Midsommar betyder ingenting för mig

Midsommarafton och jag är ensam hemma (med Blake) i kollektivet. Nio sovrum, två kök, ett vardagsrum, en balkong, en terrass samt en trädgård för bara mig och Blake.
Eller okej, vi går ju inte in i de andras sovrum dårå. Ville bara att det skulle låta flott.

Jo, jag fick veta häromdagen att jag nu står i en ’särskild’ bostadskö så jag väntar med spänning på att telefonen ska ringa. Det kan ta två månader. Eller fyra. Eller några veckor. Spänningen är olidlig och jag vet inte vad som väntar runt husknuten (bokstavligt talat, så att säga).

Jag trivs i kollektivet i Västra Baggböle, Helsingfors, men jag börjar längta efter att bo ensam igen (återigen: med Blake så klart). Vill kunna gå naken från dusch till klädkammare och jag vill kunna vänta med disken till efter att jag tagit en tupplur efter middagen. Och så vill jag inte behöva behöva plocka och städa efter andra. Skönt att bara ta hand om sin egen oreda.

Midsommar betyder ingenting för mig. Jag blir lika ’chockad’ varje år när någon frågar mig om mina midsommarplaner, eller berättar om sina, och jag frågar: ”När är det midsommar?” och h*n svarar: ”I övermorgon” eller nåt liknande.
Midsommar har aldrig varit min grej.

Gilla, dela och följ, för tusan!

”Vardagsreligiös” upplevelse

Vad vore dessa helger utan smått religiösa inlägg? Inte så mycket va?

kim jewish

Så. 
Igår kväll fick jag vara med om en sån där ”vardagsreligiös upplevelse” igen. Händer då och då. 
Jag stod ute i trädgården, med fötterna hårt tryckta mot marken. Kände mig ovanligt stabil på något vis. Det var mörkt och perfekt temperatur. Några envisa stjärnor syntes. En liten, blyg vind. Tyst. 
Jag sträckte armarna mot himlens evighet och det kändes som om ”någon” drog mig uppåt samtidigt som mina fötter pressades mot jorden. Kände mig ”ett med naturen” (hehe) och som att jag var på exakt rätt ställe vid rätt tidpunkt. Där jag skulle vara just då. Min arma kropp drogs ut och jag kände mig två meter lång. Som om ryggkotorna hamnade rätt. 
Jag var en del av skapelsen.

Med åren har jag blivit mindre stressad och jag har så att säga accepterat att jag inte kan kontrollera allt. Då känns det bra att lämna över bollen åt Skaparen. 
”Jag litar på dig”, viskar jag. ”Det som ska ske sker när tidpunkten är den rätta.”

E’ la gôtt o känna så mitt i all misär!

Gilla, dela och följ, för tusan!

Fyrverkerier. President. Komplimanger. Droger. Ensamhet.

I väntan på min årskrönika kommer här några rader från Facebook.

1 januari

Blake springer in när smällarna smäller. Och det smäller som vanligt dygnet runt i flera dagar. Tycker ni vuxna människor verkligen att det är ”häftigt” med dessa vulgära fyrverkerier och – ännu värre – med alla dessa smällare? *Boom!* liksom. Verkligen jättekul! Exploderar det inte tillräckligt i alla era sinnen? I hjärtat? I hjärnan? I könsorganen? Väx upp. Och tänk på djuren, om inte annat.

1 januari

Republikens president Sauli Niinistö höll ett okej nyårstal. Här är min favoritdel. De svenska vi gillar olika-töntarna har en del att lära. (Ni vet de där som låtsas ’gilla olika’ men egentligen bara gillar såna som tycker som de själva – dvs är vänsterextremister. Samt att de anser att alla som inte tycker som de är ett ”hot mot demokratin” då de uppenbarligen inte ens vet vad ordet demokrati betyder. Tvi vale.)
Spola fram för svenskspråkiga delen.

1 januari

Samtalade i natt, medan de vulgära fyrverkerierna fyllde Helsingfors himmel, i flera timmar med en (tills då för mig okänd) 65-årig morfar som sa nåt i stil med: ”Du är en oerhört intressant person” (vilket låter mycket bättre och betydligt ’starkare’ på finska) ”och många irriterar sig förmodligen på dig medan andra blir starkt attraherade, men i vilket fall som helst så gör du intryck och man kommer ihåg dig.”

Det var väl en fin komplimang till någon som ser det som Livets Stora Skräck att vara en grå mus – en s.k. ”blyertsperson”. Nån som inte riktigt syns och som lätt går att sudda ut. En parentes. NEJ TACK. Får ångest av blotta tanken.
Mycket nöjd med kvällen. Nu plockar vi alla fram nya kalendern och fyller den med roliga och bra saker!

1 januari

Oli kyllä sellainen karaokeilta että huh-huh. Kyllä tämä vanha kääkkä jaksoi hoilata. Vähintään 11 biisiä, kun nopeasti päässäni lasken. Jengi hoilasi mukana (ja tanssivat kiihkeästi) erityisesti kun vedin ”Tule luo”, ”Evighet”, ”Sata salamaa” sekä ”Kärleken är evig”. Aika upea tunnelma kyllä.

Eräs 65-vuotias isoisä jututteli minua ja kerroin elämäni stoorin ja kun kuuli kokemuksistani hän sanoi kyllä ymmärtävänsä miksi olen masennukseni käynyt läpi. ”Juu… No mitäköhän tohonkin asiaan nyt sanoisi.” Ja sitten här sanoi yhtäkkiä: ”Sinä olet uskommattoman mielenkiinotinen yksilö.” :-o
Ja: ”Sinä varmasti ärsytät joitakin ja viehätät kovasti joitakin, mutta teet aina vaikutuksen. Sinut muistetaan.” Olipa kauniisti sanottu!
Lähdinpä neljältä kotiinpäin ja sanoin herralle: ”Sain tänään ensin päivällä viisi tuntia ryhmäterapiaa ja nyt sinun kanssa muutaman tunnin. Olipa hyvin terapeuttinen päivä. Kiitos siitä.”
Hyvin tyytyväinen tähän iltaan.

2 januari

Jag behöver sällan handla mat numera och förklaringen till det är att matbutikerna och restaurangerna här i flådiga Tölö lämnar in all överbliven mat (med utgångsdatum typ idag, dvs den är fullt ätbar i minst en vecka framåt) till en butik runt hörnet från stället som jag är på ”kurs” på här på Mechelingatan*.
De ställer ut ett par lådor på gatan varje förmiddag och jag kom just därifrån med en hel matkasse bestående av bland annat fil, bröd, en fryst pizza för en dålig dag, keso (grynost på finlandssvenska), en wrap etc.

Som vi alla vet så är det en stor synd att slänga mat, så detta är ju en god idé. Lådor finns lite överallt i stan.

*Gatan har fått sitt namn efter Leopold Mechelin (1839-1914) – en finländsk liberal politiker och professor.

2 januari

Nu verkar stormen som ”utlovades” i förrgår ”äntligen” svepa in över landet. Det är inte lika illa här på fastlandet som det är på Åland. Där råder kaos och kalabalik.
Här hemma råder en annan typ av kaos då jag flyttar. Ja, bara en trappa ner alltså, då jag får ett betydligt större rum.
Trodde aldrig att jag skulle trivas med att bo i ett kollektiv eftersom jag är en mycket privat person (förutom på sociala medier dårå) men jag trivs mycket bra. Här finns trevliga människor och på första våningen bor de allra trevligaste: herr Finlandssvensk, Fotbollsspelaren samt de två mycket artiga och mycket unga ”männen”.

På övervåningen bor ”bögen och hans bitch”. De är helt reko och hyvens men de lever i sin egen tvåsamhet och välkomnar inte riktigt utomstående. Hur man än försöker konversera så uppkommer ingen konversation från deras sida. Lite trist, men men.

Här finns _alltid_ nån att prata med, som vet vad en går igenom. Det är skönt. Denna form av boende passar mig överraskande bra och det är ju härligt att ha folk omkring mig 24/7 då min största skräck i livet är ofrivillig ensamhet.

I dagens sista diskussionsgrupp på ”kursen” talade vi om just skräck. Det var tydliga plus och minus på tavlan där vi var och en skulle fylla i vad som är bra och dåligt just nu. Och varför. Och motivera inför hela gruppen. Och jag valde just Den Ofrivilliga Ensamheten™ som det allra värsta och den största skräcken.
Man får sannerligen gräva djupt i själen på denna ”kurs” och det är nyttigt men även psykiskt utmattande.

3 januari

Nu börjar de äntligen få lite uppskattning – finländarna som hjälpte till att bygga upp den svenska välfärden som nu, tack vare inkompetenta politiker, raseras i ett rasande tempo. Vi finnungar mobbades och föraktades men numera låter det – tack och lov – annorlunda. Så kan det gå. Sevärd serie.

”Under 1950-70-talen kom hundratusentals finländare till Sverige för att arbeta och söka ett bättre liv. Det här är en serie om de som kom – hur levde de, hur gick det för dem i det nya landet?”

3 januari

God morgon från ”kursen”. Igår hade vi besök av en mycket inspirerande äldre herre (som hela tiden kallade mig ”herrasmies Kim”, ”gentlemannen Kim”) som berättade om sitt långa händelserika liv.
Bortlämnad av föräldrarna. Barnhem. Hemlöshet. Ett liv på gatan med droger.
”Så vaknade jag upp en dag, nyktrade till och jag mådde skit och hade fått alla virus som man kan tänka sig – inkl. hiv – men jag fick ordning på livet till slut och nu föreläser jag.”

Vad lär vi oss av detta?
Minst två saker:
– börja inte knarka
– sätt inte barn till den här världen om du inte kan/vill ta hand om dem och ge dem trygghet och villkorslös kärlek. Mycket simpelt egentligen.

3 januari

Kort dag på ”kursen” idag (passande då vi har en massa möten och diskussionsgrupper på hemmaplan på torsdagar) och vi talade bl.a. om det här med att ge och ta emot positiv och negativ feedback. Och just det här med att det negativa alltid tar över.

Konkrekt exempel: under skoltiden när vi redovisat någonting (oftast en bok) så skulle alla då komma med feedback. Vad var bra och vad var dåligt? (På den tiden var man inte lika försiktig så man sa ”dåligt” istället för dagens ”mindre bra”.)
Jag minns endast det dåliga: ”Kim talar för tyst och han är för blyg och bunden till manus.”
Nio år senare ville jag skrika: ”Har ni ännu inte förstått och accepterat är det är sån jag är? TYST och BLYG!” Men det vågade jag ju inte då jag var just det. (Annat är det idag…)

Sen kom jag på att jag på nyårsafton fick två komplimanger av två främlingar. Den ene sa att jag var stilig och den andre sa att jag var intelligent. Det är ju kul att höra att nån finner en fysiskt attraktiv men det är ännu roligare att höra att någon finner en intelligent. Så gammal är jag nu, att insidan är viktigare än utsidan. Fatta!

Gilla, dela och följ, för tusan!

Som sista desperata säsongen

Som jag igår kväll mycket öppenhjärtigt förklarade för en av dem jag bor med: Just nu är mitt förhållande (eller vad det nu är) som en såpopera. Tänk dig den där sista säsongen när publiken har flytt och såpans skapare desperat slänger in en massa intriger och annat i ett sista desperat försök att locka tillbaka publiken. Det är jordbävningar och det är någon som visar sig vara sin fästmans syster och någon som dog för tre säsonger sedan uppstår plötsligt. Någon har drömt en hel intrig som egentligen aldrig ägt rum. Maffian kommer och kidnappar någon och plötsligt brinner huset ner och är det inte ett UFO som dyker upp osv. osv. osv.
På den nivån är mitt kärleksförhållande just nu och detta har gjort min så kallade ”jul” till en absurd händelse.

På julafton besökte jag min vän J och vi gick ut en sväng och sjöng karaoke. Det var vi och alla andra losers som dök upp på det där stället. Jag var väl en av två som inte drack alkohol. De flesta var ganska ”förfriskade” i ett desperat försök att glömma den ensamhetens misär som de upplever under en högtid som julen.

Vad sjöng jag?
Det börjar verka kärlek banne mej (min eviga standard och mitt paradnummer)
För att du finns (premiär – jag beställde egentligen ”Här står jag” men när denna kom istället så var det ju bara att greppa mikrofonen och ta ton)
Että mitähän vittua (när jag är… ehhm… irriterad)
I only want to be with you (ett nytt paradnummer)
Min kärlek (comeback)
Snälla snälla (alltid)
Tule luo (dyker upp då och då)
Genom eld och vatten (när de lugna låtarna blir för många piggar jag upp stämningen med den här)

En ivrig ryss vid namn Nikolai applåderade glatt och hojtade ”tack” och ”skål” och när han drog sina ryska dängor så glodde han nästan oavbrutet på mig. Det var ju trevligt att få lite uppmärksamhet!

På juldagen besökte min väninna K mig. Skönt med lite sällskap igen och när hon skulle åka hem följde jag och Blake med. Åt middag och pratade. Och pratade. Och ältade.
Kom hem och kvällen gick åt till att älta mitt så kallade förhållande med den andre parten i målet via textmeddelanden. En sån såpa. Om ni bara visste. Jag vill ”bara” uppleva harmoni. Orkar inte med mer dramatik nu.

Snälla snälla…

Gilla, dela och följ, för tusan!

Julefrid, trots allt

Fotografierna: Ja, vad gör man inte för konsten? Man lägger sig naken i snön exempelvis.

Nu är jag ju ingen julfirare men jag känner ett slags julefrid ändå. Känner mig lugn och trygg och oändligt tacksam över att det sociala skyddsnätet faktiskt fungerade den här gången, och räddade mig när jag var på väg ner i ett svart hål.
Vilken julklapp va’!?
1000 tack till Helsingfors stad och alla som har ”arbetat” med ”mitt fall” under de gångna månaderna.

Och så tar vi och politiserar det lite, eftersom jag ju trots allt är eder Kim. Det är bland annat just detta våra skattepengar ska gå till: att hjälpa medborgarna när de behöver hjälp. Inte till en massa annat blaj. Och absolut inte som bistånd till ociviliserade människofientliga stater etc. Inte heller till lycksökande låtsasflyktingar medan fattigpensionärerna, som byggde den välfärd som nu raseras i ett rasande tempo, blir fler och fler och sover på bussar och offentliga toaletter.

God jul!

hairy hunk
Här är jag i all min skönhet, som Skaparen skapade mig.

Avslutningsvis ett meddelande från Facebook, på utrikiska:

Every time I post something ”gay” someone unfriends me.
Every fu@king time.
FLASH: I’m a homosexual male. 
I am also a religious Jew, and politically I’m conservative (I’ve tried the liberal lifestyle and it made me miserable).
I swear a lot and I smoke (a lot at the moment) and I have a very, very vulgar and kinky sense of humour.
I know this combination is hard for some people to take in…
But that’s the way it is.
Oh! And I’m in love with a Muslim (MAN!).

Oy vey! 
Have a Gay Christmas! 

Gilla, dela och följ, för tusan!

Känslomässigt omtumlande självständighetsdag

Blake och jag har haft en händelserik självständighetsdag.
chihuahua boyVi tog bussen till gamla bostadshuset i Sockenbacka för att hämta vinterkläder som jag har hos före detta grannar. Som vanligt blev bussresandet en upplevelse…
Först buss 69 från Västra Baggböle. Byte till stamlinjen 550 i Månsas. 550:n är lite förrädisk då den går i en cirkel. Åkte (så klart) åt fel håll. Av, över gatan och ny buss åt andra hållet, mot Westendstationen.
För inte så länge sedan invigdes nya Västmetron i Helsingfors och Esbo. Men var är Norra metron? Den kunde gå från Nordsjö via Östra centrum tvärs över norra delarna av stan till Sockenbacka och därifrån till centrum. Samma väg tillbaka. Länge leve metron! Bu för bussar.

jewish things
Några av mina ”judegrejer”.

Jag hälsade på min före detta granne nummer 1. Trevligt att ses och att prata av sig lite efter att inte ha setts på länge. Därefter träffade jag före detta granne nummer 2. Samma sak. Trevligt. Och slutligen träffade jag Mitt Livs Kärlek som jag chockerande nog lämnade för ett tag sedan (jag hade mina anledningar, tro mig). Alla känslorna bubblade fram igen. Vilken man.

Blake och jag tog bussen (bussarna) hem och den här gången lyckades vi utan att åka vilse.
Jag tog med mig några av mina ”judegrejer” så nu är mitt nya hem lite finare och personligare; en mezuzah, min flottaste chanukkiah, en mobil shabbatljushållare att ta med mig när jag är på resa. Samt mina värdefulla Israelstenar.

Vänner är bäst.

Efter en händelserik och känslomässigt omtumlande dag fick jag video-prata-av-mig med min vän herr Spets. Jag hade så mycket att rapportera att han fick följa med mig ända in i duschen.

Efter Finlands 101:a självständighetsdag är jag nu redo för sängen och ännu en vardag i morgon.

Gilla, dela och följ, för tusan!

Verkligen nya tider

Hej där.

Som du förstår av förra inlägget så har jag en väldigt jobbig period bakom mig.
Ja, delvis b a k o m mig. Det går upp och det går ner.

Över nyår – och min förbannade 40-årsdag – åkte jag till Finland.
Det blev verkligen en blixtvisit men det var skönt att hänga med familjen.
En massa barn och husdjur… Underbart.

På årets första dag var tillbaka i Stockholm och mitt nya liv skulle då på allvar börja.
Den andra januari skrev jag in mig på arbetsförmedlingen. (Ena jobbet avslutades ju vid årsskiftet, och det andra går på knäna så jag får nöja mig med 50% tills vidare.)
Allt detta känns SÅ ovant. Jag som har jobbat arslet av mig under de senaste 20 åren.

Ja, så det är verkligen nya tider här.
På gott och ont.

Gilla, dela och följ, för tusan!

Tankar i natten

Det händer en massa mindre roliga saker i mitt liv just nu.
Ska berätta om det vid ett senare tillfälle.
Jag måste ”bara” bearbeta det hela lite först.
Jag måste ”bara” försöka förstå vad det är som händer.
”Vad tusan var det som hände?”

Jag kan i alla fall säga att jag sitter ensam i min blå soffa och klockan är strax efter 02.
Clifford the chihuahua ligger i och för sig bredvid mig, och Sebbe the papillon ligger i sängen.
Så ENSAM är jag ju inte.

Den beryktade 40-krisen har förvandlats till ett slags livskris.
Men jag har kommit fram till att jag tänker fylla 30 igen.

”I draw the line at 30.”

Det är juletider men det märks inte av i detta hem.
Jag har a l d r i g varit ett fan av julen.
Chanukkah däremot – det är grejer det. :-)

Under julhelgen brukar jag arbeta, men det kommer jag inte att göra i år.
Då passade en god tant- väninna på att bjuda mig hem till henne.
Spänning stiger.
Hennes son är vegan.
Som ”bara” vegetarian så kommer jag att känna mig väldigt enkel att please:a.

Madonna släppte de första sex låtarna från albumet ”Rebel Heart”, på grund av att alla demos läckt ut (hur kan de inte ha koll på inspelningarna?).
Jag älskar de sex låtarna – speciellt de första, som är lite mognare. Fantastiska texter.

De där läckta demoversionerna är nästan ännu bättre; några riktigt fina ballader som får ögonen att vattnas.

Människor i min omgivning har gjort mig besviken mången gång, men Madonna har alltid funnits vid min sida. Tack för det!

Gilla, dela och följ, för tusan!

Nya tider, nytt namn, ny blogg

Efter att ha bloggat i nio år stängde jag ner bloggen den första januari i år.
Nu kan jag faktiskt inte hålla mig borta längre.

När jag var ett litet gossebarn med vitt – inte blont utan väldigt vitt – hår så hade jag en föreställning om att jag skulle gifta mig med en tjej med blond page. Hon hette Anne.
Alltså, hon var ingen riktig person. Ingen jag kände eller någonsin hade träffat.
Anne med blond page var bara någon som fanns i min fantasi.

Anne och jag skulle bo i villan som jag växte upp i, i Västergötlands skogar.
Vi skulle bo på vinden. Den där vinden som var full av sådant där gult fluff-fluff som sticks. Isolering.

Mina föräldrar skulle bo kvar på markplan och i källaren, medan jag och page-Anne skulle bo på vinden som vi vid det laget skulle ha gjort om till ett hem.

Så här 30 år senare kan vi lugnt och sansat konstatera att det inte blev Anne och jag. Det blev inte Västergötlandsvillan heller. Den är sedan länge såld. Om vinden är ombyggd vet jag ingenting om.

Nej, det kom en del emellan.
Killar till exempel.
Jag började bli förälskad i killar.
Ja, i och för sig så var jag förälskad i killar redan på den tiden. Då för 30 år sedan.
Jag var förälskad i Mats och jag var förälskad i Claes och jag var förälskad i Per och inte minst så var jag förälskad – eller till och med kär – i J. J som var min allra första riktigt riktiga flamma. Därför heter han J och inget mer. Han är ju liksom på riktigt.
Jag hittade honom på Facebook nyligen.

Han ser inte klok ut.

Han ser ut som en farbror från Vilda Västern, fastän han bara (!) är en bit under 40.

Undrar om han kommer ihåg mig.
Undrar om han kommer ihåg den där gången då min kusin – hans granne – dumpade mig hos honom. Vi satt i den knarriga bruna lädersoffan och såg en film. Jag minns än i dag vilken film det var och jag känner att jag måste se om den någon gång.

Ja, så efter den imaginära Anne så kom J och sedan kom en lång (nåja) rad andra förmågor.
Hjärtan stod i brand och hjärtan brast.

Jag tänkte inte så mycket mer på det här med giftermål. Jag tänkte att det kanske var lite töntigt. Lite förutsägbart.
Jag ville bara träffa någon att hångla med. Att vara med.
Jag ville träffa någon att ”gå hem från festen tillsammans med”.

Jag var singel i många år.
Jag var det femte hjulet i lika många år.
Den där ”extra” personen.
Jag trivdes inte med det.
Jag ville bara träffa någon som hade mig som nummer ett.

Sedan, när jag minst anade det, så träffade jag rätt.
Det är klyschigt, jag vet, men som så mycket annat ”klyschigt” så ligger det en sanning i det där klyschiga.
När jag slutade leta så dök han upp.
Bokstavligt talat på en gata i Berlin.

Han stod där. Glad i hågen. Iklädd ungdomliga shorts och en luvjacka.
Han höll en grön ölflaska (probably the best beer in the world) i handen och han skålade mot mig.
Jag skålade tillbaka och log och plötsligt stod han framför mig.

Och ett år senare flyttade han till Sverige och in i min lägenhet.
Och idag, nästan på dagen tre år efter att våra vägar först korsades, så gifte vi oss.

Inte många visste om vad som komma skulle.
Ville inte ha en massa hoo-haa.

Fred och frihet,

Kim Milrell da Costa

Gilla, dela och följ, för tusan!