Rehabilitering – dag 16 (psyk, psyk, psyk)

Jag har testat antidepressiva tidigare. För en sisådär 10-12 år sedan testade jag tre olika preparat men jag märkte inte av någon skillnad. Endast biverkningar (viktökning och svettningar samt sexuella störningar). Men kanske har jag nu fått ett preparat som i kombination med sömntabletter/lugnande och terapi faktiskt fungerar.
Nu vet jag inte vad preparatet i fråga heter eftersom jag får pillren i en veckolåda och jag har aldrig sett någon förpackning. Men det var någon för mig helt okänd sort.
Jag har nämligen känt mig på osedvanligt bra humör de senaste dagarna. Första tiden på antidepressiva brukar man bli mer nedstämd men sedan vänder det. Och mycket riktigt: första veckan var jag väldigt låg men nu har det slagit över åt andra håller och jag går omkring och ler och skrattar och sjunger hela tiden. (Som igår. Det kanske inte berodde på den där chokladkakan trots allt?)

”Jag vet inte om det beror på min nya medicinering”, sa jag till min ”kollega” och vän Ynglingen idag när vi stod och arbetade i köket, ”eller om det är du som får mig på så gott humör.”
Ynglingen är som sagt så oerhört intelligent och rolig och det är svårt att förstå att han bara är 22 år ung. Men han har hunnit med mycket under dessa år.

Hade ett videosamtal tillsammans med socialarbetaren, då vi ringde till min vårdkontakt i stan då hon ville ”kolla läget” och höra lite om framtidsplanerna gällande min behandling.
Det kändes bra och ”vårdkontakten” verkade tycka att jag var i fin form. Och det är jag ju.

Och så var det en psykiskt tung dag. Från Facebook:

Tisdagar är psykiskt tunga dagar här på behandlingshemmet. Först en timme med psykologigruppen och därefter en timme ensam med psykologen.
Får så många tankar i huvudet. Och så många Oprah-aktiga ‘aha moments’. Hon är väldigt bra, psykologen, och vet vilka trådar hon ska dra i.

Idag talade vi om mina katastrofala parförhållanden och varför jag låtit människor behandla mig som skräp så många gånger.
”Jo, jag är ju rädd för att vara ensam så jag accepterar för mycket.”
”Varför är du så rädd för att vara ensam?”
”Därför att hela min barndom präglades av ensamhet.”
”Och du har skrivit dagbok och om dina känslor och ditt liv sedan du var elva år. Hur började det egentligen?”
”Jag hade ju ingen att prata med så jag satt på mitt rum och skrev. Alla trodde att jag inte hade någonting att säga men jag hade väldigt mycket att komma med men inget annat sätt att få ut alla tankar och känslor eftersom jag var ensam och mobbad och introvert. Så jag skrev.”

Se. Allting går i cirklar. Allting hänger ihop.

”Skriv mer, Kim, oavsett om det bara är för dig själv eller om du bloggar eller uttrycker dig på sociala medier. Det är uppenbarligen DU, så fortsätt så.”

Tack. Jag ska. Om jag plågar någon med min tangentbordsdiarré så är det bara att surfa vidare.

Efter ”jobbet” gick jag och Blake ner till sjön. Det är så skönt att vara i denna lugna miljö. Skulle lätt kunna överge storstan och bosätta mig på landet om det fungerade med jobb. Och om jag hade en make med mig.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 15 (stadsbesök)

Idag åkte jag med ”husets bil” in till stan för att uträtta ett par ärenden. Bland annat gick jag på en bostadsrelaterad intervju och de gillade mig och jag gillade dem och jag är välkommen dit när jag lämnar behandlingshemmet.

Döljer mitt sönderbrända ansikte så gott jag kan.

Helsingfors var väldigt grått och trist idag. Det var så där otrevligt kyligt. Hellre minus 15 och en massa snö än detta gråa tradiga och småkyliga.
Passade på att slinka in på apoteket för att inhandla hydrocortison och en annan kräm till mitt sönderbrända ansikte. Jag river av stora hudbitar titt som tätt och det är väldigt äckligt.
(Jag satt alltså för nära datorskärmen alldeles för länge. Detta har hänt mig två gånger tidigare, men inte så här illa. Nu har jag ändrat inställningarna så skärmen är väldigt dov.)
Det känns som att jag genomgått en mycket omfattande ansiktslyftning. Jag kan inte röra ansiktet ordentligt. Hoppas det går över snart.

Men vad är väl ett sönderbränt ansikte i det stora hela, när allt känns blajigt?
Jag är dock hoppfull om en blomstrande och kärleksfull och harmonisk framtid.

Efter tre timmars vandrande på stan åkte jag tillbaka till behandlingshemmets trygga lugn. På grund av denna tripp så missade jag dagens möte med psykologen. Synd, då jag verkligen hade behövt prata av mig. Får boka in ett nytt möte asap.

Jobbade i köket på eftermiddagen och det var lika trevligt som vanligt. Jag var hög på socker. Från Facebook:

Jag är ju inte mycket för sötsaker men i några dagar har jag varit extremt sugen på choklad. Köpte en stor Marabou idag när jag var i stan och jag tryckte i mig den.
Sen kom jag tillbaka till behandlingshemmet och gick och arbetade i köket. Jag bara log och skrattade och sjöng oavbrutet då jag fick en sån sockerkick och endorfinerna slog kullerbyttor.
Jag sa till min ”kollega” och vän Ynglingen att ”jag är hög på socker men snart kommer dippen och jag blir jättetrött, så nu jobbar vi på så att vi är färdiga innan jag dippar”.

Jag är fortfarande ‘hög’ och lycklig. Även om jag egentligen är deppig av en anledning som jag inte ska gå in på här.

blake the chihuahua
Blake!

Ja, och på kvällen kom Blake äntligen hit (Clifford är hos en väninna). Han sniffade länge och väl på omgivningarna och hälsade på en av de andra chihuahuorna och sedan föll han pladask ihop och somnade intill mig. Trygg och kärlekskrank.

På avdelningens kvällsmöte frågade en man om kvinnan (min lesbiska väninna) som körde min hund hit är min fru.
Alltså… Jag måste nog komma ut snart. Trodde att jag var färdig med mitt komma-utande för ett decennium sedan, men tydligen inte.

Känner mig svenskt kränkt.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 3 (konst och knark)

Jag i min mycket blygsamma säng. Men jag gillar väggarna. Påminner om min tidigare bostad i Stockholm.
Mitt… ehm… konstverk ”Hopp/Toivo/Hope”.

Dagarna går. På morgonsamlingen körde vi en ”känslorunda” (”fiilisrundi” på finsk slang) då vi i tur och ordning berättade om hur vi känner just nu.

Jag sa att jag haft en ångestfylld natt, vilket berodde på att igår när vi besökte ett ställe i Helsingfors så var vi några hundra meter från (före detta) hemmet och det utlöste en massa känslor och tankar.

Därefter hade vi en konstnärlig timme då vi fick i uppgift att måla våra drömmar om vår framtid. Jag visste direkt att jag behövde fyra färger: rött, grönt, blått och gult.

De fyra röda hörnen symboliserar kärlek från vänner, hundar, familj och pojkvän. De är placerade i hörnen för att jag vart jag än tittar kan se kärlek.

Det gröna symboliserar fred och lugn i själen och i hjärtat och i hjärnan.

Det blå strecket symboliserar balans. På alla områden i livet.

Den gula pluppen i mitten symboliserar så klart att även då allt känns tungt så ser jag ett ljus någonstans. (Eller så vänder jag blicken mot de röda hörnen.)

Mitt… eehm… ‘konstverk’ analyserades och det kallades ‘abstrakt’ och ‘intressant’.

Ett par yngre deltagare önskade i stort sett bara pengar och prylar och därför inledde jag min presentation av mitt ‘konstverk’ med att berätta att jag idag känner mig sentimental, nostalgisk och deppig och att jag inte önskar mig något materiellt, inget krafs och inga pengar.

”Jag har haft allt det där. Jag har varit fattig som en råtta i synagogan och jag har varit rik som ett troll – men jag har ändå alltid, oavsett ekonomisk status, varit lika olycklig. Pengar underlättar men de helar inte själen. De känns ingenstans.”

På eftermiddagen åkte vi återigen in till Helsingfors (ännu värre ångest eftersom vi var ännu närmare före detta hemmet än igår). Vi åker tre gånger i veckan och besöker olika mötesplatser för människor med olika slags problem. Idag var vi i Böle på ett ställe för före detta narkomaner. Där kunde de hänga (i nåt som såg ut som ett extremt coolt vardagsrum), laga mat varje dag, gå på gym eller bio tillsammans, eller i ett helt eget rum: sjunga karaoke!

Dit ska jag gå nån gång för att hjälpa till att koka soppa, sjunga samt för att bli bättre på att spela biljard. (Man får gå dit även om man aldrig har haft några problem med narkotika.)

Väl tillbaka på ‘dårhuset’ hade jag ett möte med en socialsekreterare om saker som jag inte förstår mig på. Och problemet är ju att inte ens de som arbetar med dessa frågor förstår sig på alla lappar och regler och lagar – och dessa förändras stup i kvarten.
”Hur ska jag som en enkel medborgare förstå mig på någonting när professionella inte ens gör det?”
Vi ska fortsätta med detta pappersarbete i morgon.

Vilka kärleksfulla ögon!

När jag mådde som sämst så kom en annan ‘intagen’ och presenterade sin hund. Han tittade på mig med så snälla ögon. Han sniffade och han klättrade längs mitt ben och ville att jag skulle kela med honom. Mådde genast bättre.
Förhoppningsvis blir en husdjursplats ledig nästa vecka, så då kan jag ta hit mina älskade hundar.

Sedan var jag på en loppmarknad som anordnas på behandlingshemmet varje onsdag. Allting där kostar 20 cent. Jag köpte det som jag glömde att ta med mig hit: vinterskor, halsduk, varm kofta. Totalt 60 cent (ca 6 kronor). Inte illa!

Därefter kollade jag in rutinerna på biblioteket eftersom jag ska jobba där på söndag.

Ständigt denna ångest. Alla här pratar om den ångest de går omkring och bär på. Varför har vi skapat ett samhälle där människor mår psykiskt dåligt på grund av all stress och press och alla förväntningar?

Jag tror i och för sig att man måste vara såväl intelligent som intellektuell för att ha ångest. Ju ‘smartare’ man är desto sämre mår man, ty hur kan man inte må piss i detta dåraktiga skitsamhälle?
Om man bara lallar runt bland rosa moln så är man korkad men lycklig.
Vore det kanske bättre att vara en bimbo som inte kan tänka själv?

Gilla, dela, följ gärna!

Nya tider, ny valp, ny stad

Det var ett tag sedan jag skrev någonting här.
Man kan väl säga att jag har haft lite ”sommarlov”.
Det vill säga: jag har varit upptagen av tre saker.

En del resande, som vanligt.
Sedan packade jag slutligen ihop mina saker och lämnade landsbygden för Helsingfors. Trivs mycket bra!

Därefter fick Clifford en lillebror, då Blake kom in i bilden (se bilden, höh höh).

Clifford välkomnade Blake på direkten och storebror har blivit mycket beskyddande.

Jag bor i en ljuvlig bostad i västra Helsingfors och nu känner jag att mitt liv i Finland kan börja på riktigt. Elva månader på landet fick räcka för min del.

Vet inte riktigt om jag ska fortsätta uppdatera här, eller hur jag ska göra.

Vi hörs!

Gilla, dela, följ gärna!

Hälsningar från Helsingfors

Hälsningar från Helsingfors.

Clifford och jag har varit här hela veckan. Dels blir vi (mest jag) lite uttråkade i småstaden. Dels då vår gode vän bad oss (mest mig) ta hand om hans tre hundar medan han arbetar långa dagar.

Här sitter vi i en bostad i östra Helsingfors och läser, leker, kollar på film. Allmänt skönt och lugnt.

Sedan blir det promenader också så klart och är man ute med fyra hundar samtidigt så kan det bli trassligt. Och det går åt gott om bajapösar.

Det är ganska slaskigt i Helsingfors just nu. Och grått och brunt. Idag skiner dock solen lite och den påminner mig om att den fantastiska finländska sommaren är på väg.

I förrgår sprang jag på en man som frågade mig om jag är Kim. Han kände till mig tack vare mitt ”arbete” för Israel och han har följt mig i många år. Det är alltid trevligt med lite uppskattning. Det händer oftast i Israel men har även hänt i Stockholm. Tack!

Gilla, dela, följ gärna!

Svärande bilkörande syster och ont i hundstjärt

Hemma igen efter en trivsam utflykt till Esbo.
Inklusive de obligatoriska veganska grönsaksbullarna på IKEA.

”Ibland kommer vi hit bara för maten.”

Syrran svär som fan när hon kör bil. Åt alla idioter som inte kan köra, så klart. Ska spela in henne i smyg nån dag. Speciellt när en glider in i den hårt trafikerade huvudstadsregionen så går truten i ett.

Clifford är lite loj idag då han knaprar mediciner.
Vi var hos veterinären igår för att ta bort stygnen efter kastreringen. En spruta fick han också. Sedan påtalade jag för den fantastiska veterinären att Clifford släpar arslet i marken en hel del, sedan en vecka tillbaka, och mycket riktigt hade han drabbats av an… ana… nej, jag kan inte använda det vulgära ordet. Han har drabbats av STJÄRTsäcksinflammation.

Vi ska på återbesök nästa vecka. Tills dess knaprar Clifford både smärtstillande och antibiotika. Dessutom ska jag smörja in hans STJÄRTsäck med en salva ett par gånger per dag, efter STJÄRTtvätt.

Tillbaka till dagens utflykt.
Vi besökte Gigantti i Esbo. Eller Elgiganten som butikskedjan heter i Det Gamla Landet. Jag behövde nämligen införskaffa en köksmaskin. Jag är ju en matglad person och en mycket god kokerska. Vet inte vad en sådan maskin heter men jag tippar på matberedare. Den skär, skivar osv.

Trevligt!

Gilla, dela, följ gärna!

Dagens Clifford

a

#livetpålandet i all ära men vi bor ju i en STAD! Här utanför Grönholms modeboutique. #högfors #karkkila #chihuahua

A photo posted by Kim M. da Costa (@kim_m_da_costa) on

Clifford på #högfors huvudgata Helsingforsvägen. #karkkila #chihuahua A photo posted by Kim M. da Costa (@kim_m_da_costa) on

Gilla, dela, följ gärna!

Måndag igen

För sex dagar sedan kastrerades Clifford.
Han var mycket ynklig när han låg där alldeles groggy på operationsbordet.

När vi åkte hem så sov han fortfarande – med den jobbiga tratten runt huvudet – och när han vaknade försökte han gå men han var väldigt vinglig och somnade om.

Vi ska på återbesök nästa vecka.
Clifford är sig själv. Pigg och alert. Ibland när vi är ute och promenerar så stannar han dock och sätter sig ner. Kanske känns det ”ovant”.

My baby is sleeping at the vet. #chihuahua

A photo posted by Kim M. da Costa (@kim_m_da_costa) on

Clifford! ❤️ A photo posted by Kim M. da Costa (@kim_m_da_costa) on

På söndagar lagar jag gärna en REJÄL SÖNDAGSMIDDAG.
Exempelvis hederlig kokt potatis och en vegetarisk färssås. Succé.

Det blir en rejäl söndagsmiddag idag!

A photo posted by Kim M. da Costa (@kim_m_da_costa) on


Idag är jag barnvakt. Så här skrev jag på Facebook:

På morgonpromenaden får jag ta del av en femårings konstant glappande lilla trut.

”Kimi, gissa vad..” återkommer varannan minut.

Vidare:

”Kimi, varför finns det vattenpölar idag när det inte har regnat?”

”Kimi, om man kryper in i det där röret där i diket – kommer man till underjorden då?”

”Kimi, får man kasta skräp i naturen?” (”Verkligen inte!”) ”Jag såg skräp där borta!”

Nu ska vi spela Memory och då hörs ibland ”Äsch, jag byter kort.”

Gilla, dela, följ gärna!

Rulla på bollen!

Clifford vill inte lära sig att han måste rulla på bollen för att det ska komma ut godis ur den. Han vill bara inte lära sig. Kanske är bollen för stor för hans nätta små chihuahuatassar.

Klicka nedan och se filmsnutten.
Ja, sedan måste du klicka för att stänga av den också.
Lite bökigt med instagramfilmer – men det är ju så smidigt också.

Gilla, dela, följ gärna!

I Lahtis

Clifford och jag besökte Lahtis.
Så långt norrut hade han aldrig varit, tänka sig!

Mycket barnlek blev det.
Och enormt många karelska piroger.

#chihuahua #chihuahuas #chihuahualife #chihuahualove #chihuahuaworld #instadog

A photo posted by Kim M. da Costa (@kim_m_da_costa) on

Kids love me. A photo posted by Kim M. da Costa (@kim_m_da_costa) on

Kid. Monkey.

A photo posted by Kim M. da Costa (@kim_m_da_costa) on

Gilla, dela, följ gärna!