En blick med obeskrivlig värme

Ännu en dag läggs till handlingarna.
Igår hade vi kort dag på öppenvården och jag trodde att jag skulle komma hem väldigt tidigt och få vissa saker gjorda, men först gick vi och åt lunch (ljuvligt var det!) och därefter gick vi till ett ställe (som lite grann hänger ihop med öppenvården) och hinkade kaffe. Sedan glömde jag av någon anledning att hoppa av bussen där jag skulle byta, så jag kom hem senare än planerat. Och väl på plats så hade Fotbollsspelaren – som jag lärde känna på behandlingshemmet – flyttat in, så jag satt och snicksnackade med honom väldigt länge.

Nu en kommentar efter ännu ett terrordåd:
Dagens barn har nog svårt att förstå att när farbror var ung så kunde han gå på julmarknad utan att vara rädd för att nån galen islamist skulle dyka upp och börja skjuta ihjäl folk till höger och vänster.
Det var tider det. Ja, vad hände? Jo, de styrande bestämde sig för att allting var för tryggt och tråkigt, så de började importera problem. 
Nu får vi alla skörda frukterna. Grattis. Bra jobbat.

Till någonting helt annat nu. Att jag har börjat lyssna på musik igen betyder att jag mår bättre. Om man kollar lyssningshistoriken på Last-fm så ser man ju att det har gått ganska stabilt nedåt.
Jag får inte ut någonting av musik när jag är deppig. Eller så börjar jag lyssna på deppmusik och blir ännu deppigare.
Nu har jag till och med börjat spela pop i lurarna när jag är ute på vift – någonting som jag alltid, alltid gjorde förut men som jag inte har roat mig med på ett bra tag.
Idag sa en ny kvinna på öppenvården exakt samma sak gällande musiklyssnande och depressioner.

Det står ett namn, ”kärlek” och ”du är viktig” på arabiska. (Hoppas jag!)

Idag hade vi julfest. Det var gröt och purfinska jultårtor och skinka och stark Åbo-senap och det var julmusik och obligatoriskt pyssel.
Jag gjorde årets enda julkort och det var ju lite läckert att en JUDE satt och skapade ett JULkort åt en MUSLIM.

Jag och Blake åkte till Sockenbacka då jag skulle hämta några grejer i förrådet hos före detta grannen och när vi stod ute på gatan och bolmade så kom nämnda muslim gående. Han var så vacker i sina nya kläder. Och hans ögon! Hans blick! Han ser på mig med en sådan obeskrivlig värme. (Han tyckte om kortet.)

I kväll har jag premiärtvättat här där jag bor, samt snackat med en av dem jag bor med: finlandssvensken. Han är mycket trevlig och kommer från Åbo skärgård och han talar en så oerhört vacker svenska. Som språknazist bara sluter jag ögonen och njuter när han talar.

Apropå njutning. Idag upptäckte jag att vi har en massagestol på öppenvården. Jag blev riktigt rejält genomknådad av den och kände mig alldeles mör (men mycket levande) efteråt. Ska hoppa upp i sadeln i morgon också.

Jag satt och klottrade och det blev en logga. 🙂
Gilla, dela, följ gärna!

Nostalgisk, gammal och jag har ont lite överallt

Den här veckan har jag finskspråkig vecka på Facebook. Det är lite skrämmande eftersom mitt språkbruk inte är det bästa. Jag vet inte riktigt var gränserna går och vissa ord och uttryck kan låta så vansinnigt vulgära på finska.
Det är dock ganska roligt att skriva på detta språk som ju rent tekniskt är mitt modersmål, om dock ändå inte mitt förstaspråk.

På öppenvården gick det fint idag. Det är emellanåt en smula ångestframkallande att gräva runt i hjärnan när vi sitter i våra diskussionsgrupper. Vid ett par tillfällen fick jag extremt stark ångest. Magmusklerna började dra ihop sig och jag fick svårt att andas. På behandlingshemmet lärde jag mig dock att någorlunda hantera dessa attacker, tack och pris.

Tre dagar i veckan lagar vi mat och jag har nu avancerat från att vara riskokare till grönsakshackare till huvudkock! Och jag fick mycket beröm för min kokkonst. Jo tack, jag vet att jag är duktig i köket (och i sängkammaren).

Fint att komma hem. Bussförbindelserna är toppen och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att bo i Västra Baggböle även i framtiden.
Blake hade betett sig väl medan jag var borta. Inga kisserier någonstans och han såg pömsig och extra söt ut när han tog emot mig vid dörren. 

I natt kröp Blake upp och lade sitt lilla huvud på min arm. Han andades varm luft på min hud och det var så myspysigt.

Jag är vid gott mod men jag känner mig sjuk. Lite influensakänningar och ont i huvudet och jag är yr och jag mår illa.
Så nu ska jag knyta mig. Jag går igenom mina 42 124 foton i min dator och blir nostalgisk och lite låg till råga på allt. Allting hänger ihop här i livet. Alla möten med andra människor har lett till en sak som sedan har lett till en annan. 
Det är skönt att så här på ålderns höst göra en gedigen sammanfattning om hur livet blev.

Allting hänger ihop. Hade jag inte träffat vännerna I, E och R så hade jag inte besökt Israel just den gången hösten 2008 och där träffat flamman Y och hade jag inte träffat Y så hade jag inte träffat min vän J och hade J inte flyttat från Israel till Tyskland så hade jag aldrig besökt Berlin. Och hade jag inte besökt Berlin så hade jag aldrig träffat min då blivande make E. Och hade han inte åkt till Barcelona och varit otrogen med en äcklig kanadensare så hade jag aldrig skilt mig. Och hade jag aldrig skilt mig så hade jag inte flyttat till Finland. Hade jag inte flyttat till Väverivägen i Helsingfors så hade jag inte blivit kär i min granne Ryssen och hade han inte betett sig som ett svin så hade jag inte gått på nattklubb. Och hade jag inte gjort det så hade jag inte träffat Psykopaten. Och hade jag inte bett min nya granne Muslimen att följa med mig när jag skulle köra Psykopatens grejer till dennes tillfälliga hem efter att jag kastat ut honom (p.g.a. psykopat) och bett Muslimen att låtsas vara min pojkvän så att Psykopaten skulle bli svartsjuk så hade jag aldrig blivit kär i Muslimen och då hade jag ju aldrig kallat honom Mitt Livs Kärlek. *puh*
Vad kommer att hända härnäst?

Gilla, dela, följ gärna!

Nytt jobb (typ) och dagen i bilder

Här kommer min fredag i bilder.
Klockan ringde klockan 06:30 och så här blev dagen:

skifteslagsvägen
Väntar på bussen. Ett litet men mycket hemtrevligt snötäcke på marken.
Framme! Och utan bussdrama idag.
social- och hälsovårdsverkets verksamhetsställe
Social- och hälsovårdsverkets verksamhetsställe, hejsan.
Öppen rehabilitering.
På eftermiddagen körde vi ett slags avslappningsövningar. Lite ”mindfulness”, skulle jag tro att det kan kallas.
kim erik eliakim milrell da costa
Väntar på bussen för att gå på anställningsintervju. Har på mig min nya halsduk. Tack mor!
Succé! Ett vikariat – vid behov – på Folkhälsan.
baggböle apotek
Hämtade ut en ny förpackning antidepressiva. De som faktiskt fungerar och som har givit mig ny livslust.
Fredagschoklad. Hann så klart inte hela vägen hem innan jag började glufsa, medan snön yrde romantiskt omkring mig.

Det gick fint på öppenvården idag också. Vi pratade om självständighetsdagsfirandet och om den kommande helgen. Lunchen lagade vi tillsammans och jag avancerade från riskokare till grönsakshackare. 
Avslappningsövningar på eftermiddagen – jag antar att det kallas ”mindfulness”. Det var skönt men jag var lite okoncentrerad.
Innan vi avrundade dagen fick vi en läxa som vi ska göra under helgen. Ett gäng frågor att besvara efter att ha funderat och vridit och vänt på saker i huvudet.
Apropå det här med att det plötsligt finns fler som heter som jag i min vardag (en hemma och en på öppenvården) så fick jag idag för första gången bli omdöpt. Jag går numera under namnet Kim2.

Jag var på anställningsintervju och blev erbjuden att bli vikarie vid behov, vilket jag tackade ja till. Men det får bli efter öppenvården.

Åkte hem med två helt nya bussar och se – det gick ju utan några som helst problem. Huxflux var jag på hemgatan men det tog ett tag innan jag insåg det då jag kom från ett för mig tidigare okänt håll.
Det skulle nog kunna bli en riktig baggbölebo av mig!
Blake hade skött sig hemma. Inga kisserier någonstans – han har verkligen mognat under den senaste tiden.

Klockan är 17:35 och jag lyssnar på mina politiska poddar. Det kommer nog inte att hända så mycket mer än så här idag, tror jag.
Slappa och slöa och lägga mig i tid, ty i morgon ska jag göra någonting väldigt roligt…

Gilla, dela, följ gärna!

Öppenvård, bussar och ännu en Kim

När man flyttar och inte har alla sina ägodelar på ett och samma ställe så inser man efter ett tag hur mycket onödiga prylar man har.
Nu har jag flyttat väldigt många gånger under de senaste tre åren (inklusive en utlandsflytt) och har i och med dessa flyttar gjort mig av med väldigt mycket. När jag lämnade Stockholm så gjorde jag det med en skåpbil, så jag hade gjort mig av med en massa möbler, böcker, kläder, köksprylar och så vidare, men ändå har jag fortfarande mycket som jag egentligen inte behöver. Och som jag inte saknar.

israeli stones
Israeliska stenar.

Vad jag behöver är dator, telefon, kläder, böcker, musik, badrumsartiklar, hundgrejer. Och så en del saker med affektionsvärde. Som mina israeliska stenar, nu placerade bredvid min säng.

Från Facebook:

Premiärdag här på öppenvården.
Jag skrev i förrgår att jag för första gången någonsin träffade en annan Kim. Och tänk att det gjorde jag idag också. En helt reko och hyvens Kim. Ingen finsk ’Kimi’. Var ska detta sluta? Har mitt namn blivit vanligt i Finland?

Det går bra här. Jag hann i tid även om bussen kröp fram p.g.a. morgonrusning och vägarbeten.
Har just en kort paus mitt i en diskussionsgrupp. Vi lagade mat tidigare. Jag var riskokare. ”Jag är toppen i köket men riset misslyckas alltid.” Idag blev det helt okej. Kände att det var en ytterst viktig uppgift.


Jo, det här var ju en ’bussig’ dag. Ni som har hängt med i några år minns kanske (men förmodligen inte eftersom ni har varsitt eget liv) att jag alltid har lidit av svår bussfobi. Under mina 21 år i Stockholm åkte jag buss kanske fem gånger. Annars uteslutande tunnelbana. Tycker att det är läskigt och man vet inte vilken rutt bussen åker (den kan plötsligt avvika!) och i alla bussar står inte nästa hållplats på skylten där framme och om det är mörkt ute så får man chansa.
Hit där jag bor nu går inte metron så jag tar den skrämmande bussen.
Resan i morse gick bra även om jag hamnade lite vilse i samband med ett bussbyte.

På hemvägen var jag först tvungen att ta bussen till Järnvägstorget pga ett ärende. Inga problem eftersom de flesta bussar passerar Kampen och därifrån promenerar man lätt.

Sedan letade jag efter rätt busshållplats för buss nr 67. Hittade till slut och det kom en 67:a precis. Hoppade på.
Insåg sen att jag åkte med buss 67U (vad det nu betyder) som åkte åt samma håll med enligt en annan rutt. Åkte då ända till ändhållplatsen Torparbacken. För mig en helt okänd plats. Hittade turligt nog snabbt buss 67 utan U som gick åt andra hållet. Hoppade på. Passerade bland annat en hållplats som hette Sexmansvägen. Det lät ju lite sensuellt!

Det tog inte många minuter innan vi var i Västra Baggböle men det var mörkt och jag har bott här i blott två dygn och aldrig åkt buss hit så nervositeten var stor. Någon plingade och jag klev av på rätt hållplats! 🙋🏻‍♂️ Men promenerade åt fel håll på väg hem.

Kom hem till slut med andan i halsen. Nu dricker jag kaffe i vardagsrummet, med Blake i famnen, med två av de boende. Markus talar finska med mig och Janne talar svenska. Språk är – som ni vet – viktiga grejer!

Öppenvården gick bra och vi avslutade dagen med tårta till Finlands ära med anledning av självständighetsdagen i morgon.


Ska snart sova. Klockan var lång och intensiv och full av spänning för en ringrostig man. Det kändes väldigt skönt att få känna sig ’normal’ för första gången på länge; att åka buss till jobb eller skola eller i det här fallet öppenvård klockan 08 och sedan komma hem 16:30.
Mycket skönt.

Gilla, dela, följ gärna!

Nyinstallerad i Västra Baggböle

Nu är jag tillbaka i Helsingfors. Jag klev upp på behandlingshemmet redan klockan 05 och efter morgonmediciner och frukost närvarade jag vid avdelningens morgonmöte för sista gången. Jag tackade så hjärtligt för mig och för all hjälp som jag har fått av såväl personalen som av medpatienterna. Jag fick höra att det var roligt att se mig komma på fötter och må bättre. Jag är för evigt tacksam över att jag fick chansen att få vård på detta fantastiska behandlingshem. Personalen är toppen och medpatienterna var mycket trevliga och öppna och avslappnade.
Därefter städade jag klart mitt rum och packade ihop resten av mina prylar.

Ett gulligt kort.

Jag fick ett hemmagjort (’hemlagat’ på finlandssvenska) kort av en kvinna som jag bott ihop med. Det symboliserar följande: man drar i ett snöre och hur tungt det än känns så när man drar i rätt snöre så öppnas ”skatten” och en massa glitter trillar över en. Ungefär så.
Det var väl gulligt!

Mor och far kom och hämtade mig och Blake och vi körde till Helsingfors och till nya hemmet i Västra Baggböle. Här sitter jag nu på kammaren och skriver. Jag bor alltså på ett liknande ställe som behandlingshemmet. Här bor jag och får fortsättningsvård – öppenvård – fem dagar i veckan; terapi och diskussionsgrupper osv. Alltså som på det omtalade ’hemmet’. Även här på hemmaplan har vi möten varje vecka.

Denna stadsdel är helt ny för mig men jag har hunnit se en massa fina hus. Gamla och nya. Det ser väldigt gemytligt ut.

I vårt nya sovrum. Det är ”ljust och fräscht”.

Har träffat tre av de andra boende. Jag är ju urusel på att komma ihåg namn eftersom jag blir så spänd att jag koncentrerar mig uteslutande på att göra ett gott intryck. Men! Nu hände det för första gången i mitt överraskande långa liv att när en person sträckte fram handen och hälsade så presenterade han sig som Kim. Det har verkligen aldrig någonsin hänt tidigare att jag har träffat någon som också heter Kim.
Och han hette verkligen Kim – inte den finska motsvarigheten Kimi.
Så hans namn bör jag ju komma ihåg…

Västra Baggböle. Bild från Wikipedia.

Vad vet vi om Baggböle?
Baggböle är en stadsdel i Helsingfors. Stadsdelen delas in i Västra Baggböle och Östra Baggböle.

Baggböles historia har varit omvälvande: från en fattig stadsdel till ett medelklassområde. (…)
Ända till 1800-talet var området den svenskspråkiga byn Baggböle i Helsinge socken med fyra hus: Erikas, Murmästars, Lantmästars och Prästbacka med cirka 40 invånare. Den första finskspråkiga invånaren flyttade till Baggböle år 1902 och år 1920 var Baggböle en av de få byar i Helsinge som hade en finskspråkig majoritet, då med 1 300 invånare. Baggböle inkorporerades med Helsingfors år 1946.

Här kommer vi nog att trivas.
(Och då menar jag ’nog’ på finlandssvenska. Det vill säga snarare ’säkerligen’ än ’nog’ på rikssvenska.)

Gilla, dela, följ gärna!