Vill ha en hundlik man

Jag har kommit på att min hund Blake är ganska exakt sådan som jag vill att min näste make ska vara:

Hårig och dominant, men kärleksfull och öm.
Pratar inte för mycket, men är en god lyssnare.
Accepterar min ”underbara” morgonandedräkt.
Gillar de flesta människor men älskar bara mig.
Är mycket lojal och gillar att gosa.
Har en ’posh’ liten mustasch och bruna ögon.
Är beskyddande.
Har en kvick tunga.
Gillar mina matlagningsfärdigheter.
Blir alltid glad av att se mig – även när jag känner mig som en skrutt eller ser ut som en fågelskrämma.
Gillar att ligga ovanpå mig.

Please follow and like us:

Äntligen valdag!

Klockan är sex denna söndagsmorgon och här är vi uppe med tuppen. Det är ju nämligen valdag och en vill ju se proper och välkammad ut när en bankar på dörren till vallokalen.

Skoja’ ba’. Så galen är inte ens jag.

Efter toalettsuccé är det gott att somna om.

Uppe med tuppen för att min underbara hund, som blev rumsren först när han var 2,5 år, har lärt sig att väcka mig när han vill uppsöka herrarnas. Upp som en blixt och ut, toalettsuccé och nu kan dagen börja. Denna spännande dag!
Njut den! Äg den!

Senare:

Då har farbror gjort sin viktiga röst hörd. 
Det är smidigare att rösta i Finland än i Sverige då du slipper en massa valsedlar. Du antecknar helt enkelt din kandidats nummer på den lilla lappen. Valhemligheten är således total. (Och inga valsedlar kan mystiskt gå upp i rök.)

Please follow and like us:

En lördag i januari

Det var ju en rätt okej dag det här. En är i ett sådant skede i livet (och i en sådan ålder) att när det inte händer så mycket så är det en bra sak.

Överraskningsterapi med den där israelen som jag dejtade för några år sedan.
”Vill du tala om saken?”
”Heh. Jag talar om mig själv i terapin fem timmar om dagen.”
”Men med mig kanske det är annorlunda.”

Och det var det. Han är fin han. Intelligent som få och stilig och snäll. Uppskattas i denna dinga värld full av fulhet och elakingar.

Tog en solskenspromenad. Det var vackert. Gick igenom ett elegant villaområde och alla lyckliga familjer satt där inne i husen och var så j@vla lyckliga. Jag unnar dem det.

Blake hade extrema gaser. Var tvungen att vädra riktigt ordentligt. Han duschade förresten med mig igår. Smidigt att ha en liten hund: bara att naken plocka upp honom i famnen och gå och ställa sig i duschen.

Lagade en enkel men smarrig lunch/middag: kokta äggnudlar med en sörja bestående av burkchampinjoner, en hel röd chili, några vitlöksklyftor, rödlök, grädde, salt och mycket svartpeppar.

Samtalade med ”Zlatan”. Söt var han.

Lämnade så klart en sensuell detalj, som en pil mot härligheten.

Rakade mitt stora ansikte samt pattarna och smorde in mig med brun utan sol-kräm. Den är flera år gammal så vi får väl se hur jag ser ut i morgon.

Hittade mina trådlösa hörlurar och har dem på mig när jag ilar runt här i huset, med uppiggande pop på relativt hög volym. Lite lördagskänsla.

Inte många hemma här idag. Ungtupparna som bor här sitter och spelar framför sina datorer. Hela nätterna och halva dagarna. För mig helt galet. Bara tanken får mig att känna ångest.

En av dem frågade mig hur det går med ”bruden”. 
”Det går bra. Med mannen”, svarade jag.
”Ah. OK. Bra.”
Skönt att de unga inte bryr sig om folks eventuella homoemotionella läggningar. Annat var det som sagt förr. Låt oss inte vrida klockan tillbaka genom import av människor från homofientliga kulturer. Tack på förhand.
Farbror deltog inte i Frigörelseveckan* när det begav sig för att sedan på ålderns höst se att allt arbete går till spillo.

(*Innan vänsterextrema och överkommersialiserade Pride tog över och kappvändare som aldrig gjort nåt för saken började casha in. Inte minst såna där bedrövliga ”kändisar” som aldrig riskerade någonting för den goda sakens skull, som då var så kontroversiell. Usch.)

Please follow and like us:

Fyrverkerier. President. Komplimanger. Droger. Ensamhet.

I väntan på min årskrönika kommer här några rader från Facebook.

1 januari

Blake springer in när smällarna smäller. Och det smäller som vanligt dygnet runt i flera dagar. Tycker ni vuxna människor verkligen att det är ”häftigt” med dessa vulgära fyrverkerier och – ännu värre – med alla dessa smällare? *Boom!* liksom. Verkligen jättekul! Exploderar det inte tillräckligt i alla era sinnen? I hjärtat? I hjärnan? I könsorganen? Väx upp. Och tänk på djuren, om inte annat.

1 januari

Republikens president Sauli Niinistö höll ett okej nyårstal. Här är min favoritdel. De svenska vi gillar olika-töntarna har en del att lära. (Ni vet de där som låtsas ’gilla olika’ men egentligen bara gillar såna som tycker som de själva – dvs är vänsterextremister. Samt att de anser att alla som inte tycker som de är ett ”hot mot demokratin” då de uppenbarligen inte ens vet vad ordet demokrati betyder. Tvi vale.)
Spola fram för svenskspråkiga delen.

1 januari

Samtalade i natt, medan de vulgära fyrverkerierna fyllde Helsingfors himmel, i flera timmar med en (tills då för mig okänd) 65-årig morfar som sa nåt i stil med: ”Du är en oerhört intressant person” (vilket låter mycket bättre och betydligt ’starkare’ på finska) ”och många irriterar sig förmodligen på dig medan andra blir starkt attraherade, men i vilket fall som helst så gör du intryck och man kommer ihåg dig.”

Det var väl en fin komplimang till någon som ser det som Livets Stora Skräck att vara en grå mus – en s.k. ”blyertsperson”. Nån som inte riktigt syns och som lätt går att sudda ut. En parentes. NEJ TACK. Får ångest av blotta tanken.
Mycket nöjd med kvällen. Nu plockar vi alla fram nya kalendern och fyller den med roliga och bra saker!

1 januari

Oli kyllä sellainen karaokeilta että huh-huh. Kyllä tämä vanha kääkkä jaksoi hoilata. Vähintään 11 biisiä, kun nopeasti päässäni lasken. Jengi hoilasi mukana (ja tanssivat kiihkeästi) erityisesti kun vedin ”Tule luo”, ”Evighet”, ”Sata salamaa” sekä ”Kärleken är evig”. Aika upea tunnelma kyllä.

Eräs 65-vuotias isoisä jututteli minua ja kerroin elämäni stoorin ja kun kuuli kokemuksistani hän sanoi kyllä ymmärtävänsä miksi olen masennukseni käynyt läpi. ”Juu… No mitäköhän tohonkin asiaan nyt sanoisi.” Ja sitten här sanoi yhtäkkiä: ”Sinä olet uskommattoman mielenkiinotinen yksilö.” 😮
Ja: ”Sinä varmasti ärsytät joitakin ja viehätät kovasti joitakin, mutta teet aina vaikutuksen. Sinut muistetaan.” Olipa kauniisti sanottu!
Lähdinpä neljältä kotiinpäin ja sanoin herralle: ”Sain tänään ensin päivällä viisi tuntia ryhmäterapiaa ja nyt sinun kanssa muutaman tunnin. Olipa hyvin terapeuttinen päivä. Kiitos siitä.”
Hyvin tyytyväinen tähän iltaan.

2 januari

Jag behöver sällan handla mat numera och förklaringen till det är att matbutikerna och restaurangerna här i flådiga Tölö lämnar in all överbliven mat (med utgångsdatum typ idag, dvs den är fullt ätbar i minst en vecka framåt) till en butik runt hörnet från stället som jag är på ”kurs” på här på Mechelingatan*.
De ställer ut ett par lådor på gatan varje förmiddag och jag kom just därifrån med en hel matkasse bestående av bland annat fil, bröd, en fryst pizza för en dålig dag, keso (grynost på finlandssvenska), en wrap etc.

Som vi alla vet så är det en stor synd att slänga mat, så detta är ju en god idé. Lådor finns lite överallt i stan.

*Gatan har fått sitt namn efter Leopold Mechelin (1839-1914) – en finländsk liberal politiker och professor.

2 januari

Nu verkar stormen som ”utlovades” i förrgår ”äntligen” svepa in över landet. Det är inte lika illa här på fastlandet som det är på Åland. Där råder kaos och kalabalik.
Här hemma råder en annan typ av kaos då jag flyttar. Ja, bara en trappa ner alltså, då jag får ett betydligt större rum.
Trodde aldrig att jag skulle trivas med att bo i ett kollektiv eftersom jag är en mycket privat person (förutom på sociala medier dårå) men jag trivs mycket bra. Här finns trevliga människor och på första våningen bor de allra trevligaste: herr Finlandssvensk, Fotbollsspelaren samt de två mycket artiga och mycket unga ”männen”.

På övervåningen bor ”bögen och hans bitch”. De är helt reko och hyvens men de lever i sin egen tvåsamhet och välkomnar inte riktigt utomstående. Hur man än försöker konversera så uppkommer ingen konversation från deras sida. Lite trist, men men.

Här finns _alltid_ nån att prata med, som vet vad en går igenom. Det är skönt. Denna form av boende passar mig överraskande bra och det är ju härligt att ha folk omkring mig 24/7 då min största skräck i livet är ofrivillig ensamhet.

I dagens sista diskussionsgrupp på ”kursen” talade vi om just skräck. Det var tydliga plus och minus på tavlan där vi var och en skulle fylla i vad som är bra och dåligt just nu. Och varför. Och motivera inför hela gruppen. Och jag valde just Den Ofrivilliga Ensamheten™ som det allra värsta och den största skräcken.
Man får sannerligen gräva djupt i själen på denna ”kurs” och det är nyttigt men även psykiskt utmattande.

3 januari

Nu börjar de äntligen få lite uppskattning – finländarna som hjälpte till att bygga upp den svenska välfärden som nu, tack vare inkompetenta politiker, raseras i ett rasande tempo. Vi finnungar mobbades och föraktades men numera låter det – tack och lov – annorlunda. Så kan det gå. Sevärd serie.

”Under 1950-70-talen kom hundratusentals finländare till Sverige för att arbeta och söka ett bättre liv. Det här är en serie om de som kom – hur levde de, hur gick det för dem i det nya landet?”

3 januari

God morgon från ”kursen”. Igår hade vi besök av en mycket inspirerande äldre herre (som hela tiden kallade mig ”herrasmies Kim”, ”gentlemannen Kim”) som berättade om sitt långa händelserika liv.
Bortlämnad av föräldrarna. Barnhem. Hemlöshet. Ett liv på gatan med droger.
”Så vaknade jag upp en dag, nyktrade till och jag mådde skit och hade fått alla virus som man kan tänka sig – inkl. hiv – men jag fick ordning på livet till slut och nu föreläser jag.”

Vad lär vi oss av detta?
Minst två saker:
– börja inte knarka
– sätt inte barn till den här världen om du inte kan/vill ta hand om dem och ge dem trygghet och villkorslös kärlek. Mycket simpelt egentligen.

3 januari

Kort dag på ”kursen” idag (passande då vi har en massa möten och diskussionsgrupper på hemmaplan på torsdagar) och vi talade bl.a. om det här med att ge och ta emot positiv och negativ feedback. Och just det här med att det negativa alltid tar över.

Konkrekt exempel: under skoltiden när vi redovisat någonting (oftast en bok) så skulle alla då komma med feedback. Vad var bra och vad var dåligt? (På den tiden var man inte lika försiktig så man sa ”dåligt” istället för dagens ”mindre bra”.)
Jag minns endast det dåliga: ”Kim talar för tyst och han är för blyg och bunden till manus.”
Nio år senare ville jag skrika: ”Har ni ännu inte förstått och accepterat är det är sån jag är? TYST och BLYG!” Men det vågade jag ju inte då jag var just det. (Annat är det idag…)

Sen kom jag på att jag på nyårsafton fick två komplimanger av två främlingar. Den ene sa att jag var stilig och den andre sa att jag var intelligent. Det är ju kul att höra att nån finner en fysiskt attraktiv men det är ännu roligare att höra att någon finner en intelligent. Så gammal är jag nu, att insidan är viktigare än utsidan. Fatta!

Please follow and like us:

Heterojag, irritation, drogfri karaoke, återförening

Fredagen var en bra, omtumlande dag med oväntade inslag.
På öppenvården gick det fint och på bussen hemåt gjorde jag sällskap med en av mina ”medpatienter”. Hon frågade mig om någonting jag berättat i en diskussionsgrupp, om ”flickvännen som jag vill ha tillbaka”. 
På finska finns ju inget ”han” eller ”hon”, utan bara det könsneutrala ”hän”, så missförstånd kan uppstå…
Jag förklarade läget och lade till att det var en man jag pratade om. Hon verkade förvånad.
Jag, som trodde att det står skrivet i pannan att jag är gay, blev ännu mer förvånad. Vad är det för signaler jag sänder ut egentligen? Hujedamej!

Siiri, sex månader och Blake, två år och åtta månader.

På kvällen lämnade jag Blake hos en vän där han stannade över natten tillsammans med sin väninna, den valpiga Siiri. Jag och vännen gick nämligen ut och åt middag tillsammans med en väninna. Det blev ljuvlig nepalesisk mat. Därefter karaoke på en sylta där jag inte riktigt trivdes. Jag blev irriterad av en anledning och gick därifrån. Tog mig till ett annat karaokeställe och sprang på bekanta. ”Vi talade om dig idag. Du har inte synts till på länge.”
Det var ju trevligt att höra.

Sedan bad mitt så kallade ex mig att komma till en nattklubb och trots att jag inte gillar nattklubbar (längre – jag känner mig för gammal helt enkelt) så gick jag dit. Enkom för hans skull.
En lång historia kort: vi älskar varandra och vi är tillsammans igen. (Det har vi varit hela tiden, enligt honom. Det var fint sagt. Han sa en massa fina saker, men dem behåller jag för mig själv.)

Åkte hem till Baggböle med nattbussen för första gången. En bussrutt som var ny för mig och jag gick vilse när jag promenerade från hållplatsen. Naturligtvis dog min mobil just då, så någon gps-hjälp fick jag inte. 
Men halv fem på morgonen var jag hem och stupade i säng – mycket nöjd.

Det är skönt att ha fått tillbaka rutinerna nu. Och det är skönt att helgernas ledighet återigen betyder någonting. Underbart.

Idag har jag hämtat hem Blake och nu sitter jag på kammaren och spelar pop. Som jag skrev igår eller när det nu var, så tyder det på att jag mår bättre nu när jag återigen har börjat lyssna på musik.

Karaokekungen.

Vad sjöng jag igår då?
– Mysteeri/Mysteriet (Aki Sirkesalo, Lisa Nilsson) i duett med min vän
– Det börjar verka kärlek banne mej (Claes-Göran Hederström)
– Genom eld och vatten (Sarek)
– Snälla snälla (Caroline af Ugglas)

Kön till mikrofonen var lång eftersom det var fredag kväll, så fler bitar än så hann jag inte med. Jag har för övrigt inga som helst problem med att inta scenen och greppa mikrofonen helt nykter. Känner ju mig hemma och bekväm i situationen.

En ung man sa förresten: ”Jag tänkte när du sjöng att du sjunger inte karaoke – du sjunger.” Det var ju fint sagt!

Please follow and like us:

Karaokecomeback, iMac, bussar, hundar och språk

Idag söndag har jag äntligen fått hem min iMac och det är en sann fröjd! I två månader har jag knapprat på min gamla slöa MacBook men nu går det återigen undan. Jag hade alltså inte med mig iMacen på behandlingshemmet och jag måste säga att gamla datorn fungerade överraskande bra men när man är en man med ständig brådis och väldigt låg toleranströskel och inget som helst tålamod så har jag fått mina utbrott under den senaste tiden.

Västra Baggböle har visat sig vara en mycket hemtrevlig stadsdel.

Idag hade jag ännu en ”bussig” dag. D.v.s. jag åkte väldigt mycket buss. Från A till B till C, tillbaka till B, till A till D och slutligen tillbaka till A. Idag helt utan bussdrama, tro det eller ej.

Igår åkte jag och Blake hem till en god vän och hans hund Siiri. Jag lagade mat åt vännen som enligt egen utsago inte kan laga mat och därefter gav vi oss ut på stan för vår stora KARAOKECOMEBACK.
Vi var först på Anna K (Annegatan 23) och jag rev av ”Det börjar verka kärlek banne mig” och ”Snälla snälla”. Jag märkte att rösten var lite rostig. En kort videosnutt finns här.

Mina vanliga dängor med ett par nykomlingar.

Därefter gick vi till Mann’s Street (Mannerheimvägen 12) och jag körde samma två låtar samt ”På gatan där jag bor”. Den här gången gick det bättre och publiken uppskattade framförallt mitt paradnummer ”Det börjar verka…” Gosh, vad jag älskar att sjunga den låten. Den passar min röst mycket bra.

Därefter åkte vi hem – och det i god tid. Vi går ju ut för att sjunga. Inte för att supa och rumla runt hela natten!

Lite konstnärligt. Väntade på bussen strax före klockan 23.

Idag åkte jag så för att hämta hem Blake och passade samtidigt på att hämta iMacen, så det blev som sagt en del flängande. Och väl hemma insåg jag att jag inte hade batterier till det sladdlösa tangentbordet så iväg igen… Men nu fungerar allt som det ska och det är skönt.

Min finskspråkige vän vill gärna förbättra sin svenska så det är på svenska jag till stor del kommunicerar med honom. Men det måste vara på finlandssvenska, ty min bröliga stockholmsvästgötska förstår han inte. (’Alla’ ickesvenskspråkiga säger samma sak; finlandssvenskan är lättare att haja än diverse sverigesvenska dialekter.)

Kylskåpslapp.

Han är flitig och antecknar ’viktiga’ ord som han lätt glömmer bort. Exempelvis ’skägg’. 
Det är ju ett tokigt ord, när man tänker efter. 
Stavas ’SKÄGG’ men uttalas ’chegg’ eller ’schegg’, beroende på dialekt. Inte helt logiskt.

Jag rättar min vän när han säger fel på svenska och han rättar mig när jag säger fel på finska. I mänskliga relationer tar och ger man. Det är så det fungerar här i livet.

Kom ihåg att språk är viktiga grejer. Utan språket är vi ’bara’ djur (och djur vill vi vara endast i sängkammaren).

Avslutningsvis ett viktigt meddelande som jag publicerade på Facebook idag. Jag kommer att skriva lite mer utförligt om detta vid ett senare tillfälle.

Med anledning av att jag nu är tillbaka i det civila i Helsingfors och träffar vänner och bekanta så kommer här ett viktigt meddelande till församlingen.

Man kan bete sig som vanligt. Jag är samma gamla Kim (om än i förbättrad version) så slappna av. Ja, jag har varit på behandlingshem (och mår tack vare det bättre än på flera år) men jag är mer än bara en behandlingshemsmänniska. Tala normalt och om normala saker som förr. Allting måste inte kretsa kring vad som förde mig till nämnda hem. (Men undrar man någonting kan man fråga rakt ut och få ett rakt svar. Har ingenting att skämmas för och inget att dölja.) 
Och – härregu’! – allting måste inte hela tiden handla om MIG (även om jag gillar att få uppmärksamhet, som ni vet). Jag är säker på att det under de senaste två månaderna har hänt mer i ert liv än i mitt.

Slut på meddelandet.

Please follow and like us:

Rehabilitering – dag 28 (fylle-SMS)

Det har varit en solig och fin dag här och eftersom det är söndag så har jag varit ledig, bortsett från en kortis som bibliotikarie.

Lånade en bok som gavs ut 1978, som heter ”Hyvän käytöksen kirja”. En bok om gott uppförande. (Uppskattas!)

På sidan 91 läser jag om hur man ska bete sig på stan (fritt översatt):

”Vänner och bekanta hälsar man på  på gatan. Så klart. Den artigare hälsar först. Männen lyfter på hatten, damerna nickar.”

Högläsning på instagram: här och här.

Jag behöver dock ingen sån här bok eftersom jag – tack vare mina föräldrar – är väluppfostrad!

familjenIdag kom mor och far och deras hund på besök. Det var trevligt med lite sällskap. Helgerna är ju som sagt väldigt sega här.

Blake mår bra nu.
Han var dålig och betedde sig underligt i två dygn men nu är han sig själv igen. Tack och lov.

Vad är det med ex som skickar meddelanden på fyllan mitt i nätterna och sedan inte kan svara på ens svar? Sluta sup, är min rekommendation. Och hör av er nyktra och rakryggade. Två såna fylle-SMS den här helgen, från två olika personer.

”Voidaanko aloittaa alusta?” skrev en i morse klockan halv fyra.
Voidaanko – kan vi
aloittaa – börja (om)
alusta – från början
?

Jag vet var mitt hjärta hör hemma.

I morgon är det äntligen vardag igen. Och exakt två veckor kvar här på behandlingshemmet. Helgerna är så sega, men i morgon har vi återigen fullt upp med möten, diskussionsgrupper och gruppterapi osv. Härligt!

Please follow and like us:

Rehabilitering – dag 27 (att knyta upp knutar)

Igår när jag skulle gå och lägga mig och ta mina sömntabletter så insåg jag att läkemedelsboxen var tom. Jag somnade ändå relativt gott och i morse hastade jag iväg för att få boxen påfylld. *puh*

När jag på morgonen kollade min telefon så hade jag fått ett meddelande som jag väntat på i två veckor. Mitt hjärta slog en volt, måste jag erkänna. (Undrar hur många gånger jag har läst dessa fem ord idag. Jag försöker analysera men det finns verkligen ingenting att analysera, hur jag än vrider och vänder på dessa fem små ord.)

chihuahua love
”Hej älskling!”


Lite humor på Facebook i morse:

Zappar medan jag väntar på att frukosten ska serveras. Har inte mina glasögon på mig. Läste att programmet heter ”porno keittiössä” (”porr i köket”) och det första jag hörde var ”watch the juices, yeah that’s nice! I like it chunky, baby. It’s a dirty job but someone’s gotta do it”.
Nog för att Finland är ett porrigt land med porriga TV-program och halvnakna damer i alla tidningar, men halv nio på morgonen kanske porr inte borde sändas på TV.
Det visade sig att programmet heter ”pomo keittiössä” (”chef i köket”).

Det får sätta ribban (tihii) för dagen.


På lördagar är vi som sagt lediga här på behandlingshemmet och jag roar mig bäst jag kan. Idag har jag lyssnat på musik. Något som jag inte gör när jag mår dåligt, så jag mår helt enkelt betydligt bättre nu. (Jättemycket Madonna!)
Min feta favorit:

 

View this post on Instagram

 

A post shared by kim_m_da_costa (@kim_m_da_costa) on

(Madonnas ”Skin” från ”Ray of Light”.)


Blake har mått bättre idag men han gick på toa i sin egen säng medan jag var och åt frukost. Fick således ila iväg till tvättstugan. Jag är där ganska ofta eftersom jag har med mig endast fem par strumpor och lika många par herrunderkläder…

Vi promenerade ner till sjön och det var så härligt att solen tittade fram för första gången på länge.
Blake trippade ut på bryggan men tyckte att det var lite obehagligt att det gungade en smula.
kim milrell da costaOch roddbåten var ju väldigt intressant också. Han gick okopplad till sjön och tillbaka och han är så söt då han hela tiden håller koll på mig. Att jag inte kommer bort. (Eller han.)

Idag gjorde jag någonting moget. Jag kontaktade ett ex. Vi hade ett väldigt bra förhållande men sedan gick det åt skogen – av flera anledningar. Det hör väl till mitt tillfrisknande… Att sträcka ut handen till folk från det förflutna. Att knyta upp gamla knutar. Vi skickade SMS fram och tillbaka under ett par timmars tid och allt gammalt groll strök vi ett streck över. Jag till och med ändrade hans namn i min telefon från ”Psykopaten” till hans riktiga namn. 😀
Det kändes bra. Och moget. Har man en gång älskat varandra och sedan sårat fram och tillbaka så kan man väl när man har fått lite distans, på ett vuxet sätt, kasta all negativ energi åt sidan och bete sig som folk!?

Please follow and like us:

Rehabilitering – dag 26 (vem rökte braj?)

Äntligen fredag. Jag försov mig och missade frukosten. Det har inte hänt sedan ca 1875, att jag försovit mig. Hade en jobbig natt. Blake har ju varit sjuk och i natt var han väldigt rastlös.
Det har inte hänt nåt speciellt idag, så här är dagens uppdateringar från Facebook:

Ångestgruppen avklarad denna morgon.
Vi studerade TIP-metoden.
T=Temperature (chocka kroppen genom ex. kyla)
I=Intensive exercise (få upp pulsen. Bara spring eller nåt)
P=Physical relaxation (håll andan i 20 sekunder och spänn musklerna)

Nu bolmar vi och diskuterar detta. Och kommer överens om att ångestgruppen äger rum för tidigt på morgonen. Alla får lite ångest… Strax ska vi ut och motionera.

även den här känslan går över

Blake följde med oss ut på motionsrunda. Han gick så fint okopplad bredvid mig hela tiden, längs de bedårande landsortsvägarna.
Fantastiska vyer och knäpptyst och vi befinner oss ändå bara 45 minuter från huvudstadens sus och dus, stress och press och alla dess frestelser som inte är helt ’kosher’.
Nu väntar bara lunch, avdelningens fredagsfika inkl. samtal om veckan som gick, middag och sedan är helgen här.

Min vecka som herr Ordförande tar slut. Tyvärr. Jag har ju trivts med att bestämma och delegera och att tala med myndig stämma. Kanske bor det en ledare i min späda blygsamma kropp trots allt.

Två veckor och två dagar kvar här. Talade med en väninna igår och jag sa att alla borde ta en paus och åka till ett behandlingshem i en månad eller två, för att reflektera och att bara tänka på sig själv. Och att lära känna sig själv i en helt ny miljö med helt nya människor. Och inte minst: att lära känna sådana som du aldrig skulle stöta på i vardagen. Mycket lärorikt!

blake carrington

Stor fredagsdramatik på behandlingshemmet!
Någon på avdelnigen TAK (min heter TRY) har rökt gräs!
Och gjort det INOMHUS! Jag gick förbi och det stinker (doftar…) ända ut på gården.
Vilket ljushuvud! Nu väntar urinprover och någon får packa ihop och åka hem. #nolltolerans
Vilken dokusåpa!

Uppdatering: Den skyldige hittades och han fick packa ihop och lämna huset i bästa Big Brother-stil. Respektlöst att komma till ett behandlingshem med droger i väskan och att inte ta denna dyra skattefinansierade behandling på allvar.

kim bulge

Please follow and like us:

Rehabilitering – dag 23 (golden shower, ensamhet och lever)

blake chihuahua
Blake Carrington da Costa – nyvaken och nöjd.

Den här oskyldige gossen ställde till det igår kväll.
Jag gjorde som jag brukar: tog sömntabletter och började kolla/lyssna på en dokumentär (somnar gott på det viset) medan Blake pippade sin mjukisuggla. Denna kastrerade unge herre pippar varje kväll den attraktiva ugglan så passionerat att jag blir generad.

Sedan hörde jag plötsligt ett porlande ljud. Blake lyfte helt sonika på tassen och slog en stråle mot ugglan. Denna golden shower-lek har han inte lärt sig av mig. Lovar.

Och nu ser han sååå oskyldig ut. Nyvaken och nöjd.

Jag hade just berömt honom då han inte gått på toa en enda gång inomhus sedan han kom hit till behandlingshemmet.
Ja ja, det blev alltså lite cirkus här med byte av sängkläder och ugglan tvättades.
Fy.


I morse var jag herr Ordförande igen och jag är imponerad över att jag har så myndig stämma när jag är bestämd, dominant och auktoritär. Inget fjollpiperi här inte!

På förmiddagen deltog vi i en diskussionsgrupp om känslor. Uppgiften var att lista bl.a. känslor som…
– får mig att göra dumma saker (svartsjuka, att känna mig övergiven och ratad, ensamhet, ångest, allmän melankoli)
– jag inte har känt på länge (ensamhet, hopplöshet)
– som jag har svårigheter med att hantera (att känna mig ratad, att känna att jag inte duger)
– som är nya (rädsla för framtiden, trygghet, ilska)
– som jag har lärt mig att hantera (ensamhet – när den känslan infinner sig)

Vi gick igenom samtliga svar och diskuterade dessa olika känslor (de flesta hade mer eller mindre samma svar).

yksinäisyys ensamhet
Jag klottrade lite så klart.

Och så var det det här med att våga älska sig själv. Och att kunna ta emot komplimanger. Spontant skulle vi då huxflux säga nåt positivt om den som satt bredvid oss.
En ung man sa att jag är ”mukava”. Det vill säga ”trevlig”. (Bättre kan du, ville jag fräsa.)
Själv sa jag att mannen som satt bredvid mig alltid hälsar så friskt och rappt. Det uppskattas.
Människor som inte hälsar är konstiga (på ett dåligt sätt).
Vi måste SE varandra. ”Oj, här kommer en människa gående!” Ett leende eller ett ”hej” är allt som krävs. Kom igen nu, människor! Skärp er.

Efter detta hade jag en tid hos psykologen. Vi snicksnackade i en halvtimme. Om mänskliga relationer som vanligt. Och om mina direkta framtidsplaner efter behandlingshemmet (hur jag ska spendera min vardag och min ”fest”) (rätt svar ang. ”fest”: karaoke!).

Därefter var jag hos socialsekreteraren och vi ringde återigen till struliga FPA (ung. försäkringskassan). Hur kan allt vara så krångligt? Hur kan allt ta sån tid? Varför får vi numret till svenskspråkiga FPA när ingen där talar svenska eftersom det visst inte var rätt nummer? Stök och bök.

Jobbade i köket. Lajbans. Jobbade som städare i 30 minuter. Inte lika lajbans men jag gnäller inte.


Jo. Jag har ju pga ödmjukhet frångått min vegetariska diet här på behandlingshemmet, och ätit såväl kött, fisk som fågel.
Men. Jag har en gräns. Idag serverades leverlåda. Alltså. Vad är det för fel på folk som äter ett djurs LEVER?
Så fruktansvärt perverst.
Tack och pris fanns det sallad och knäckebröd.

Maten här är väldigt god men jag börjar sakna min egen fantastiska mat.
– vegetarisk kryddstark lasagne
– min vegetariska färssås
– tortellini i ugn
– blomkålsmos och vegkorv
– min indiska supergryta
– min fantastiska höstsoppa
– vitlök och chili i all mat
och så vidare, och så vidare, och så vidare.


Och så något litet från Facebook:

Man måste ha lite självdistans för att stå ut med sig själv och med livet.
Oh, jag känner mig så full-i-fan nuförtiden. Det måste bero på all terapi i kombination med fungerande medicinering, samt att jag är omgiven av grabbar, män, gubbar hela dagarna.
Vi har dessvärre inga brudar på vår avdelning. (Oj, vilket heterofilt ord jag använde helt plötsligt! Brudar, liksom.)

Jag skrattar åt mig själv och åt mina tankar som inte nödvändigtvis är särskilt kosher.

Idag kände jag mig som en hel karlakarl. En dam i köket frågade om jag har ”starka nävar” då hon inte lyckades öppna en förpackning.
Jag tänkte att ”nu Kimman, måste du visa att du är en karl trots dina tveksamma handleder”. Jag tog i. Jag fick upp den (ti-hii).
Ogillar i och för sig starkt att folk och fä utgår från att en man per automatik är starkare än en kvinna. En kulstöterska skulle ju göra mos av mig. Eller en robust butchflata. Som en fjäder skulle jag flyga min kos.

När vi skulle välja arbetsplats här på behandlingshemmet (där vi arbetar tre eftermiddagar i veckan, för att inte huvudet ska explodera av alla djupa tankar) så valde jag så klart genast bort alla de där stereotypiskt manliga platserna.
Ni vet såna där man går omkring i blåställ osv.
Säger mig ingenting. Jag ser bara en sexig outfit.

Så kök och städ blev det för min del.
Så kallat kärringgöra. Men sån är jag. Jag känner mina begränsningar.

Det är så mycket som är kaos men jag känner bara att jag är en liten lort i det stora hela, så vem bryr sig? Alltså på ett bra sätt. Livet är föränderligt och vi är alla bara små pluppar här. En kort tid. Det är bäst att bara försöka le och ha lite roligt mellan varven. Och att inte ta sig själv på så j@vla stort allvar.

Please follow and like us: