Rehabilitering – dag 22 (så många tankar – huvudvärk)

Nyss ”hemkommen” efter kvällens avslutande möte.
Jag gillar verkligen måndagskvällsmötena. Det är fullt av folk från samtliga avdelningar – inte bara från min avdelning. Dessutom några som kommer ”utifrån” som bor i närheten.
Det är så skönt att folk pratar av sig. Även jag delar med mig av mina mörkaste hemligheter. Oj oj oj! Härligt är det när ingen känner dig. Du är helt anonym och du låter bara käften glappa.
Någon gråter. Någon svär. Alla känslor kommer fram. Ljuvligt!

Nu ska jag inte knappra på tangenterna något mer, ty jag ska kasta mig i sängen. Det har varit en lång och intensiv dag och jag har ont i huvudet. Här kommer dagens uppdateringar från Facebook:


Avdelningens morgonmöte är avklarat. Min första dag som herr Ordförande. Slog klubban i bordet och förklarade med myndig röst mötet öppnat. Det gick fint. Det är skönt att min sociala fobi är ett minne blott.
Som jag berättat tidigare så var det Helsingfors som botade mig, eftersom ‘alla’ är så trevliga och pratsamma hela tiden. Och man blir inte stämplad som psykiskt sjuk om man talar med en främling på bussen eller metron. (Säger han som är på behandlingshem med psykisk ohälsa i bagaget…) (Svart humor.)

Jag vet inte vad det är men alltid när jag ska vara seriös och tala inför människor så säger jag nåt lustigt som får alla att skratta. Jag tror att jag använder humor som vapen. Måste ta upp detta med psykologen i morgon.

Men – ärligt talat – så är det nog svårt att inte gilla mig eftersom jag är trevlig och artig och väluppfostrad och lyhörd och tydligen lite rolig också. (Jante bor inte i Finland.)

Besökte sjuksköterskan. Blodtrycket har stabiliserats men pulsen är hög. Förmodligen pga allt kaffesörplande. (Kopp 4 nu och klockan är bara kvart i 10.) Hon sa att jag ser väldigt mycket mer välmående ut nu än för ett par veckor sedan. ”Både på in- och utsidan, det syns”, sa hon. Och hon har rätt.

Nu: diskussionsgrupp, jobb i köket, pappagruppen (man kan deltaga även om man inte har barn) samt avslutningsvis AA.


Jag är dålig på att komma ihåg namn så jag är imponerad av personalen här som kommer ihåg vad alla heter.
(Det har faktiskt hänt att jag varit i ett kärleksförhållande och två månader in så har jag hört mig själv mumla: ”men vad f@n heter han nu igen?”)

Idag var det en man i blåställ, som jag aldrig har talat med, som ropade i matsalen: ”Kim! Du bör lyfta på samtliga lock! Det finns en massa godsaker där under!”
Okej, han skrek ”Kimi” på finska, och jag rättade honom inte eftersom jag undrade hur han visste vad jag heter.

Jag har i alla fall lärt mig vad de som jag bor ihop med heter (två tidigare ‘intagna’ som nu arbetar här + en lätt deprimerande tant). Och namnen på de personer som jag umgås mest med: Ynglingen, Fotbollsspelaren, Han den store grabben som talar snabbt och sluddrigt, Den äldre så söta damen med bula i pannan, Zigenaren samt Han med krycka och pannband. Har även börjat hänga lite med Den unge pappan med darriga händer.

Gillar dessa typer väldigt mycket och jag tror nog att vi kommer att umgås en del även efter behandlingshemmet. Man lär känna varandra på ett väldigt naket och personligt plan när man ses varje dag och sitter i en massa diskussionsgrupper. Och inte minst när vi röker ihop.
Ja ja. Jag ogillar att jag bolmar men det är inte rätt tidpunkt att sluta. Vore ensamt också, eftersom ‘alla’ röker.

Lite överraskad över att jag trivs så bra i denna helt manliga trupp av människor. Vi hade en brud på vår avdelning men efter två nätter bangade hon och blev hämtad av nån som hade en spruta redo i bilen… Jag var lite skeptisk redan från början. Hon var ung och lite trashigt klädd med håret i obligatoriska rastaflätor. Jag var ‘fördomsfull’ igen men fick rätt.

Mycket ohövligt att komma till detta behandlingshem, som Helsingfors Stad betalar en massa (skatte)pengar för, och sedan inte ta det seriöst. Usch. Människor köar för att få vård, för i helvete.

Idag har jag jobbat som diskare och som städare och jag tänker som så att någon måste ju diska och städa, så se inte ner på folk som arbetar med detta. Dessutom är många av dem väldigt intelligenta (och roliga). Så var hövliga och respektfulla även mot dem med så kallade ”enklare jobb”.
De frispråkiga, snuskiga tanterna i köket ger oss alltid en påse kvällsmat när vi går därifrån.
Väldigt söta är de. Och de gillar när vi något yngre män dyker upp.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 21 (kaffe, cigg, choklad)

Söndag på behandlingshemmet: ledig förutom en kortis som bibliotikarie. Lånade ut en del och mottog en hel del lästa böcker. Sorterade. Satt på arslet och bläddrade.

Hetsåt en hel chokladkaka strax före lunch och jag mådde lite illa efteråt och lunchen var lyxig på grund av fars dag, men jag fick kämpa för att få ner maten.

Väldigt mycket kaffe idag också. Och cigg.

Dagens jättedjupa tanke:

En tänkande människa är en sådan som klarar av att ta in ny information.
En tänkande människa är en sådan som vågar tänka om och ändra sig.
En tänkande människa är en sådan som inte i tid och otid kastar ur sig väl inrepeterade meningslösa floskler. Som exempelvis skräckexemplet om ”allas lika värde”.

Roligt att jag har så många människor från olika ”läger” i mitt FB-flöde. Kanske kan var och en lära sig något av någon annan. Kanske inte hålla med men eventuellt förstå hur och vad och varför en annan tycker som han/hon tycker och tänker.

Kanske. Eventuellt.

Människor som försöker tysta meningsmotståndare med översitteri och ‘fula’ modeord är värsta sortens avskum.

Några foton från idag:

kaffe och cigg
Kaffe och cigg…
kaffe chihuahua
Fjärde koppen kaffe och klockan var bara 10:00.
sleeping chihuahua
Blake tar en tuppis i pappas famn.
område fritt från diskriminering
Väntar på att kiosken ska öppna.
kaffe och choklad
Choklad! Och kaffe. Mums.
bibliotikarie
Bibliotikarie.
bög och chihuahua
Vila efter lunch.

 

View this post on Instagram

 

Best feeling. #paws #chihuahua #instadog #gayswithdogs #gayswithchihuahuas

A post shared by kim_m_da_costa (@kim_m_da_costa) on

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 3 (konst och knark)

Jag i min mycket blygsamma säng. Men jag gillar väggarna. Påminner om min tidigare bostad i Stockholm.
Mitt… ehm… konstverk ”Hopp/Toivo/Hope”.

Dagarna går. På morgonsamlingen körde vi en ”känslorunda” (”fiilisrundi” på finsk slang) då vi i tur och ordning berättade om hur vi känner just nu.

Jag sa att jag haft en ångestfylld natt, vilket berodde på att igår när vi besökte ett ställe i Helsingfors så var vi några hundra meter från (före detta) hemmet och det utlöste en massa känslor och tankar.

Därefter hade vi en konstnärlig timme då vi fick i uppgift att måla våra drömmar om vår framtid. Jag visste direkt att jag behövde fyra färger: rött, grönt, blått och gult.

De fyra röda hörnen symboliserar kärlek från vänner, hundar, familj och pojkvän. De är placerade i hörnen för att jag vart jag än tittar kan se kärlek.

Det gröna symboliserar fred och lugn i själen och i hjärtat och i hjärnan.

Det blå strecket symboliserar balans. På alla områden i livet.

Den gula pluppen i mitten symboliserar så klart att även då allt känns tungt så ser jag ett ljus någonstans. (Eller så vänder jag blicken mot de röda hörnen.)

Mitt… eehm… ‘konstverk’ analyserades och det kallades ‘abstrakt’ och ‘intressant’.

Ett par yngre deltagare önskade i stort sett bara pengar och prylar och därför inledde jag min presentation av mitt ‘konstverk’ med att berätta att jag idag känner mig sentimental, nostalgisk och deppig och att jag inte önskar mig något materiellt, inget krafs och inga pengar.

”Jag har haft allt det där. Jag har varit fattig som en råtta i synagogan och jag har varit rik som ett troll – men jag har ändå alltid, oavsett ekonomisk status, varit lika olycklig. Pengar underlättar men de helar inte själen. De känns ingenstans.”

På eftermiddagen åkte vi återigen in till Helsingfors (ännu värre ångest eftersom vi var ännu närmare före detta hemmet än igår). Vi åker tre gånger i veckan och besöker olika mötesplatser för människor med olika slags problem. Idag var vi i Böle på ett ställe för före detta narkomaner. Där kunde de hänga (i nåt som såg ut som ett extremt coolt vardagsrum), laga mat varje dag, gå på gym eller bio tillsammans, eller i ett helt eget rum: sjunga karaoke!

Dit ska jag gå nån gång för att hjälpa till att koka soppa, sjunga samt för att bli bättre på att spela biljard. (Man får gå dit även om man aldrig har haft några problem med narkotika.)

Väl tillbaka på ‘dårhuset’ hade jag ett möte med en socialsekreterare om saker som jag inte förstår mig på. Och problemet är ju att inte ens de som arbetar med dessa frågor förstår sig på alla lappar och regler och lagar – och dessa förändras stup i kvarten.
”Hur ska jag som en enkel medborgare förstå mig på någonting när professionella inte ens gör det?”
Vi ska fortsätta med detta pappersarbete i morgon.

Vilka kärleksfulla ögon!

När jag mådde som sämst så kom en annan ‘intagen’ och presenterade sin hund. Han tittade på mig med så snälla ögon. Han sniffade och han klättrade längs mitt ben och ville att jag skulle kela med honom. Mådde genast bättre.
Förhoppningsvis blir en husdjursplats ledig nästa vecka, så då kan jag ta hit mina älskade hundar.

Sedan var jag på en loppmarknad som anordnas på behandlingshemmet varje onsdag. Allting där kostar 20 cent. Jag köpte det som jag glömde att ta med mig hit: vinterskor, halsduk, varm kofta. Totalt 60 cent (ca 6 kronor). Inte illa!

Därefter kollade jag in rutinerna på biblioteket eftersom jag ska jobba där på söndag.

Ständigt denna ångest. Alla här pratar om den ångest de går omkring och bär på. Varför har vi skapat ett samhälle där människor mår psykiskt dåligt på grund av all stress och press och alla förväntningar?

Jag tror i och för sig att man måste vara såväl intelligent som intellektuell för att ha ångest. Ju ‘smartare’ man är desto sämre mår man, ty hur kan man inte må piss i detta dåraktiga skitsamhälle?
Om man bara lallar runt bland rosa moln så är man korkad men lycklig.
Vore det kanske bättre att vara en bimbo som inte kan tänka själv?

Gilla, dela, följ gärna!

När dagen är kommen

Det händer till slut.
Du vaknar en morgon och du helt enkelt bara vet vad du måste göra.

Det hände exempelvis i somras då jag bestämde mig för att lämna Stockholm och Sverige.
Nu var det så klart inte ett beslut som kom som en blixt från den heligaste av himlar, utan innan beslutet till slut var fattat så hade jag tänkt på det under en väldigt lång tid.

Nu har det hänt igen.
Jag vaknade i morse och visste att jag var tvungen att säga upp mig från ett jobb som inte längre ger mig annat än ångest och huvudvärk.

Jag måste få arbeta med någonting som faktiskt betyder något.
Med någonting som ger mig något och som samtidigt ger någon annan något.

Ekonomiskt klarar jag mig ett tag, så jag hoppar nu.

*Tar ett skutt ut i det okända*

Gilla, dela, följ gärna!

Slumpen ger jag inte mycket för

Jag tror inte på slumpen.
Jag tror på väldigt mycket.
Som exempelvis spöken, reinkarnation, Moder Jord, Skaparen.
Men slumpen tror jag inte på.

En kan gå hur långt tillbaka som helst i det egna livet för att se hur allt hänger ihop och hur en sak ledde till en annan.

Sedan tror jag förvisso inte att allt är exakt utstakat – utan jag tror snarare på ett slutmål och att vägarna dit kan variera.

Hade inte IB kommit in i mitt liv så hade jag aldrig lärt känna JA och hade jag inte lärt känna honom så hade jag inte åkt till Berlin för att hälsa på honom just den helgen då jag stötte ihop med min då blivande make EC på gatan.

Jaja, det slutade ju med skilsmässa men det var en bra relation som lärde mig mycket om både mig själv och om relationer. Dessutom fick jag ett fint efternamn. Och en hund nummer två hade jag inte skaffat på egen hand. Jag hade förmodligen heller aldrig besökt Brasilien.

För att inte tala om allt jag varit med om – alla människomöten och upplevelser – tack vare att jag dejtade ”Svanen” som tog mig till Stockholm där jag kärade ner mig i EA och en månad senare hade packat mina väskor och flyttat till den svenska huvudstaden. Som en naiv 19-åring.

Och hade jag inte varit ute och klubbat mycket så hade jag inte träffat KB och utan KB hade jag inte träffat PG som blev en av mina bästa vänner och genom vem jag fick ett jobb som jag stannade på och trivdes med under väldigt många år.

Hade jag inte levt ett par år tillsammans med ”Miljonären” så hade jag fortfarande trott att ett fett bankkonto är detsamma som lycka.

Och inte minst – hade jag inte träffat RJ så hade jag nog varit ganska förlorad vid det här laget.

När jag tänker tillbaka på alla människor som kommit och gått så kan jag i efterhand se varför de dök upp och varför de dök upp just när de gjorde det.
Till och med ”Psykopaten” fyllde sin funktion, även om det var väldigt jobbigt just då.

Han fick mig att inse att psykisk ohälsa inte är något att skämmas för och att det är okej att söka hjälp.
Att han sedan var en elak jävel är en annan historia.

Och detta då: hade jag som sjuttonåring inte blivit nedslagen av ett killgäng som tyckte att jag var fjollig – när jag de facto var ute för att köpa kondomer så att jag skulle kunna ha ett heterosexuellt samlag med min dåvarande flickvän… Då hade jag förmodligen en månad senare inte vandrat på den där gatan då jag stötte ihop med den unge mannen som blev min första manliga sexpartner.

Se där.
Livet är bra lustigt, är det inte!?

Gilla, dela, följ gärna!

Orimligt

Om du undrar vad jag ligger och tänker på när jag ligger sömnlös om nätterna så ska du nu få veta det.

Rymden. Hur kan universum påstås vara oändligt?
Allting har ett slut. Vad finns det då för lock långt där borta vid slutet*? Och det där med ”big bang” och att allting bara ”hände”.
Nä. Vad fanns innan universum? ”Ingenting?” Men vad är då ”ingenting”? Allting är ju någonting. Även ett tomrum är ju ett tomrum.

Nä, jag köper inte detta med att ”någonting” bara ”hände”. Och att oj, där skapades en massa planeter som spankulerar runt så fint och lydigt. En sol ”hände”.

Vatten. Ögon. Flimmerhår. Allt bara ”blev”.
Inte bara det fysiska, utan även allt annat bara ”hände”: känslor till exempel. Kärlek, sorg, ilska, hat. Från ingenstans.

Nej. Ogreppbart och orimligt.

*Där sitter nog Skaparen. I bakgrunden hörs en himmelsk symfoni. ”Välkommen” hör man på ett språk som alla plötsligt förstår.

Gilla, dela, följ gärna!

Kim da Costa

Det här med namn…
(Jätte-) Gamla läsare minns nog att jag en gång i tiden bytte efternamn och blev Milrell MED HELA SVENSKA FOLKET.

Många år senare gifte jag mig och lade till makens ena efternamn da Costa.
Nu, efter att ha hetat så i drygt fyra månader, så har de värsta porrstjärnevibbarna gett med sig.
Kim da Costa låter ju faktiskt rätt porrigt.

(Svårt blonderad kvinna runt 40, med sådana där hiskeliga silikonbomber, som man ser inläggets kanter genom huden på. Väldigt svåra och smärtsamma (?) orgasmskrik på det.)

Nåväl. Nu när jag har hetat da Costa ett tag så har de porriga associationerna klingat av och jag har insett att jag gillar namnet mer och mer.
Det är lätt att säga när jag på So’For Pets skall meddela mitt medlemsnamn och det är lätt när jag går till naprapaten och skall meddela min ankomst i receptionen.

I like it.

Men – och detta är ett enormt men – så är jag lite förvirrad angående de svenska namnlagarna, som det ju är mycket prat om, om man googlar. Regler och lagar skall ändras men det tar tid. Alltid denna tid.

Så… Kim är mitt tilltalsnamn.
Erik är mitt andranamn.
Milrell är mitt mellannamn.
da Costa är mitt efternamn.

Men när jag fyller i ett viktigt dokument – då skall jag ju, som jag förstår det, ändå skriva Milrell da Costa i rutan för efternamnet.

Så ja, det är lätt att bli virrig i den arma skallen.

Men da Costa – jag gillar det mer och mer.
Även om vissa vänner associerar det uteslutande med ett visst gammalt mord på en prostituerad.

En annan rolig sak är förresten att jag har tagit emot flera mail från okända judiska damer, som undrat om vi kanske är släkt, då da Costa tydligen är judiskt. (Googla!)

Lite kul i sammanhanget, eller hur!

Gilla, dela, följ gärna!