Hemma hos

Mhmm, ni undrar hur det ser ut i mitt bögiga hem.
Jo, förutom enorm israelisk flagga (det heliga landet är ju extremt gayvänligt) + regnbågsflagga i köket, så stoltserar både Marilyn och Madonna på min ljuslila vardagsrumsvägg. På den ljusblå väggen hänger Dana International, Kylie och Björk.
Ni förstår: jag älskar mina damer.
Ni tror att bögar hatar kvinnor men i själva verket älskar vi dem mer än vi älskar män – så mycket att vi besparar dem det eländiga liggeriet.
Min nya uppgift är att här på KM.se krossa fördomar (det går väl sisådär).

Sorry att tavlorna inte hängde rakt när fotot knäpptes – tro mig (vän av ordning) när jag säger att de hänger rakt nu.

Gilla, dela, följ gärna!

Marilynsöndag


Det är mycket Marilyn Monroe just nu.
Dels läser jag (äntligen) den legendariska boken Blonde, dels hade jag igår Marilynrally då jag såg följande filmer: I hetaste laget, Herrar föredrar blondiner samt Flickan ovanpå.
De två sistnämnda hade jag inte sett tidigare och jag njöt för fulla muggar.
Vilken dam!
Min kärlek till denna donna blommade ut när jag som tolvåring läste en bok om hennes liv; har för mig att den hette Mitt liv, och jag lånade den på biblioteket (haha) två gånger och sträckläste och fascinerades. Nu kommer en ny bok – Fragments – innehållande Marilyns egna anteckningar om livet som plågad superstar. Ljuvligt.
Kvällen avslutade jag med en dokumentär på youtube och därefter slog jag på min Marilyn-CD medan jag, som den farbror jag är, slog mig ner i läsfåtöljen och njöt av Blonde.

Länk: SvD

Gilla, dela, följ gärna!

Väldoftande ny bok

Idag när jag satt och googlade Marilyn Monroe-bilder (se förra inlägget) så råkade jag läsa en artikel om Joyce Carol Oates Dagbok 1973-1982 (det var ju hon som skrev boken Blonde, om Marilyn). Efter jobbet ilade jag således ner till Bok-Skotten (utan att få napp) och Akademibokhandeln (napp!) och köpte den. Och Blonde, som jag faktiskt aldrig läst, fastän jag har en faiblesse för Marilyn och trots att mina bokhyllor är välmatade med memoarer och dagböcker och liknande.
Nu ska farbror, jag alltså, luta mig tillbaka i läsfåtöljen med min nya bok i näven. Brasan sprakar i bakgrunden (nåja) och lite klassisk musik ljuder i fjärran. Hunden sover framför mina fötter och självklart bär jag glasögonen på nästippen och naturligtvis är jag iklädd stickad brun tröja och bruna manchesterbyxor. Håret är elegant vattenkammat i sidbena och ett halvt glas whisky står på läsbordet (nåväl).
Länkar: DN, SvD, Exp

Gilla, dela, följ gärna!

Att ha ett jobb som inte ger en ångest är ack så mycket värt

Min chef?

Ibland undrar vänner och bekanta hur det kommer sig att jag jobbat kvar på samma företag så väldigt länge.
Sätt er ner så ska jag en gång för alla berätta!
Utöver den på tok för höga lönen och att det är fysiskt slappt och att jag har mycket tid över till att ‘göra annat’ (tänk: skriva och blogga och läsa) så är det människorna jag jobbar med som håller mig kvar.
Som jag nämnt tidigare så uppstår lätt en Ally McBeal-känsla på kontoret.
Idag exempelvis så var jag ute och handlade (falafel och mozzarella, tomat och pesto) på lunchen och när jag kom tillbaka så stod högsta chefen, aka ägarinnan, utanför porten och poserade småekivokt och inbjudande för en ung, skäggig fotograf. Hon höll en stor hjärtformad ballong i handen och minen hon fyrade av mot linsen fick mig att tänka på den fantastiska Marilyn Monroe.
Vi är ett gäng mer eller mindre udda karaktärer och jag är ack så tacksam över det; speciellt när jag lyssnar till vänners berättelser om torra, fnasiga arbetsplatser.
Några sådana där Svenne-typer har passerat under årens lopp, men de har aldrig blivit långvariga.
De där bitterfittornakukarna* som finns på alla arbetsplatser packar även de ihop och drar, då de inser att här är det ingen som tar åt sig – och ingen lyssnar till deras eländiga jämmer.
En gång, för en fyra-fem år sedan, så hade jag en kollega som vi kan kalla Bitch A. Hon gjorde mitt liv till ett helvete – så där som bitchar utan någon som helst självinsikt gärna vill göra.
Jag bet ihop och visste att Karma, Skaparen och Moder Jord snart skulle ställa allting till rätta – och mycket riktigt fick Bitch A snart packa ihop sina vidriga påsar och masa sig vidare.
Som extra bonus sitter jag mitt i centrala Stockholm, på första våningen i en elegant byggnad i en snirklig korsning. Utanför – speciellt runt lunchtid – ilar otroligt heta män förbi. Ibland flämtar jag ”Men härregu! Kolla in!” Och så står vi med kranarna tryckta mot rutan och dreglet rinner ur käftarna.
Det var det.
*Jag är trots allt feminist.

Gilla, dela, följ gärna!