Antika minnen

Nu ska jag ännu en gång chockera ungdomarna.
Vet ni varför vi mogna personer är så bra på att posera, medan ni gör konstiga, tillgjorda miner med ankläppar och hela baletten?
Jo, för att när vi var unga så hade vi varken digitalkameror eller kamera i mobilen (eftersom vi inte hade några bärbara telefoner – det var SÅ coolt när vi så småningom fick sladdlösa ”fasta” telefoner). 
När vi fotograferades så fanns det oftast plats för 36 (vill jag minnas) foton på en rulle. Rullen lämnades sedan in för framkallning. Man fick vänta några dagar innan man fick hämta ut sina fotografier. Så småningom dök det upp ställen som framkallade dem på en timme (coolt!).

Därför vet vi hur man poserar. Vi ville inte slösa bort de där dyra fotografierna på fåniga miner.
Av samma anledning finns det väldigt få nakenbilder på oss. Det hade ju varit lite pinigt om personen som framkallade fotona hade sett dem när vi hämtade ut dem.

Nu vet ni det också. Tiderna förändras – på gott och ont.

Farbror har talat.


Gilla, dela, följ gärna!

Livet är trist nog som det är

Varför skriva en tråkig inköpslista när man kan skriva en festlig?
Gäller allt här i livet: varför göra allting så tråkigt och grått när det kan göras färgglatt och festligt? Är inte vardagen tradig nog så det räcker?
Mina inköpslistor sparas under året och förvandlas till ett konstverk i januari 2020. 
(Idén kom till mig när jag levde med Ryssen och våra inköpslistor var trespråkiga.)

Gilla, dela, följ gärna!

Artig man, kåt dam, fumlig somaliska, tillgjort leende

Det flyttade in en ny ung väluppfostrad man här i kollektivet. Han kom in i vardagsrummet nyss och presenterade sig för alla och tog i hand på ett mycket elegant och artigt vis. 
Blake skällde ut honom. Han är en riktig vakthund. Underskatta aldrig en chihuahua! Är du en främling så får du knacka på och presentera dig och ditt ärende. Verkar du kosher så kanske du blir insläppt. Det är så det fungerar.
Bör gälla även vid landets gränser.

i told my therapist about you

En morgon i Mitt Innehållsrika Liv™️

Kvinnlig bekant ringer. 
”Kim, kan du ringa efter en taxi åt mig? Jag kan inte ringa betalsamtal, så som till en taxiväxel, och jag måste verkligen ta mig till andra sidan stan då jag _måste_ få kn***a! Jag minns inte när jag kn*****e senast.”
Sagt och gjort. Taxin är på väg och nu blir det åka av för damen. På fler sätt än ett.

Mitt i all misär så greppar vi efter halmstrån.
Positiva veckan: 1000 tack till den somaliska kvinnan som hade svårt att använda biljettavläsningssystemet så att buss 550 (aka blatte-expressen) blev så sen att jag hann med den.
1000 tack till alla som inte var på Baggböle apotek så att jag slapp köa och därmed hann med även nästa buss, nummer 67 (aka busslinjen för de lyckade och lyckliga).
1000 tack till blattebusschauffören som när han kliver av sitt pass i Månsas alltid vänder sig om till ”församlingen” och önskar en god fortsatt dag. Och lika många tack till nästa blatte som tar över och likt en dirigent vänder sig mot publiken och säger ’god dag’.
Så… Tusentals tack har jag att dela ut. Mitt i all misär.

sockenbacka hälsostation

Jag stannar upp och ler
Åt allting skönt jag ser
Tar ingenting
Förgivet mer…

…Sjöng någon i mina lurar när jag var på väg till hälsostationen*. 
Yeah right. 
#TillgjortLeende #LivetÄrBullshit 
#AlltidÄrDetNåt

*Vårdcentralen på rikssvenska.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 40 (beröm)

Sista ’riktiga’ dagen på behandlingshemmet.
Det blåser som tusan idag.
Är trött och redo för bingen fastän klockan bara är 18:53.
Här kommer därför mina rader från Facebook idag.

Frågade en medpatient om han är redo för helgen och att ”slå klackarna i taket”, men det lät inte lika festligt på finska.
Klack=korko.
Högklackade skor=korkokengät.
(Jämförbart: höjd=korkeus.)
Men ’korko’ betyder även ’ränta’.
”Är du redo för helgen och att slå räntan i taket?”, frågade jag således. Eftersom det där uttrycket om ’klackar i taket’ inte existerar i finskan (vad jag vet)…
”Ööhm. Vad menar Kimi nu?”, fick jag till svar.
”Äsch. Det var inget.”

[Fick senare veta att det finns nåt som heter ”korkkarit kattoon”.]


Eftersom Jante inte bor i Finland så vill jag upplysa församlingen om att jag fick högsta betyg i allt, av de underbara kärringarna i köket där jag har arbetat tre dagar i veckan under min livsomvälvande tid på behandlingshemmet.
Dessutom: ”Pålitlig. Kommer i tid. Glad och positiv”, vilket låter roligare på finska: ’hyvätuulinen’, hyvä=bra, tuuli=vind. ’Bravindig’, helt enkelt.

Psykologen bad mig att följa med till hennes rum. Hon berömde mig för mina framsteg (och min öppna, fantastiska personlighet). Fick hundmat som avskedspresent.

Socialsekreteraren tog med mig och Blake på en långpromenad i skogen och hon tyckte att det har varit väldigt roligt att ’arbeta’ med mig.

En handledare sa samma sak på fredagsfikat och lade till att det har varit kul att se så tydliga framsteg och att jag pga min attityd har varit ’lätt att ha att göra med’.

Sen gick vi och bolmade och jag kände plötsligt att det var lite coolt att få höra till ’grabbgänget’. Det har jag aldrig fått förut. (Spännande för en ung späd man att bli omtyckt av… ja, alla. Inkl. de svårt tatuerade karlakarlarna som omfamnat hela mitt lilla fjolliga väsen.)

Jante bor som sagt inte i Finland.

Nu tar jag helg efter en produktiv och framgångsrik vecka. Ska slöa, läsa, tvätta, städa. På måndag ska jag närvara på avdelningens morgonmöte, tacka för mig (och eventuellt bli lite darrig på läppen) för att sedan checka ut och återvända till Helsingfors.
Shabbat Shalom.


Fredagshumor.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 23 (golden shower, ensamhet och lever)

blake chihuahua
Blake Carrington da Costa – nyvaken och nöjd.

Den här oskyldige gossen ställde till det igår kväll.
Jag gjorde som jag brukar: tog sömntabletter och började kolla/lyssna på en dokumentär (somnar gott på det viset) medan Blake pippade sin mjukisuggla. Denna kastrerade unge herre pippar varje kväll den attraktiva ugglan så passionerat att jag blir generad.

Sedan hörde jag plötsligt ett porlande ljud. Blake lyfte helt sonika på tassen och slog en stråle mot ugglan. Denna golden shower-lek har han inte lärt sig av mig. Lovar.

Och nu ser han sååå oskyldig ut. Nyvaken och nöjd.

Jag hade just berömt honom då han inte gått på toa en enda gång inomhus sedan han kom hit till behandlingshemmet.
Ja ja, det blev alltså lite cirkus här med byte av sängkläder och ugglan tvättades.
Fy.


I morse var jag herr Ordförande igen och jag är imponerad över att jag har så myndig stämma när jag är bestämd, dominant och auktoritär. Inget fjollpiperi här inte!

På förmiddagen deltog vi i en diskussionsgrupp om känslor. Uppgiften var att lista bl.a. känslor som…
– får mig att göra dumma saker (svartsjuka, att känna mig övergiven och ratad, ensamhet, ångest, allmän melankoli)
– jag inte har känt på länge (ensamhet, hopplöshet)
– som jag har svårigheter med att hantera (att känna mig ratad, att känna att jag inte duger)
– som är nya (rädsla för framtiden, trygghet, ilska)
– som jag har lärt mig att hantera (ensamhet – när den känslan infinner sig)

Vi gick igenom samtliga svar och diskuterade dessa olika känslor (de flesta hade mer eller mindre samma svar).

yksinäisyys ensamhet
Jag klottrade lite så klart.

Och så var det det här med att våga älska sig själv. Och att kunna ta emot komplimanger. Spontant skulle vi då huxflux säga nåt positivt om den som satt bredvid oss.
En ung man sa att jag är ”mukava”. Det vill säga ”trevlig”. (Bättre kan du, ville jag fräsa.)
Själv sa jag att mannen som satt bredvid mig alltid hälsar så friskt och rappt. Det uppskattas.
Människor som inte hälsar är konstiga (på ett dåligt sätt).
Vi måste SE varandra. ”Oj, här kommer en människa gående!” Ett leende eller ett ”hej” är allt som krävs. Kom igen nu, människor! Skärp er.

Efter detta hade jag en tid hos psykologen. Vi snicksnackade i en halvtimme. Om mänskliga relationer som vanligt. Och om mina direkta framtidsplaner efter behandlingshemmet (hur jag ska spendera min vardag och min ”fest”) (rätt svar ang. ”fest”: karaoke!).

Därefter var jag hos socialsekreteraren och vi ringde återigen till struliga FPA (ung. försäkringskassan). Hur kan allt vara så krångligt? Hur kan allt ta sån tid? Varför får vi numret till svenskspråkiga FPA när ingen där talar svenska eftersom det visst inte var rätt nummer? Stök och bök.

Jobbade i köket. Lajbans. Jobbade som städare i 30 minuter. Inte lika lajbans men jag gnäller inte.


Jo. Jag har ju pga ödmjukhet frångått min vegetariska diet här på behandlingshemmet, och ätit såväl kött, fisk som fågel.
Men. Jag har en gräns. Idag serverades leverlåda. Alltså. Vad är det för fel på folk som äter ett djurs LEVER?
Så fruktansvärt perverst.
Tack och pris fanns det sallad och knäckebröd.

Maten här är väldigt god men jag börjar sakna min egen fantastiska mat.
– vegetarisk kryddstark lasagne
– min vegetariska färssås
– tortellini i ugn
– blomkålsmos och vegkorv
– min indiska supergryta
– min fantastiska höstsoppa
– vitlök och chili i all mat
och så vidare, och så vidare, och så vidare.


Och så något litet från Facebook:

Man måste ha lite självdistans för att stå ut med sig själv och med livet.
Oh, jag känner mig så full-i-fan nuförtiden. Det måste bero på all terapi i kombination med fungerande medicinering, samt att jag är omgiven av grabbar, män, gubbar hela dagarna.
Vi har dessvärre inga brudar på vår avdelning. (Oj, vilket heterofilt ord jag använde helt plötsligt! Brudar, liksom.)

Jag skrattar åt mig själv och åt mina tankar som inte nödvändigtvis är särskilt kosher.

Idag kände jag mig som en hel karlakarl. En dam i köket frågade om jag har ”starka nävar” då hon inte lyckades öppna en förpackning.
Jag tänkte att ”nu Kimman, måste du visa att du är en karl trots dina tveksamma handleder”. Jag tog i. Jag fick upp den (ti-hii).
Ogillar i och för sig starkt att folk och fä utgår från att en man per automatik är starkare än en kvinna. En kulstöterska skulle ju göra mos av mig. Eller en robust butchflata. Som en fjäder skulle jag flyga min kos.

När vi skulle välja arbetsplats här på behandlingshemmet (där vi arbetar tre eftermiddagar i veckan, för att inte huvudet ska explodera av alla djupa tankar) så valde jag så klart genast bort alla de där stereotypiskt manliga platserna.
Ni vet såna där man går omkring i blåställ osv.
Säger mig ingenting. Jag ser bara en sexig outfit.

Så kök och städ blev det för min del.
Så kallat kärringgöra. Men sån är jag. Jag känner mina begränsningar.

Det är så mycket som är kaos men jag känner bara att jag är en liten lort i det stora hela, så vem bryr sig? Alltså på ett bra sätt. Livet är föränderligt och vi är alla bara små pluppar här. En kort tid. Det är bäst att bara försöka le och ha lite roligt mellan varven. Och att inte ta sig själv på så j@vla stort allvar.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 22 (så många tankar – huvudvärk)

Nyss ”hemkommen” efter kvällens avslutande möte.
Jag gillar verkligen måndagskvällsmötena. Det är fullt av folk från samtliga avdelningar – inte bara från min avdelning. Dessutom några som kommer ”utifrån” som bor i närheten.
Det är så skönt att folk pratar av sig. Även jag delar med mig av mina mörkaste hemligheter. Oj oj oj! Härligt är det när ingen känner dig. Du är helt anonym och du låter bara käften glappa.
Någon gråter. Någon svär. Alla känslor kommer fram. Ljuvligt!

Nu ska jag inte knappra på tangenterna något mer, ty jag ska kasta mig i sängen. Det har varit en lång och intensiv dag och jag har ont i huvudet. Här kommer dagens uppdateringar från Facebook:


Avdelningens morgonmöte är avklarat. Min första dag som herr Ordförande. Slog klubban i bordet och förklarade med myndig röst mötet öppnat. Det gick fint. Det är skönt att min sociala fobi är ett minne blott.
Som jag berättat tidigare så var det Helsingfors som botade mig, eftersom ’alla’ är så trevliga och pratsamma hela tiden. Och man blir inte stämplad som psykiskt sjuk om man talar med en främling på bussen eller metron. (Säger han som är på behandlingshem med psykisk ohälsa i bagaget…) (Svart humor.)

Jag vet inte vad det är men alltid när jag ska vara seriös och tala inför människor så säger jag nåt lustigt som får alla att skratta. Jag tror att jag använder humor som vapen. Måste ta upp detta med psykologen i morgon.

Men – ärligt talat – så är det nog svårt att inte gilla mig eftersom jag är trevlig och artig och väluppfostrad och lyhörd och tydligen lite rolig också. (Jante bor inte i Finland.)

Besökte sjuksköterskan. Blodtrycket har stabiliserats men pulsen är hög. Förmodligen pga allt kaffesörplande. (Kopp 4 nu och klockan är bara kvart i 10.) Hon sa att jag ser väldigt mycket mer välmående ut nu än för ett par veckor sedan. ”Både på in- och utsidan, det syns”, sa hon. Och hon har rätt.

Nu: diskussionsgrupp, jobb i köket, pappagruppen (man kan deltaga även om man inte har barn) samt avslutningsvis AA.


Jag är dålig på att komma ihåg namn så jag är imponerad av personalen här som kommer ihåg vad alla heter.
(Det har faktiskt hänt att jag varit i ett kärleksförhållande och två månader in så har jag hört mig själv mumla: ”men vad f@n heter han nu igen?”)

Idag var det en man i blåställ, som jag aldrig har talat med, som ropade i matsalen: ”Kim! Du bör lyfta på samtliga lock! Det finns en massa godsaker där under!”
Okej, han skrek ”Kimi” på finska, och jag rättade honom inte eftersom jag undrade hur han visste vad jag heter.

Jag har i alla fall lärt mig vad de som jag bor ihop med heter (två tidigare ’intagna’ som nu arbetar här + en lätt deprimerande tant). Och namnen på de personer som jag umgås mest med: Ynglingen, Fotbollsspelaren, Han den store grabben som talar snabbt och sluddrigt, Den äldre så söta damen med bula i pannan, Zigenaren samt Han med krycka och pannband. Har även börjat hänga lite med Den unge pappan med darriga händer.

Gillar dessa typer väldigt mycket och jag tror nog att vi kommer att umgås en del även efter behandlingshemmet. Man lär känna varandra på ett väldigt naket och personligt plan när man ses varje dag och sitter i en massa diskussionsgrupper. Och inte minst när vi röker ihop.
Ja ja. Jag ogillar att jag bolmar men det är inte rätt tidpunkt att sluta. Vore ensamt också, eftersom ’alla’ röker.

Lite överraskad över att jag trivs så bra i denna helt manliga trupp av människor. Vi hade en brud på vår avdelning men efter två nätter bangade hon och blev hämtad av nån som hade en spruta redo i bilen… Jag var lite skeptisk redan från början. Hon var ung och lite trashigt klädd med håret i obligatoriska rastaflätor. Jag var ’fördomsfull’ igen men fick rätt.

Mycket ohövligt att komma till detta behandlingshem, som Helsingfors Stad betalar en massa (skatte)pengar för, och sedan inte ta det seriöst. Usch. Människor köar för att få vård, för i helvete.

Idag har jag jobbat som diskare och som städare och jag tänker som så att någon måste ju diska och städa, så se inte ner på folk som arbetar med detta. Dessutom är många av dem väldigt intelligenta (och roliga). Så var hövliga och respektfulla även mot dem med så kallade ”enklare jobb”.
De frispråkiga, snuskiga tanterna i köket ger oss alltid en påse kvällsmat när vi går därifrån.
Väldigt söta är de. Och de gillar när vi något yngre män dyker upp.

Gilla, dela, följ gärna!

Äntligen besked!

Jag firar att jag _äntligen_ fick veta att på måndag får jag till slut åka iväg till den där herrgården/behandlingshemmet för att få vård ang. panikångestattacker, återkommande depressioner och annat skräp. Och som nybliven hemlös är jag hemma hos en vän och tvättar och alla mina kläder är nedpackade så jag lånar det fräsigaste som finns i min väninnas klädkammare.

Utanför matbutiken stod ett gäng alkisar och en av dem kom emot mig med öppna armar och sa: ”Får jag krama dig? Vore jag lagd åt ’det’ hållet så skulle jag definitivt välja dig.”

Man måste ha lite humor (och bjuda på sig själv) för att orka med detta dåraktiga samhälle.

Gilla, dela, följ gärna!

Jag köpte bindor pga mens

menscertifiering
Hittade ingen mer passande bild…

Dagens humoristiska inlägg (passande nu när ’menscertifiering’ är på tapeten i det skogstokiga Födelselandet).

Ska hälsa på en väninna.
Hon: ”Jag fick just mens. Kan du köpa med dig bindor?”
Jag: ”Alltså bindor. Inte tamponger?”
Hon: ”Nej. Bindor. Såna med vingar.”
Jag: ”Jag har av förklarliga skäl aldrig köpt bindor. Finns de i olika storlekar för olika storlekars fi**or, eller hur funkar det? Hur stor har du?”

Jag stannar här.
Ha en rolig dag. Trots all misär.

Gilla, dela, följ gärna!

Hästkrafter?

biltankare
Jag tankar en bil för första – och hittills enda – gången.

Min kille är lite mycket sugen på att skaffa bil.
I morse visade han en massa bilar som var till salu på någon site.
”Mhmm… Jaja… Verkligen fin. Säkert jättebra”, mumlade jag.

När vi sedan var ute med hundarna så passerade vi en parkerad bil och pojkvännen blev eld och lågor. Han talade inte bara om bilens ”skönhet”, utan även om cylindrar (vad det nu är) och motorer och ”manuell och automatisk” och jadajada.

”Hörrö du”, sa jag. ”Jag vet inte vad du talar om. Jag vet absolut ingenting om bilar och jag är inte det minsta intresserad. Om du däremot skulle säga att ’det där var en fin färg på den där bilen’ så skulle jag kunna kommentera saken. Och jo, den här bilen är ju väldigt vackert röd.”

Alltid när någon bekant ska plocka upp mig med bil någonstans så säger han eller hon att ”jag kommer med den och den bilmodellen”.
”Snälla”, svarar jag alltid, ”tala klarspråk – vad är det för färg på bilen?”

Gilla, dela, följ gärna!

Svärande bilkörande syster och ont i hundstjärt

Hemma igen efter en trivsam utflykt till Esbo.
Inklusive de obligatoriska veganska grönsaksbullarna på IKEA.

”Ibland kommer vi hit bara för maten.”

Syrran svär som fan när hon kör bil. Åt alla idioter som inte kan köra, så klart. Ska spela in henne i smyg nån dag. Speciellt när en glider in i den hårt trafikerade huvudstadsregionen så går truten i ett.

Clifford är lite loj idag då han knaprar mediciner.
Vi var hos veterinären igår för att ta bort stygnen efter kastreringen. En spruta fick han också. Sedan påtalade jag för den fantastiska veterinären att Clifford släpar arslet i marken en hel del, sedan en vecka tillbaka, och mycket riktigt hade han drabbats av an… ana… nej, jag kan inte använda det vulgära ordet. Han har drabbats av STJÄRTsäcksinflammation.

Vi ska på återbesök nästa vecka. Tills dess knaprar Clifford både smärtstillande och antibiotika. Dessutom ska jag smörja in hans STJÄRTsäck med en salva ett par gånger per dag, efter STJÄRTtvätt.

Tillbaka till dagens utflykt.
Vi besökte Gigantti i Esbo. Eller Elgiganten som butikskedjan heter i Det Gamla Landet. Jag behövde nämligen införskaffa en köksmaskin. Jag är ju en matglad person och en mycket god kokerska. Vet inte vad en sådan maskin heter men jag tippar på matberedare. Den skär, skivar osv.

Trevligt!

Gilla, dela, följ gärna!