Gospeldamer och NA

Igår kväll var jag på möte hos Anonyma Narkomaner.
När jag satt där och lyssnade på alla människor som pratade om vad man nu pratar om på såna här ställen så började en kör repa på andra sidan väggen.
Det lät som en sån där gospelkör som man ser på film; frodiga bestämda mörkhyade damer i fantasifulla frisyrer och färgglada dräkter. De tog i ända från tårna och någon började waila och sen slöt alla upp i ”HALLELUJAH!” gång på gång på gång.
Det var magiskt.

En av mina ”terapikollegor” följde med mig hem och vi promenerade på några få minuter eftersom jag ju huxflux bor så bra. Hon hjälpte mig att klippa Blakes ”svåra klo”, vilket hon gjorde galant eftersom hon är professionell. Tacksam!

Sedan kvällspromenad. Mycket starka vindar och lite regn och allt kändes så underbart höstigt. Helsingfors karakteristiska gröna spårvagn (”spora”) susade förbi och jag kände mig för första gången på länge lite smålycklig.
Efter två tunga år har det nu vänt mot bättre tider. Inte gratis – med SLIT.
Känner mig välsignad. 

Gilla, dela och följ, för tusan!

Mår bra i nya HEMMET

Slog upp mina överraskande vackra blå ögon i morse och frågade Blake om vi inte skulle gå och sätta oss på klipporna och titta lite på havet.
Så det gjorde vi, genom att öppna ytterdörren och gå hundra steg åt höger.
Jag älskar att bo här. Jag har bott på många ställen i mitt förvånansvärt långa liv och jag har upplevt de flesta boendemiljöer; allt från parkbänkar till palats, skulle man lite överdrivet kunna säga.

Landsbygden, den förfärliga Typiska Mellanstora Staden, två huvudstäder med dess olika stadsdelar. Allt från den välmående supersocialdemokratiska förorten där alla var stabilt välmående (numera även den förstörd av massinvasionen), till rödgrönrosa Södermalm med dess verklighetsfrånvända människor. Den förfärliga ”multikulturella” förorten (där endast en – och bara en – kultur tillåts existera) där hijabisterna lagt ett svart deprimerande täcke över gator och torg. Kvinnor ska tuktas och bögar hängas – inget ställe för mig och mina sunda västerländska värderingar alltså. Men lägenheten i sig var det inget fel på. För att inte tala om elva år i Hammarbyhöjden – Stockholms sundaste stadsdel.
Och så lugna villastadsdelar – check även på den.

Men nu känns det äntligen helt rätt.

Mejlans (eller Bortre Tölö, om man är lite slarvig) i Helsingfors är HEMMA.
Klipporna och havet till höger och stadens pulserande dårskaper till vänster. Balans. Här finner vi äntligen balans!

Jag packar upp mina prylar, spelar pop och njuter av sommarens sista varma dagar. Blake glor och funderar.
Nu är det äntligen september. Romantikens och höstens tid äro kommen. Och september kommer med den en ny tro på livet och på mänskligheten (lite skeptisk dock).

Gilla, dela och följ, för tusan!

HEMMA!

Premiärselfie i nya hemmet.

Idag. Äntligen!
Äntligen fick jag nycklarna till nya bostaden som inte bara är en bostad, utan ett riktigt HEM.

I morse cyklade jag från Västra Baggböle till Berghäll för att signera papper och ta emot nycklarna och sedan cyklade jag till Främre Tölö för att uträtta ett ärende. Sedan vidare genom Bortre Tölö och TILL MITT NYA HEM som är så fantastiskt vackert!

Jag tog mig en titt och grät nästan en skvätt innan jag åkte tillbaka till gamla boendet för att hämta Blake och några prylar inför natten. Jo, jag och Blake ska sova i nya Hemmet fastän vi inte har någon säng ännu. Det får gå. Jag vill bara vara här och kanske aldrig gå HEMifrån.

Gilla, dela och följ, för tusan!

Jodå, jag har hittat hem

Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta: jag blev sen till lägenhetsvisningen PÅ GRUND AV PUTIN. 
Men bara två minuter (vilket är oacceptabelt om man är jag). 
Jag VISSTE att jag skulle älska lägenheten eftersom jag såg en massa tecken överallt. Runt knuten ligger såväl Stockholmsgatan som Tallvägen. Från Stockholm flyttade jag ju och den observante vet kanske att mitt ursprungliga släktnamn börjar på ”mänty” (”tall”). När jag såg dessa båda gatunamn så visste jag. 
Till saken hör att min sista – och bästa – bostad i Stockholm låg i närheten av Boråsvägen och i Borås är jag ju född. Ser alltid dessa tecken här i livet, som säger mig att jag är på rätt väg. 
(Kom ihåg nån gång i framtiden att i Tel Aviv finns en gata som heter Helsinki Street. 😉)

Lägenheten visade sig vara SÅ Kimmig. Kände genast att jag hade kommit HEM. Fy farao så flott och nyrenoverat och med en finurligt fiffig planlösning.

Efteråt promenerade jag och min terapikompis ner till Mannerheimvägen (tänk: Sveavägen) och det gick på bara några minuter så nu bosätter jag mig mycket centralt. 
Och när gör jag det? NÄSTA VECKA. (När Putin har åkt hem.)

Så glad och tacksam! Jag FÖRTJÄNAR detta efter allt slit under det gångna året!

Gilla, dela och följ, för tusan!

Älskar med mina plattor

All min älskade musik stod nedpackad i min före detta grannes källare i flera månader (i brist på bilburna vänner). Nämnde i gruppterapin hur mycket jag saknar min samling LP- och CD-skivor samt kassetter och en ny ung kvinna ba’: ”Jag har både körkort och bil. När åker vi?”
Så rart!

Nu är mina älsklingar hemma och jag ska älska med dem hela natten. Har all min musik i min bärbara hårddisk men jag vill RÖRA konvoluten! Bläddra. Läsa. Sniffa. 
Kartong efter kartong efter kartong. 
Åh, så härligt!

Gilla, dela och följ, för tusan!

En lördag i januari

Det var ju en rätt okej dag det här. En är i ett sådant skede i livet (och i en sådan ålder) att när det inte händer så mycket så är det en bra sak.

Överraskningsterapi med den där israelen som jag dejtade för några år sedan.
”Vill du tala om saken?”
”Heh. Jag talar om mig själv i terapin fem timmar om dagen.”
”Men med mig kanske det är annorlunda.”

Och det var det. Han är fin han. Intelligent som få och stilig och snäll. Uppskattas i denna dinga värld full av fulhet och elakingar.

Tog en solskenspromenad. Det var vackert. Gick igenom ett elegant villaområde och alla lyckliga familjer satt där inne i husen och var så j@vla lyckliga. Jag unnar dem det.

Blake hade extrema gaser. Var tvungen att vädra riktigt ordentligt. Han duschade förresten med mig igår. Smidigt att ha en liten hund: bara att naken plocka upp honom i famnen och gå och ställa sig i duschen.

Lagade en enkel men smarrig lunch/middag: kokta äggnudlar med en sörja bestående av burkchampinjoner, en hel röd chili, några vitlöksklyftor, rödlök, grädde, salt och mycket svartpeppar.

Samtalade med ”Zlatan”. Söt var han.

Lämnade så klart en sensuell detalj, som en pil mot härligheten.

Rakade mitt stora ansikte samt pattarna och smorde in mig med brun utan sol-kräm. Den är flera år gammal så vi får väl se hur jag ser ut i morgon.

Hittade mina trådlösa hörlurar och har dem på mig när jag ilar runt här i huset, med uppiggande pop på relativt hög volym. Lite lördagskänsla.

Inte många hemma här idag. Ungtupparna som bor här sitter och spelar framför sina datorer. Hela nätterna och halva dagarna. För mig helt galet. Bara tanken får mig att känna ångest.

En av dem frågade mig hur det går med ”bruden”. 
”Det går bra. Med mannen”, svarade jag.
”Ah. OK. Bra.”
Skönt att de unga inte bryr sig om folks eventuella homoemotionella läggningar. Annat var det som sagt förr. Låt oss inte vrida klockan tillbaka genom import av människor från homofientliga kulturer. Tack på förhand.
Farbror deltog inte i Frigörelseveckan* när det begav sig för att sedan på ålderns höst se att allt arbete går till spillo.

(*Innan vänsterextrema och överkommersialiserade Pride tog över och kappvändare som aldrig gjort nåt för saken började casha in. Inte minst såna där bedrövliga ”kändisar” som aldrig riskerade någonting för den goda sakens skull, som då var så kontroversiell. Usch.)

Gilla, dela och följ, för tusan!

Rehabilitering – dag 24 (locka till dig bra folk)

Som synes på fotot så känner jag att jag har fått tillbaka ett visst ’glow’ under tiden här på behandlingshemmet.
Det går inte riktigt i ord att förklara vilken enorm skillnad jag känner i mitt mående nu, jämfört med för några veckor sedan.
Jag känner mig som en ’normal’ människa och jag har ett stabilt humör och en nyfunnen livsglädje. Tänk alla dessa år då jag vandrade i dimman och in och ut ur depressioner. Nu har jag kommit tillbaka. Jag alltså. Mitt verkliga jag.


Vissa lever inte som de lär.
Först var det ”lärarinnan” för hälsa och kost som är så bestämd och ordentlig (och skrämmande). Hon tog för sig av frukosten med händerna. Grävde bland korv och ost utan gaffel. Usch.
Sen var det sjuksköterskan som plötsligt tände en cigg. Hoppsan.

Nyss hade vi ”musik och känslor”-grupp. Vi fick spela upp låtar och alla fick sedan berätta vilka känslor som väcktes.
Ja, jag spelade så klart ”Det börjar verka kärlek banne mej” och Dana Internationals ”Love Boy”. Deltagarna kände ”glädje” och ”karneval” och ”midsommar” osv. Själva spelade de melankoliska finska låtar så mina upplyftande val var populära. De kände dock inte igen hebreiskan, utan trodde att Dana sjöng på svenska!
Det blev så klart lite snack om Israel och någon hade varit där och längtade tillbaka. Där ser man.
Jag berättade om min tatuering (achshav ba toro shel ha-rega ha-tov) (ung. nu är det dags för de goda tiderna) och det fick bli dagens motto.

Sprang på en kvinna ur personalen och hon frågade hur det kommer sig att jag är på så gott humör numera. Berättade om den fungerande medicineringen och all terapi och att jag känner mig glad, hoppful och på ett stabilt humör. Hon var mycket nöjd, glad och sken som en sol.


Tillbaka från depressionsgruppen. ”Lärarinnan” höll med mig om mitt eviga mantra. De flesta här går omkring i myspysbyxor och noppiga tröjor. Och sandaler. Det gör inte jag! Ser man inbjudande ut så lockar man till sig positiva människor. Annars blir det bara ett deprimerande grunge-möte av det hela.

klä upp dig

Kvällen avslutades med ett möte med NA – Anonyma narkomaner.
Jag var väldigt frispråkig eftersom alla andra var det också, och jag kände mig trygg. Berättade om sånt som ingen annan känner till. Mina mörkaste hemligheter och mina pinsammaste, mest skämmiga ögonblick. Nu känner elva personer till dessa skandaler.

Och ni heterosexuella vet nog inte hur det känns med detta ständiga komma ut-ande som sker när man är runt nya människor.
Som på mötet då jag berättade om min ex-make (=komma ut). Ingen brydde sig så klart. Dagens unga gör ju inte det. Bland annat därför ska vi sluta tvångsimportera människor från kulturer där det är regel och allmänt accepterat att vi HBT-personer ska kastas från hustak.
Vi har kommit för långt för att vrida klockan tillbaka. Det handlar – för vissa av oss – om överlevnad. Punkt slut.

Tack för en bra dag.

Gilla, dela och följ, för tusan!

WORD!

Erkänner att jag fick en tår i ögonvrån när jag såg detta klipp.
Kolla! Och tänk till.

#ShiTtoGaza

Tyvärr väldigt mycket avstängda kommentarer just nu.
Jag antar att de naziälskande Ship to Gaza-ivrarna, som registrerar oss som inte hatar Israel judar, hänger här stup i kvarten. Och noterar så pennorna glöder. Vill inte höra deras jollrande.

DN

Gilla, dela och följ, för tusan!

Dagens, nej, årets kommentar

Väninna i Sydafrika.

Ja men då har jag faktiskt nått mitt mål (att få åtminstone en person att se ljuset), så nu kan jag ju lägga ner min blogg. Eller bli modebloggare kanske. Det verkar ju poppis.

Gilla, dela och följ, för tusan!

Sommarens bästa dag är redan avklarad

Hej måndag!
Ja, äntligen vardag och äntligen måndag. Att återgå till rutinerna efter en slapp helg känns kalas! Och jag är inte ironisk.
Helgen var underbar och det känns lite sorgligt att jag redan nu kan konstatera att lördagen förmodligen var sommarens bästa dag. Det var det, liksom.
Sebbe och jag lämnade bostaden och mötte upp herr A på Mälarpaviljongen. Medborgarna vallfärdade till vattenhålet och som alltid på MP bestod de av en galen mix av fullfjädrade fjollor, dramatiska drugor samt pimpinetta medelklassdamer med hundratals glin i släptåg.
Halloumiburgaren slank ner (bild i förra inlägget) och de ljuvliga rödbetschipsen likaså. Bira efter bira beställdes och timmarna gick och snart anslöt sig fru J. Sebbe förresten, han låg mest och sov i skuggan. Tuggan fladdrade då och då.
Herr A gav upp och drog och efter ytterligare lite lajbans så lämnade vi övriga MP och tog oss hem till den eleganta stadsdelen vi alla bor i. Lämnade en trött, trött Sebbe i bostaden och ilade över till fru J.
Vi pimplade glatt rosévin på balkongen och samtalade om livet och bostadskarriärer och barndomen och religion (i synnerhet påtvingad sådan) och allt var härligt, somrigt och intressant.
Framåt natten tog vi oss till favoritbaren i Gamla stan och även herr A och hans unga förmåga dök upp.
Vid det här laget var jag väldigt trött efter denna långa, långa dag (och all frisk luft) så mina ögon höll på att fladdra igen. Därmed tackade jag snart för mig och gick hem och somnade som en västgötsk stock.
Heta pumor på Mälarpaviljongen:
hunkhunk
Snöälskaren Sebbe:
sebbelebbeloo
1. Lyckliga och somriga. 2. Efter lördagens sus, dus, stim och larm krävdes igår ro och tid för eftertanke. Sebbe och jag besökte Skogskyrkogården.
sommargrabbarro
1. Vi vandrade längs Åkervägen i Enskededalen – en fantastisk liten väg genom ett idylliskt villaområde. 2. Alltid är det nåt.
åkervägenwtf?
1. Kan ni bära med er prylarna ut så kan ni även bära med er prylarna hem, slöa as. 2. Veckan avslutades med gröna oliver med chili och filmmaraton på Headweb; såg bl.a. The King’s Speech och Please Give och jag rekommenderar dem bägge. Konstaterade för övrigt att söndagsfrossan på Headweb är för oss singlar vad det oundvikliga söndagsligget är för er lyckliga par.
STÖK!oliver med chili
God ny vecka! Möjligheternas måndag! Allt som gick fel förra veckan kan vi åtgärda under denna pinfärska supervecka och så vidare och så vidare.

Gilla, dela och följ, för tusan!