Fyrverkerier. President. Komplimanger. Droger. Ensamhet.

I väntan på min årskrönika kommer här några rader från Facebook.

1 januari

Blake springer in när smällarna smäller. Och det smäller som vanligt dygnet runt i flera dagar. Tycker ni vuxna människor verkligen att det är ”häftigt” med dessa vulgära fyrverkerier och – ännu värre – med alla dessa smällare? *Boom!* liksom. Verkligen jättekul! Exploderar det inte tillräckligt i alla era sinnen? I hjärtat? I hjärnan? I könsorganen? Väx upp. Och tänk på djuren, om inte annat.

1 januari

Republikens president Sauli Niinistö höll ett okej nyårstal. Här är min favoritdel. De svenska vi gillar olika-töntarna har en del att lära. (Ni vet de där som låtsas ’gilla olika’ men egentligen bara gillar såna som tycker som de själva – dvs är vänsterextremister. Samt att de anser att alla som inte tycker som de är ett ”hot mot demokratin” då de uppenbarligen inte ens vet vad ordet demokrati betyder. Tvi vale.)
Spola fram för svenskspråkiga delen.

1 januari

Samtalade i natt, medan de vulgära fyrverkerierna fyllde Helsingfors himmel, i flera timmar med en (tills då för mig okänd) 65-årig morfar som sa nåt i stil med: ”Du är en oerhört intressant person” (vilket låter mycket bättre och betydligt ’starkare’ på finska) ”och många irriterar sig förmodligen på dig medan andra blir starkt attraherade, men i vilket fall som helst så gör du intryck och man kommer ihåg dig.”

Det var väl en fin komplimang till någon som ser det som Livets Stora Skräck att vara en grå mus – en s.k. ”blyertsperson”. Nån som inte riktigt syns och som lätt går att sudda ut. En parentes. NEJ TACK. Får ångest av blotta tanken.
Mycket nöjd med kvällen. Nu plockar vi alla fram nya kalendern och fyller den med roliga och bra saker!

1 januari

Oli kyllä sellainen karaokeilta että huh-huh. Kyllä tämä vanha kääkkä jaksoi hoilata. Vähintään 11 biisiä, kun nopeasti päässäni lasken. Jengi hoilasi mukana (ja tanssivat kiihkeästi) erityisesti kun vedin ”Tule luo”, ”Evighet”, ”Sata salamaa” sekä ”Kärleken är evig”. Aika upea tunnelma kyllä.

Eräs 65-vuotias isoisä jututteli minua ja kerroin elämäni stoorin ja kun kuuli kokemuksistani hän sanoi kyllä ymmärtävänsä miksi olen masennukseni käynyt läpi. ”Juu… No mitäköhän tohonkin asiaan nyt sanoisi.” Ja sitten här sanoi yhtäkkiä: ”Sinä olet uskommattoman mielenkiinotinen yksilö.” 😮
Ja: ”Sinä varmasti ärsytät joitakin ja viehätät kovasti joitakin, mutta teet aina vaikutuksen. Sinut muistetaan.” Olipa kauniisti sanottu!
Lähdinpä neljältä kotiinpäin ja sanoin herralle: ”Sain tänään ensin päivällä viisi tuntia ryhmäterapiaa ja nyt sinun kanssa muutaman tunnin. Olipa hyvin terapeuttinen päivä. Kiitos siitä.”
Hyvin tyytyväinen tähän iltaan.

2 januari

Jag behöver sällan handla mat numera och förklaringen till det är att matbutikerna och restaurangerna här i flådiga Tölö lämnar in all överbliven mat (med utgångsdatum typ idag, dvs den är fullt ätbar i minst en vecka framåt) till en butik runt hörnet från stället som jag är på ”kurs” på här på Mechelingatan*.
De ställer ut ett par lådor på gatan varje förmiddag och jag kom just därifrån med en hel matkasse bestående av bland annat fil, bröd, en fryst pizza för en dålig dag, keso (grynost på finlandssvenska), en wrap etc.

Som vi alla vet så är det en stor synd att slänga mat, så detta är ju en god idé. Lådor finns lite överallt i stan.

*Gatan har fått sitt namn efter Leopold Mechelin (1839-1914) – en finländsk liberal politiker och professor.

2 januari

Nu verkar stormen som ”utlovades” i förrgår ”äntligen” svepa in över landet. Det är inte lika illa här på fastlandet som det är på Åland. Där råder kaos och kalabalik.
Här hemma råder en annan typ av kaos då jag flyttar. Ja, bara en trappa ner alltså, då jag får ett betydligt större rum.
Trodde aldrig att jag skulle trivas med att bo i ett kollektiv eftersom jag är en mycket privat person (förutom på sociala medier dårå) men jag trivs mycket bra. Här finns trevliga människor och på första våningen bor de allra trevligaste: herr Finlandssvensk, Fotbollsspelaren samt de två mycket artiga och mycket unga ”männen”.

På övervåningen bor ”bögen och hans bitch”. De är helt reko och hyvens men de lever i sin egen tvåsamhet och välkomnar inte riktigt utomstående. Hur man än försöker konversera så uppkommer ingen konversation från deras sida. Lite trist, men men.

Här finns _alltid_ nån att prata med, som vet vad en går igenom. Det är skönt. Denna form av boende passar mig överraskande bra och det är ju härligt att ha folk omkring mig 24/7 då min största skräck i livet är ofrivillig ensamhet.

I dagens sista diskussionsgrupp på ”kursen” talade vi om just skräck. Det var tydliga plus och minus på tavlan där vi var och en skulle fylla i vad som är bra och dåligt just nu. Och varför. Och motivera inför hela gruppen. Och jag valde just Den Ofrivilliga Ensamheten™ som det allra värsta och den största skräcken.
Man får sannerligen gräva djupt i själen på denna ”kurs” och det är nyttigt men även psykiskt utmattande.

3 januari

Nu börjar de äntligen få lite uppskattning – finländarna som hjälpte till att bygga upp den svenska välfärden som nu, tack vare inkompetenta politiker, raseras i ett rasande tempo. Vi finnungar mobbades och föraktades men numera låter det – tack och lov – annorlunda. Så kan det gå. Sevärd serie.

”Under 1950-70-talen kom hundratusentals finländare till Sverige för att arbeta och söka ett bättre liv. Det här är en serie om de som kom – hur levde de, hur gick det för dem i det nya landet?”

3 januari

God morgon från ”kursen”. Igår hade vi besök av en mycket inspirerande äldre herre (som hela tiden kallade mig ”herrasmies Kim”, ”gentlemannen Kim”) som berättade om sitt långa händelserika liv.
Bortlämnad av föräldrarna. Barnhem. Hemlöshet. Ett liv på gatan med droger.
”Så vaknade jag upp en dag, nyktrade till och jag mådde skit och hade fått alla virus som man kan tänka sig – inkl. hiv – men jag fick ordning på livet till slut och nu föreläser jag.”

Vad lär vi oss av detta?
Minst två saker:
– börja inte knarka
– sätt inte barn till den här världen om du inte kan/vill ta hand om dem och ge dem trygghet och villkorslös kärlek. Mycket simpelt egentligen.

3 januari

Kort dag på ”kursen” idag (passande då vi har en massa möten och diskussionsgrupper på hemmaplan på torsdagar) och vi talade bl.a. om det här med att ge och ta emot positiv och negativ feedback. Och just det här med att det negativa alltid tar över.

Konkrekt exempel: under skoltiden när vi redovisat någonting (oftast en bok) så skulle alla då komma med feedback. Vad var bra och vad var dåligt? (På den tiden var man inte lika försiktig så man sa ”dåligt” istället för dagens ”mindre bra”.)
Jag minns endast det dåliga: ”Kim talar för tyst och han är för blyg och bunden till manus.”
Nio år senare ville jag skrika: ”Har ni ännu inte förstått och accepterat är det är sån jag är? TYST och BLYG!” Men det vågade jag ju inte då jag var just det. (Annat är det idag…)

Sen kom jag på att jag på nyårsafton fick två komplimanger av två främlingar. Den ene sa att jag var stilig och den andre sa att jag var intelligent. Det är ju kul att höra att nån finner en fysiskt attraktiv men det är ännu roligare att höra att någon finner en intelligent. Så gammal är jag nu, att insidan är viktigare än utsidan. Fatta!

Gilla, dela, följ gärna!

Three years ago today

Idag kör vi ett inlägg på engelska.
Ett romantiskt minne.

budapestToday I will share something romantic with you, because it’s Sunday and it’s snowing for the first time this winter, and the sun is shining and it puts me into a very, very romantic mood.

I just remembered that three years ago today I did something very romantic. I had moved to Finland a few months earlier and I had gotten to know this gorgeous, highly intelligent young man from a kibbutz in Israel (we met online of course).
We decided to meet and we were very spontaneous.

”So let’s meet halfway”, we said, ”and where would that be?”
”Well, in Budapest.”
”Okey, see you in Budapest on Monday.”

jewish budapest

So we met at the airport and this bloke had rented a very romantic (needless to say) apartment for us and we spent three days in this wonderful, beautiful city.

We went to all the Jewish places, like the enormous synagogue and all the Jewish tourist spots and cafes and so on. It was oh so romantic.

One evening this dude fainted and I panicked. He had forgotten his medicin at home. You see, he was once poisoned by Hamas and if he eats spicy food his stomach cannot digest it. Of course I had taken him to an Indian restaurant that evening, not knowing about his condition.

So he woke up while I was running around panicking and he cried and he told me the story from the war. It was so scary and so overwhelming, yet so über romantic.

Then he went back to Israel and I went back to Finland and the following month I met him in Jerusalem. He had organised this thing for my birthday. A very ROMANTIC hotel at a kibbutz, and a few historical events in the city. My best birthday ever.

At this time I was finishing my conversion to Judaism and this secular guy who grew up in a religious family in Jerusalem answered all my ’stupid’ questions and he was very supportive all along. And every week he told me about what they had been talking about in synagogue during shabbat.

A few weeks later he came to Finland and we spent some time in Helsinki and then we went up north to Rovaniemi, where he had rented a place in the countryside, in the middle of nowhere. It was in February and there was so much snow and it was so quiet and – yes – ROMANTIC.

We still meet whenever I’m in Israel, but of course the distance killed the romance.
He’s a very close friend today.

When you find good people – keep them close.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 34 (”kom ihåg att spola tillbaka bandet”)

En solig dag på behandlingshemmet i södra Finland. Hade sovmorgon eftersom det är lördag och klockan 07 släpade jag mig upp och till vattenkokaren för att fixa kaffe och därefter ut på terrassen för ett ljuvligt morgonbloss. En promenad med Blake och därefter hämtade jag min påfyllda medicinbox innan jag gick till matsalen. Havregrynsgröt, bröd, surmjölk, kaffe.
Cigg. Kaffe. Cigg. Kaffe. Kaffe. En varm kopp choklad. Kaffe. Cigg. Kaffe.

Under helgerna är vi lediga och den här helgen är jag alldeles ensam i huset som jag bor i, då de andra är bortresta. Det är läskigt eftersom huset är gammalt och knakigt och dörrarna är olåsta och vi är på landet. (Blake är dock en bra vakthund!)

Jag tänkte ha städdag. Sköt det lite framför mig. Men så kom jag på att jag ju städar datorn. Både invändigt och utvändigt. Den börjar skina som nattens fullmåne och jag har raderat 3 gig skräp redan.
Det kallar jag STÄDDAG!

Jag har även städat lite bland mina kontakter. Jag hade ganska många nummer till människor som jag inte kom ihåg vilka de var. Då är det kanske lika bra att radera… Eller den där som hette ”Svara inte”. Haha!
Samma på sociala medier. Ibland är det bäst att bara göra slut och gå vidare.
Varför ska man vara ”vän” med någon på ex. Facebook om man umgicks jättemycket och -tätt för 10 år sedan men inte har haft någon som helst kontakt under de senaste fem åren?
I guess we’re done with each other. Tack för allt och allt gott i framtiden.

Helgerna är ensamma och långtråkiga här men tack och lov kan man ta sig ett bloss med herr Spets.
Känner mig lite lätt koffein- och nikotinförgiftad.

Tekniken är underbar, är den inte?
Tänk att denne farbror är så gammal vid det här laget att jag fanns på tiden innan internet. Utan mobiltelefoner, plattor etc. Ja, till och med innan DVD:n.
Ett tag hade vi ingen VHS-spelare hemma men då och då hyrde vi en så kallad movie box och ett par videofilmer.

Skärmdump: spreadshirt.fi

”Kom ihåg att spola tillbaka bandet” stod det på ett klistermärke på insidan av videofilmens förpackning.

På den tiden spelade jag in Eurovision Song Contest på kassettband. Jag satt med en bandspelare framför TV:n och spelade in. Alla fick sitta knäpptysta under låtarna. Senare började ESC sändas även i radio och det underlättade ju inspelningen. Och till slut skaffade vi oss en VHS.
Det var tider det. Trots allt. Man värdesatte så mycket som vi idag tar för givet.

Blev påmind om att för fem år sedan höll jag ett föredrag i Malmö. På den tiden var jag introvert och människorädd och led av svår social fobi samt rampfeber, men jag var tvungen att tacka ja då föredraget skulle handla om Israel och HBTQ-rättigheter.
Jag minns att jag åt lugnande och att jag darrade av skräck.
Det skulle jag inte göra idag eftersom både den sociala fobin och rampfebern har gått över. Tack och lov!

Nåväl. Det var den här lördagen det. Jag ”tog ledigt” och har mest sovit och kollat på serier (Cougar Town) samt skrattat en del åt Kåta Gun i Kvarteret Skatan.


Jag har fått i läxa att under en veckas tid anteckna hur jag mår morgon, dag och kväll, på en skala från 1 till 9, där 9 betyder toppenbra.

Dagens mående:
Morgon: 7
Dag: 7
Kväll: 6

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 27 (att knyta upp knutar)

Igår när jag skulle gå och lägga mig och ta mina sömntabletter så insåg jag att läkemedelsboxen var tom. Jag somnade ändå relativt gott och i morse hastade jag iväg för att få boxen påfylld. *puh*

När jag på morgonen kollade min telefon så hade jag fått ett meddelande som jag väntat på i två veckor. Mitt hjärta slog en volt, måste jag erkänna. (Undrar hur många gånger jag har läst dessa fem ord idag. Jag försöker analysera men det finns verkligen ingenting att analysera, hur jag än vrider och vänder på dessa fem små ord.)

chihuahua love
”Hej älskling!”


Lite humor på Facebook i morse:

Zappar medan jag väntar på att frukosten ska serveras. Har inte mina glasögon på mig. Läste att programmet heter ”porno keittiössä” (”porr i köket”) och det första jag hörde var ”watch the juices, yeah that’s nice! I like it chunky, baby. It’s a dirty job but someone’s gotta do it”.
Nog för att Finland är ett porrigt land med porriga TV-program och halvnakna damer i alla tidningar, men halv nio på morgonen kanske porr inte borde sändas på TV.
Det visade sig att programmet heter ”pomo keittiössä” (”chef i köket”).

Det får sätta ribban (tihii) för dagen.


På lördagar är vi som sagt lediga här på behandlingshemmet och jag roar mig bäst jag kan. Idag har jag lyssnat på musik. Något som jag inte gör när jag mår dåligt, så jag mår helt enkelt betydligt bättre nu. (Jättemycket Madonna!)
Min feta favorit:

 

View this post on Instagram

 

A post shared by kim_m_da_costa (@kim_m_da_costa) on

(Madonnas ”Skin” från ”Ray of Light”.)


Blake har mått bättre idag men han gick på toa i sin egen säng medan jag var och åt frukost. Fick således ila iväg till tvättstugan. Jag är där ganska ofta eftersom jag har med mig endast fem par strumpor och lika många par herrunderkläder…

Vi promenerade ner till sjön och det var så härligt att solen tittade fram för första gången på länge.
Blake trippade ut på bryggan men tyckte att det var lite obehagligt att det gungade en smula.
kim milrell da costaOch roddbåten var ju väldigt intressant också. Han gick okopplad till sjön och tillbaka och han är så söt då han hela tiden håller koll på mig. Att jag inte kommer bort. (Eller han.)

Idag gjorde jag någonting moget. Jag kontaktade ett ex. Vi hade ett väldigt bra förhållande men sedan gick det åt skogen – av flera anledningar. Det hör väl till mitt tillfrisknande… Att sträcka ut handen till folk från det förflutna. Att knyta upp gamla knutar. Vi skickade SMS fram och tillbaka under ett par timmars tid och allt gammalt groll strök vi ett streck över. Jag till och med ändrade hans namn i min telefon från ”Psykopaten” till hans riktiga namn. 😀
Det kändes bra. Och moget. Har man en gång älskat varandra och sedan sårat fram och tillbaka så kan man väl när man har fått lite distans, på ett vuxet sätt, kasta all negativ energi åt sidan och bete sig som folk!?

Gilla, dela, följ gärna!

Ett romantiskt minne

kim tel avivVad ska jag berätta för gulligt idag då? Kollar igenom mitt bildbibliotek. Hmm.
Jag har 39 853 foton i min telefon.
Detta foto är knäppt på en takterrass i Tel Aviv. Min då blivande make E (numera ex-make, och vi har en god relation) hade friat kvällen innan.
Vi var redan förlovade men han ville göra det ’ordentligt’.

Innan vi åkte från Stockholm försvann min ring medan jag duschade. Vi hade bråttom till Arlanda och jag hade ångest över den försvunna ringen.

Väl i Israel skulle vi träffa en väninna men just den dagen klagade E då han kände sig sjuk. Jag blev jäkligt irriterad och åkte och åt lunch med väninnan. Hon var så ledsen över att E inte var med.

Jag kom tillbaka till vår hyrda lägenhet på kvällen och E mötte mig på gatan. Han hade tårar i ögonen och en kippa på huvudet. Han tog min hand och förde mig upp och ut på terrassen. Världens bästa stads sus och dus låg nedanför oss. Kvällen var varm och sensuell. E hade tänt en massa ljus över hela terrassen och dukat upp en flott (nåja – han var ingen kung i köket direkt) middag och han föll på knä och friade och plockade fram min ”försvunna” ring.
Det visade sig att han och väninnan hade planerat det hela.

Ett fint minne så här en grå dag i november några år senare.
(Den ljuvliga ringen ligger på spåret på Blåsuts tunnelbanestation.)

Gilla, dela, följ gärna!

Äntligen vardag, äntligen fredag

Hej ungdomar.
Ja, äntligen vardag och äntligen fredag!
Dagen kommer bli strålande; ni ser ju hur vackert det var när jag kom till jobbet i morse. Jämför med den horribla bilden från i söndags.
Gårdagskvällen tillbringade jag framför klagomuren (aka väggen) och jag fick gjort vad jag hade planerat.
Plötsligt ringde det på dörren och där stod granngrabbarna (i arbetskläder och allt) redo att rycka ut. En hel del blev gjort i bostaden – fullmatade kartonger åkte ner i källaren och soprummet fylldes snabbt. Jag gluttade igenom ett gäng skokartonger – ni vet sådana där som innehåller ”smått och gott och det mesta” och mogen som jag var så slängde jag en massa, massa prylar och krimskrams. Och jag är trots allt en hamstrande, sprudlande person!
Saker jag hittade: en bärbar cd-spelare. Kommer ni ihåg när vi gick omkring med sådana? Enorma! Ofantliga mängder kondomer (är ju kysk och from men har dock hopp om en mer ekivok morgondag). Flygbiljetter och utländska kvitton som jag alltid tyckt om att spara. Jag slängde dem. Extrema (nåja) mängder solglasögon av varierande kvalitet, inkl. ett par svetsarglasögon som jag, i min ungdom som club kid, tyckte om att bära på huvudet – i det då så moderna superspretiga svarta håret – när jag klubbade loss. Inramat fotografi på mig och ett ex – fy farao så snygga vi var. Sparade det då vi faktiskt var väldigt attraktiva båda två på just det fotot. Ljus. Ljus. Ljus. Hittade mängder av ljus i regnbågens alla färger. Vykort och kärleksbrev. Javisst!
Det var det.
Uppdatering: Granngrabbarna som har sån där svennig klämdag idag sliter redan hårt hemma i bostaden min. Den här bilden kom just.
renovering

Gilla, dela, följ gärna!

Den stora Saknaden kom över mig

Plötsligt klampade den stora saknaden in genom porten. Hon hade håret i strikt knut och pärlorna rasslade runt den långa, eleganta halsen. Hon sparkade av sig de skyhöga, sylvassa stilettklackarna, såg sig i spegeln och suckade. ”Nu får du sakna lite, gosse”, väste hon med trumpen min.
Ja, plötsligt saknar jag Madonna något alldeles oerhört.
Det är en känsla som kommer över oss homosexuella män mellan varven.
En enorm saknad.
Jo, vi har ju våra Gagor och Kylies (och den äldre generationen har Barbror och Lizor men jag är på tok för ung för dem) men Madonna är Madonna och nu sitter jag här och saknar henne.
Jag tittar på det fantastiska klippet nedan och jag minns våra finaste stunder. Som den där gången då jag skolkade för att köpa Like A Prayer-LP:n dagen då den släpptes.
Eller då när jag av mina föräldrar fick pengar till att gå på en skolfest (fastän jag inte hade några vänner på den tiden) men använde dem till att i smygköpa Express Yourself-maxisingeln. ”Jag vann den på ett lotteri på festen”, ljög jag när jag kom hem.
Jag minns hur jag fick tårar i ögonen av lycka när La Isla Bonita gick in som etta på Tracks.
Åh, jag minns när jag för första gången skulle se Madonna live – på MTV Awards i Globen 2000. Jag var lite hög hela dagen; kunde inte koncentrera mig på jobbet.
Eller när jag tillsammans med syrran och Finnjuden såg Sticky & Sweet i Helsingfors. En sådan perfekt dag!
Jag minns hur Confessions on a Dance Floor-albumet tröstade mig när jag bråkat med mitt huligan-ex.
Jag minns när singeln Frozen släpptes och jag inte hade kunnat sova natten innan. Jag klev upp och åkte och köpte singeln; åkte hem och toklyssnade och somnade sedan.
Och jag minns att jag på den tiden – 1998 – var väldigt mycket ute på krogen och när jag kom hem, med lite tragik brännande i bröstet, så satt jag framför TV:n och åt min vegoburgare och kollade Frozen-videon om och om igen.
Åh, Madonna! Utan dig hade min barndom (och ja, en stor del av mitt liv som ”vuxen”) varit ett helvetes helvete! Och nu behöver jag dig igen. Sluta lalla runt och gör ny musik NU!

När vi ändå är inne på ämnet – Jerry: Sluta nu, Madonna!
Läs även andra bloggares åsikter om

Gilla, dela, följ gärna!

Inte bara bögen bölade när Oprah tog farväl

Klart bögen bölade när han såg sista Oprah-avsnittet.
Åh, så fint det var!
Hon säger så många kloka saker, denna donna. Jag suger åt mig som en fnasig, torr svamp.
Och blir en bättre människa.
oprah
Det var då.
oprah
Det var verkligen då.
oprah
Fin publik.
oprah
Vi kan alla maila Oprah. Vi är alla hennes vänner.
oprah
Kommer sakna den eleganta studion.
oprah fan
Inte bara bögen bölade.
oprah
Dags att säga hej då…
oprah
…Men det sa hon ej. Oprah sa så klart: ”Until we meet again”.
oprah's dog
Och därefter sa hon till hunden: ”We did it!”
Inte ett öga var torrt.
Tack Oprah för denna fantastiska tid!
Kolla detta klipp:

Relaterade länkar: SvD

Gilla, dela, följ gärna!