Blixtar och dunder

Vi sitter på verandan och det SPÖregnar och TOKåskar och jag minns min barndoms åskoväder på landet där jag levde mina första 15 år, i Tärby utanför Fristad utanför Borås i Västergötlands skogar. Det åskade ofta och brutalt och ibland – även mitt i natten – packade föräldrarna in oss barn i bilen och vi åkte runt, runt i trakterna eftersom blixten inte skulle komma att slå ner på oss i bilen, men kanske i vår vackra röda villa med idylliska vita knutar.
Barndomsminnena sköljer över mig här där jag sitter med Blake i famnen i Västra Baggböle i norra Helsingfors, Nyland, Finland.
Tiderna förändras men vädret och naturens heliga krafter består. 

Gilla, dela, följ gärna!

Fluortanten

Någon postade något på Facebook, som fick mig att minnas Fluortanten. Jag gillade henne. Hon kom med sin bricka fylld med vita plastmuggar och hon gled – liksom svepte likt ett väsen – genom klassrummet.
Jag minns också att hon kom efter lunch och alltid när jag spottat ut satsen (men sluta!) så fanns det en massa knäckebrödssmulor i muggen. Det tyckte jag att var pinigt.

Ni ungdomar vet väl inte vad jag pratar om. Fluortanten kan liknas vid ett välgörande heligt väsen. Om hon fanns idag så skulle hon dock förmodligen kallas ”Fluorpersonen”. Inte lika charmigt.

Av besparingsskäl upphörde den obligatoriska fluorsköljningen på 90-talet. Det var ju dumt gjort. Blev ju bara dyrare i längden med alla trasiga tänder. Men att tänka långsiktigt har ju aldrig varit de folkvaldas starka sida. Så vänligen byt ut dem.

Tandvärk?
Gilla, dela, följ gärna!

Musikalisk höjdpunkt

Idag vill jag berätta om mitt livs musikaliska höjdpunkt.
Det var tisdagen den 21 mars 1989 då Madonnas album ”Like a Prayer” släpptes.
Titelspåret hade släppts som singel 2,5 veckor tidigare och jag minns så väl när jag hörde detta mästerverk för allra första gången. Melodin! Texten! Sången! Körerna! Helt enkelt briljant. Dessutom fanns några riktigt bra remixar på de två maxisinglarna.

Den där tisdagen i mars gick jag till Rydéns skivbutik på lunchrasten för att se om de hade fått in dagens (veckans?) leverans. Men nej.

Jag gick tidigare från skolan den dagen (skolkade lite grann) och tillbaka till butiken och där fanns den! (Pris: 85 kronor.) Med det fantastiska konvolutet. Så classy. Så sassy. Så stiligt. Så perfekt.
Missade skolbussen och promenerade hem. Sju kilometer. Och jag ville bara komma hem för att lyssna!
Ni förstår, ungdomar, att på den här tiden läste vi om ett kommande skivsläpp i tidningarna flera månader innan släppet och sedan fick vi snällt vänta. (Tidningarna i mitt fall var svenska Okej och tyska Bravo.) Inga märkliga nedladdningar. Inga snabba klick. Nej. Väntan! Musiken var värd någonting på den tiden.

Jag kom hem och plockade ut LP:n ur fodralet. Ur högtalarna strömmade den ljuva musiken. Aldrig hade Madonnas röst låtit så ”nära”. Så skör men stark på samma gång. Jag njöt i mitt pojkrum och vårsolen sken. Jag minns det så tydligt.

Poppärla efter poppärla: ”Express Yourself”, ”Love Song” (med Prince), ”Till Death Do Us Part” (om äktenskapet med Sean Penn), den fantastiska balladen ”Promise To Try”, barnsligt underbara ”Dear Jessie”, superballaden ”Oh Father” samt familjekärlekslåten ”Keep It Together”.
Och så fick vi den bortglömda balladen ”Spanish Eyes”, i vilken Madonnas röst spricker några gånger, och det låter så äkta och känslosamt.

Ett musikaliskt och konstnärligt mästerverk från början till slut. LP:n var parfymerad och en liten ljusblå papperslapp med ”The facts about AIDS” låg i konvolutet (året var som sagt 1989).
På fotografierna fick vi se en mörkhårig Madonna och hon var så jäkla snygg.

För hela 30 år sedan kom detta album och det håller än idag. När jag lyssnar på låtarna, när jag ser fotografierna och den snygga layouten samt när jag tänker på vad ”Like a Prayer” har betytt för mig så blir jag en smula tårögd. Och tacksam!

Inget album har lyckats slå ”Like a Prayer”.
Men nämnda donnas ”Ray of Light” kom nio år senare i närheten.

Madonna – Like a Prayer
Gilla, dela, följ gärna!

Antika minnen

Nu ska jag ännu en gång chockera ungdomarna.
Vet ni varför vi mogna personer är så bra på att posera, medan ni gör konstiga, tillgjorda miner med ankläppar och hela baletten?
Jo, för att när vi var unga så hade vi varken digitalkameror eller kamera i mobilen (eftersom vi inte hade några bärbara telefoner – det var SÅ coolt när vi så småningom fick sladdlösa ”fasta” telefoner). 
När vi fotograferades så fanns det oftast plats för 36 (vill jag minnas) foton på en rulle. Rullen lämnades sedan in för framkallning. Man fick vänta några dagar innan man fick hämta ut sina fotografier. Så småningom dök det upp ställen som framkallade dem på en timme (coolt!).

Därför vet vi hur man poserar. Vi ville inte slösa bort de där dyra fotografierna på fåniga miner.
Av samma anledning finns det väldigt få nakenbilder på oss. Det hade ju varit lite pinigt om personen som framkallade fotona hade sett dem när vi hämtade ut dem.

Nu vet ni det också. Tiderna förändras – på gott och ont.

Farbror har talat.


Gilla, dela, följ gärna!

Terapeutiskt föredrag

Oj oj. Det är grått idag men jag har underhållit terapigruppen rejält. 
Höll mitt ’föredrag’ om mitt liv och jag berättade om den eviga känslan av att stå utanför. Om ensamhetsrädslan. Mobbningen. Besvikelserna. Om judendomen. Om Israel. Om pop, bloggande, böcker, skrivande. Om politik. Om att vara för finsk för Sverige och för svensk för Finland. 
Och jag drog på mig peruker, kippa, visade foton och viftade med flaggor.

Fick beröm efteråt. 
”Jag saknar ord”, sa en. 
”Fan vad du har hunnit med”, sa en annan. 
En tredje grät.

Det var skönt. 
Jag är en väldigt festlig person, ska ni veta.

På väg hem genom ett grått Helsingfors.
Gilla, dela, följ gärna!

Fet?

På måndag ska jag för mina ”kollegor” i gruppterapin hålla ett litet ”föredrag” om mig och mitt liv.
Istället för att bara stå och rabbla upp en massa fakta och händelser så ska jag använda mig av rekvisita (mer om det vid ett senare tillfälle). Jag har därför gått igenom gamla foton och jag var nära att vomera när jag såg fotot nedan.

I tonåren och i början av de 20 så var jag besatt av min vikt. Det var väl det gamla klassiska: har man ingen kontroll över saker och ting så kan man väl åtminstone kontrollera sin kropp.

Jag trodde alltså att jag var fet.

Skulle inte säga att jag var anorektisk men jag var på väg åt det hållet.

Gilla, dela, följ gärna!

Oj, vad vi älskade!

Åh gu’!
För nästan exakt 25 år sedan var jag kär för första gången. Jag var 19 och han 23. Eduardo. (Ej att förväxla med Eduardo som jag gifte mig med 20 år senare.)
Gu’ vad vi var kära. Himlastormande. Allting annat bara försvann. Det var han och jag mot världen. Ingenting annat hade någon som helst betydelse. 
Han krossade mitt hjärta ett halvår senare. Sedan dess har mitt hjärta aldrig gått att krossa med samma styrka. 
Jag var deprimerad i två år.

Men det var det värt. 
Den första kärleken.

Året var 1994. Sommaren det året var väldigt varm och Cajsa Stina Åkerströms nysläppta album blev hela det årets soundtrack. ”Fråga stjärnorna”, ”Du (vill se dig igen)”, ”Alla blickar du gav” osv.

Oj, vad vi älskade.

Gilla, dela, följ gärna!

”Slumpen” existerar inte

Kombinationen av att jag går i terapi och att jag går igenom mina gamla dagböcker har fått mig att fundera mycket på det här med mänskliga möten.

Jag tror inte på slumpen. Jag tror att varje möte har något slags betydelse. Liten eller stor. Eller kanske enorm. Det kan vara någon som irriterar dig i matbutiken som får hela din dag att kännas pissig. Eller så möter du någon fantastisk människa som vänder upp och ner på allting.

Jag läste i min dagbok från 1993 att en människa som jag träffat ”av en slump” ville bjuda med mig på en resa. Jag hade verkligen ingen lust att åka, skrev jag. Men det gjorde jag.
Hade jag inte åkt på den där resan så hade jag inte träffat en person som kom att betyda oerhört mycket för mig. Vi har inte haft någon kontakt på över 20 år men han blev en betydelsefull pusselbit i mitt liv.

Eller den där gången när jag skulle välja vilken stad jag skulle studera i. Jag kom in på samma utbildning i två städer och jag valde väl rätt, eftersom jag där träffade en person som hjälpte mig att acceptera mig som jag är och på så vis kom att ha en alldeles enorm inverkan och påverkan. Hur skulle mitt liv se ut idag om vi inte hade träffats ”av en slump”? Jag kan inte ens föreställa mig ett annat scenario.

Eller när jag träffade min numera före detta make. Hade jag inte lärt känna min vän J och han flyttat till Berlin så hade jag aldrig åkt dit och där ”av en slump” mitt på gatan träffat min då blivande make, som även han (fastän vi numera är skilda), kom att betyda oerhört mycket för mig.

Samma sak med avslutade kärleksrelationer överlag. När det gör som mest ont så önskar man att man aldrig hade träffat personen i fråga, men med tiden så hajar man varför man gjorde det. Man kanske lärde sig någonting. Eller lärde den andra något. Men ”fick ut” någonting av det hela.

Så nej, jag tror inte på slumpen. Jag tror att vi är på rätt plats just exakt när vi ska vara det. Titeln på 2007 års bloggbok handlar om just detta.
Jag samtalade med en vän en fredagskväll. Jag ville bara stanna hemma men kände att jag kanske skulle komma att missa någonting.
”Tänk om detta är kvällen då något underbart händer”, pep jag i luren.
Min vän försäkrade mig om att så inte var fallet. ”När det väl kommer att hända ’något underbart’ så kommer Universum se till att du är på plats.”

Så är det.

Tänk om detta är kvällen då något underbart händer
Tänk om detta är kvällen då något underbart händer.
Gilla, dela, följ gärna!

Året var 1993

Året var 1993 och detta gubbåbäke var 18 år. Tänker nu berätta för ungdomarna hur det här med sociala kontakter fungerade på den tiden.

Jag bodde i en studentbostad och där fanns ingen telefon. Mobiltelefoner fanns så klart inte. Samma sak med internet. Ville man kontakta mig så fick man helt enkelt skriva ett brev. Eller så kunde man försöka nå mig via växeln i skolan.

Avtalade tider höll man på hårt. Till familj och vänner ringde jag på avtalad tid från en telefonkiosk (en sån där ”hytt” med en telefon, där man tryckte ner mynt i en springa). På utsatt tid satt mottagaren hemma och inväntade det inkommande samtalet.

Skolkamrater (även de telefonfria) kunde ibland dyka upp bakom ytterdörren. De kom för en fika eller för att bjuda med mig på en tur på stan. På den här tiden kunde man verkligen få oväntat besök och det var inget konstigt med det. De flesta var inte psykopater, som numera, så man behövde inte vara rädd.

På den här tiden lånade man också saker av varandra. Jag minns att jag lånade en minimal TV av en bekant. Skärmen var max 30 cm bred. Jag kunde se på ett fåtal TV-kanaler och jag hade tur eftersom jag kunde ratta in MTV. Utan bild, men med ljud! Och det var ju musiken jag var ute efter eftersom MTV på den tiden var en musikkanal.

Ja, det låter väldigt stenålders och oerhört trist och fattigt, men vi visste inte bättre. Det var som det var och vi var ju så ”moderna” i jämförelse med vad våra föräldrar berättat om dåtiden.

I ur och skur och genom snön tog jag mig till och från skolan. Hade kedjan på cykeln hoppat eller om jag inte hade råd till en bussbiljett så promenerade jag många många kilometer. Inga sura miner. Vi var inte så bortskämda på den tiden.

Det var ett blygsamt liv vi levde då.
Men jag tror nog att vi var lyckligare.

Gilla, dela, följ gärna!

27 år hit eller dit…

Jag har flyttat en hel del under de senaste åren och en massa prylar har jag gjort av med. Det är lite lustigt att inse hur lite man egentligen behöver.
De viktigaste ägodelarna är naturligtvis sådana saker som jag har plockat på mig under livets gång, som har något slags värde bara för mig.
Exempelvis alla mina gamla dagböcker. Jag blev ju en skrivande person när jag var elva år ung och på den vägen är det.

För att inte dessa dyrgripar ska gå förlorade så kopierar jag dem. Jag skriver helt enkelt av dem och sparar dem på flera olika ställen så att de inte ska kunna försvinna, ty det vore en katastrof.

Igår gick jag igenom år 1992 och det var en tid av stora förändringar. Bland annat upplevde jag min första ”intima kontakt” med en person av samma kön. Hela den grejen är ett annat inlägg, för nu vill jag bara konstatera att det var ganska deprimerande läsning. Jag ville alltså ha då, för 27(!) år sedan, exakt samma sak som jag vill ha nu. I 27(!) år har jag längtat och trånat efter Honom som inte lämnar mig.

Är det inte lite deprimerande?

Gilla, dela, följ gärna!