Rehabilitering – dag 28 (fylle-SMS)

Det har varit en solig och fin dag här och eftersom det är söndag så har jag varit ledig, bortsett från en kortis som bibliotikarie.

Lånade en bok som gavs ut 1978, som heter ”Hyvän käytöksen kirja”. En bok om gott uppförande. (Uppskattas!)

På sidan 91 läser jag om hur man ska bete sig på stan (fritt översatt):

”Vänner och bekanta hälsar man på  på gatan. Så klart. Den artigare hälsar först. Männen lyfter på hatten, damerna nickar.”

Högläsning på instagram: här och här.

Jag behöver dock ingen sån här bok eftersom jag – tack vare mina föräldrar – är väluppfostrad!

familjenIdag kom mor och far och deras hund på besök. Det var trevligt med lite sällskap. Helgerna är ju som sagt väldigt sega här.

Blake mår bra nu.
Han var dålig och betedde sig underligt i två dygn men nu är han sig själv igen. Tack och lov.

Vad är det med ex som skickar meddelanden på fyllan mitt i nätterna och sedan inte kan svara på ens svar? Sluta sup, är min rekommendation. Och hör av er nyktra och rakryggade. Två såna fylle-SMS den här helgen, från två olika personer.

”Voidaanko aloittaa alusta?” skrev en i morse klockan halv fyra.
Voidaanko – kan vi
aloittaa – börja (om)
alusta – från början
?

Jag vet var mitt hjärta hör hemma.

I morgon är det äntligen vardag igen. Och exakt två veckor kvar här på behandlingshemmet. Helgerna är så sega, men i morgon har vi återigen fullt upp med möten, diskussionsgrupper och gruppterapi osv. Härligt!

Gilla, dela, följ gärna!

Lite hat

Hej. Nu åker jag tunnelbana igen.
När du reser dig upp på tunnelbanan, så att subban bredvid dig ska kunna ta sig till dörrarna utan att riva med sig halva inredningen, så förtjänar du – om inte en kyss – så åtminstone ett tack. Eller kanske ett litet leende. Eller vad fan, en blick åtminstone. Men nej. Inte i vårt fantastiska Sverige.
Jag kräks på ohyfsade människor. Hör ni det? KRÄKS!
Hoppas hon drabbas av vestibulit.

Gilla, dela, följ gärna!

Kamma dig, grabbhalva!

Jag måste bara snabbt få ur mig detta. Det gnager.
För någon månad sedan stod jag på favoritkrogen och en karl trängde sig in mellan min vän och mig. “Jag ska ha en öl”, skrek han åt bartendern. Jag blev asirriterad över hans burdusa vis. “OMG”, sa min ungdomlige vän efteråt, “du blev verkligen arg!”
I lördags, på samma krog, klev en man fram och sa “jag ska ha två biljetter till *nån fest*”.
Aaaargh. Jag står inte ut med “ska ha”.
Man säger inte att man “ska ha” någonting. Man säger med vänlig ton: “Hej, jag skulle vilja ha…” eller “Tjenixen puma, skulle jag kunna be att få…”
Därefter säger man “TACK”. Man säger alltid “tack”. Och “hej”! Man börjar alltid med att hälsa. För i helvete.
Ordning och reda.
Hyfs och fason.
Och lite vänlighet.
Skulle jag ha ett sånt där jobb där man “träffar nya människor” (fy fan!) så skulle jag fräsa: “Nej, det ska du inte alls det! Be snällt, gubbjävel!”

Gilla, dela, följ gärna!

Barn som slänger ur sig påståenden

Sätt er ner så ska ni få höra.
Jag var ute med Sebbe och vi mötte två töser (ca 8 år) som brukar hälsa på honom.
Plötsligt sa den ena: “Under oss bor två bögar”.
“Jaha”, svarade jag. “Är det konstigt?”
“Mmm”, mumlade hon.
“Men det är jag också”, sa jag rappt.
“VA?”, flämtade den ena.
“Nä-ä!”, skrek den andra.
“Jo”, svarade jag.
Sedan gick vi hem.
Och jag tänkte på hur gott det kommer att vara att möta flickorna med deras föräldrar, som sitter hemma och tutar i sina glin att under dem bor minsann två bögar – förmodligen utan att ens förklara för dem vad det betyder.
Kanske är det min plikt att skaffa barn. Världen skulle genast bli mycket bättre.

Gilla, dela, följ gärna!

Arbete

Jag kan pga. tystnadsplikt inte aslöja för mycket om mitt arbete (mycket känslig bransch) men låt mig säga så här; folk är så himla korkade. Och tröga. Och de mumlar och de är perversa. Bitterheten frodas i detta land. Jag skulle vilja starta en skola där människor får lära sig hur man lämpligast beter sig för sitt eget bästa.

Gilla, dela, följ gärna!