Jag har som sagt börjat lyssna på musik igen. När jag mår dåligt kan jag inte lyssna på någonting. Jag får bara ännu värre ångest av musik eftersom musik väcker känslor. Men så i december förra året började jag plötsligt spela pop igen och en dag då jag satt på bussen insåg jag plötsligt att jag hade lurarna i öronen och då blev jag glad.
Jag är inne i en eurodisco-fas just nu. Riktig euroTRASH. Underbart! Här poppas Da Buzz och September och E-Type och hela baletten. Promenaderna med Blake blir således mycket rappa.
Idag var jag på ett mycket viktigt möte som har att göra med mitt boende. Nu väntar jag på besked. Med enorm spänning. Jag har sagt det förr men jag säger det igen: fy farao vad Helsingfors levererar! Om och om igen. Saker och ting liksom FUNGERAR. Här har forna hemstaden Stockholm en väldig massa att lära. I den finländska huvudstaden går till och med bussarna i tid!
Klockan är snart 01 och jag sitter i sängen och känner mig en smula ’eld och lågor’. Det har hänt så mycket under de senaste månaderna; det är svårt att sammanfatta allting, men mina kroniska depressioner lyser med sin frånvaro och jag känner återigen hopp och livslust. En fantastisk känsla.
Gruppterapin – som egentligen inte är någon terapi, men jag vet inte vad jag annars ska kalla det – är inne på fjärde månaden och jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv, det mänskliga psyket och om andra människor (vilket i sin tur har hjälpt mig att förstå mig själv).
En vanlig dag ser ut som så att vi börjar med att var och en i tur och ordning berättar om hur vi mår för tillfället, samt om vad som har hänt sedan senast. Därefter kommenterar vi vad de andra gruppmedlemmarna har talat om. Ofta får jag då höra någonting (om mig själv och mina egna tankar) som sätter igång en process i huvudet och jag tänker och ältar i ett par dagar och sedan kommer jag till en slutsats. Jag får ett så kallat ’aha moment’, som Oprah skulle ha sagt. Varje runda avslutas med några (ofta väldigt många) ord och frågor från handledarna. Vi är alla väldigt engagerade i varandras liv och jag förstod snabbt, efter att jag anslutit till gruppen, varför vi är så få deltagare (vi har just blivit fem då en ny kvinna började). Det vore omöjligt att ’ta in’ fler människors liv, tankar och göromål. Fem-sex känns som vad man som mest klarar av. Vi är, som sagt, mycket delaktiga i varandras liv och vi ses ju fyra dagar i veckan och lär känna varandra på ett väldigt djupt plan.
Därefter redovisar någon sin hemläxa. Dessa uppgifter skräddarsys efter personen i frågas ’problem’. Själv har jag på sistone arbetat mycket med mitt svåra medberoende och mitt sätt att försöka vara till lags och därmed glömma bort mig själv och mina egna behov. Efter presentationen ställer gruppen frågor samt kommenterar och det uppstår en diskussion eller två. Även de två handledarna deltar. De är för övrigt två paranta finska pumor och de är så där lagom mycket ’din polare’ och ändå tillräckligt auktoritära. De är mycket bra och väldigt kunniga på det viktiga jobb de utför.
Sedan är det dags för lunch och den tillagar vi tillsammans i ett stort, luftigt kök. Vi samtalar lite ’avslappnat’ och ’ledigt’ om saker och ting och även det hör till ’terapin’.
Efter lunch är det dags för någon annan att presentera sin väl utförda hemläxa. Samma rundor som på förmiddagen.
Dagen avslutas med att vi var och en sammanfattar dagen, och berättar om vad vi lärt oss (om något – oftast väldigt mycket), samt om våra planer för kvällen.
Så ser våra dagar ut. På onsdagar har vi dock ett annat schema då vi har besök av olika personer och vi för diskussioner om olika ämnen varje vecka. På onsdagar har vi även ’gruppmöte’ då vi går igenom veckan som gått och lite praktiska detaljer.
Utomstående kan få för sig att vi bara ”sitter och dricker kaffe hela dagarna” men så är det inte. Hela programmet är väldigt intensivt och psykiskt påfrestande. Det kommer för jämnan tårar och det kommer stora skratt. Ibland konflikter som reds ut grundligt. Och som sagt alla dessa processer som sätts igång i hjärnan – de håller igång i stort sett dygnet runt. Jag analyserar och funderar mest hela min vakna tid.
Jag har tre månader kvar i detta program och jag är oerhört tacksam över att jag får vara med om detta. Jag ser enorma framsteg hos både mig själv och mina ’medpatienter’. Jag till och med avslutade mitt destruktiva parförhållande. Just på grund av ovan nämnda starka medberoende.
Någon postade något på Facebook, som fick mig att minnas Fluortanten. Jag gillade henne. Hon kom med sin bricka fylld med vita plastmuggar och hon gled – liksom svepte likt ett väsen – genom klassrummet. Jag minns också att hon kom efter lunch och alltid när jag spottat ut satsen (men sluta!) så fanns det en massa knäckebrödssmulor i muggen. Det tyckte jag att var pinigt.
Ni ungdomar vet väl inte vad jag pratar om. Fluortanten kan liknas vid ett välgörande heligt väsen. Om hon fanns idag så skulle hon dock förmodligen kallas ”Fluorpersonen”. Inte lika charmigt.
Av besparingsskäl upphörde den obligatoriska fluorsköljningen på 90-talet. Det var ju dumt gjort. Blev ju bara dyrare i längden med alla trasiga tänder. Men att tänka långsiktigt har ju aldrig varit de folkvaldas starka sida. Så vänligen byt ut dem.
På måndag ska jag för mina ”kollegor” i gruppterapin hålla ett litet ”föredrag” om mig och mitt liv. Istället för att bara stå och rabbla upp en massa fakta och händelser så ska jag använda mig av rekvisita (mer om det vid ett senare tillfälle). Jag har därför gått igenom gamla foton och jag var nära att vomera när jag såg fotot nedan.
I tonåren och i början av de 20 så var jag besatt av min vikt. Det var väl det gamla klassiska: har man ingen kontroll över saker och ting så kan man väl åtminstone kontrollera sin kropp.
Jag trodde alltså att jag var fet.
Skulle inte säga att jag var anorektisk men jag var på väg åt det hållet.
Så här kan en frukost se ut.
Jag försöker varje dag bli lite, lite mer hälsosam.
Bara det att jag faktiskt äter frukost är ett steg i rätt riktning.
Här är några fräsiga produkter som jag har inhandlat i min nya favoritbutik Ruohonjuuri i Helsingfors.
Ovan har vi mungbönor och adukibönor samt tandkräm och läppcerat.
Ekologiskt, rent och fint.
Gifter bör så gott som möjligt rensas bort.
Känner mig tvingad att testa en falafelmix när jag ser en ny sort.
Kokosolja samt en annorlunda spännande pasta gjord på speltvete.
Spirulina – som sägs vara dunderbra för kroppen.
Männyn siitepöly – ja, den är väl som jag förstår det gjord på björkpollen och ska vara nyttig att blanda i valfri dryck. Seitan – en köttersättningsprodukt.
Och så får man inte glömma att RÖRA PÅ GUBBFLÄSKET!
Det är även så att hösten knackar på dörren och vill in i farstun.
Det är då det är dags för en nystart. Dags för Hälsans Höst. Hög tid att höststäda kroppen.
Min älskade syster är med på tåget.
Vi har smidigt planer den senaste veckan.
Medan vi ätit pasta…
Ingen av oss mår bra av pasta.
I många år har jag fått ont i magen av pizza och bröd och på senare år har det eskalerat och även börjat innefatta En Enda Brödskiva samt pasta.
Jag gillar ju egentligen inte ens pasta.
Det är så att säga inte pastan jag vill åt när jag lagar min smarriga vegetariska ’bolognese’.
Det är inte pastaplattorna jag vill åt när jag lagar min berömda vegetariska lasagne.
Så bort med pastan.
Bort med brödet.
Och det inte så ofta förekommande riset.
Så det blir väl lite LCHF av det hela.
Vegetarisk variant, vilket kanske inte är det lättaste.
Jag åt LCHF-kost för något år sedan och jag gick både ner i vikt och mådde bättre.
Men sedan blev jag sambo och hade inte bara min egen kost att tänka på…
Nu är jag ensamstående med två hundar – och nu när det svalnar så kommer hundarna att vara piggare på att gå längre promenader (speciellt den äldre är något slapp så fort det är lite varmt) – bra för min hälsa.
Dessutom har jag en ny cykel.
En snygg ny cykel som gubbakröppa min mår bra av.
Inte minst ryggen mår bättre än den gjorde på min stockholmscykel.
Jag känner att jag är på gång nu.
Jag känner att jag är på rätt väg.
Att jag finner den ro jag saknat så länge.
Balans.
Balans ses nog ofta som ett ganska ”töntigt” ord, men allt handlar ta mig tusan om just BALANS.
Jag uppdaterar här på bloggen om hur det går.
Om vad jag äter.
Hur jag rör mig.
Bloggar jag så kan jag ju inte hoppa av Hälsans Höst vid ett svagt ögonblick.
Då skulle jag ju bli tvungen att ljuga.
Och ljuger – det gör jag aldrig på min blogg.
Jag gjorde någonting utöver det vanliga idag.
Det är inget jag tänker avhandla här.
Vill bara skriva detta – för mig själv – så att jag aldrig glömmer bort dagens stora händelse.
Jag vänder så att säga blad.
Börjar på om inte en ny bok så åtminstone på ett sprillans nytt kapitel.
Jag har en väldigt bra husläkare.
Johannes heter han.
Om man läst mina bloggar genom åren så har man många gånger kunnat läsa om hur skeptisk jag jag varit mot allt vad läkare och ”vården” heter.
Jag antar att jag har haft otur.
Väldigt ofta så har jag råkat ut för läkare som har fått mig att känna mig mer eller mindre som en pundare på jakt efter knark.
Jag har ofta känt mig ”granskad” och icke betrodd.
Nu söker jag inte vård särskilt ofta. Väldigt sällan faktiskt. (Kanske just på grund av mina erfarenheter.)
Min förra husläkare exempelvis, han såg ut som en uteliggare och han var verkligen inte det minsta intresserad av vad jag sade.
Därför är jag mycket tacksam över Johannes!
Johannes som ringer och frågar hur jag mår.
Johannes som bryr sig.
Frågar. Lyssnar.
I morse ringde han och sade att gårdagens prover visade att mina blodvärden är på topp.
Det var skönt att höra.
Jag fick mer citodon utskrivet mot min helvetiska huvudvärk.
Denna huvudvärk som nu inte bara kommer i attacker, utan som hänger kvar och maler och maler.
Johannes tyckte förresten att min make skulle massera mina axlar en stund varje kväll…
Jo, jag får massage då och då. Efter mycket tjat.
Men nu kan jag ju säga: ”doctor’s orders!”
Så här skrev jag för sju år sedan om den där gången för nio år sedan, då huvudvärken först gjorde entré:
Jag låg på Södersjukhuset en tidig, tidig morgon. Jag trodde att jag hade en hjärntumör. Mina hysteriska huvudvärksattacker* hade till slut fått mig att uppsöka läkare. Drogad och bedövad låg jag på en brits i korridoren.
Jag rullades in i ett rum där jag fick ännu mer smärtstillande. De tog ryggmärgsprov. In i nästa rum. Hjärnröntgen. Jag trodde verkligen att jag hade en hjärntumör och allt jag kunde tänka på var min mormor som dog av en sådan.
*Mina huvudvärksattacker kom vid minsta fysiska ansträngning. När jag inte ens klarade av att öppna kylskåpet (pga ”baksuget” som uppstår) sökte jag hjälp.
Nu har ju min husgudläkare bestämt sig för att gå till botten med detta.
Kanske har huvudvärken att göra med mitt höga blodtryck. Kanske inte.
Men det känns bra att Johannes tar mig på allvar.
Den senaste tiden har varit hektiskt.
På ena jobbet har vi lyckats arrangera en mycket framgångsrik och festlig manifestation för Israel och mot antisemitism. Publiken var stor och glad, talarna var fantastiska, solen sken och stämningen var på topp.
Men vet du hur mycket arbete det ligger bakom att få till en manifestation?
Tillstånd ska fås, dialogpolisen ska det samtalas med och talare ska kontaktas och bokas.
Dessutom ska allt det där tekniska fungera också. Scen, ljudanläggning osv. osv.
Fick även den stora äran att ha ett möte med SÄPO. Det var ju lite spännande.
En dryg vecka senare representerade jag mitt jobb på en liknande manifestation i Uppsala.
Den var raka motsatsen.
Visst, talarna var toppen.
Men publiken var hemsk.
Endast ett fåtal Israelvänner dök upp – däremot dök det upp ett enormt gäng Israelhatare.
De skrek och de gormade. De visade upp löjliga, lögnaktiga skyltar.
Efteråt ville de inte lämna oss i fred, vilket resulterade i att vi fick poliseskort från platsen.
Vi slog oss ned på en uteservering och poliserna stod utanför på gatan och övervakade oss tills tåget gick…
Tänk vilka fina poliser vi har i Sverige! Ändå släpas de i smutsen i tid och otid.
På hemmaplan har det också varit en del dramatik, men de flesta knutar har gått att knyta upp.
Igår var det riksdagsval och jag ä l s k a r ju val och politik så jag har haft några underbara veckor med alla debatter osv. Igår morse promenerade jag och maken till vallokalen och röstade. Är inte helt nöjd med resultatet.
Men mest är jag förvånad över att så många verkar vara förvånade av SD:s stora lyft.
Vad hade ni trott?
Det g å r inte att ignorera de problem som SD lyfter fram.
Det gick inte för fyra år sedan och det gick inte i år.
Det kommer inte gå om fyra år heller.
Så sluta jollra och börja snacka allvar!
En ögonöppnare fick jag personligen i samband med dramat i Uppsala.
Det kändes som att jag befann mig i… låt oss säga Gaza.
Hälsan är inte på topp, då den helvetiska huvudvärken gör sig påmind.
I morse var jag och lämnade blodprover och kollade mitt (fortfarande för) höga blodtryck.
Nu ska vi gå till botten med det här och det känns ju bra.
