Oj, vad vi älskade!

Åh gu’!
För nästan exakt 25 år sedan var jag kär för första gången. Jag var 19 och han 23. Eduardo. (Ej att förväxla med Eduardo som jag gifte mig med 20 år senare.)
Gu’ vad vi var kära. Himlastormande. Allting annat bara försvann. Det var han och jag mot världen. Ingenting annat hade någon som helst betydelse. 
Han krossade mitt hjärta ett halvår senare. Sedan dess har mitt hjärta aldrig gått att krossa med samma styrka. 
Jag var deprimerad i två år.

Men det var det värt. 
Den första kärleken.

Året var 1994. Sommaren det året var väldigt varm och Cajsa Stina Åkerströms nysläppta album blev hela det årets soundtrack. ”Fråga stjärnorna”, ”Du (vill se dig igen)”, ”Alla blickar du gav” osv.

Oj, vad vi älskade.

Gilla, dela, följ gärna!

27 år hit eller dit…

Jag har flyttat en hel del under de senaste åren och en massa prylar har jag gjort av med. Det är lite lustigt att inse hur lite man egentligen behöver.
De viktigaste ägodelarna är naturligtvis sådana saker som jag har plockat på mig under livets gång, som har något slags värde bara för mig.
Exempelvis alla mina gamla dagböcker. Jag blev ju en skrivande person när jag var elva år ung och på den vägen är det.

För att inte dessa dyrgripar ska gå förlorade så kopierar jag dem. Jag skriver helt enkelt av dem och sparar dem på flera olika ställen så att de inte ska kunna försvinna, ty det vore en katastrof.

Igår gick jag igenom år 1992 och det var en tid av stora förändringar. Bland annat upplevde jag min första ”intima kontakt” med en person av samma kön. Hela den grejen är ett annat inlägg, för nu vill jag bara konstatera att det var ganska deprimerande läsning. Jag ville alltså ha då, för 27(!) år sedan, exakt samma sak som jag vill ha nu. I 27(!) år har jag längtat och trånat efter Honom som inte lämnar mig.

Är det inte lite deprimerande?

Gilla, dela, följ gärna!

Med facit i hand: 2018

Detta vidriga år blev en berg-och-dal-bana. Ja, det var vidrigt men visst fick även positiva överraskningar och roliga möten plats. Samt mitt livs viktigaste beslut. Här kommer en liten resumé (bättre sent än aldrig).

1 januari 20018

Året började med att jag mest umgicks med min dåvarande granndam. Vi skvallrade och spelade spel och åt en väldig massa vitlöksbröd.
Jag hjälpte henne mycket med sådant som hon p.g.a. sin sjukdom ej klarar av. Följde även med henne på läkarbesök och fungerade väl helt enkelt som en personlig assistent och god vän.

Det är roligt att jag blev så nära vän med en pensionär. Hon är ju rapp och rivig och svär som fan. Och har dessutom levat rätt mycket och har många goda råd att komma med. Samt bra människokännedom.

Jag och dåvarande granndamen åkte till Tallinn i slutet av januari. Det blev lite nödvändig shopping och en massa karaoke.

Presidentvalet närmade sig och jag träffade kandidaten som jag sedan även röstade på.

Jag kände mig väldigt nedstämd titt som tätt och då tog jag ofta hundarna med mig och åkte till min vän herr Spets. Vi slappade där i några dagar och jag fick prata, prata, prata och behövde inte vara ensam. Goda vänner är viktigast här i livet.

Som synes ovan provade jag också på arbetet på en byggarbetsplats. (Skratta gärna. Det gör jag.) Det var ingenting för mig så klart, men en erfarenhet.
Jag sökte en massa jobb och var på några intervjuer. Dock resultatlösa sådana.

Jag och en annan dåvarande grannkvinna åkte till forna hemstaden. Det var bara en liten kryssning med en dag i Stockholm och det kändes lite konstigt att vara tillbaka. ”Jaha, där borta bodde jag för nåt år sedan. Där runt hörnet jobbade jag. Åh, på den här gatan gjorde jag det och det.”
Det kändes skönt att det faktiskt kändes som att komma hem när vi återvände till Helsingfors.

Extremt överraskande träffade jag en (till en början) fantastisk man i maj månad. Detta ledde till ett kort, turbulent men mycket seriöst förhållande.

  1. Min gamle gode vän PG var på besök från Stockholm. Vi hade inte setts på tre år men det kändes så klart som igår.
  2. Arbetsintervju en tidig morgon i Dickursby.
  3. På väg till Eurovision Song Contest-partaj i Gräsviken. Det syns väl ganska tidigt att jag höll på låten som sedan vann hela baletten.
  1. Sommaren var inte alls kort. Den fortsatte och fortsatte och mitt i allt hälsade jag på min systers familj på landet, när det korta turbulenta förhållandet med Psykopaten äntligen gick i kras.
  2. Jag gick ner tretton kilo, bara så där, då jag mådde dåligt och inte kunde äta.
  3. Flera nya vänner och bekantskaper kom in i mitt liv. Några kom jag senare att städa bort likt damm, men några fick stanna och de kom att stå mig mycket nära i en kaotisk period.
  4. Clifford.
  5. Pojkarna och jag.
  6. En kväll innan ett AA-möte.
  7. Den eviga sommaren.

Ja, det hände så mycket. Av en extrem slump (nu tror jag ju inte på slumpen, men ändå) kärade jag ner mig i ”Zlatan” och detta är ju en historia för sig.
Jag var ute och sjöng karaoke väldigt ofta och väl och träffade på roligt folk. Som juden med tatueringen.
Jag röstade på SD i riksdagsvalet.

Jag tog mitt förnuft till fånga och efter en ambulansfärd tog en väninna och min pojkvän mig till avgiftning och därifrån vidare till rehab. Om detta kan du läsa en massa om i tidigare inlägg.

Efter rehabvistelsen hamnade jag i Västra Baggböle där jag för tillfället bor, samt i öppenvården där jag tillbringar mina dagar numera.

Lite krasst: Det bästa med 2018

  • Jag mötte mitt livs kärlek
  • Jag sökte hjälp – och fick samt mottog den med öppna armar och ett väldigt öppet och ärligt sinne
  • Jag skrev flera uppskattade texter och artiklar som publicerades i bl.a. Hufvudstadsbladet
  • Jag lyckades sortera bland mina kontakter då jag insåg vilka som är värda att kallas vänner (automatiska bortsållningar sker när det blåser en aning)
  • Jag sjöng jättemycket karaoke!
Gilla, dela, följ gärna!

Öppen (och klok) som en bok

Vet ni vilket det bästa sättet är att klippa av människors elaka tungor? Det är att vara helt öppen och ärlig med allting. Då avväpnar man dem.
En tycker ju lite synd om människor som tydligen lever så otroligt tradiga liv att de roar sig med skvaller om sådana som de har träffat kanske två gånger. Ganska sorgligt va’?

Därför är jag öppen som en bok (jag älskar böcker).
Jag är en cool kis på 44 jordsnurr som just nu går igenom en så kallad jobbig fas i mitt förvånansvärt långa liv.

En ambulansresa i somras ledde till rehab som ledde till öppenvården där jag numera tillbringar mina dagar. Lyxlägenheten är ute ur bilden och jag bor i ett hus med sju andra som även de går igenom någon typ av ”jobbig fas”.
I mitt fall handlar det ju alltså om psykisk ohälsa som resulterat i alkoholmissbruk.

Det är inget skamligt i det. Det var det här j@vla skitsamhället som alla j@vla dårar har skapat som fick mig att må dåligt (se dig omkring och säg att du inte blir lite galen och olycklig). Plus att allt så klart hänger ihop med en barndom i utanförskap fylld av mobbning. (Lär era ungj@vlar att uppföra sig och vara vänliga även mot udda fåglar!)

Jag idag. Faktiskt nyss fyllda 44. Åldersnojan tilltar men jag ser ännu ut som en spjuver.

Vad mer ska jag berätta nu då, när jag ändå håller på?
Jo, mitt kärleksliv är tillbaka på banan. Alltså. Jag älskar H (eller Zlatan som jag kallar honom när jag analyserar honom i öppenvårdens diskussionsgrupper) och han sårade mig enormt för ett tag sedan. All min terapi etc. har fått mig att tänka på ett annat sätt och att inte vara så svartvit i mitt tänk.
Om han ber om förlåtelse och skärper sig så är ju det allt jag begär. Och så går vi vidare. Vad är väl en dum grej i det förflutna i jämförelse med ett förlåt som leder till en blomstrande framtid med kärleken i ditt liv?

Men han blev nog lite skrämd när jag lämnade honom (i en vecka…) då han insåg att om han inte behandlar mig väl så kan han faktiskt förlora mig. Han trodde nog inte det eftersom han vet att jag älskar honom på ett annat sätt än jag någonsin har älskat någon. Vilket jag har förklarat för honom på detta vis: ”Om vi skulle göra slut så skulle jag ändå önska dig allt gott i livet. Jag skulle inte – som i tidigare relationer – önska att du fick lida en massa och få en massa sjukdomar och få sparken och bli hemlös och ensam och bitter för att sedan dö medan du saknade mig som f@n. Så mycket älskar jag dig.”

MOGET VA’!? Det är KÄRLEK det!

Men vad jag måste lära mig är att inte hänga upp min lycka på en annan person. Jag måste få glädje från många olika håll. Inte minst inifrån min underbara förvånansvärt välfungerande gamla gubbkropp.

Eftersom jag är öppen (och klok) som en bok så besvarar jag eventuella frågor om exakt vad som helst i kommentarsfältet nedan.

Gilla, dela, följ gärna!

Som sista desperata säsongen

Som jag igår kväll mycket öppenhjärtigt förklarade för en av dem jag bor med: Just nu är mitt förhållande (eller vad det nu är) som en såpopera. Tänk dig den där sista säsongen när publiken har flytt och såpans skapare desperat slänger in en massa intriger och annat i ett sista desperat försök att locka tillbaka publiken. Det är jordbävningar och det är någon som visar sig vara sin fästmans syster och någon som dog för tre säsonger sedan uppstår plötsligt. Någon har drömt en hel intrig som egentligen aldrig ägt rum. Maffian kommer och kidnappar någon och plötsligt brinner huset ner och är det inte ett UFO som dyker upp osv. osv. osv.
På den nivån är mitt kärleksförhållande just nu och detta har gjort min så kallade ”jul” till en absurd händelse.

På julafton besökte jag min vän J och vi gick ut en sväng och sjöng karaoke. Det var vi och alla andra losers som dök upp på det där stället. Jag var väl en av två som inte drack alkohol. De flesta var ganska ”förfriskade” i ett desperat försök att glömma den ensamhetens misär som de upplever under en högtid som julen.

Vad sjöng jag?
Det börjar verka kärlek banne mej (min eviga standard och mitt paradnummer)
För att du finns (premiär – jag beställde egentligen ”Här står jag” men när denna kom istället så var det ju bara att greppa mikrofonen och ta ton)
Että mitähän vittua (när jag är… ehhm… irriterad)
I only want to be with you (ett nytt paradnummer)
Min kärlek (comeback)
Snälla snälla (alltid)
Tule luo (dyker upp då och då)
Genom eld och vatten (när de lugna låtarna blir för många piggar jag upp stämningen med den här)

En ivrig ryss vid namn Nikolai applåderade glatt och hojtade ”tack” och ”skål” och när han drog sina ryska dängor så glodde han nästan oavbrutet på mig. Det var ju trevligt att få lite uppmärksamhet!

På juldagen besökte min väninna K mig. Skönt med lite sällskap igen och när hon skulle åka hem följde jag och Blake med. Åt middag och pratade. Och pratade. Och ältade.
Kom hem och kvällen gick åt till att älta mitt så kallade förhållande med den andre parten i målet via textmeddelanden. En sån såpa. Om ni bara visste. Jag vill ”bara” uppleva harmoni. Orkar inte med mer dramatik nu.

Snälla snälla…

Gilla, dela, följ gärna!

Tacksamhet, fördomar, ”Zlatan” samt heterorädsla

Idag vill jag uttrycka min ödmjuka tacksamhet. I den här ljuvliga staden (en av tre av mina hemstäder – jag är så lyckligt lottad!) får jag den hjälp jag behöver. 
Ibland måste man här i livet lägga sig ner och be om hjälp och vägledning och hoppas att någon hör. Helsingfors har levererat med råge. 
Nu på väg till öppenvårdens nästa fas: K2.
Måste säga att jag älskar morgonmötena i ’mitt’ vårdprogram, där vi alla berättar om dagsformen och vad som har hänt sedan sist. Det är terapeutiskt och man lär dessutom känna andra människor på ett djupare plan.

Kiitos Helsinki. Kiitos Suomi.
Tack Helsingfors. Tack Finland.

Igår avslutade den där irriterande zigenaren – som aldrig kan vara tyst och som alltid säger irriterande saker – sin tid i vår grupp. Jag har uppfattat honom som en smula ding och homo-ovänlig men igår bad han om mitt nummer. Och som jag skrev i ett blogginlägg så inser jag att Skaparen skickade in honom i mitt liv för att jag skulle fatta att bakom allt det där irriterande finns en bra människa. 
Jag måste vänta lite och skrapa rejält på ytan innan jag ’dömer’.

En annan typ, som verkar så lugn och rar, berättade en dag att han suttit i fängelse och jag frågade igår varför han hamnat där. 
”Mordförsök”, svarade han. 😳 Det hade jag aldrig trott. 
Men det är sånt som kommer med drogkulturen.

Sen har vi den hundtokiga kristna kvinnan som trodde att jag har FLICKvän. Vi åker buss hemåt varje dag och hon frågar en massa om Blake och även om mitt kärleksliv. Och hon vet mycket om judendomen. Dessutom verkar hon lika politisk som jag, så vi har mycket att prata om…

Träffar många intressanta människor varje dag. Vi är så olika och kommer från olika världar men vi lär oss av varandra. Mycket givande.

Tack, Helsingfors stad.

Dagens konversation med den kristna kvinnan innehöll både karlar och religion. 
Hon hade sett hur de på morgon-TV tog upp det växande judehatet och att de kommit fram till att det inte beror på att finländarna plötsligt blivit antisemiter. Det beror så klart på invandringen från muslimska länder där judehatet kommer med modersmjölken. 
”Tur att de talade klarspråk”, sa jag myndigt. ”Annars kan man inte rätta till problemet.”

Sen döpte vi om min (muslimske – höhö!) pojkvän till Zlatan. Vi nämner ju i öppenvården aldrig någon annans namn om vi babblar om den personen i nån diskussionsgrupp. Och vi använder för övrigt alltid endast varandras förnamn. Ingen vet vad de andra heter i efternamn. 
Jo, eftersom han ser ut som Zlatan alltså. Det var det jag skulle komma till här. Även den kristna kvinnan tyckte det. (Nu kanske ni förstår varför jag är så attraherad…) Och hon sa att hon (precis som jag) endast kollar på fotboll (när det nu råkar hända) pga spelarnas extrema ’skönhet’.

En bra och kort dag. Nu hem för bostadsmöte samt psykologmöte.

En sak till (känner att jag har mun/tangentsbordsdiarré idag). 
Jag var lite orolig för att min nye vän ”Finlandssvensken” skulle börja bete sig annorlunda när det gick upp för honom att jag är fjolla. 
Det är sånt jag ofta tänker på när jag (väldigt sällan iofs) blir vän med nån heterosexuell man. Rädd att han ska vara så där tölpig och ”få för sig nåt” eller tro att jag ”tror nåt”.

Men nej. Han beter sig som vanligt och idag överraskade han mig på bussen, med ett ivrigt ”hallåå däär!” och han berättade i förbifarten att hans flickväns dotter har flickvän. 
Så kan det gå. (Nästan) Ingen bryr sig om en persons homoemotionella läggning i dagens samhälle. Tack och lov. Annat var det så sent som för 10-15 år sedan.

Håll det i minnet. Och låt oss inte vrida klockan tillbaka genom att importera homohatande kulturer. Det handlar inte om intolerans eller så kallad ”rasism”. Det handlar om överlevnad.

Videosamtal med herr Spets.
Gilla, dela, följ gärna!

Ingen klimatångest men en hel del romantik

Plötsligt ska alla lida av klimatångest. 
Jag lider av en massa ångest men inte av klimatångest. 
Jag åker kollektivt och har inte ens körkort. Jag sopsorterar sedan urminnes tider även om jag inte tror att det har någon egentlig betydelse. Kastar inte skräp omkring mig. Plockar upp fimpar, glasbitar och plast samtidigt som jag slevar upp hundbajan (ibland busar jag till det och låter den ligga men plockar upp nåt annat som inte bryts ned naturligt. Tihii!). 
Har levt som helvegetarian i över tjugo år. 
Lappar och lagar och är ingen slit-och-släng-människa (inte ens i mänskliga relationer).
Jag flyger förvisso en hel del men har som sagt inte bil. Jag har däremot rappa spiror och en elegant båge.

Så nä. Nån innesjukdom som ”klimatångest” lider jag inte av.

Fick överraskande herrbesök igår kväll. Mitt första besök där jag bor nu.
”How are you? You look good”, sa han med ett leende när jag och Blake hämtade honom ute på gatan. Snön yrde och allt hade kunnat vara romantiskt om jag inte hade haft ont i huvudet och hade jag inte varit arg på Honom.

Jag och H låg och pratade i min säng och han frågade nåt i stil med ”do you love me?”
Jag svarade: ”I made a fu$king Christmas card for you, and wrote ’love’ in Arabic, didn’t I? A Jew at a Christmas party making a card for a Muslim. So what the hell do you think?”
Han sa att jag verkar besatt av vilken religion folk tillhör.
”Inte alls”, svarade jag som en torr, tradig farbror, ”så länge de lämnar mig i fred och inte ställer en massa märkliga krav på omgivningen.”
”Varför är judendomen så viktig för dig, för det verkar den vara?”
”Därför att jag är religiös.”
”Jag gillar inte religiösa människor”, svarade han och fortsatte: ”religion är nåt mellan…”
”Mellan mig och Skaparen”, avbröt jag.
”Just det”, sa han.
”Det är ju det jag säger”, sa jag näsvist och fortsatte på mitt myndiga vis: ”Folk har fördomar om religiösa och tror att de är på ett visst sätt. Att de är tråkiga och dikterande exempelvis. Och har fula frisyrer och pressade plagg på sig. Ingen ser nog på mig och tänker att ’det där gubbskrället måste vara en sån där religiös toka’ och det är som sagt det jag menar. Min tro är en grej mellan mig och Skaparen. Vi snackar varje dag. Vi har en fin relation.”

”Varför är du egentligen här?” frågade jag med en suck. 
”Du är en idiot om du måste fråga det.”
”Du är en dum idiot och jag är en bra idiot”, sa jag och bet mig i läppen. 
”Because I have love”, sa han efter en stunds tystnad. 
”Bra. Men jag måste känna det. Och du måste visa det. Och klä det i ord. Sorry, men sån är jag. Jag måste få bekräftelse varje dag.”

Jag sträckte handen mot bröstet och sa: ”Se här. Jag plockar ut mitt hjärta och lägger det här på kudden så att du ser det. Jag har ingenting att dölja. Fattar du att jag låg på behandlingshemmet och önskade så hårt att du skulle höra av dig och åtminstone sagt god morgon eller god natt. Men inte då. Därför lämnade jag dig. Du tog för mycket kraft och jag låg på ett fu€king rehab och behövde koncentrera mig på mig själv. Fattar du det?”
Han verkade ta in vad jag just sagt. 
”I still have love”, sa han sedan.

Han var tyst ett tag innan han bytte ämne:
”Varför måste du hela tiden ta upp att jag är muslim?”
”Därför att det är så j@vla komiskt”, skrattade jag förföriskt medan jag blygt smekte hans attraktiva bringa utanpå den irriterande välstrukna blå skjortan. ”Som du vet så ogillar jag en massa som kommer med islam men du vet ju också att jag inte därför per automatik ogillar muslimer. Men det är så komiskt att du är muslim och att jag är jude och att du är uppfostrad till att hata mig eftersom jag är ’otrogen’ men du älskar mig istället. Det är festligt helt enkelt. Klart Skaparen skulle få mig att kära ner mig i en muslim från Irak. Och vice versa. Skaparen har ju humor och kanske kan vi lära oss nåt av varandra och bli ännu bättre människor.”

Ja, han växte ju upp i ett land där han fick lära sig att hata judar i allmänhet och staten Israel i synnerhet. När han flydde för sitt arma homofila liv, på sina långa ståtliga spiror, till friheten i Finland så stötte han för första gången på en jude som dessutom råkade vara från Israel, och han insåg att han inte visste någonting om vare sig judar eller om Israel.
Jo, och sedan träffade han mig och han kunde ju inte motstå min charm och mitt intellekt och min härliga kropp och all min givmildhet. Så då gick det som det gick och han förde mig till sin säng och ’låg’ med en man så som en man ’ligger’ med en kvinna.
HARAM och inte det minsta KOSHER. Men i kärlekens namn ljuvligt när två själar möts inte bara på ett andligt plan, utan även rent fysiskt.

”Varför ogillar du exempelvis slöjor?” frågade han vidare. ”Kan du inte bara låta folk vara som de vill? Som det här med att du har problem med folk med en massa tokiga färger i håret.”
”Om vi lämnar allt det politiska åt sidan när det kommer till slöjan – och allt tvång och att jag som man känner mig kränkt när jag ser en täckt kvinna – så säger jag som så att på samma sätt som att flerfärgade, fantasifulla frisyrer är fula så är slöjor det också. Jag gillar att se vackra saker omkring mig, helt enkelt. Varför plåga sin omgivning med fulhet när man kan pigga upp med skönhet?”

Han kunde inte hålla sig för skratt.
Han slet upp mig ur sängen och kysste mig och sa: ”Nu går vi ut och tar en cigg.”

En liten Blake, bara för att lätta upp stämningen.

✔️ På dagens ”kroppslektion” (där vi gör olika övningar, från thai chi till en massa annat) skulle vi köra koncentrationsövningar. Det var väldigt häftigt. Vi låg ner och ”lärarinnan” sa vad vi skulle tänka på. Vi skulle öppna en dörr och gå ut i ett snöigt landskap och följa spår i snön och sedan skulle vi kliva på en buss etc. etc. Efteråt ställde hon frågor och jag insåg att jag inte mindes nånting efter att jag hoppat på den där imaginära bussen. Jag hade svävat iväg. Var helt borta i nån annan värld. Och rätt vad det var ”vaknade” jag som om tiden hade stått still. En halvtimme hade passerat.

✔️ Vi tackade av en man som ALDRIG kan vara tyst som jag lärde känna redan på behandlingshemmet. Nu inser jag ju att Skaparen skickade in honom i mitt liv för att jag skulle lära mig att se att bakom allt IRRITERANDE så är han en väldigt fin, reko och hyvens person. Vi skulle alla säga nåt kort om honom och jag sa att han precis som jag använder sig av humor för att lätta upp svåra situationer. Och att han måste lära sig att vara tyst ibland! Efteråt tackade han för mina ord och lovade att ta dem till sig.

✔️ Kort dag idag så jag tog spåran från Tölö till Kampen efter ”kursen” och inhandlade en kalender för det kommande året. Alltid lite terapeutiskt med en ny, konkret, tom kalender att fylla med BRA innehåll. Nu hem till Västra Baggböle, via Lidl. Sugen på kaffe och choklad.

love

Jag skrev en diktjävel (eller nåt) och skickade den till Honom.

There is a huge universe. Lot’s of planets. It’s enormous and endless. 
Then there is a planet earth. It’s a big place. 
In countries very far from each other two men were born. Not only on the same planet but at around the same time. And time is, just like the universe, endless. 
After many hard struggles these two men left their countries and resettled in a new country far up north. They came to the same city. In this huge universe they met at a little non-important street, where they happened to be at the same time. As if by accident. But there are no accidents. 
And they fell in love. It is not a coincidence. It is a miracle. 
A miracle of love.
So we better not fu$k it up!

Gilla, dela, följ gärna!

Heterojag, irritation, drogfri karaoke, återförening

Fredagen var en bra, omtumlande dag med oväntade inslag.
På öppenvården gick det fint och på bussen hemåt gjorde jag sällskap med en av mina ”medpatienter”. Hon frågade mig om någonting jag berättat i en diskussionsgrupp, om ”flickvännen som jag vill ha tillbaka”. 
På finska finns ju inget ”han” eller ”hon”, utan bara det könsneutrala ”hän”, så missförstånd kan uppstå…
Jag förklarade läget och lade till att det var en man jag pratade om. Hon verkade förvånad.
Jag, som trodde att det står skrivet i pannan att jag är gay, blev ännu mer förvånad. Vad är det för signaler jag sänder ut egentligen? Hujedamej!

Siiri, sex månader och Blake, två år och åtta månader.

På kvällen lämnade jag Blake hos en vän där han stannade över natten tillsammans med sin väninna, den valpiga Siiri. Jag och vännen gick nämligen ut och åt middag tillsammans med en väninna. Det blev ljuvlig nepalesisk mat. Därefter karaoke på en sylta där jag inte riktigt trivdes. Jag blev irriterad av en anledning och gick därifrån. Tog mig till ett annat karaokeställe och sprang på bekanta. ”Vi talade om dig idag. Du har inte synts till på länge.”
Det var ju trevligt att höra.

Sedan bad mitt så kallade ex mig att komma till en nattklubb och trots att jag inte gillar nattklubbar (längre – jag känner mig för gammal helt enkelt) så gick jag dit. Enkom för hans skull.
En lång historia kort: vi älskar varandra och vi är tillsammans igen. (Det har vi varit hela tiden, enligt honom. Det var fint sagt. Han sa en massa fina saker, men dem behåller jag för mig själv.)

Åkte hem till Baggböle med nattbussen för första gången. En bussrutt som var ny för mig och jag gick vilse när jag promenerade från hållplatsen. Naturligtvis dog min mobil just då, så någon gps-hjälp fick jag inte. 
Men halv fem på morgonen var jag hem och stupade i säng – mycket nöjd.

Det är skönt att ha fått tillbaka rutinerna nu. Och det är skönt att helgernas ledighet återigen betyder någonting. Underbart.

Idag har jag hämtat hem Blake och nu sitter jag på kammaren och spelar pop. Som jag skrev igår eller när det nu var, så tyder det på att jag mår bättre nu när jag återigen har börjat lyssna på musik.

Karaokekungen.

Vad sjöng jag igår då?
– Mysteeri/Mysteriet (Aki Sirkesalo, Lisa Nilsson) i duett med min vän
– Det börjar verka kärlek banne mej (Claes-Göran Hederström)
– Genom eld och vatten (Sarek)
– Snälla snälla (Caroline af Ugglas)

Kön till mikrofonen var lång eftersom det var fredag kväll, så fler bitar än så hann jag inte med. Jag har för övrigt inga som helst problem med att inta scenen och greppa mikrofonen helt nykter. Känner ju mig hemma och bekväm i situationen.

En ung man sa förresten: ”Jag tänkte när du sjöng att du sjunger inte karaoke – du sjunger.” Det var ju fint sagt!

Gilla, dela, följ gärna!

Känslomässigt omtumlande självständighetsdag

Blake och jag har haft en händelserik självständighetsdag.
chihuahua boyVi tog bussen till gamla bostadshuset i Sockenbacka för att hämta vinterkläder som jag har hos före detta grannar. Som vanligt blev bussresandet en upplevelse…
Först buss 69 från Västra Baggböle. Byte till stamlinjen 550 i Månsas. 550:n är lite förrädisk då den går i en cirkel. Åkte (så klart) åt fel håll. Av, över gatan och ny buss åt andra hållet, mot Westendstationen.
För inte så länge sedan invigdes nya Västmetron i Helsingfors och Esbo. Men var är Norra metron? Den kunde gå från Nordsjö via Östra centrum tvärs över norra delarna av stan till Sockenbacka och därifrån till centrum. Samma väg tillbaka. Länge leve metron! Bu för bussar.

jewish things
Några av mina ”judegrejer”.

Jag hälsade på min före detta granne nummer 1. Trevligt att ses och att prata av sig lite efter att inte ha setts på länge. Därefter träffade jag före detta granne nummer 2. Samma sak. Trevligt. Och slutligen träffade jag Mitt Livs Kärlek som jag chockerande nog lämnade för ett tag sedan (jag hade mina anledningar, tro mig). Alla känslorna bubblade fram igen. Vilken man.

Blake och jag tog bussen (bussarna) hem och den här gången lyckades vi utan att åka vilse.
Jag tog med mig några av mina ”judegrejer” så nu är mitt nya hem lite finare och personligare; en mezuzah, min flottaste chanukkiah, en mobil shabbatljushållare att ta med mig när jag är på resa. Samt mina värdefulla Israelstenar.

Vänner är bäst.

Efter en händelserik och känslomässigt omtumlande dag fick jag video-prata-av-mig med min vän herr Spets. Jag hade så mycket att rapportera att han fick följa med mig ända in i duschen.

Efter Finlands 101:a självständighetsdag är jag nu redo för sängen och ännu en vardag i morgon.

Gilla, dela, följ gärna!

Three years ago today

Idag kör vi ett inlägg på engelska.
Ett romantiskt minne.

budapestToday I will share something romantic with you, because it’s Sunday and it’s snowing for the first time this winter, and the sun is shining and it puts me into a very, very romantic mood.

I just remembered that three years ago today I did something very romantic. I had moved to Finland a few months earlier and I had gotten to know this gorgeous, highly intelligent young man from a kibbutz in Israel (we met online of course).
We decided to meet and we were very spontaneous.

”So let’s meet halfway”, we said, ”and where would that be?”
”Well, in Budapest.”
”Okey, see you in Budapest on Monday.”

jewish budapest

So we met at the airport and this bloke had rented a very romantic (needless to say) apartment for us and we spent three days in this wonderful, beautiful city.

We went to all the Jewish places, like the enormous synagogue and all the Jewish tourist spots and cafes and so on. It was oh so romantic.

One evening this dude fainted and I panicked. He had forgotten his medicin at home. You see, he was once poisoned by Hamas and if he eats spicy food his stomach cannot digest it. Of course I had taken him to an Indian restaurant that evening, not knowing about his condition.

So he woke up while I was running around panicking and he cried and he told me the story from the war. It was so scary and so overwhelming, yet so über romantic.

Then he went back to Israel and I went back to Finland and the following month I met him in Jerusalem. He had organised this thing for my birthday. A very ROMANTIC hotel at a kibbutz, and a few historical events in the city. My best birthday ever.

At this time I was finishing my conversion to Judaism and this secular guy who grew up in a religious family in Jerusalem answered all my ’stupid’ questions and he was very supportive all along. And every week he told me about what they had been talking about in synagogue during shabbat.

A few weeks later he came to Finland and we spent some time in Helsinki and then we went up north to Rovaniemi, where he had rented a place in the countryside, in the middle of nowhere. It was in February and there was so much snow and it was so quiet and – yes – ROMANTIC.

We still meet whenever I’m in Israel, but of course the distance killed the romance.
He’s a very close friend today.

When you find good people – keep them close.

Gilla, dela, följ gärna!