Jag vet inte, Madonna. Jag vet inte.

Det är lite ”jobbigt” att vara ett stort (enormt) fan av Madonna just nu, men det är ju ändå när det går lite taskigt som man måste stå vid den utsattes sida. Och så vidare…

Först släpptes den urtrista singeln Medellín, följd av okejiga I Rise och därefter tråkiga Crave (som jag snart ska återkomma till) samt det stora frågetecknet Future. (Läs mer här.)
Och vad hände sedan då? Jo, ett urtrist och rent ut sagt kasst uppträdande på Eurovisionfinalen.

Efter det numera ökända uppträdandet på Eurovision Song Contest skrev jag i affekt:

Nu ska schlagermadonnabögen vara lite provocerande. 
Ni vet hur mycket jag älskar Madonna och vad hon har betytt för mig, men…
För tio år sedan hade Eurovision behövt Madonna. 
Idag behöver Madonna Eurovision.
FÖRLÅT.
Hon är min drottning men hennes tre senaste låtar hade inte gått till final från semin. 
(Så hon kallar in en 30 år gammal hit.)
Förlåt!
Jag ÄLSKAR Madonna men jag är inte fundamental.

Det var mina raka ord kanaliserade och komprimerade.
Inte nog med att sången var kass – hela alltet kändes livlöst och oinspirerat. Att stå iklädd en massa svart tyg och yla i en trappa känns inte direkt partaj. Att sedan lägga ut klippet på youtube med starkt redigerat ljud känns ju bara B. Varför kunde Madonna (eller hennes stab och skivbolag?) inte bara säga att ”det där gick ju inte så bra, men här är klippet i alla fall”? Det hade varit mer Madonna-aktigt.
Och Future? Vad tusan är det för låt?

Tillbaka till singeln Crave. Den har vuxit lite hos mig. Jag kommer aldrig någonsin att älska låten men i just detta nu känns den som hittills bästa låten från Madame X. Videon är snygg dessutom. Men jag förstår mig verkligen inte på dessa samarbeten med småpojkar som ”rappar”. De fyller ingen som helst funktion. De stönar fram nåt ”ööh” eller ”yeah” här och där, eller upprepar vad Madonna just sjungit. Helt värdelöst.
Dessutom är de så unga att de inte ens kan tala ordentligt/rent, såg jag i ett klipp med en av dessa gossar (vem av dem som är vem och vilka de egentligen är vet jag inte och jag är högst ointresserad av att ta reda på det).
Bara ta bort dem.

Jag ser verkligen – med darrande underläpp – fram emot att hela albumet släpps. Kommer jag att gråta av lycka eller av olycka? Det är den stora frågan.

Foton: youtube/vevo

Gilla, dela, följ gärna!

Madonna, fy fan! :-(

Oj, det gör så ont att skriva detta men jag är rädd att tiden är kommen då Madonna slutligen tappade DET.
De fyra spår som släppts från kommande albumet Madame X håller verkligen inte måttet.

Först kom Medellín. Jag försökte gilla detta stycke rörig musik och jag blev så glad över att återigen få höra Madonnas underbara röst, men låten är ju faktiskt rätt sopig. Och gossen Maluma borde bara hålla käften och se söt ut.

Sedan kom I Rise och äntligen började det låta lite Madonna och texten är fin och Madonnig. Jag gav i min iver låten en fyra men jag är redan trött på den så en svag trea belönas/straffas den med nu.

Därefter släpptes Crave. Ett samarbete med någon jobbig jävla Swae Lee (jag är SÅ ointresserad och vill inte ens veta vem denna människa är!). Melodin är på något vis trevlig men låten kommer aldrig igång ordentligt. Ja, och sedan kommer den där fucking Swae in i bilden och ylar någonting också.

Och nu släpptes då Future. Ett samarbete med någon vidrig Quavo (men gäsp!). Vad är detta? Ännu en B-sida?

Samtliga låtar låter som något som inte var bra nog för förra albumet (det fantastiska) Rebel Heart.

Jag är mycket orolig!
Har Madonna tappat DET?

I morgon lördag ska hon hursomhelst uppträda på Eurovision Song Contest och det ser jag fram emot. Jag älskar – och har alltid älskat – Madonna men nu är jag uppriktigt LIVrädd för att hon har gjort sitt.

Sorgen är enorm.
Den slutliga domen meddelar jag när hela nya albumet släpps den 14:e juni.

Fy fan, Madde! Skärp dig!
Gilla, dela, följ gärna!

Nu börjar det likna nåt, Madonna

När drottningen släpper (ännu) en ny låt från kommande albumet ”Madame X” och fanatikern (som älskar listor och statistik) ser denna textrad i musikprogrammet Last-fm, då vet han att han inte drömmer, utan verkligen lyssnar på en ny låt.
Och att sedan sitta online och i realtid skriva ner sina viktiga första tankar och åsikter under premiärlyssningen i sällskap av en annan fanatiker… Det är grejer det.

”I Rise” är betydligt bättre och mer Madonna än den ganska jobbiga ”Medellín”.
Jag kan inte hjälpa det, men jag vill se en ”mognare” Madonna. Jag vet inte om jag är åldersrasist men även jag är ju äldre nu än ”då” och jag vill höra värdiga mogna popbitar om kärlek, smärta, svek och hopp. Ingen ungdomlig dans nu, tack. Det räcker.

Gilla, dela, följ gärna!

Musikalisk höjdpunkt

Idag vill jag berätta om mitt livs musikaliska höjdpunkt.
Det var tisdagen den 21 mars 1989 då Madonnas album ”Like a Prayer” släpptes.
Titelspåret hade släppts som singel 2,5 veckor tidigare och jag minns så väl när jag hörde detta mästerverk för allra första gången. Melodin! Texten! Sången! Körerna! Helt enkelt briljant. Dessutom fanns några riktigt bra remixar på de två maxisinglarna.

Den där tisdagen i mars gick jag till Rydéns skivbutik på lunchrasten för att se om de hade fått in dagens (veckans?) leverans. Men nej.

Jag gick tidigare från skolan den dagen (skolkade lite grann) och tillbaka till butiken och där fanns den! (Pris: 85 kronor.) Med det fantastiska konvolutet. Så classy. Så sassy. Så stiligt. Så perfekt.
Missade skolbussen och promenerade hem. Sju kilometer. Och jag ville bara komma hem för att lyssna!
Ni förstår, ungdomar, att på den här tiden läste vi om ett kommande skivsläpp i tidningarna flera månader innan släppet och sedan fick vi snällt vänta. (Tidningarna i mitt fall var svenska Okej och tyska Bravo.) Inga märkliga nedladdningar. Inga snabba klick. Nej. Väntan! Musiken var värd någonting på den tiden.

Jag kom hem och plockade ut LP:n ur fodralet. Ur högtalarna strömmade den ljuva musiken. Aldrig hade Madonnas röst låtit så ”nära”. Så skör men stark på samma gång. Jag njöt i mitt pojkrum och vårsolen sken. Jag minns det så tydligt.

Poppärla efter poppärla: ”Express Yourself”, ”Love Song” (med Prince), ”Till Death Do Us Part” (om äktenskapet med Sean Penn), den fantastiska balladen ”Promise To Try”, barnsligt underbara ”Dear Jessie”, superballaden ”Oh Father” samt familjekärlekslåten ”Keep It Together”.
Och så fick vi den bortglömda balladen ”Spanish Eyes”, i vilken Madonnas röst spricker några gånger, och det låter så äkta och känslosamt.

Ett musikaliskt och konstnärligt mästerverk från början till slut. LP:n var parfymerad och en liten ljusblå papperslapp med ”The facts about AIDS” låg i konvolutet (året var som sagt 1989).
På fotografierna fick vi se en mörkhårig Madonna och hon var så jäkla snygg.

För hela 30 år sedan kom detta album och det håller än idag. När jag lyssnar på låtarna, när jag ser fotografierna och den snygga layouten samt när jag tänker på vad ”Like a Prayer” har betytt för mig så blir jag en smula tårögd. Och tacksam!

Inget album har lyckats slå ”Like a Prayer”.
Men nämnda donnas ”Ray of Light” kom nio år senare i närheten.

Madonna – Like a Prayer
Gilla, dela, följ gärna!

Drottning M om missbruk

Ni fördomsfulla tror så klart att en popdrottning som Madonna inte har någonting av tyngd att komma med, men låt mig upplysa församlingen om att denna donna som har betytt mer för mig än någon annan kvinna, min mor naturligtvis borträknad, alltid har några visa ord som jag kan ta till mig. Texterna handlar inte bara om det eviga ”åh, han lämnade mig och jag är olyckligt kär” bla bla bla (även om kärleken är det viktigaste här i världen och dessutom den allra största och farligaste drogen) och eftersom Madonna vid det här laget har en väldigt fet musikalisk godispåse så hittar jag alltid någonting som passar för stunden. För just den situation som jag befinner mig i vid just det ögonblicket.

Om jag exempelvis får lust att berusa mig så lyssnar jag på briljanta Devil Pray (Rebel Heart, 2015):

Take my sins and wash them away
Teach me how to pray
I’ve been stranded here in the dark
Take these walls away

I’ve been swimming in the ocean
Till I’m almost drowned
Give me something I can believe in
Teach me how to pray

And we can do drugs and we can smoke weed and we can drink whiskey
Yeah we can get high and we can get stoned
And we can sniff glue and we can do E and we can drop acid
Forever be lost with no way home

Yeah we can run and we can hide
But we won’t find the answers
If you go down then you’ll get help along the way
But if you wanna save your soul
Then we should travel all together
And make the devil pray

Mother Mary can’t you help me
’Cause I’ve gone astray
All the angels that were around me
Have all flown away


The ground beneath my feet’s getting warmer
Lucifer is near
Holding on, but I’m getting weaker
Watch me disappear

And we can do drugs and we can smoke weed and we can drink whiskey
Yeah we can get high and we can get stoned
And we can sniff glue and we can do E and we can drop acid
Forever be lost with no way home


Yeah we can run and we can hide
But we won’t find the answers
If you go down then you’ll get help along the way
But if you wanna save your soul
Then we should travel all together
And make the devil pray

madonna like a prayer maxi single
Undertecknad. Året var 1989.


Gilla, dela, följ gärna!

Madonna: Rebel Heart

Madonnas trettonde album nu.
Rebel Heart är en trasslig historia. Läckta låtar. Utgivning av standardversion, deluxe-  samt superdeluxe-version.

Standardversionen innehåller inte ens titelspåret. Således lär deluxe egentligen vara standard, medan standard i själva verket är budget.

Eller nåt. Hursomhelst. 25 bitar på superdeluxe-utgåvan. Här är mina tankar kring färdiga låtar och läckta demos.

Standardversion

01. Living For Love 5/5
Demon mal i mitt tycke på lite mer. Kanske känns den även lite mer… funkig. Lite mörkare. Albumversionen känns mer polerad och rak och jag gillar den bättre. Läste någonstans att det gjordes en massa olika versioner av denna dänga, men att man till slut valde den elektroniska versionen. Bra val.
02. Devil Pray 5/5
Ingen större skillnad mellan demo och albumversion (även om demons atmosfäriska intro har slopats). Den senare endast mer tillrättalagd och ’färdigproducerad’. Älskar denna låt! Toppentext!
03. Ghosttown 5/5
Har inte hört någon demoversion av denna finemangfina ballad. Fantastisk kärleksdänga.
04. Unapologetic Bitch 4/5
Ace of Base-vibbar. Svängigt och gôtt. Återigen ingen större skillnad mellan demo och färdig dänga.
05. Illuminati 3/5
Inte alls dålig, men i sammanhanget ganska ”svårtillgänglig”. Demo oslipad slutversion. Illuminati är för Rebel Heart vad Sanctuary var för Bedtime Stories (1994). Intressant text, måste jag säga.
06. Bitch I’m Madonna (feat. Nicki Minaj) 4/5
Ingen större skillnad mellan demo och slutprodukt, förutom då att Nicki Minaj dyker upp i albumversionen. Ja, en ’barnslig’ låt, men den svänger på ett hysteriskt sätt och den är rätt kul. Fest rakt upp och ner. Bara KUL!
07. Hold Tight 5/5
Demon är bra. Albumversionen hade platsat på Ray of Light. Underbar låt och underbar text. Mycket romantik på detta album… ”Moget och värdigt” som det brukar heta.
08. Joan of Arc 5/5
Först har vi en lugn, finstämd ballad i demon. I albumversionen pumpas beatet upp. Jag gillar båda utgångarna. Full fcuking femma till båda. Fin text, fin melodi.
09. Iconic (feat. Chance The Rapper & Mike Tyson) 5/5
En svår bit. Töntig men på något vis svängig.
Demon är bättre på grund av att jag h a t a r rap och rap finns med i albumversionen.
Dock är den så klart bättre producerad och på andra sätt festligare.
Nej, detta blev svårt. Jag höjer nog till en fyra ändå. En svag fyra. Gillar arenapop-känslan. Nej, när jag har läst den upplyftande texten så höjer jag till en femma. Rap eller ej.
10. HeartBreakCity 5/5
En omedelbar favorit. Jag älskar – och har alltid älskat – Madonnas sorgsna ballader. Då kommer hennes röst (faktiskt!) till sin rätt. Albumversionen är lite mer ’spännande’ än den väldigt ’raka’ demon. Stort fett plus för fet fcuking gospelkör.
11. Body Shop 2/5
Demon plonkar på. Känns av någon anledning väldigt ’Britney 2003’. Albumversionen är något festligare. Men nja. En tvåa.
12. Holy Water 3/5
OK, det här gillade jag först inte alls. Fruktansvärt barnsligt. Madonna porrsjunger med barnslig stämma. Skulle vilja höra denna i instrumental skrud. Jag gillar nämligen produktionen väldigt mycket. Samplingen av Vogue är ju lite festlig också.
13. Inside Out 5/5
Demon känns som att den befinner sig i gränslandet mellan Ray of Light och Music. Med en liten tesked American Life.
Albumversionen är bättre. Mer polerad. Mer blippbloppig. En fin melodi och en otroligt fin kärlekstext. En fet favorit.
14. Wash All Over Me 4/5
Demon känns verkligen som en demo. Lite billig alltså. Men poppig och svängig.
Albumversionen är helt annorlunda. En lugn och finstämd sak. Osäker på vilken jag egentligen föredrar. Funkar i båda fallen.


Deluxe

15. Best Night 3/5
Ingen större skillnad mellan demo och album. Känns 90-tal. Känns som en sån där seg Janet Jackson-låt. En sån där låt där hon plötsligt ”får orgasm” mitt i mikrofonen. Växer dock, och jag gillar flirten med Justify My Love (wanting, waiting, for you).
16. Veni Vedi Vici (feat. Nas) 4/5
Den här är rätt skön. Malande på något vis. OK, rapperiet klarar farbror sig utan. Finner det idiotiskt att nån man väser nåt ointelligent i bakgrunden. Men Madonnas text, med referenser till damens musikaliska historia, är ganska briljant! Bara det höjer från 3 till 4.
17. S.E.X. 2/5
Alltså. Denna dänga är barnslig. Väldigt barnslig. Men den svänger ju en aning. Ganska märkligt att denna bit hamnade ens på deluxe-utgåvan.
18. Messiah 4/5
Finstämd piano- och stråklåt. Ännu en vacker kärlekstext.
19. Rebel Heart 4/5
Här kommer en stor besvikelse. Den underbara, poppiga, elektroniska demon har förvandlats till en akustisk sak.
Inte dålig, men jag ÄLSKAR verkligen demoversionen.


Super Deluxe

20. Beautiful Scars 4/5
Trevlig text, men demon är lite high school-film. Albumversionen betydligt bättre.
21. Queen 4/5
En soft låt med ett lite oväntat arrangemang.
22. Borrowed Time 5/5
En omedelbar favorit. Gitarrig midtempogrej. Kärleksfullt och fint. Otroligt fint. Otroligt bra text.
23. Graffiti Heart 3/5
Fin och fiffig text. Lite för mycket high school-känsla.
24. Autotune Baby 1/5
Förmodligen det värsta som någonsin givits ut i Madonnas namn. Bebisskrik + autotune (!). SLUTA.
25. Addicted 4/5
Gillar den här. Demon kändes som en låt som skulle ligga först på ett album – inte sist på en superdeluxe-utgåva.

Gilla, dela, följ gärna!

Tankar i natten

Det händer en massa mindre roliga saker i mitt liv just nu.
Ska berätta om det vid ett senare tillfälle.
Jag måste ”bara” bearbeta det hela lite först.
Jag måste ”bara” försöka förstå vad det är som händer.
”Vad tusan var det som hände?”

Jag kan i alla fall säga att jag sitter ensam i min blå soffa och klockan är strax efter 02.
Clifford the chihuahua ligger i och för sig bredvid mig, och Sebbe the papillon ligger i sängen.
Så ENSAM är jag ju inte.

Den beryktade 40-krisen har förvandlats till ett slags livskris.
Men jag har kommit fram till att jag tänker fylla 30 igen.

”I draw the line at 30.”

Det är juletider men det märks inte av i detta hem.
Jag har a l d r i g varit ett fan av julen.
Chanukkah däremot – det är grejer det. 🙂

Under julhelgen brukar jag arbeta, men det kommer jag inte att göra i år.
Då passade en god tant- väninna på att bjuda mig hem till henne.
Spänning stiger.
Hennes son är vegan.
Som ”bara” vegetarian så kommer jag att känna mig väldigt enkel att please:a.

Madonna släppte de första sex låtarna från albumet ”Rebel Heart”, på grund av att alla demos läckt ut (hur kan de inte ha koll på inspelningarna?).
Jag älskar de sex låtarna – speciellt de första, som är lite mognare. Fantastiska texter.

De där läckta demoversionerna är nästan ännu bättre; några riktigt fina ballader som får ögonen att vattnas.

Människor i min omgivning har gjort mig besviken mången gång, men Madonna har alltid funnits vid min sida. Tack för det!

Gilla, dela, följ gärna!

Det var gott att slippa suga in gubbfläsket för första gången sedan jag var en tonårig streckgubbe

Så igår gick jag för första gången på länge på klubb.
En sån där klubb dit mätta farbröder med hår på bröna går.
Väninnan utbrast: ”Åh du milde, visste inte att det fanns en klubb för håriga män. Sånt har vi inte ute på vischan.”
Jag svarade: ”I love Stockholm.”
Det blev en spännande kväll – dock spännande på fel sätt.
En av vännerna ilade iväg till Södersjukhuset mitt i allt (inget allvarligt) (självklart fick han ingen hjälp, ty vården i landet suger, trots att Reinfeldt nyligen sa att den är den bästa i världen) (hahaha).
Jag och vän 2 ilade snart efter.
Sedan ville sjukhusvännen fortsätta partajandet men det ville inte jag. Så jag hämtade Sebbe hos hundvakten och gick hem.
hunkklotter
1. Hur kan man inte tycka att män är lajbans? 2. Klottrigt var det på herrarnas.
kimsebbe och handled
1. Okej, bilden är arrangerad – jag skulle ALDRIG hänga ut kärlekslemmen framför en ränna. Fy farao så primitivt och vidrigt – eller sykligt som man säger i Västergötland. 2. Det var inte igår farbror vaknade med en klubbstämpel på handleden. Förr i tiden var jag tatuerad med dessa fem morgnar i veckan.
Toabilden var naturligtvis inspirerad av Madonna.
Allt är Madonna just nu.
Allt.
Åh, vad jag saknar henne.

Gilla, dela, följ gärna!