Cykelsäsongen: Förenad med livsfara

Äntligen är cykelsäsongen här!
Bågen är tvättad, inoljad och uppumpad och jag älskar att susa iväg. Men – det är fortfarande livsfarligt.
Cykla genom huvudstaden en eftermiddag och försök därefter övertyga dig själv om att människan är en smart varelse.
Låt mig reprisera förra årets inlägg:

Att cykla genom Stockholm

Ha ha, ni kan också kolla in inläggen under taggen ”cykel” – en hel del ilska väller fram.
Idag cyklade jag för övrigt iklädd endast t-shirt (på överkroppen då) och solen sken och det var 16° och alla var lyckliga. Förutom jag eftersom jag muttrade och väste åt människoasen.

Åh, min vackra båge!

Gilla, dela, följ gärna!

Privat: Den djuriska människan

Sebbe har sitt favorittorrfoder i en skål på golvet, men han äter inte. Nej, han vill att jag ska stoppa maten i aktiveringsbollen så att han får peta och snurra ut de små matbitarna.
Inget konstigt med det.
Människor är likadana när det handlar om relationer: han/hon vill jaga och efter en redig match fälla sitt byte och släpa hem honom/henne till kammaren. Den som kastar sig i en annan människas famn blir snabbt avvisad. Den som visar sig svag blir ögonaböj kastad på sophögen.
Intressant att människan fortfarande är så djurisk.
Det var tisdagens djupa tanke det.

Igår badade Sebbe och vi testade hans nya schampo ”med balsameffekt”. Ha ha ha.

Gilla, dela, följ gärna!

Medborgarna lallar vidare som vanligt

Dagens vidrigaste tweet, med ursprung hos en för mig okänd tösabit med stora glasögon, som sprider sig som en löpeld på Twitter:

Förstår ni hur fint det är att människor försökte rädda självmordsbombarens liv direkt efter explosionen? Förstår ni innebörden av det?

Eh. Nej, det förstår jag inte. Bara idiotiskt. Det är inget annat än en annan typ av martyrskap att ‘som en fin och omtänksam medmänniska’ ila fram och försöka rädda livet på en självmordsbombare.
Man riskerar att bli ihjälbombad själv.
Dessutom visste de inte att det handlade om en självmordsbombare, så resonemanget funkar inte hur man än vrider på det.
Var inte så jäkla propra och puttinuttiga.
Nästa gång det smäller så springer ni därifrån! HÖR NI?
Detta är terror – allvarliga grejer! Så sluta lalla.
Och sedan det här med att ”vi inte ska vara rädda” och ”ingen höjd hotbild” och bla bla bla. Lite som i lördags då med andra ord? Det är okej att vara skraj. Helt okej.
Vi avslutar med dagens bästa tweet:

Tur att vi har det däringa FRA, så att man inte behöver oroa sig för att det ska vandra omkring galningar med ett batteri bomber runt midjan.

Uppdatering: nej, det är inte ”rörande att se”. Det bara idiotiskt och naivt.
Comments off.

Gilla, dela, följ gärna!

Människoaset härjar vidare

Jag har sagt det förr och jag säger det igen:
Det går inte att äta kött om man inte hatar och föraktar djur. Det gäller kycklingar och grisar och kor och renar och fiskar och så vidare och så vidare och så vidare.
Det enda rätta är: ÄT INTE KÖTT och BÄR INTE PÄLS.
Fatta nån gång då!


Länk.
Klicka här och skriv under.

Gilla, dela, följ gärna!

Det bor en ung man i mina krokar

(Nästan) Varje morgon ser jag en ung fjolla på perrongen. Han kommer från den södra entrén medan jag kommer från den norra (om jag har tränat, annars varierar jag mig en smula). Han är lång och slank. Ja, slank. Inte smal – jo, det är han också – men nu menar jag slank.
Han tittar igenkännande på mig. Men han gör det i smyg. Jag sänder mina homofila signaler vare sig jag vill det eller ej.
I söndags sprang jag på honom utanför närbutiken. Jag hajade till. Han hajade också till. Det kändes fel att ses så där oförberett och i dagsljus. Han såg min glåmiga hy och jag såg spåren efter hans tonårsacne.
I morse sågs vi igen, efter två dagars paus då jag ju avnjutit ett par lediga (oerhört ickeproduktiva) dagar. Kanske undrade han var jag höll hus i måndags och tisdags. Kanske saknade han mig en aning.
När han klampade – nej, tassade – förbi mig för ett par timmar sedan så såg han nästan lite lättad ut. Jag satt på en bänk och läste en av de fem böcker jag läser parallellt just nu (jag kunde inte bestämma mig för vilken av dem jag skulle läsa först – jag och beslut, ni vet).
Vad vet jag om denne man? Inte mycket. Jag vet att han bor i mina krokar och att han söndagshandlar ensam (han är singel eller så har han en lat sambo). Han är, liksom jag, uppe med tuppen och sitter rakryggad insjunken i arbete när kollegorna dyker upp. Jag tror att han är politiskt aktiv; han ger moderatvibbar men jag tippar nog ändå på att han är folkpartist. Jag är ganska säker på att han under de välpressade byxorna bär fladdriga boxershorts (inte bra – lika meningslöst plagg som en sladdrig bh – helt utan push up-effekt).
Han ser ut som en sådan som man inte förväntar sig ska vara rökare, men så är han det ändå. Jag anar mentolcigaretter. Han dricker nog te istället för kaffe (snacka om galenpanna).
Förmodligen är han inflyttad från Skåne. Kanske Lund. Eventuellt (hoppas inte) från Örebro eller Eskilstuna (vilket fruktansvärt ortnamn – nästan på samma nivå som Gnesta och Flen – ”tun” med långt u låter horribelt i mina vassa öron).
Han är nog något av en ensamvarg; han trivs hemma i den minimalistiskt, lite tråkigt, inredda tvårummaren. En kopp svagt meningslöst te med liten tallrik under koppen (viktig detalj) framför sig och en tjock bok i knät.
Han ogillar damm (allergiker?) och dammsuger därför ofta.
Ja, detta är mina spekulationer om en helt okänd människa.
Det vore ju kul att få veta hur mycket av ovanstående det är som stämmer med verkligheten.
Hojta om ni känner mannen ifråga.

Gilla, dela, följ gärna!

Ett vanligt möte, en vanlig söndag, i ett vanligt Stockholm

Gunilla flämtade högt när hon klev in i det provrumsupplysta källarrummet. Trapporna hade sugit musten ur henne, men nu var hon framme och hon log inombords när hon noterade att stolen i mitten på den främsta raden var ledig. Kvickt som attan skumpade hon dit. Innan hon slog sig ner vände hon sig bakåt, åt höger samt åt vänster och hälsade och log mot alla och envar. Det var inte många ansikten hon kände igen, men hon ville trots allt verka trevlig.
Juristen Göran klev in och bostadsrättsföreningsmötet kunde börja.
Gunilla var noga med att stänga av ljudet på mobiltelefonen och hon hängde den fluffiga täckjackan på stolsryggen, puffade upp det röda, permanentade håret och sedan så… Var vi igång.
Göran hann inte säga många meningar innan Gunilla sträckte upp handen; hon hade en fråga på lager. ”Räknas balkongen till boytan?” Göran svarade kort att så naturligtvis ej var fallet och därefter fortsatte han berätta om den stundande ombildningen.
Gunilla sträckte återigen upp den rultiga lilla handen. Och igen. Och igen. Och igen. De avbitna naglarna blev snabbt en dominerande del av utsikten. Gunilla var en mycket frågvis kvinna, men snart började även andra personer ställa frågor och Gunilla trivdes inte med att dela rampljuset. Hon levde ensam, hade ett trist jobb och få vänner och när hon gick på möten så ville hon ha uppmärksamhet. Hon krävde uppmärksamhet!
När Björn, en äldre herre med stort burrigt skägg och små runda glasögon, ställde en fråga rakt ut i luften så brast det för Gunilla. När hon nästa gång fick ordet så började hon med att säga: ”Ja, jag tycker att det vore trevligt om vi som ordningsregel kunde ha att samtliga räcker upp handen innan de säger något. Nu har jag suttit här med armen i vädret väldigt länge och det är jobbigt då jag har så väldigt svaga muskler”.
Ett sus gick genom lokalen.
”Då till min fråga…”, fortsatte Gunilla.
Ingen lyssnade. Alla surrade.
Halvvägs in i mötet ställde Gunilla undan sin medhavda vattenflaska och började gräva i handväskan. Snart prasslade hon med ett papper. Hon prasslade med flit; hon ville verka påläst och viktig. Prassel, prassel och så sträckte hon återigen upp armen. Lite halvt så där – hon hade ju trots allt mycket svaga muskler.
Göran, för övrigt en mycket charmerande skåning med väldigt, väldigt lång stubin, gav Gunilla ordet och hon bräkte på med sin släpiga, nofsiga stämma: ”Det står ju här, i det här informationsbladet vi fick hem inför det här mötet, att har man frågor så går det bra att ringa dessa nummer. Jag kan tala om för er att jag ringde och vet ni vad – jag fick ”no comments” på fyra av mina fem frågor!”
Återigen gick det ett sus genom källarlokalen.
”Fyra av fem!”
Gunilla fick inget ”svar” på det påståendet.
Göran började tröttna. Han gav ordet till Katinka – den enda utomnordiska mötesdeltagaren. Med gnällig men mycket, mycket spröd röst frågade Katinka om den nya tvättstugan skulle komma att hålla samma höga standard som den gamla. ”Kommer där att finnas TORKRUM?”
Göran svarade att när en ny tvättstuga byggs så kommer den naturligtvis att hålla minst samma klass som den förra. ”Allting vi talar om idag handlar ju om förbättring.”
”Men finns där inget torkrum”, sa Katinka näsvist, ”så är ju det ingen förbättring”.
Kim, bögen med den gosiga hunden, reste sig upp och rättade till den eleganta kepsen och sa: ”Men kom igen nu, medborgare. Vi har blivit erbjudna att köpa våra stockholmska lägenheter till kraftigt rabatterat pris – vi snackar närmare halvmiljonen – och ni orkar bräka på om tvättstugor och balkongkvadratmetrar! Jag är ledsen, men jag orkar inte lyssna mer – nu går jag och tränar. Och for your information så röstar jag ja.”
Fjollan tog träningsbagen och ilade iväg.
Kvar satt Gunilla och hängde läpp. ”Fan att det alltid ska vara nån fjoll-fia som stjäl uppmärksamheten”, muttrade hon.
Därefter förklarade Göran mötet avslutat – inga nya frågor ramlade ju in.

Gilla, dela, följ gärna!