En porr-röd soffa och tacksamhet

Jag är en sån där som tycker om att SÄGA tack och att låta bra människor få veta att de är bra (mitt bland alla vidriga as), och jag blir en aning rörd när jag tänker på de fantastiska människor som jag har lärt känna genom ”gruppterapin”. Så jag måste lätta på mitt hjärta.

Jag har bara två veckor kvar av nämnda program och jag hoppas att mina ”medpatienter” har fått ut nåt av mig också.
Förutom att hjälpa mig med mina demoner så har de hjälpt mig med en massa praktiska saker i samband med min flytt.
En kvinna kom med sin konstiga maskin och ”sågade” upp mitt lås på cykeln pga borttappad nyckel. En annan klippte Blakes ”jobbiga klo” på ett professionellt vis.
En man följde med på lägenhetsvisning, som moraliskt stöd.
Har fått lampor och mattor. (Jag gjorde mig av alla möbler i fjol inför rehab, pga alla dåliga vibbar, minnen och energier.)
Igår bar två herrar hem en bokhylla.
Idag fixade de redskap så att vi (mest DE) kunde rulla hem soffan som jag hittat till salu i en FB-grupp. Jag har haft två klassiska Klippan-soffor (Ikea) i mitt liv och nu när jag var på jakt efter en soffa till nya hemmet så insåg jag att det är en Klippan jag vill ha ännu en gång. Elegant, stilren och bekväm. Som av en händelse hittade jag en i rött (fejk- antar jag) läder. Så het!

Och tänk att de vill hjälpa mig för att jag är ”en bra typ”. (”Sinä olet hyvä tyyppi.”)

En blir rörd så här på ålderns höst.
Det finns gott folk i ett hav av sopor.

Soffa och bokhylla – det börjar likna ett hem.
Gilla, dela, följ gärna!

Nya bostaden blir ett HEM

Här i nya bostaden går saker och ting långsamt framåt.
Jag har fortfarande ingen säng och sover därför på en tunn madrass och eftersom jag (tack och pris) inte är 20 längre så värker kroppen både här och där. Men jag klagar inte. En säng kommer att levereras om ungefär en vecka, tillsammans med lite andra möbler.

Jag har faktiskt bara två pallar och ett soffbord just nu. Gjorde mig av med (nästan) allt för ett år sedan. Vidriga möbler med dålig energi och tillhörande hemska minnen. Bort, bara bort! In med nytt! In med gott!

Jag fick upp min mezuza, så nu blev bostaden ett hem. Mitt hem.

Mezuzan består i en pergamentrulle på vilken en särskilt utbildad man har skrivit de två första meningarna ur Bibeln som citerades ovan. Pergamentrullen rullas ihop och läggs i ett hölje av trä, metall eller plastmaterial och fästes på dörren till varje rum inom ett hus eller lägenhet, med undantag av toaletter/badrum. Man sätter den på höger sida av dörren från det håll man går in i huset/rummet. En speciell välsignelse läses också upp när mezuzan fästs. Det är vanligt att man med höger hand vidrör mezuzan när man går in och sedan kysser fingrarna som kommit i kontakt med mezuzan.

Gilla, dela, följ gärna!

Juden jag

Hej go’ vänner mitt i min paus i flyttstöket. 
Idag vill jag ta upp det här med att folk har förutfattade meningar om hur en religiös person bör vara och bete sig. 
Jag inser ju att om man slår upp frasen ”troende jude” i valfri ordbok så är det inte mitt tryne som dyker upp. 
Men nu är det så att för mig är min tro en sak mellan mig och Skaparen och jag har alltid, alltid varit troende och haft en cool relation med Skaparen. (Jag är från en väldigt sekulär familj, kan tilläggas. Mina religiösa ”påhitt” har jag ”hittat på” alldeles själv.)
Det var först när judendomen kom till mig (jag bad inte om det) som jag spirituellt hittade hem. Därav min lååånga konvertering.

Jag vet inte riktigt varför jag skriver detta egentligen. Det är nåt som skaver. Nämnda förutfattade meningar kanske. 
Och så stör det mig att vissa ibland drar upp att jag pga min homosexualitet lever i synd. Låt mig då avslöja att jag en gång (tror det var år 2000) tog upp frågan med självaste Skaparen när jag satt på ett flygplan från Stockholm till Amsterdam (och vi som av en händelse flög över min födelsestad Borås!) och flyget var på vippen att krascha. Skaparen sa mycket tydligt till mig att jag är en kärleksfull person och att det är huvudsaken. Så att så var det med den saken. Sen kan du slå mig i huvudet med diverse heliga böcker och skrifter hur mycket du vill, men jag hade direktkontakt, så jag vet av säker källa!
Jag talar sällan om saker som har med religion att göra eftersom jag är rädd för att verka ”predikande”, då jag AVSKYR alla former av predikande. Religion=privatsak.

Det var väl bara det.

Gilla, dela, följ gärna!

Mår bra i nya HEMMET

Slog upp mina överraskande vackra blå ögon i morse och frågade Blake om vi inte skulle gå och sätta oss på klipporna och titta lite på havet.
Så det gjorde vi, genom att öppna ytterdörren och gå hundra steg åt höger.
Jag älskar att bo här. Jag har bott på många ställen i mitt förvånansvärt långa liv och jag har upplevt de flesta boendemiljöer; allt från parkbänkar till palats, skulle man lite överdrivet kunna säga.

Landsbygden, den förfärliga Typiska Mellanstora Staden, två huvudstäder med dess olika stadsdelar. Allt från den välmående supersocialdemokratiska förorten där alla var stabilt välmående (numera även den förstörd av massinvasionen), till rödgrönrosa Södermalm med dess verklighetsfrånvända människor. Den förfärliga ”multikulturella” förorten (där endast en – och bara en – kultur tillåts existera) där hijabisterna lagt ett svart deprimerande täcke över gator och torg. Kvinnor ska tuktas och bögar hängas – inget ställe för mig och mina sunda västerländska värderingar alltså. Men lägenheten i sig var det inget fel på. För att inte tala om elva år i Hammarbyhöjden – Stockholms sundaste stadsdel.
Och så lugna villastadsdelar – check även på den.

Men nu känns det äntligen helt rätt.

Mejlans (eller Bortre Tölö, om man är lite slarvig) i Helsingfors är HEMMA.
Klipporna och havet till höger och stadens pulserande dårskaper till vänster. Balans. Här finner vi äntligen balans!

Jag packar upp mina prylar, spelar pop och njuter av sommarens sista varma dagar. Blake glor och funderar.
Nu är det äntligen september. Romantikens och höstens tid äro kommen. Och september kommer med den en ny tro på livet och på mänskligheten (lite skeptisk dock).

Gilla, dela, följ gärna!

HEMMA!

Premiärselfie i nya hemmet.

Idag. Äntligen!
Äntligen fick jag nycklarna till nya bostaden som inte bara är en bostad, utan ett riktigt HEM.

I morse cyklade jag från Västra Baggböle till Berghäll för att signera papper och ta emot nycklarna och sedan cyklade jag till Främre Tölö för att uträtta ett ärende. Sedan vidare genom Bortre Tölö och TILL MITT NYA HEM som är så fantastiskt vackert!

Jag tog mig en titt och grät nästan en skvätt innan jag åkte tillbaka till gamla boendet för att hämta Blake och några prylar inför natten. Jo, jag och Blake ska sova i nya Hemmet fastän vi inte har någon säng ännu. Det får gå. Jag vill bara vara här och kanske aldrig gå HEMifrån.

Gilla, dela, följ gärna!

En judebögs flyttkartonger

En judebögs flyttkartonger…

Hela det här året har jag bott i ett kollektiv och det har gått förvånansvärt smidigt. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av det. Jag flyttade hemifrån när jag var 17 och har sedan dess bott till största delen ensam (med minst en hund). Jag var ju gift och sammanboende ett tag och så vidare, men mestadels har det bara varit jag.

Det har gått bra och det har varit trevligt att alltid ha sällskap. Men det har varit jobbigt att ha det där sällskapet även när jag helst skulle ha sluppit.

Om en vecka får jag nycklarna till nya hemmet och då är det slut på kollektivet för min del. Vad jag saknar mest med att bo ensam är en massa småsaker:

  • att kunna gå naken från duschen till garderoben
  • att kunna spela min irriterande (dåliga) musik utan att behöva ta hänsyn till andras (goda, pretentiösa) musiksmak
  • att kunna gå på WC med öppen dörr
  • att kunna laga mat utan att någon sniffar, glor eller frågar vad jag lagar
  • att slipper städa efter andra
  • att slippa ohygieniska lämningar i badrummet
  • att (bokstavligt talat) städa upp endast min egen skit
  • att slippa vara orolig för att brandlarmet ska sätta igång då någon mindre ”kockig” person lagar mat
  • att inte behöva diska direkt efter att jag har ätit – att kunna låta maten lägga sig fint i magen och vila ett tag på maten

Det vill säga: småsaker.

Gilla, dela, följ gärna!

Återtar kontrollen

Här sitter jag och ömsar skinn. Inte nog med att jag fick drömlägenheten – jag har ”bara” en dryg månad kvar av gruppterapin som jag påbörjade i februari. Det har varit en livsomvälvande upplevelse och jag har lärt mig så mycket. Inte bara om mig själv, utan minst lika mycket om mänskligheten. Via andra människor (det vill säga mina ”medpatienter”).

Vissa tror att vi bara sitter och dricker kaffe hela dagarna men så är det verkligen inte. Jag ska vid något tillfälle skriva utförligt om hur denna typ av gruppterapi går till. Till att börja med så är det ju inte ens terapi – men jag vet inte vad jag annars ska kalla det.
Vi är en liten grupp som aldrig annars skulle ha stött på varandra och bara det gör att vi lär känna en helt annan typ av människor och vi får ta del av ”meningsmotståndares” tankar och åsikter. Det är mycket givande.
Och eftersom vi är så få så går vi in i varandras liv och så att säga lever med dem så länge terapin fortgår. Vi får input av andra och vi delar med oss av våra egna tankar gällande andras liv och leverne.

En fantastiskt fin sak som jag har lärt mig – mycket överraskande måste jag säga – är att det är väldigt svårt att verkligen ogilla en människa när man kommer in på den personens djup och persona. När man verkligen lär känna människan där inuti. Man förstår lite bättre varför den och den irriterande (eller vad det nu kan vara för ”fel” på den personen, som får en att till en början starkt ogilla den) egenskapen finns hos den människan. Varför h*n blev som h*n blev. Eller som h*n ÄR – eftersom mycket går att ändra på så länge tid finnes.

Sånt sitter jag här och tänker på under min paus i packandet. Ser fram emot att lägga denna boendeform (mer om den en annan gång kanske) bakom mig och gå vidare. Jag har inte så mycket att packa eftersom det mesta står nedpackat redan och alla mina möbler sålde eller gav jag bort när mitt liv kraschade för snart ett år sedan. Jag vill inte släpa med mig möbler eller prylar som bär på dåliga energier och tragiska minnen. En nystart är en nystart. Jag börjar verkligen om på noll.

Och det ser jag fram emot eftersom jag kan bygga upp mitt liv från grunden och på så sätt komma så nära perfektion som möjligt.

Gilla, dela, följ gärna!

Jodå, jag har hittat hem

Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta: jag blev sen till lägenhetsvisningen PÅ GRUND AV PUTIN. 
Men bara två minuter (vilket är oacceptabelt om man är jag). 
Jag VISSTE att jag skulle älska lägenheten eftersom jag såg en massa tecken överallt. Runt knuten ligger såväl Stockholmsgatan som Tallvägen. Från Stockholm flyttade jag ju och den observante vet kanske att mitt ursprungliga släktnamn börjar på ”mänty” (”tall”). När jag såg dessa båda gatunamn så visste jag. 
Till saken hör att min sista – och bästa – bostad i Stockholm låg i närheten av Boråsvägen och i Borås är jag ju född. Ser alltid dessa tecken här i livet, som säger mig att jag är på rätt väg. 
(Kom ihåg nån gång i framtiden att i Tel Aviv finns en gata som heter Helsinki Street. 😉)

Lägenheten visade sig vara SÅ Kimmig. Kände genast att jag hade kommit HEM. Fy farao så flott och nyrenoverat och med en finurligt fiffig planlösning.

Efteråt promenerade jag och min terapikompis ner till Mannerheimvägen (tänk: Sveavägen) och det gick på bara några minuter så nu bosätter jag mig mycket centralt. 
Och när gör jag det? NÄSTA VECKA. (När Putin har åkt hem.)

Så glad och tacksam! Jag FÖRTJÄNAR detta efter allt slit under det gångna året!

Gilla, dela, följ gärna!

Är detta min station?

I morgon ska jag på lägenhetsvisning på en adress strax nordväst om Sibeliusmonumentet. Jag är eld och lågor. Om jag vill ha bostaden så får jag den. Jag och Blake var där och snokade idag. Perfekt läge. Jag kan gå eller cykla överallt. Jag kan åka spårvagn istället för buss. Jag har nära till allt; stadens sus och dus runt ena knuten och grön natur plus vatten runt den andra.
Om jag tackar ja till denna bostad så kan det mycket väl vara så att det är där jag stannar fram till min död.
En hyreslägenhet med reko hyra i Helsingfors innerstad är en lottovinst. Är det nu Skaparen belönar och prisar mig för mina goda gärningar? Jag hoppas det.

Jag har åkt förbi denna adress väldigt många gånger och så sent som i förra månaden satt jag på bussen och tänkte att ”här skulle jag vilja bo”.

I morgon vet vi. Jag litar på Skaparen, som vet vad som är bra för mig och även vad jag har gjort mig förtjänt av. Om man bara lyssnar på Skaparen (eller Livet eller Moder Jord eller vad man nu vill kalla Kraften för) så flyter det på och man hamnar inte bara på rätt tåg – man kliver också av på rätt station. Man ska inte käfta emot för mycket. Nyckeln är just att lägga sitt öde i Skaparens händer.

Är detta min station? I morgon vet vi.

Gilla, dela, följ gärna!

4 år sedan jag lämnade Sverige

Idag för fyra år sedan klev jag likt en båtflykting av båten och på darriga Bambi-ben satte jag fot på mina förfäders mark. Deras upptrampade stig låg framför mig och jag påbörjade min upptäcktsfärd genom detta nygamla hemland. Det doftade friskt. Människorna såg ut som jag och de hade rätt mycket samma sunda värderingar som jag själv. De talade två språk som är mina egna. Vi förstod varandras svarta humor.

Bakom mig låg mitt födelseland i ruiner. 
Plötsligt kände jag mig inte längre hemma där. 
Min vardag fylldes av fenomen som var mig främmande: balkongflickor. Bilbränder. Plågad blåljuspersonal. Terrordåd. Insvepta stackars barn. Förtryckta kvinnor med sönderskurna könsorgan. Män i pyjamas som på ett främmande aggressivt språk predikade att de ville – och skulle – döda mig. En skola som är som ett dagis för kränkta jättebebisar. En kollapsande vård där patienterna flygs till grannlandet för enkel omplåstring. Barnafödande i bilar. Lögnaktig media som inte granskar makten utan granskar, förföljer och hänger ut enkla medborgare med ”fel” åsikter. Ett politiskt sandlådesystem där väljarna öppet föraktas. Ett folk som förnekar sin egen existens och särart (förtjänar detta folk som inte ens existerar ett eget land?). 
Stadsdelar där andra lagar och regler råder. Nyanlända svettiga håriga stora karlar som plötsligt är ”barn” och går i samma skolklasser som riktiga barn. Våldtäkter på löpande band. Barn. Kvinnor. Män. Gamlingar. Djur. Allihop våldtas de. Barn rånas. Vilda Västern med vinande kulor från alla håll. Alla hinner inte ducka. De stackars pensionärerna som sover på bussar och på tåg och äter ur soporna. Hur kunde ni svika dem?

Så på dagen för fyra år sedan lämnade jag Det Humanitära Dårhuset bakom mig och det är det bästa jag någonsin har gjort. Tyvärr. Jag gråter en skvätt varje dag och jag tror tyvärr att det är för sent, men jag ber för Sverige. Jag hoppas så att det svenska folket (om det trots allt visar sig existera) reser sig och börjar städa upp.

Tills dess, hejsan svejsan. Passa på att ta er över gränsen innan en mur håller er ute/inne.

Gilla, dela, följ gärna!