Rehabilitering – dag 38 (en framgångsrik dag)

Dagen gick som i ett huj. Upp klockan 06:03. Gick för att hämta ut min morgonmedicin. Kön var så lång att jag inte hann äta frukost, ty klockan 08:00 avgick bilen från behandlingshemmet in mot stan.
Klev av vid Haartmanska sjukhuset och tog bussen till Elielplatsen. Gick till posten och hämtade ut en stor hög med post som kommit till min poste restante-adress. (Ångestframkallande, så klart.)
Tog bussen till Mechelingatan och gick och fikade på ett ställe innan jag gick vidare för en intervju på inrättningen där jag nästa vecka kommer att påbörja min fortsättningsvård (ännu mer terapi och diskussionsgrupper).

broholmsvägen
Kaffe i solen på Broholmsvägen.

Därefter bussen tillbaka till Kampen och metron till Hagnäs. Bilen tillbaka till behandlingshemmet.

Snabbt ut med Blake och därefter var det dags för sista mötet med depressionsgruppen. Den har varit sisådär givande.

Missade de flesta programpunkterna på dagens schema i och med att jag var i stan, men dagen avslutade jag med ett möte med NA (Anonyma narkomaner) (jag har som sagt inga drogproblem, men jag tycker om att gå dit).

Är inte fysiskt trött just nu, men psykiskt slut. Så nu ska jag försöka sova snart. Och klockan är bara 20:20.


Några rader från Facebook:

Min lille Blake och min nuvarande lägenhetskompis Scotts lille Emmet sprang och jagade varandra ute i snön. I tio minuter sprang de i rasande fart med fladdrande tungor. Väldigt sött.

Idag på Järnvägstorget hörde jag plötsligt någon ropa mitt namn (eller ’Kimi’ dårå) och det visade sig vara en före detta medpatient som blev ’utvisad’ pga missbruk.
Nu gick han runt på stationen och sålde piller. ”Jag tar inget själv men jag måste ju försörja mig”, sa han. Tragiskt.
Synd på så rara ärtor.

För länge sen skrev jag att nån noterade att jag säger ”hej” på svenska istället för ”hei” på finska. ”En finlandssvensk går upp i slutet på ordet ”hej”, medan en finskspråkig säger ”hei” mera monotont. ”Hej” sägs också lite piggare.” Det stämmer, men jag vill inflika att bokstaven J är förvånansvärt tydlig i (åtminstone mitt) ”hej”. J och I är trots allt olika bokstäver. –> Läs här.

Idag var jag på sista depressionslektionen och nu ska jag på sista NA-mötet.

Förresten. Jag skrev ju att jag ”kom ut” för ett tag sedan, och att alla betedde sig som vanligt efteråt. En (trevlig) rättelse: de som jag inte snackat med så jättemycket har efter det tagit mer kontakt. Och satt sig hos mig i matsalen och såna där ”naturliga” saker. Jag misstänker att de tänkte att ”vad är det där för filur egentligen?” och nu är de lättade då de har kunnat placera mig i ett fack.
Bara en teori.


Klart att den snyggaste bruden på NA-mötet bad om mitt nummer när hon hörde att jag snart ska checka ut. (Ett riktigt bombnedslag. En purfinsk blond böna.)
Har sagt det förr men jag säger det igen: fjollor har alltid de snyggaste tjejkompisarna.
Det är orättvist, jag vet. Men så är det.
Sorry, alla brunstiga heterograbbar.


Jag har fått i läxa att under en veckas tid anteckna hur jag mår morgon, dag och kväll, på en skala från 1 till 9, där 9 betyder toppenbra.

Dagens mående:
Morgon: 7
Dag: 7
Kväll: 7

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 31 (att ”gilla olika” på riktigt)

Har haft en rätt bra och produktiv dag. Många grupper och möten och hjärnan är lite mos så här dags.
Morgonmötet med avdelningen gick fint. Mer om det längre ner, i stycket kopierat från Facebook.
Sedan var det dags för psykologigruppen. Det var bara jag och två (före detta?) narkomaner. I denna grupp har vi inget ”schema” utan vi diskuterar vad som nu råkar falla oss in. Det blev en helt givande diskussion om livet och olika missbruk och om vad som är bäst med den behandlingsform som vi nu får ta del av. Vi var alla överens om att det är väldigt bra och viktigt att vårt behandlingshem ligger så pass långt från huvudstadens stress och press och sus och dus samt farliga frestelser. Att komma iväg och att vara i en helt egen bubbla här ute på vischan underlättar betydligt.
Dessvärre talas det om att verksamheten ska flytta in till Helsingfors. Jag hoppas för de kommande patienterna att så inte blir fallet.
Jag är i och för sig ingen naturmänniska men miljöerna här är väldigt lugnande och tystnaden – och stjärnhimlen! – är oslagbar.

Igår förresten så följde jag med på ett studiebesök inne i stan. Vi var på ett ställe och satt och diskuterade (vad annars) och även det var givande. Ska besöka detta ställe fler gånger när jag är tillbaka i det civila.
Som vanligt fick jag lite ångest när vi kom körande ner till stan och på Hoplaksvägen svängde vi till höger och hade vi svängt till vänster och kört 400 meter så hade vi varit ”hemma”. Det är alltid lite omtumlande. Jag har bra och dåliga minnen därifrån.

I eftermiddags var det även dags för depressionsgruppen. Vi pratade om hur vi kan vara modigare med att dela med oss av våra åsikter för folk och det har ju jag inga problem med… Med motiveringen: ”Jag har väldigt starka åsikter om vissa saker och då kan jag även presentera fakta och jag kan motivera varför jag tycker som jag tycker”.
En ung man berättade att han ofta börjar bråka med en vän då de tycker olika och jag sa att det där är ju bullshit. Man måste ju kunna prata om saker och acceptera att man inte är av samma åsikt. Tog upp en vän till mig som exempel. Vi har helt olika politiska åsikter men vi har lagt de diskussionerna bakom oss eftersom vi inte kommer att komma överens om någonting. Nu koncentrerar vi oss på andra saker när vi pratar eller umgås. ETT TIPS BARA, I ALL VÄLMENING!
En åsikt gör inte en hel person!
Var inte en sån där patetisk, hycklande och ”god” människa som springer runt och säger sig ”gilla olika” fastän han/hon i själva verket bara gillar såna som tycker som en själv. Livet blir så oerhört fattigt om man bara umgås med likasinnade.

För mina finskspråkiga läsare: lite klotter från depressionsgruppen.

Dagen och kvällen avslutade jag med ett möte med Anonyma narkomaner. Vi var förvånansvärt få på plats och jag delade med mig av tankar och känslor. Jag har blivit väldigt bra på det. Jag sa bland annat att jag under min behandling har accepterat min problematik och att jag har insett att nämnda problematik inte gör mig till en dålig människa. Den är inte hela min personlighet. (Jag har en fantastisk personlighet. Jag lovar!)

Några fräsiga gamla foton, bara för att lätta upp stämningen lite!

vilda frisyrer

Avslutningsvis några rader från Facebook:

Jag har insett att jag är en ”mönsterelev”. Personalen ba’ älskar mig. Om detta ställe behöver en ’poster boy’ nån gång så kommer de att ge mig uppdraget.
Det blir så påtagligt att jag tar allting seriöst. Och att jag hugger in ordentligt i alla diskussionsgrupper etc. Inte bara spiller tid.
Och att jag går även på alla valfria möten och grupper.

Vissa sitter med luvan uppdragen och med noppiga mysbyxor med lite kladdiga fläckar och inte minst: de mumlar när de talar. Gärna med ena handen framför munnen.
Idag sa en ur personalen: ”Jaha, Kimi, ska du börja då, med din klara, starka stämma?”
Så då började jag tänka på saken. Om allt mumlande. Plötsligt är det den tidigare så introverta och människorädda Kimman som är den som talar med ”klar och stark” röst.

Far lärde mig att alltid vara ”reipas” (hittar ingen svensk motsvarighet, men kanske lite ’hurtig’).

Sedan är jag alltid i tid. Jag förstår inte hur folk inte kan gå från rummet fem minuter tidigare så att de hinner fram i tid. Hur svårt kan det vara? Och när det varje vecka är samma tugg: ”Kan ni vänligen komma i tid?”
Nu har dörrarna börjat stängas på klockslaget och de som inte är på plats släpps helt enkelt inte in. Bra!
(Det är alltid de klagande luvtröjemänniskorna som är sena, så klart. Har svårt för denna människotyp. Som sagt: Helsingfors stad betalar (via skatten) enorma belopp för att vi ska få superb vård. Var då lite tacksam och ödmjuk och ta det seriöst!)

Dagen rullar på. Morgonmöte och psykologigrupp avbockade. Härnäst lunch, depressionsgrupp och NA-möte.

Känner mig kräkframkallande PRÄKTIG. Snart börjar det väl att slå över och spåra ur…

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 24 (locka till dig bra folk)

Som synes på fotot så känner jag att jag har fått tillbaka ett visst ’glow’ under tiden här på behandlingshemmet.
Det går inte riktigt i ord att förklara vilken enorm skillnad jag känner i mitt mående nu, jämfört med för några veckor sedan.
Jag känner mig som en ’normal’ människa och jag har ett stabilt humör och en nyfunnen livsglädje. Tänk alla dessa år då jag vandrade i dimman och in och ut ur depressioner. Nu har jag kommit tillbaka. Jag alltså. Mitt verkliga jag.


Vissa lever inte som de lär.
Först var det ”lärarinnan” för hälsa och kost som är så bestämd och ordentlig (och skrämmande). Hon tog för sig av frukosten med händerna. Grävde bland korv och ost utan gaffel. Usch.
Sen var det sjuksköterskan som plötsligt tände en cigg. Hoppsan.

Nyss hade vi ”musik och känslor”-grupp. Vi fick spela upp låtar och alla fick sedan berätta vilka känslor som väcktes.
Ja, jag spelade så klart ”Det börjar verka kärlek banne mej” och Dana Internationals ”Love Boy”. Deltagarna kände ”glädje” och ”karneval” och ”midsommar” osv. Själva spelade de melankoliska finska låtar så mina upplyftande val var populära. De kände dock inte igen hebreiskan, utan trodde att Dana sjöng på svenska!
Det blev så klart lite snack om Israel och någon hade varit där och längtade tillbaka. Där ser man.
Jag berättade om min tatuering (achshav ba toro shel ha-rega ha-tov) (ung. nu är det dags för de goda tiderna) och det fick bli dagens motto.

Sprang på en kvinna ur personalen och hon frågade hur det kommer sig att jag är på så gott humör numera. Berättade om den fungerande medicineringen och all terapi och att jag känner mig glad, hoppful och på ett stabilt humör. Hon var mycket nöjd, glad och sken som en sol.


Tillbaka från depressionsgruppen. ”Lärarinnan” höll med mig om mitt eviga mantra. De flesta här går omkring i myspysbyxor och noppiga tröjor. Och sandaler. Det gör inte jag! Ser man inbjudande ut så lockar man till sig positiva människor. Annars blir det bara ett deprimerande grunge-möte av det hela.

klä upp dig

Kvällen avslutades med ett möte med NA – Anonyma narkomaner.
Jag var väldigt frispråkig eftersom alla andra var det också, och jag kände mig trygg. Berättade om sånt som ingen annan känner till. Mina mörkaste hemligheter och mina pinsammaste, mest skämmiga ögonblick. Nu känner elva personer till dessa skandaler.

Och ni heterosexuella vet nog inte hur det känns med detta ständiga komma ut-ande som sker när man är runt nya människor.
Som på mötet då jag berättade om min ex-make (=komma ut). Ingen brydde sig så klart. Dagens unga gör ju inte det. Bland annat därför ska vi sluta tvångsimportera människor från kulturer där det är regel och allmänt accepterat att vi HBT-personer ska kastas från hustak.
Vi har kommit för långt för att vrida klockan tillbaka. Det handlar – för vissa av oss – om överlevnad. Punkt slut.

Tack för en bra dag.

Gilla, dela, följ gärna!