Privat: Det här med spam

Jag har fortfarande mitt allra första e-mailkonto igång. Använder det när jag… skriver under nåt upprop eller liknande, och varje gång jag kollar spammen så känner jag mig utvald (framförallt ekonomiskt), populär bland damerna samt väldigt, väldigt impotent. Hur känner ni er?
spam
Spam – irriterande men ganska skojfriskt.

Gilla, dela, följ gärna!

Förbannad, sur och trött

”How are you, darling?”
Det har rasslat till i inkorgen under det senaste dygnet – de är omtänksamma, de där terrorvana israelerna.
För övrigt störde jag mig enormt på att efter att en självmordsbombare sprängt sig själv i Stockholm så visade TV sedvanliga lekprogram och patetiska såpor.
Och från myndigheterna hördes bara ett långt, utdraget ”schhh”.
Allt var som vanligt; medborgarna facebookade och twittrade om hur gullefjuttmyspysigt de hade det med glögg och pepparkakor.
Comments off.

Gilla, dela, följ gärna!

Alltid är det nåt

– Hej, Kimman heter jag. Ni har skickat A till mig och på A står det att ni ska skicka B senast idag. Kan ni vänligen skicka B till mig ASAP?
– Hej. Jag skickar vidare din fråga, men bifogar A.
– Jamentacksomfan.
Uppdatering:
– Hej Kimman. Det är superenkelt. Logga bara in på ditt konto så kommer du till A.
– MEN JAG VILL JU TILL B FÖR I HELVETES JÄVLA SKIT.
Uppdatering 2.
Så där ja. Tänk att man alltid måste bli lite lätt otrevlig för att komma fram till mål.
Jag gav mig själv dispens när det gällde svärandet. Bara idag.

Gilla, dela, följ gärna!

Jag skulle gärna knipa drömjobbet

Det kom ett mail från en israel.
”Du gör ett mycket bra jobb i ditt rapporterande och balanserande”, skrev han. ”Du borde anställas av den israeliska staten”.
Jag tackade så mycket och fortsatte: ”Jag skulle mycket gärna arbeta som en ny typ av korrespondent – ta gärna ett snack med Bibi (premiärminister Benjamin Netanyahu alltså) och be honom fixa en lägenhet åt mig i Tel Aviv + en nätt liten månadslön, så kommer jag bums och så sitter jag där och knapprar på tangenterna hela dagarna”.
Fatta så gott det vore.
Dear Bibi – you can contact me on this address: kim[at]kimmilrell.se
Comments off.

Gilla, dela, följ gärna!

Vad vill du?

Jag läste någonstans om nån karl som slutade försöka vara kung över sitt liv och istället frågade Livet “vad vill du ha mig till?”
Då föll allt på plats.
Så nu frågar jag Livet: VAD SKA JAG GÖRA? VAD VILL DU HA MIG TILL?
Känner mig värdo just nu.
Lagom bra på det mesta men helt överflödig och icke det minsta betydelsefull.
SÅ VAD HAR DU FÖR PLAN FÖR MIG?
Vänligen säg det rakt och mycket TYDLIGT! Jag orkar inte med subtila spel.
Och så undrar jag lite: när vet man att man ska ge upp något? Jag vet inte jag. Det här med att försöka få till ett så kallat kärleksliv kan jag ju ta och lägga ner här och nu. Det går bara inte. Inte i den här staden det här landet i alla fall. Alla är tokskraja för allt som känns. De är enbart på jakt efter bekräftelse. Alltid är gräset grönare och allt det där. Blä! I give up. Jag tänker inte lyfta ett finger på den fronten. Finns det ens några välmående monogama kärleksrelationer i den här staden? Alla bara gnäller och gnäller och är så uppenbart tillsammans med någon bara för att. Inga halvdana förhållanden för mig tack! Jag accepterar mitt öde och sitter hädanefter hemma med min hund. He’s no player, you see.
So long, suckers.
Update: Och när det plingar till i inkorgen och man tror att man blir uppvaktad är det mail som detta:
hi my dear ,am call ERNEST and also from GHANA .am looking for serious gay which we can live together with the rest of ourlife….or u can call me on my phone number is 00233245664548…….or u can add me in ernestdjan@yahoo.com so that we can chat more to know each other well.
FUCK YOU ERNEST FROM GHANA.

Gilla, dela, följ gärna!

Jag lyfte på locket och fann…


Jag fann två lådor överst i en hylla igår. Nyfikenheten tog så klart överhand och jag plockade ner dem för att se vad de innehöll. Oj! Det var ju alla mina gamla brev! Tänk så hemskt att i dessa elektroniska tider kommer all kommunikation försvinna i ett nafs.
Nåja. Jag läste och läste och skrattade och plågades.
Jag hittade svar jag fått på en kontaktannons 1997. Här är några godbitar:
Jag heter XX och är 21 år. Jag bor i Göteborg. Mina intressen är skogen, kor, politik och film.
Favoriten är nog ändå det maskinskrivna brevet (utan foto) som från början till slut lyder:
Hej!
Vore spännande att träffas förutsättningslöst och se ifall vi sympatiserar. Kom själv eller ta med en eller flera kompisar så åker vi ut i min motorbåt. Närmaste T-bana är Ropsten. Resten får du veta när du ringer.

Träffa okänd man på båt? Nej tack. De mördar ju oss än idag ju.
I den överraskande stora högen fanns även ett brev från Ryssen. Han började sitt brev med “Hej Älskling”. Han och flera andra skrev dessutom “om du absolut inte är intresserad, vänligen returnera mitt foto”. Tiderna har nog förändrats något ändå…
I ena lådan låg de finfina breven från min brittiska Darling. Åh, så fint han skrev:

Även Holländarens långa, långa brev fanns där och jag hade helt glömt bort det där med jackan. Det var nämligen så att vi träffades i Spanien och han bar alltid en röd sportjacka. När vi sedan skildes åt klippte han loss en bit, sprayade sin parfym på den och skickade den till mig i 25-årspresent:

Men vem var Brassen? Jag fann många vackra brev (skrivna på rätt okej svenska) från en brasilianare bosatt i Tyskland. Vem var han? Var möttes vi? Och OMG! Varför, oh varför, ville jag inte ha honom? Han var ju både smart OCH het:

Jag skummade även igenom alla de jättemånga och extremlånga breven från Antonio.
Han skickade gott om foton på sig själv och oj oj – snacka om att han visste hur han skulle locka en 19-årig blond kis till Spanien:

Gilla, dela, följ gärna!