återtar kontrollen

Här sitter jag och ömsar skinn. Inte nog med att jag fick drömlägenheten – jag har ”bara” en dryg månad kvar av gruppterapin som jag påbörjade i februari. Det har varit en livsomvälvande upplevelse och jag har lärt mig så mycket. Inte bara om mig själv, utan minst lika mycket om mänskligheten. Via andra människor (det vill säga mina ”medpatienter”).

Vissa tror att vi bara sitter och dricker kaffe hela dagarna men så är det verkligen inte. Jag ska vid något tillfälle skriva utförligt om hur denna typ av gruppterapi går till. Till att börja med så är det ju inte ens terapi – men jag vet inte vad jag annars ska kalla det.
Vi är en liten grupp som aldrig annars skulle ha stött på varandra och bara det gör att vi lär känna en helt annan typ av människor och vi får ta del av ”meningsmotståndares” tankar och åsikter. Det är mycket givande.
Och eftersom vi är så få så går vi in i varandras liv och så att säga lever med dem så länge terapin fortgår. Vi får input av andra och vi delar med oss av våra egna tankar gällande andras liv och leverne.

En fantastiskt fin sak som jag har lärt mig – mycket överraskande måste jag säga – är att det är väldigt svårt att verkligen ogilla en människa när man kommer in på den personens djup och persona. När man verkligen lär känna människan där inuti. Man förstår lite bättre varför den och den irriterande (eller vad det nu kan vara för ”fel” på den personen, som får en att till en början starkt ogilla den) egenskapen finns hos den människan. Varför h*n blev som h*n blev. Eller som h*n ÄR – eftersom mycket går att ändra på så länge tid finnes.

Sånt sitter jag här och tänker på under min paus i packandet. Ser fram emot att lägga denna boendeform (mer om den en annan gång kanske) bakom mig och gå vidare. Jag har inte så mycket att packa eftersom det mesta står nedpackat redan och alla mina möbler sålde eller gav jag bort när mitt liv kraschade för snart ett år sedan. Jag vill inte släpa med mig möbler eller prylar som bär på dåliga energier och tragiska minnen. En nystart är en nystart. Jag börjar verkligen om på noll.

Och det ser jag fram emot eftersom jag kan bygga upp mitt liv från grunden och på så sätt komma så nära perfektion som möjligt.

Gilla, dela och följ, för tusan!

Tacksam judebög

I säsongens sista diskussionsgrupp i gruppterapin sa jag när det var min muntur: ”Nu när det är pridevecka och allt, låt mig berätta lite om homosexualitet. Jag kallar mig i och för sig hellre homoemotionell eftersom jag blev förtjust i människor av samma kön innan jag ens visste vad sex var för någonting.”

Och jag berättade om hur jag när jag ser en vacker kvinna ser att ”jaha, där är en vacker, elegant lady” men att ”jag känner inte det där ’mmph!'”.

Jag förklarade vidare: ”Det där ’mmph!’ infinner sig bara i sällskap av vissa – få – karlar. Jag kan sitta på bussen och en attraktiv herre sätter sig bredvid mig och hans lår snuddar mitt och jag känner ett sånt där energifält. Eller som igår, när en man lade sin arm om mig, så kände jag dessa speciella vibrationer skjuta från hans kropp och själ och in i mig.”

En ’medpatient’ svarade: ”Ja du, det där har ju mången poet försökt sätta ord på och jag tycker att du lyckades riktigt bra.”

Jag avslutade så klart min utläggning med att säga att detta är en Skaparens gåva – att man kan KÄNNA och förälska sig – och ingenting man kan göra någonting åt. Och ingenting man ens bör försöka göra någonting åt. Bara att tacka och ta emot.”

Handledarna log och nickade och antecknade frenetiskt i sina anteckningsblock.

Gilla, dela och följ, för tusan!

Synthpop-farbror i gruppterapi

Jag blev väldigt blond. Synthpop-farbror från åttiotalet, liksom.

Helgen kom och gick. Jag och hunden åkte ut på landet och hälsade på familj, lite blixtsnabbt så där.
Trots att vi bara var borta i ganska exakt 24 timmar så var det skönt att komma hem till Helsingfors igen. Jag gillar att (snabbt) besöka vischan men jag är verkligen en stadsmänniska.
Jag gillar stadens ljud. Sus och dus. Spårvagnarna. Musikanterna. Dock ej de påflugna ”EU-migranterna”. I stan får man dessutom känna att man inte sticker ut tack vare att man är omgiven av andra dårar.

Idag i gruppterapin redovisade jag min hemläxa för den här veckan. Jag pratade om en av de pinsammaste upplevelserna i mitt liv; någonting som jag har burit på – och försökt tränga undan – i ungefär sex års tid.
Det var så fruktansvärt skönt att få lätta på hjärtat och det var ännu härligare att jag fick så bra feedback. De andra deltagarna hade ju upplevt liknande saker – och om inte själva händelsen i sig var likartad så var de efterföljande känslorna desamma.
Det låter klyschigt, jag vet, men jag kände mig lättare efteråt. Och en knut i magen hade försvunnit.

Jag älskar denna form av gruppterapi som jag får i öppenvården just nu. Så tacksam!

Gilla, dela och följ, för tusan!

Terapitankar

Klockan är snart 01 och jag sitter i sängen och känner mig en smula ’eld och lågor’. Det har hänt så mycket under de senaste månaderna; det är svårt att sammanfatta allting, men mina kroniska depressioner lyser med sin frånvaro och jag känner återigen hopp och livslust. En fantastisk känsla.

Gruppterapin – som egentligen inte är någon terapi, men jag vet inte vad jag annars ska kalla det – är inne på fjärde månaden och jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv, det mänskliga psyket och om andra människor (vilket i sin tur har hjälpt mig att förstå mig själv).

En vanlig dag ser ut som så att vi börjar med att var och en i tur och ordning berättar om hur vi mår för tillfället, samt om vad som har hänt sedan senast. Därefter kommenterar vi vad de andra gruppmedlemmarna har talat om. Ofta får jag då höra någonting (om mig själv och mina egna tankar) som sätter igång en process i huvudet och jag tänker och ältar i ett par dagar och sedan kommer jag till en slutsats. Jag får ett så kallat ’aha moment’, som Oprah skulle ha sagt. Varje runda avslutas med några (ofta väldigt många) ord och frågor från handledarna.
Vi är alla väldigt engagerade i varandras liv och jag förstod snabbt, efter att jag anslutit till gruppen, varför vi är så få deltagare (vi har just blivit fem då en ny kvinna började). Det vore omöjligt att ’ta in’ fler människors liv, tankar och göromål. Fem-sex känns som vad man som mest klarar av. Vi är, som sagt, mycket delaktiga i varandras liv och vi ses ju fyra dagar i veckan och lär känna varandra på ett väldigt djupt plan.

Därefter redovisar någon sin hemläxa. Dessa uppgifter skräddarsys efter personen i frågas ’problem’. Själv har jag på sistone arbetat mycket med mitt svåra medberoende och mitt sätt att försöka vara till lags och därmed glömma bort mig själv och mina egna behov. Efter presentationen ställer gruppen frågor samt kommenterar och det uppstår en diskussion eller två. Även de två handledarna deltar. De är för övrigt två paranta finska pumor och de är så där lagom mycket ’din polare’ och ändå tillräckligt auktoritära. De är mycket bra och väldigt kunniga på det viktiga jobb de utför.

Sedan är det dags för lunch och den tillagar vi tillsammans i ett stort, luftigt kök. Vi samtalar lite ’avslappnat’ och ’ledigt’ om saker och ting och även det hör till ’terapin’.

Efter lunch är det dags för någon annan att presentera sin väl utförda hemläxa. Samma rundor som på förmiddagen.

Dagen avslutas med att vi var och en sammanfattar dagen, och berättar om vad vi lärt oss (om något – oftast väldigt mycket), samt om våra planer för kvällen.

Så ser våra dagar ut. På onsdagar har vi dock ett annat schema då vi har besök av olika personer och vi för diskussioner om olika ämnen varje vecka.
På onsdagar har vi även ’gruppmöte’ då vi går igenom veckan som gått och lite praktiska detaljer.

Utomstående kan få för sig att vi bara ”sitter och dricker kaffe hela dagarna” men så är det inte. Hela programmet är väldigt intensivt och psykiskt påfrestande. Det kommer för jämnan tårar och det kommer stora skratt. Ibland konflikter som reds ut grundligt. Och som sagt alla dessa processer som sätts igång i hjärnan – de håller igång i stort sett dygnet runt. Jag analyserar och funderar mest hela min vakna tid.

Jag har tre månader kvar i detta program och jag är oerhört tacksam över att jag får vara med om detta. Jag ser enorma framsteg hos både mig själv och mina ’medpatienter’. Jag till och med avslutade mitt destruktiva parförhållande. Just på grund av ovan nämnda starka medberoende.

Bara en sån sak!

kim m. da costa
God natt.
Gilla, dela och följ, för tusan!

Jag är en inspirationskälla

På morgonbussen satt jag bakom en mycket attraktiv ung man. Han var liksom ’perfekt’. Så upptäckte jag att han hade ett långt hårstrå på örat. Mina fingrar ville dit. Det blev en jobbig bussresa. 
#OCD

Förra veckan inspirerade jag som sagt mina ’medpatienter’ i gruppterapin till att resa till Israel och idag har jag inspirerat igen. Idag valde 85% vegetarisk lunch (vi lagar vår egen mat).
Jag har inte predikat (ogillar alla former av predikande) och jag har inte påtalat hur djurbarnen gråter efter sina mödrar när de skiljs åt inför slakt. Eller att köttINDUSTRIN är vidrig. Gruppmedlemmarna har helt enkelt bara noterat att min mat alltid är godare, nyttigare och fräschare.

Jag tog ett leende för säkerhets skull. För en regnig dag, så att säga.
Gilla, dela och följ, för tusan!