En natt i Mejlans, en natt i Madrid

I lördags kväll var jag och Blake ute på kvällspromenad. Det var mörkt och läskigt och vi befann oss plötsligt på en för oss okänd bakgata.
Där fanns ett gäng ynglingar som stökade och skrek aggressivt på varandra på ett främmande språk. Jag kände instinktivt att vi gjorde bäst i att avlägsna oss från platsen.
Vi gjorde oss osynliga och blev ett med höstmörkret och tog oss obemärkt ur denna otrevliga situation.

Alicante 1995

Medan vi promenerade hemåt längs den härligt upplysta större gatan kom jag att tänka på den där gången då jag som tjugoåring flyttade till Madrid (min vistelse blev inte så lång, men ändå).

Jag och min svenska lika blåögda väninna tyckte att det var en bra idé att, eftersom vi anlände till staden mitt i natten, tillbringa första natten ”i en park eller nåt” för att sedan när solen gått upp hitta ett boende.

Vi satt utanför något slags palats. Jag kedjerökte och drack vatten. Plötsligt kom det fram två män. Jag talade inte spanska på den tiden (vilket jag gör överraskande bra idag) men uppfattade att den ene mannen bad om vatten.
Blond som jag var räckte jag över min flaska. Mannen förde den mot sina läppar men kastade sedan flaskan på mig samtidigt som han tog tag i min ’man handbag’ och sprang iväg. Jag drabbades av panik. Adrenalinkicken var av en kaliber som jag nog inte har upplevt sedan dess.
I den lilla väskan hade jag ALLT: pass, pengar, biljetter. Ja, allt.

Mirakulöst och som på film reste jag mig och sprang efter. Jag är inte känd för mina idrottsliga prestationer men på något vis fick jag upp en fart som jag aldrig kommit upp i tidigare (eller senare). Jag var väldigt späd och tunn men på mina vingliga Bambi-ben kom jag ikapp banditen. Jag sträckte ut min tunna arm som blev några centimeter längre än normalt. Det långa, smala långfingret rätades ut och även det blev längre än någonsin. Hjärtat bankade i min sköra lekamen och jag fick med nöd och näppe tag i väskan. Boven tappade greppet och väskan landade på den nattsvarta Madridgatans asfalt. Jag minns tydligt hur jag skrek: ”Fuck you, you fucking fuck!” (Ett för mig då ovanligt språkbruk.)
Jag kommer aldrig att glömma hur banditen och hans kompanjon fortsatte springa och hur de långt där borta sedan långsamt stannade, så där som sprintrar gör vid mållinjen. Den ene av dem ruskade på huvudet. De var besvikna.

På darriga ben gick jag och väninnan sedan till närmsta hotell och checkade in. Rummet var stort och elegant. Jag kände mig trygg men uppjagad och omskakad.

Jag lärde mig en läxa: lita inte på folk och fä och om någon ber dig om någonting – exempelvis vatten – så säg NEJ och håll hårt i dina ägodelar.

Gilla, dela och följ, för tusan!

Två språk

Som tvåspråkig språknazist roar jag mig med att observera stadens tvåspråkighet i praktiken.
Som när jag blänger på en spårvagn vars ändhållplats är Olympiaterminalen (Olympiaterminaali på finska).
På spårvagnens sida anges naturligtvis nämnda hållplats på båda språken, men eftersom hela namnet ej får plats så står det:
OLYMPIATERM.
OLYMPIATERM.

Fattar du? Det hade ju lika gärna kunnat stå bara OLYMPIATERM.
På grund av min svåra språknazism så gläds jag dock åt att båda språken (i teorin) får vara med.

I fören på samma spårvagn står det:
OLYMPIATERM.
Via Tölö

För att några sekunder senare slå om till finska versionen:
OLYMPIATERM.
Via Töölö

En bokstav hit eller dit? NEJ. Vokaler är viktiga!

Sånt här sitter jag och roar mig med här på buss 510 mot:
ITÄKESKUS
ÖSTRA CENTRUM

Ha en bra dag. Gärna tvåspråkig.
Kom ihåg att utan språket/språken är vi ”bara” djur (vilket ju iofs vore en uppgradering för de flesta människor). 

Gilla, dela och följ, för tusan!

Som en nyvaken kattunge

Jag vet inte riktigt vad som hände.
Det har hunnit gå fyra år sedan jag lämnade Stockholm och flyttade till Finland. I elva månader bodde jag på landet (vilket var en upplevelse i sig) innan jag kom till Helsingfors för drygt tre år sedan.
Sedan hände det en massa.
Jag ”hamnade” först i ett förhållande med en halvgalen ryss och därefter i ett hemskt och fruktansvärt destruktivt förhållande med en psykopat. Vi var bara ihop i några månader men det var… stormigt och jag förlorade helt mig själv. Jag tror så här i efterhand att jag ville att han skulle rädda mig från mina demoner.
Eventuellt.
Han var nämligen väldigt ”bra” när han var bra, men han var en psykopat och jag är uppriktigt sagt rädd för honom och vill inte att han ska veta var jag finns. (Enligt uppgift har han lämnat Helsingfors.)

Mitt i allt det eländet träffade jag sedan en muslimsk asylsökande som jag kallar ”Zlatan” och honom blev jag kär i. Han – faktiskt – räddade mig och fick mig bort från den där psykopaten.
Men.
Det var hög tid för mig att för en gångs skull rädda mig själv. Så det gjorde jag.
Jag och ”Zlatan” har en bra ”relation” idag. Vi ses en gång per halvår och hörs då och då men det får räcka så.

Men först nu, efter dessa fyra år i landet, börjar jag så att säga vakna och inse vad jag har gjort. Alltså att jag har flyttat hit. Jag börjar först nu landa. Som en yrvaken kattunge ser jag mig omkring och undrar vad det var som hände och vad jag ska göra med mitt liv.

Jag vill stanna i Helsingfors – det vill jag! Jag trivs här.
Helsingfors är en underbar stad med väldigt vänliga människor och med en lagom avslappnad attityd.
Men vad jag ska göra, det vet jag inte.

Men det är en bra början att veta att jag rent fysiskt är där jag vill vara.

Gilla, dela och följ, för tusan!

En vanlig fredag

Har en ledig dag bakom mig och den tillbringade jag med Blake. Vi var ute på ett par långa promenader.
I förmiddags strosade vi runt i Tölö och satt ett tag i Topeliusparken där Blake ’cruisade’ ’bitches’. Blake gillar damhundar.

På eftermiddagen promenerade vi mot Fölisön och stannade till i Mejlans arboretum som jag inte visste existerade. Ser fram emot att återvända till Rosengården när rosorna inte ser så vissna ut som nu.

Kvällen avslutade jag med att träffa tre vänner från min nu avslutade ’gruppterapi’. Det är bra människor det. Bra människor identifierar sina problem – OCH tar tag i dem.

Igår testade jag ett nytt preparat som ska hjälpa mig att sova. Insomningen tog ett tag men när jag väl somnat så sov jag. Banne mig. Får se om det var en tillfällighet eller om preparatet faktiskt hjälpte. Ska göra om proceduren i natt och se vad som händer. Återkommer i ämnet.

Gilla, dela och följ, för tusan!

Cykelturer och Eurovision

Myspys i soffan med Blake.

Det var ju en helt trevlig helg det är.
Jag har inte gjort så mycket egentligen.
Har varit på långa långa promenader med Blake för att spana in våra nya omgivningar här i Mejlans/Tölö.
Tog även en första cykeltur till Sörnäs där jag går på möten några gånger per vecka. Ville mest kolla upp snabbaste rutten samt hitta ”säkra” cykelställ – området kring Sörnäs metrostation kan var en smula… stökigt.

Jag premiäranvänder tvättstugan. Efter att de senaste decennierna haft tvättmaskin i hemmet så kändes det lite ”jobbigt” att plötsligt vara tvättstugeperson igen, men det gick fint och jag slipper att som i min ungdom gå till en annan byggnad; nu bara hissen ner. Det gick fint och jag kände mig som en hemmaman.

Vidare har jag ordnat lite i hemmet. När man flyttar så placerar man saker och ting på ”logiska” ställen men efter ett tag inser man att vissa prylar gör sig bättre i helt andra hyllor och skåp. Det blir kanske inte lika logiskt, men mer effektivt och användarvänligt.

Har kollat en hel del på gamla Eurovision-år och sträcklyssnade på min bekant Emils projekt om refuserade Melodifestivalen-bidrag. Rekommenderar Schlagervännernas podcast för er som är intresserade.

Nu är det söndag kväll och jag ska avsluta veckan och kvällen med Big Brother – mest för att jag övar på min finska och vill lära mig en massa slang, så att jag hänger med! #integration

Gilla, dela och följ, för tusan!

Gospeldamer och NA

Igår kväll var jag på möte hos Anonyma Narkomaner.
När jag satt där och lyssnade på alla människor som pratade om vad man nu pratar om på såna här ställen så började en kör repa på andra sidan väggen.
Det lät som en sån där gospelkör som man ser på film; frodiga bestämda mörkhyade damer i fantasifulla frisyrer och färgglada dräkter. De tog i ända från tårna och någon började waila och sen slöt alla upp i ”HALLELUJAH!” gång på gång på gång.
Det var magiskt.

En av mina ”terapikollegor” följde med mig hem och vi promenerade på några få minuter eftersom jag ju huxflux bor så bra. Hon hjälpte mig att klippa Blakes ”svåra klo”, vilket hon gjorde galant eftersom hon är professionell. Tacksam!

Sedan kvällspromenad. Mycket starka vindar och lite regn och allt kändes så underbart höstigt. Helsingfors karakteristiska gröna spårvagn (”spora”) susade förbi och jag kände mig för första gången på länge lite smålycklig.
Efter två tunga år har det nu vänt mot bättre tider. Inte gratis – med SLIT.
Känner mig välsignad. 

Gilla, dela och följ, för tusan!

Mår bra i nya HEMMET

Slog upp mina överraskande vackra blå ögon i morse och frågade Blake om vi inte skulle gå och sätta oss på klipporna och titta lite på havet.
Så det gjorde vi, genom att öppna ytterdörren och gå hundra steg åt höger.
Jag älskar att bo här. Jag har bott på många ställen i mitt förvånansvärt långa liv och jag har upplevt de flesta boendemiljöer; allt från parkbänkar till palats, skulle man lite överdrivet kunna säga.

Landsbygden, den förfärliga Typiska Mellanstora Staden, två huvudstäder med dess olika stadsdelar. Allt från den välmående supersocialdemokratiska förorten där alla var stabilt välmående (numera även den förstörd av massinvasionen), till rödgrönrosa Södermalm med dess verklighetsfrånvända människor. Den förfärliga ”multikulturella” förorten (där endast en – och bara en – kultur tillåts existera) där hijabisterna lagt ett svart deprimerande täcke över gator och torg. Kvinnor ska tuktas och bögar hängas – inget ställe för mig och mina sunda västerländska värderingar alltså. Men lägenheten i sig var det inget fel på. För att inte tala om elva år i Hammarbyhöjden – Stockholms sundaste stadsdel.
Och så lugna villastadsdelar – check även på den.

Men nu känns det äntligen helt rätt.

Mejlans (eller Bortre Tölö, om man är lite slarvig) i Helsingfors är HEMMA.
Klipporna och havet till höger och stadens pulserande dårskaper till vänster. Balans. Här finner vi äntligen balans!

Jag packar upp mina prylar, spelar pop och njuter av sommarens sista varma dagar. Blake glor och funderar.
Nu är det äntligen september. Romantikens och höstens tid äro kommen. Och september kommer med den en ny tro på livet och på mänskligheten (lite skeptisk dock).

Gilla, dela och följ, för tusan!

HEMMA!

Premiärselfie i nya hemmet.

Idag. Äntligen!
Äntligen fick jag nycklarna till nya bostaden som inte bara är en bostad, utan ett riktigt HEM.

I morse cyklade jag från Västra Baggböle till Berghäll för att signera papper och ta emot nycklarna och sedan cyklade jag till Främre Tölö för att uträtta ett ärende. Sedan vidare genom Bortre Tölö och TILL MITT NYA HEM som är så fantastiskt vackert!

Jag tog mig en titt och grät nästan en skvätt innan jag åkte tillbaka till gamla boendet för att hämta Blake och några prylar inför natten. Jo, jag och Blake ska sova i nya Hemmet fastän vi inte har någon säng ännu. Det får gå. Jag vill bara vara här och kanske aldrig gå HEMifrån.

Gilla, dela och följ, för tusan!

Jodå, jag har hittat hem

Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta: jag blev sen till lägenhetsvisningen PÅ GRUND AV PUTIN. 
Men bara två minuter (vilket är oacceptabelt om man är jag). 
Jag VISSTE att jag skulle älska lägenheten eftersom jag såg en massa tecken överallt. Runt knuten ligger såväl Stockholmsgatan som Tallvägen. Från Stockholm flyttade jag ju och den observante vet kanske att mitt ursprungliga släktnamn börjar på ”mänty” (”tall”). När jag såg dessa båda gatunamn så visste jag. 
Till saken hör att min sista – och bästa – bostad i Stockholm låg i närheten av Boråsvägen och i Borås är jag ju född. Ser alltid dessa tecken här i livet, som säger mig att jag är på rätt väg. 
(Kom ihåg nån gång i framtiden att i Tel Aviv finns en gata som heter Helsinki Street. 😉)

Lägenheten visade sig vara SÅ Kimmig. Kände genast att jag hade kommit HEM. Fy farao så flott och nyrenoverat och med en finurligt fiffig planlösning.

Efteråt promenerade jag och min terapikompis ner till Mannerheimvägen (tänk: Sveavägen) och det gick på bara några minuter så nu bosätter jag mig mycket centralt. 
Och när gör jag det? NÄSTA VECKA. (När Putin har åkt hem.)

Så glad och tacksam! Jag FÖRTJÄNAR detta efter allt slit under det gångna året!

Gilla, dela och följ, för tusan!