Schlagerfjollans död

Sätt er ner så ska ni få höra nåt ni inte trodde att ni skulle få höra från schlagerfjollans trut.
Jag har tappat intresset. 
Det har gått mig förbi att MF börjar i afton.
Anledningarna är nog många. MF började haverera när tävlingen började kallas ”Mello” (fy fan) och allt skulle bli så mjäkigt och nåt som tilltalar alla. Och så de där patetiska förbannade ballongerna som publiken måste vifta med.
Och så musiken… Rap-crap och annat skräp. Borta är de tydliga refrängerna och de spirituellt upplyftande tonartshöjningarna.
För att inte tala om den så tvångsmässigt politiskt korrekta inramningen av programmet. *gäsp*

Och i år – då Eurovision äger rum i Israel – så kommer svenskens ohälsosamma och mycket vulgära Israelbesatthet in i bilden. Redan innan tävlingen har dragit igång så har hjärntvättade svenskar synts paradera med skyltar med budskap som ”nej till apartheid”. 

En gång för alla: det existerar ingen apartheid i Israel. Bara SLUTA!
Tänk att min kille som i sitt hemland blev uppfostrad till att hata judar och Israel har kommit på andra tankar då han har ”utbildat” sig, men för svensken är detta helt jävla omöjligt. Men så har h*n ju en antisemitisk regering och lögnaktiga, lismande, Israelhatande journalister i stora lass. Värre än i islamistiska helveteshålan Irak alltså…
Så lycka till!
Framtiden ser ljus ut.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 39 (boende, vård och intervju)

Dagarna tickar på i ett rasande tempo.
Sista torsdagen på behandlingshemmet är snart över och avklarad.
I morse tog jag och Blake en promenad ned till sjön. Himlen var så vacker men skrämmande.

tervalampi

Himlen hänger tung och hotfull.
På vippen att kollapsa.
Den lika helvetesmörka marken är redo att ta emot.
Att krossa.
Men det spricker långsamt upp.
Ljuset tvingar sig fram.
Det eländigt mörka får ge vika.
En ny dag är här.
Full av oändliga möjligheter.
Oändliga och ombytliga som himlen själv.

jeans bulgeEfter det stående morgonmötet med avdelningen var jag på ett möte för oss som är på väg att checka ut.
Därefter jobb i köket för sista gången och ett kort möte med de som jag bor tillsammans med. Idag flyttade det in en ny kvinna med en lurvig lite större hund.

Jag har idag varit i kontakt med stället som jag ska flytta till på måndag, samt med stället som jag ska få fortsättningsvård på från och med onsdag. Och jag har dessutom varit i kontakt med stället som vill att jag ska komma på anställningsintervju.
Allting ordnar sig här i livet. Ibland tar det lite tid bara.

På ett möte hörde jag plötsligt ”HaTikva” spelas och jag befarade att det nu slutligen har slagit slint då jag hör Israels nationalsång i huvudet.
Sedan noterade jag att jag glömt slå av ljudet på telefonen. Och att jag glömt att jag bytt ringsignal…

Klockan är 20:20 och jag går och lägger mig. Var redo för bingen redan strax före 18. Känner mig lite uttråkad och rastlös. Ena foten är så att säga redan tillbaka i Helsingfors.

Gilla, dela, följ gärna!

Ett romantiskt minne

kim tel avivVad ska jag berätta för gulligt idag då? Kollar igenom mitt bildbibliotek. Hmm.
Jag har 39 853 foton i min telefon.
Detta foto är knäppt på en takterrass i Tel Aviv. Min då blivande make E (numera ex-make, och vi har en god relation) hade friat kvällen innan.
Vi var redan förlovade men han ville göra det ’ordentligt’.

Innan vi åkte från Stockholm försvann min ring medan jag duschade. Vi hade bråttom till Arlanda och jag hade ångest över den försvunna ringen.

Väl i Israel skulle vi träffa en väninna men just den dagen klagade E då han kände sig sjuk. Jag blev jäkligt irriterad och åkte och åt lunch med väninnan. Hon var så ledsen över att E inte var med.

Jag kom tillbaka till vår hyrda lägenhet på kvällen och E mötte mig på gatan. Han hade tårar i ögonen och en kippa på huvudet. Han tog min hand och förde mig upp och ut på terrassen. Världens bästa stads sus och dus låg nedanför oss. Kvällen var varm och sensuell. E hade tänt en massa ljus över hela terrassen och dukat upp en flott (nåja – han var ingen kung i köket direkt) middag och han föll på knä och friade och plockade fram min ”försvunna” ring.
Det visade sig att han och väninnan hade planerat det hela.

Ett fint minne så här en grå dag i november några år senare.
(Den ljuvliga ringen ligger på spåret på Blåsuts tunnelbanestation.)

Gilla, dela, följ gärna!

Fortfarande ’hot stuff’ i Israel

Kvällssamtalade nyss med ”han den där israeliska dejten” och han befann sig tillsammans med sin familj på ett hotell i norra Israel.

Av en slump hade han sprungit på en kille som intervjuat mig för något år sedan, för mitt ”jobb för Israel”.

”Du är känd här, sötnos”, sa dejten.
”Jo, jag vet, raring”, svarade jag.

Se där!
Jag är fortfarande het i Israel fastän jag har legat lågt det senaste året!

Lite absurt har det känts de gånger någon stoppat mig på gatan i Tel Aviv och frågat om jag är ”den där Kim”. Väldigt smickrande också så klart – och ett litet erkännande för att jag faktiskt har åstadkommit någonting.

Ja, den där dejten ja… Han som jag gick på spontan date med i Budapest – honom får jag träffa på måndag. Äntligen.

Saknar honom. Han är mycket anonym på nätet (till skillnad från mig då…) men jag kan avslöja att han är bedårande vacker, intelligent, spirituell och framgångsrik.

Ett kap.

Och han gillar mig.

Gilla, dela, följ gärna!

Jag är jag

Jag skulle gå på en date för ett par dagar sedan.

Han verkade smart och såg bra ut och vi hade, tyckte jag, goda konversationer.

Sedan, när han läste vad jag hade skrivit på Times of Israel, så avbokade han med motiveringen att ”aktivism är väldigt viktigt för dig och jag kan därför inte inleda en relation med dig”.

Synd på så rara ärtor.

Men… Karlar kommer och går.

ISRAEL BESTÅR.

Gilla, dela, följ gärna!

Sömnlös, terror, dokumentärer, sommarfräsch grabb

Klockan är halv två på natten och jag låg och kollade på en dokumentär tills jag höll på att somna, så då gick jag till sängs.

Men så kom jag att tänka på att jag snart återigen svänger upp på ’hemgatan’ i Tel Aviv, och då blev jag så exalterad att jag plötsligt blev pigg. Så lika bra att skriva några rader.

Ja, jag åker om några dagar – om inte de där terroristerna [twitter] ställer till det [twitter] för mig igen (som för snart ett år sedan då flyget ställdes in p.g.a. palestinsk raketbeskjutning – jag kom dock iväg till slut).

Och fastän det ibland blir så att larmet går och en med hjärtat springer mot skyddsrummet [läs mitt inlägg Terror i Tel Aviv] så är Israel i allmänhet och Tel Aviv i synnerhet det enda stället på jorden (som jag hittills har besökt) där jag kan andas ordentligt. Andas friskt.

Kan vara svårt gemene hen att förstå, men så är det.

Dokumentärer förresten – jag slukar dokumentärer.
En god dokumentär kan handla om i stort sett vad som helst, så länge den är gjord väl och på ett intresseväckande vis.

Bland de senaste sedda hittar vi en om EU, en om Marine Le Pen, en om att rikt folk i London bygger till källarvåningar på sina hus då de varken får bygga ut eller bygga uppåt, samt en israelisk dokumentär om islamiseringen av Europa.

Under dagen som gick så hann jag även med att raka av mig mitt rekordlånga skägg samt snagga min skalle [instagram].

Avslutningsvis vill jag tacka mina många – och väldigt olika – vänner.

Tack för allt!

Gilla, dela, följ gärna!

Förändringarnas vindar blåser

Jag är nyhemkommen från Israel.
Flydde dit. En vecka hos en väninna. Utan dramatik.
Jobb på förmiddagarna och skvaller och middag på kvällarna.

Så skönt med såna där vänner.
Såna som man inte behöver göra sig till för.

Sådana som kanske blir förbannade.
Men aldrig fördömande.

Det händer så mycket just nu.
Om två veckor går jag in i en ny fas.
Berättar mer senare.

Här är berättelsen om min hemresa.

Hade en väldigt udda hemresa.
I taxin på väg till flygplatsen började jag må illa. Jag svettades som jag aldrig svettats förr och jag kunde inte fokusera blicken och inte heller gå rakt när jag väl klev ur taxin (nej, varken alkohol eller droger i blodet).

Jag gick till security check och damen påbörjade sin utfrågning: ”What was the purpose of this trip?” och hon lät så där mekanisk som de brukar göra.
Plötsligt tog hon mig åt sidan. ”Are you OK, Sir?”
Jag berättade hur jag mådde och hon ringde efter första hjälpen.

Han anlände och kollade mitt (skyhöga) blodtryck och tog tempen osv.
”It’s good that she called for me, considering all this EBOLA and stuff… Have you been to Africa recently, Sir?”
Han sade att jag såg väldigt sjuk ut och att jag kanske borde stanna i Israel och besöka ett sjukhus.
”Flygbolaget kanske inte ens släpper in dig, för du ser verkligen inte ut att må bra.”
Jag sade att jag var extremt trött och att jag nog snabbt skulle må bättre om jag bara fick mig en redig flaska vatten och ett lugnt och svalt ställe att vila mig på.

Läkaren tackade för sig och security-killen eskorterade mig till terminal 3.
Drack två flaskor vatten och hittade en lugn hörna där jag satt i två timmar.
Mådde bättre.

Klev på planet och jag var så trött, så trött.
Personalen hade flyttat fram mig så att jag skulle få mer benutrymme + ingen bredvid mig (naturligtvis dök det upp en tunnhårig karl så småningom, och väckte mig då han ville sitta just DÄR).

Jag sov, sov och jag sov.
Och jag fick såna där ryckningar, som man kan få ibland just när man håller på att somna, ni vet. Men dessa ryckningar kom i sömnen och jag vaknade till av att hela min kropp hoppade upp ur sätet och jag skrek till.
Hände säkert 15 gånger innan vi till slut landade i Stockholm.

Nu sitter jag här och svettas, men jag mår betydligt bättre och kan nästan till och med fokusera blicken.
Nu ska jag kolla gårdagens Så Mycket Bättre och gulla med hundarna.

Gilla, dela, följ gärna!

Livets vimsiga, festliga vägar

Här sitter jag, i Sessionssalen på Judiska Församlingen.
I tjänsten har vi en så kallad ”bootcamp”.
Vi har flugit in en mycket vis herre från Israel, och han ”ger Israelvänner och -aktivister de rätta verktygen att stå upp för Israel i en ofta fientlig miljö”.

Här träffade jag en Facebookvän som är ute på en väldigt liknande livsresa som jag.
Faktiskt har våra familjer – med ursprung i ett annat land – bott på samma gata i den västsvenska stad som jag växte upp i.

Och nu ses vi i detta skede i livet.

Jag har under åren träffat många som vandrar/har vandrat längs samma stigar.

Livet kan vara spännande mellan varven!
En måste bara vara öppen och våga säga JA TACK.

Gilla, dela, följ gärna!

Manifestationer, val och hälsa

Den senaste tiden har varit hektiskt.
På ena jobbet har vi lyckats arrangera en mycket framgångsrik och festlig manifestation för Israel och mot antisemitism. Publiken var stor och glad, talarna var fantastiska, solen sken och stämningen var på topp.

Men vet du hur mycket arbete det ligger bakom att få till en manifestation?
Tillstånd ska fås, dialogpolisen ska det samtalas med och talare ska kontaktas och bokas.
Dessutom ska allt det där tekniska fungera också. Scen, ljudanläggning osv. osv.
Fick även den stora äran att ha ett möte med SÄPO. Det var ju lite spännande.

En dryg vecka senare representerade jag mitt jobb på en liknande manifestation i Uppsala.
Den var raka motsatsen.
Visst, talarna var toppen.
Men publiken var hemsk.

Endast ett fåtal Israelvänner dök upp – däremot dök det upp ett enormt gäng Israelhatare.
De skrek och de gormade. De visade upp löjliga, lögnaktiga skyltar.
Efteråt ville de inte lämna oss i fred, vilket resulterade i att vi fick poliseskort från platsen.
Vi slog oss ned på en uteservering och poliserna stod utanför på gatan och övervakade oss tills tåget gick…

Tänk vilka fina poliser vi har i Sverige! Ändå släpas de i smutsen i tid och otid.

På hemmaplan har det också varit en del dramatik, men de flesta knutar har gått att knyta upp.

Igår var det riksdagsval och jag ä l s k a r ju val och politik så jag har haft några underbara veckor med alla debatter osv. Igår morse promenerade jag och maken till vallokalen och röstade. Är inte helt nöjd med resultatet.
Men mest är jag förvånad över att så många verkar vara förvånade av SD:s stora lyft.
Vad hade ni trott?
Det g å r inte att ignorera de problem som SD lyfter fram.
Det gick inte för fyra år sedan och det gick inte i år.
Det kommer inte gå om fyra år heller.
Så sluta jollra och börja snacka allvar!

En ögonöppnare fick jag personligen i samband med dramat i Uppsala.
Det kändes som att jag befann mig i… låt oss säga Gaza.

Hälsan är inte på topp, då den helvetiska huvudvärken gör sig påmind.
I morse var jag och lämnade blodprover och kollade mitt (fortfarande för) höga blodtryck.
Nu ska vi gå till botten med det här och det känns ju bra.

Gilla, dela, följ gärna!

Terror i Tel Aviv

Jag befinner mig i Tel Aviv (världens bästa stad).
Jag tror att det är mitt tolfte besök.

Jag har just för första gången upplevt att sirenerna drog igång och varnade om inkommande raketer.

Så här går det till. Sirenerna drar igång. Människorna springer till skyddsrummen eller ut i trappuppgången. Plötsligt hörs en smäll och man hoppar till. Det går ett tag. Sedan skakar hela huset och man hör ytterligare en smäll. Barnen gråter och husdjuren darrar.
Detta är terror och nästa jävel som gnäller över att israelerna slår tillbaka får en fet jävla smäll.
Ja, nu har jag upplevt detta också.

Nu äcklar svenskens arrogans mig ännu mer.
Och svenskens gullande med Hamas.
Och medias falska spel.

Som min väninna berättade för mig: ”Även om raketerna skjuts ner av Iron Dome så är det vetskapen om att de faktiskt vill döda mig, som är så plågsam. De vill döda mig, granntanten, barnen på dagiset. Alla. Hamas vill ju döda alla judar.”

Vidrigt!
#StopHamas

Gilla, dela, följ gärna!