Rehabilitering – dag 2 (allt är nytt)

kim milrell da costa
Jag framför mitt rum.

Dagen började med frukost klockan 07:30. Sov ovanligt gott i mitt lilla rum. Det var så härligt svalt och knäpptyst och ‘tryggt’ på något vis.

Därefter morgonmöte om dagens aktiviteter. Sedan ett gruppsamtal där vi fick  skriva ner – och sedan berätta för gruppen – vad som är bra i våra liv och vad vi inte vill ändra på och varför. Samt tvärtom vad vi ogillar och vill förändra.

Jag skrev att det som betyder mest för mig är mina relationer.

• Mitt äntligen fungerande kärleksliv, efter ett par rejäla och mycket plågsamma floppar
• Mina stöttande vänner och min familj, som alltid finns där
• Mina hundar, som alltid ger mig närhet och villkorslös kärlek
• Sedan sa jag att ”det kanske låter lite löjligt men en gång i veckan behöver jag få gå ut och sjunga karaoke – det hjälper mig att uttrycka mina känslor och få ur mig den ångest som jag går omkring och bär på”.

Alla var förstående och vips hade vi bestämt att på lördagar ska vi köra karaoke här. (Nu blev ni nog jättejätteförvånade…)

Jag sa att det jag vill ändra på är naturligtvis den eviga ångesten. Jag måste övervinna den. Sedan sa jag en hel del annat också, men det är för privat så det behåller jag för mig själv.

Framåt kvällen åkte vi in till Helsingfors för att gå på ett större gruppsamtal. En ung kvinna berättade om sin ångest och sina panikångestattacker och det kändes nästan som att det var jag som talade. Jag blev nästan lite tårögd.

Jag har haft ett bra dygn här och jag är tacksam över att jag kom hit. Även om jag saknar hundarna, min kille och de vänner som jag brukar umgås med i stort sett varje dag.

Nedan (bara) några av alla fina kommentarer som trillade in på min ‘officiella’ sida på Facebook efter gårdagens inlägg. Det finns många bra människor där ute – och det finns en massa kärlek och omtanke i världen (även om den känns väldigt rutten alltför ofta).

facebook love

Gilla, dela, följ gärna!

Förälskelsens första fas

loveSjukdomen Förälskelsens första fas är den bästa och den värsta.
Den tar över hela ditt väsen. Kroppen fungerar inte riktigt som den ska. Du känner dig fjäderlätt och full av energi – men ofokuserad. Det kittlar i magtrakterna på ett underbart och vidrigt vis.

Du mister aptiten och inser att du inte har ätit någonting på nästan två dygn. Fruktskålen i köket har börjat lukta, men du är bara intresserad av kärlekens frukter.

Köttsliga lustar blandas med en tonårsflickas fnittriga genans.

Endast tillsammans med din ”sjukdomsfrände” känner du dig tillfreds. Världen får vänta.

Nuet är ditt allt. Vad som kommer sedan – om något – får avklaras då.

Kanske mottager du ett vykort med snigelposten. På kortet står en dikt på både engelska och hebreiska och det känns som att du har vunnit en miljon euro. Ett orationellt lyckorus.

Kanske mottager du en morgon en teckning på ”Moomin Jew”. Samma orationella lyckorus.

Förälskelsen är en orationell sjukdom – den plågar dig på ett underbart sadomasochistiskt vis. Du tackar och tar emot.

Gilla, dela, följ gärna!

Den stora Saknaden kom över mig

Plötsligt klampade den stora saknaden in genom porten. Hon hade håret i strikt knut och pärlorna rasslade runt den långa, eleganta halsen. Hon sparkade av sig de skyhöga, sylvassa stilettklackarna, såg sig i spegeln och suckade. ”Nu får du sakna lite, gosse”, väste hon med trumpen min.
Ja, plötsligt saknar jag Madonna något alldeles oerhört.
Det är en känsla som kommer över oss homosexuella män mellan varven.
En enorm saknad.
Jo, vi har ju våra Gagor och Kylies (och den äldre generationen har Barbror och Lizor men jag är på tok för ung för dem) men Madonna är Madonna och nu sitter jag här och saknar henne.
Jag tittar på det fantastiska klippet nedan och jag minns våra finaste stunder. Som den där gången då jag skolkade för att köpa Like A Prayer-LP:n dagen då den släpptes.
Eller då när jag av mina föräldrar fick pengar till att gå på en skolfest (fastän jag inte hade några vänner på den tiden) men använde dem till att i smygköpa Express Yourself-maxisingeln. ”Jag vann den på ett lotteri på festen”, ljög jag när jag kom hem.
Jag minns hur jag fick tårar i ögonen av lycka när La Isla Bonita gick in som etta på Tracks.
Åh, jag minns när jag för första gången skulle se Madonna live – på MTV Awards i Globen 2000. Jag var lite hög hela dagen; kunde inte koncentrera mig på jobbet.
Eller när jag tillsammans med syrran och Finnjuden såg Sticky & Sweet i Helsingfors. En sådan perfekt dag!
Jag minns hur Confessions on a Dance Floor-albumet tröstade mig när jag bråkat med mitt huligan-ex.
Jag minns när singeln Frozen släpptes och jag inte hade kunnat sova natten innan. Jag klev upp och åkte och köpte singeln; åkte hem och toklyssnade och somnade sedan.
Och jag minns att jag på den tiden – 1998 – var väldigt mycket ute på krogen och när jag kom hem, med lite tragik brännande i bröstet, så satt jag framför TV:n och åt min vegoburgare och kollade Frozen-videon om och om igen.
Åh, Madonna! Utan dig hade min barndom (och ja, en stor del av mitt liv som ”vuxen”) varit ett helvetes helvete! Och nu behöver jag dig igen. Sluta lalla runt och gör ny musik NU!

När vi ändå är inne på ämnet – Jerry: Sluta nu, Madonna!
Läs även andra bloggares åsikter om

Gilla, dela, följ gärna!

Inte bara bögen bölade när Oprah tog farväl

Klart bögen bölade när han såg sista Oprah-avsnittet.
Åh, så fint det var!
Hon säger så många kloka saker, denna donna. Jag suger åt mig som en fnasig, torr svamp.
Och blir en bättre människa.
oprah
Det var då.
oprah
Det var verkligen då.
oprah
Fin publik.
oprah
Vi kan alla maila Oprah. Vi är alla hennes vänner.
oprah
Kommer sakna den eleganta studion.
oprah fan
Inte bara bögen bölade.
oprah
Dags att säga hej då…
oprah
…Men det sa hon ej. Oprah sa så klart: ”Until we meet again”.
oprah's dog
Och därefter sa hon till hunden: ”We did it!”
Inte ett öga var torrt.
Tack Oprah för denna fantastiska tid!
Kolla detta klipp:

Relaterade länkar: SvD

Gilla, dela, följ gärna!

Stockholm: Nyförälskad varje vår

Tillåt mig citera mig själv:

Dagar som denna påminner mig om vad jag förälskade mig i den där vårdagen 1994 då jag bestämde mig för att stanna i Sthlm. Och då menar jag staden och inte hunken i Vasastan.

Efter jobbet strosade Sebbe och jag hemåt. När vi gick längs södra delen (antar jag, jag och väderstreck är inte direkt som ler och långhalm) av Regeringsgatan så fylldes jag av en abnormt stor kärlek till huvudstaden. Det var faktiskt varmt i luften, solen sken, människor log mot Sebbe men ignorerade mig och inte minst – de fantastiska uteserveringarna var på plats. Underbart. Älskar sommar-Stockholm.
Ska se om jag kan hitta en riktigt gammal (nåja) bild från den där tiden då jag var nyinflyttad och fortfarande talade västgötska. Nu ska jag cykla iväg och hämta ut två paket; det ena innehåller en svensk 80-talsserie och det andra mina egna bloggböcker (jag tycker ju om att ha ett exemplar av varje hemma i bokhyllan men tycker också om att ge bort dem till folk som tycker att jag är underbar).
Hej så länge.

Gilla, dela, följ gärna!