Diplom, Molempi parempi, Flirt, Kulturministern

Nu har jag fått ett diplom igen, då ännu en etapp idag avslutades. 
Först sex veckor på rehab. 
Sedan två olika program i öppenvården. Sammanlagt sex veckor. 
Jag tar itu med mina demoner och försöker få min psykiska hälsa på fötter. (Inte lätt när man ser hur världen ser ut. En ny depression väntar runt varje gathörn.)
Två möten de kommande dagarna för att fundera ut vilket tåg jag ska hoppa på härnäst. Det lutar åt en ny – mycket psykologisk – etapp med slutstation någon gång närmare hösten.

Tack Helsingfors stad för hjälpen. 
Bu för alla mobbare och andra vidriga j@vla as som har förstört så mycket genom åren. F you.

Räck upp handen om du är en överlevare. 🙋🏻‍♂️

västra psykiatri- och missbrukarcentralen helsingfors stad
Västra psykiatri- och missbrukarcentralen, Helsingfors stad

Fick fin post idag. 
Det pågår en kampanj för att uppmärksamma republikens tvåspråkighet och jag deltar så klart. Eftersom jag är som jag är. 
Väldigt fräsig slogan på finska: MOLEMPI PAREMPI (båda två bättre). Känns bra i käften: må-lemm-pi-pa-remm-pi.

Ett språk är som sagt en helt egen värld, så molempi parempi.

tala gärna svenska med mig
Tala gärna svenska med mig

Alltså. Jag är så flirtig. Det är en del av min fantastiska personlighet. 
Jag var på FPA (ung. Försäkringskassan) i blatteghettot Östra Centrum. Först betjänad av en arg rultig kärring i obligatorisk aggressiv kort frisyr. 
Sedan dök en två meter lång ungtupp vid namn Constantin upp eftersom kärringen inte förstod mina viktiga papper på det fantastiska svenska språket. Därför hade jag ju bokat ett möte på republikens andra nationalspråk till att börja med. 
Constantin hjälpte mig och han taalade såå vackär finlandssvenska och jag flirtade som ett våp. Tihii hit och tihii dit. Jag kan inte tygla mig när jag har ståtliga karlar omkring mig. #jättebög
Jag beter mig hjälplöst och då vill de hjälpa mig, styra upp och ordna saker. De tror att de har kontrollen men i själva verket är det ju jag som manipulerar efter egen agenda. Win-win. 

Den där kärringen mjuknade förresten en smula när jag drog känslokortet och blev känslosam. Rekommenderas vid myndighetskontakter. Bli inte arg. Bli känslosam! 

Fiskehamnen.

Och så några rader om Sveriges nya kulturminister:

Okej, tala mindre om er (tack och lov inte min) kulturministers fula frilla och tala mer om hennes gullande med islamister. 
Enligt hennes älskade islamist är hon en ägodel som, liksom hans tre övriga fruar, ska lyda sin make och göra som hon blir tillsagd. 
(Själv ska jag ju mördas.)

Islamisten ”begick misstag” enligt hennes reviderade historiebeskrivning, men är ”en del av vår historia”. Han ska därför tackas för att han åtminstone var grön.
Varför inte hylla några avdankade nazister också, som ”begick misstag” men ju är ”en del av vår historia”?
De tänkte säkert också på miljön. Och självaste Hitler var väl vegetarian och på så sätt en fin karl?

När ska dessa vänsterextremister förstå att islamism och kommunism är samma eländiga människofientliga totalitära skit som nazism?

Om detta ska ni tala. Inte om hennes extremt fula loppbo till frisyr.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 8 (psykiskt utmattad)

Äntligen måndag och ”vardag” här på behandlingshemmet. Efter frukosten hade vi som vanligt ett morgonmöte där vi alla talade i tur och ordning om vårt mående. Jag sa att jag inte minns när jag senast sov så här gott så många nätter på raken. ”Det måste bero på att jag känner mig trygg här. Och att alla problem som jag har får vänta, ty nu måste jag bry mig om mig själv.”

Därefter ännu ett (mindre) möte. Ska inte gå in på det nu, men det var mycket inspirerande. Bland annat sades det att 80% av den vård vi får här får vi av interaktionen med de andra ’intagna’, och det stämmer verkligen. Det är som sagt väldigt givande att ta del av andras livshistorier, tolkningar, problem och problemlösningar.

kocken kimJag påbörjade mitt jobb för den här veckan: i köket. Stod och diskade. Eller snarare tog emot den rena disken som min nya vän Ynglingen hade diskat. Vi har en rätt härlig jargong och vi kommer så väl överens, trots att jag är 20 år äldre än pojkspolingen. Vi skrattade åt att det känns som att vi befinner oss på en internatskola, eller ännu mer som att vi är med i Big Brother.

”Det finns ju kameror överallt också.”
”Ja, och vi får olika uppgifter att utföra.”
”Och så ligger vi mycket i soffan och dricker kaffe och skvallrar.”
”Mmm. Och varje vecka är det nån som åker ut.”
”Eller någon som bara sticker.”
”Och så är vi alla mer eller mindre psykiskt störda.”
”Ha ha ha!”

Det var väldigt skönt att arbeta i köket. Jag skojar inte. Jag gjorde nåt och jag behövde inte använda hjärnan. Den fick vila ett tag. Så underbart!

Men dagens höjdpunkt var mitt besök hos psykologen. Jag satt i en timme och pratade om mig själv och det var ju härligt. Hon och läkaren hade redan innan detta möte, då de gått igenom mitt ”fall” och mina ”mentala tester”, kommit fram till det som jag har vetat sedan jag som ett mobbat litet bögbarn lärde mig att tänka själv: Jag är kroniskt deprimerad. Jag har gått in och ut ur depressioner sedan jag var runt elva år gammal (finns dokumenterat i mina dagböcker – ett skrivande som jag har hållit på med ända sedan jag var i just den åldern).

Vi pratade mycket om mitt dåliga självförtroende (nåt som kanske inte alltid syns utåt, utan man kan istället verka dryg eller kaxig) och om hur jag under en lång tid har lagt på hyllan sådant som alltid gjort mig lycklig: musik och skrivande och läsande. Det är ju jag i ett nötskal, trots allt.
Jag sa att just i lördags så gjorde jag nåt som jag inte gjort på länge (eftersom jag, när jag mår dåligt, inte gör sånt som gör mig glad eftersom det då inte ger mig någonting): jag satte mig på mitt rum och lyssnade på musik. Alltså verkligen _lyssnade_. Inget bakgrundsbrus alltså, utan rent lyssnande. Gärna med låttexterna framför mig (och som karaokekung så tar jag så klart ton hela tiden också). Detta gjorde jag förr i tiden mest varje dag men jag har som sagt plågats av mina demoner, men de har börjat tystna nu och den verkliga Kim är på väg tillbaka.

Sedan imponerades psykologen av hur mycket jag har skrivit i mina dagar.
”Det är ju helt klart du, Kim”, sa hon. ”Du måste ta upp skrivandet igen.”
”Det har jag gjort sedan jag kom hit”, svarade jag. ”Till och med min dagliga blogg är uppe igen.”
”Bra. Jag råder dig att uttrycka dig mer än du redan gör. I tal såväl som i skrift.”

(Detta råd kommer att ogillas av ”Mannen” som redan nu tycker att jag talar för mycket. Han som kallar mig ”Newspaper”, ni vet. Sorry, darling.)

Sedan såna där saker som att jag lägger för mycket skuld på mig själv. Ja, jag har fattat fel beslut flera gånger i livet och vissa saker har slutat i katastrof, men kanske fanns det just där och då inget bättre alternativ? Kanske valde jag rätt men fel? Jag valde så att säga rätt fel istället för fel rätt.
”Du måste ändå sluta att skylla på dig själv, Kim. Jag är helt säker på att det har funnits saker och händelser som du inte själv har kunnat påverka. Acceptera det och se framåt.”

Nu när jag skriver detta så låter det så futtigt men det är svårt att återge allt som sades, men tro mig: denna session gjorde mig gott och jag var helt mentalt utmattad efteråt. Psykologen och jag ska träffas igen om en vecka. Ser fram emot det.

En rolig anekdot. Här på behandlingshemmet finns bara finsktalande finländare, en eller två ryssar och så jag. Purfinnarna talar mycket slang och ibland hänger jag inte med, men jag har lärt mig exempelvis att ”skulaa” betyder ”fungera” (rätta mig om jag har missuppfattat) och ”hiffaa” betyder ”haja”.
Sedan till den roliga anekdoten. Det finns ju människor här med drogproblem och de talar om sitt knark med en massa konstiga ord och uttryck som jag inte förstår mig på eftersom jag inte är knarkare.
Så var det en vacker kvinna som berättade om att hon lagt ner en massa pengar på ”hästen”, och jag satt tyst och lyssnade och undrade vad det var för drog hon talade om. Ett kodord så att säga. Nåt hemligt ord som de använder på gatan. *spännande*
”Ja, alltså, under elva år har jag lagt ner 100 000 € på hästen.”
Hon berättade vidare om hur mycket hon slösat och jag gick i mitt huvud igenom alla typer av droger som jag känner till men inget ord lät som ”hästen”. Inte när jag översatte dem till finska heller.
Sedan framgick det till slut att det var hennes dotter som red och att hon som mamma faktiskt hade lagt ner 100 000 € på en häst-häst och flickans hästintresse.
Jag var tacksam över att jag inte hunnit fråga vad det var för drog hon jollrade om…

Så nej, hon var inte narkoman. Bara en vanlig alkoholist.

På kvällsmötet, där tidigare ’intagna’ ibland dyker upp, var det en ung man som talade och svor så passionerat om sin ångest att jag blev djupt berörd och jag började nästan gråta. Jag verkligen kände hans ångest.
Ville bara krama honom men jag tyglade mig.

Avslutningsvis en uppmaning:

Snälla ni läsare som är föräldrar: Vänligen se till att era barn inte mobbar andra barn. Denna mobbning sitter i hela livet. Det är ingenting man bara dammar av sig och glömmer. Denna plåga sitter i själen och under huden. Alltid. Den påverkar en människas hela framtid.
(Gäller även vuxna. Sluta mobba den där ’udda’ typen som ni skvallrar om i arbetsplatsens fikarum. Bara lägg av. Väx upp, för fan!)

Gilla, dela, följ gärna!