Du FÅR ha vidriga åsikter

God förmiddag!
Jag har lärt mig en hel del i gruppterapin men vet ni vad jag har lärt mig allra mest? Något som fått mig att tänka till och tänka om.
Jo, att när du lär känna en annan människa på djupet så är det väldigt svårt att tycka illa om den personen. Alltså även om det är en – som du tidigare skulle ha sagt – vidrig person med bedrövliga värderingar. Detta eftersom du _ser_ människan (nu låter jag frireligiös, jag vet) (jag är iofs både fri och religiös, så det är väl okej) och du börjar förstå _varför_ någon är som den är och tycker som den tycker.

Därför tycker jag om att umgås med människor som tycker olika (på riktigt alltså – inte i stil med nån svensk kvällstidningskampanj som förvandlats till nationens meningslösa slogan på samma sätt som ”allas lika värde” *vomerar* och så vidare). Det är helt enkelt intressant att på djupet försöka förstå varför en människa tycker som den tycker.

På samma sätt har människor som tycker att jag har vidriga åsikter (då jag gillar stängda gränser och att en viss onämnbar OHELIG totalitär ideologi som börjar på I och slutar på M ska förbjudas) svårt att dissa mig och mina åsikter när jag på ett mycket simpelt vis kan argumentera för min sak och grunda mina åsikter på händelser direkt ur mitt liv.

Det var lördagsförmiddagens tankar detta, som jag nu ville dela med mig av.
”Jag gillar dig trots att dina åsikter är sopiga men jag kan lite förstå varför du tycker bänga saker” var vad jag försökte få fram här. Samt att en människa ÄR inte sina åsikter.
Här har Svensson en hel del att lära. Man kan tycka olika och sedan gå och ta en kopp kaffe. Man behöver inte – på pursvenskt sandlådevis – stänga ute sina meningsmotståndare (hela vägen upp i riksdagen – ett så fruktansvärt patetiskt och – dessvärre – väldigt, väldigt svenskt beteende).
Puss och kram.

Gilla, dela, följ gärna!

Återtar kontrollen

Här sitter jag och ömsar skinn. Inte nog med att jag fick drömlägenheten – jag har ”bara” en dryg månad kvar av gruppterapin som jag påbörjade i februari. Det har varit en livsomvälvande upplevelse och jag har lärt mig så mycket. Inte bara om mig själv, utan minst lika mycket om mänskligheten. Via andra människor (det vill säga mina ”medpatienter”).

Vissa tror att vi bara sitter och dricker kaffe hela dagarna men så är det verkligen inte. Jag ska vid något tillfälle skriva utförligt om hur denna typ av gruppterapi går till. Till att börja med så är det ju inte ens terapi – men jag vet inte vad jag annars ska kalla det.
Vi är en liten grupp som aldrig annars skulle ha stött på varandra och bara det gör att vi lär känna en helt annan typ av människor och vi får ta del av ”meningsmotståndares” tankar och åsikter. Det är mycket givande.
Och eftersom vi är så få så går vi in i varandras liv och så att säga lever med dem så länge terapin fortgår. Vi får input av andra och vi delar med oss av våra egna tankar gällande andras liv och leverne.

En fantastiskt fin sak som jag har lärt mig – mycket överraskande måste jag säga – är att det är väldigt svårt att verkligen ogilla en människa när man kommer in på den personens djup och persona. När man verkligen lär känna människan där inuti. Man förstår lite bättre varför den och den irriterande (eller vad det nu kan vara för ”fel” på den personen, som får en att till en början starkt ogilla den) egenskapen finns hos den människan. Varför h*n blev som h*n blev. Eller som h*n ÄR – eftersom mycket går att ändra på så länge tid finnes.

Sånt sitter jag här och tänker på under min paus i packandet. Ser fram emot att lägga denna boendeform (mer om den en annan gång kanske) bakom mig och gå vidare. Jag har inte så mycket att packa eftersom det mesta står nedpackat redan och alla mina möbler sålde eller gav jag bort när mitt liv kraschade för snart ett år sedan. Jag vill inte släpa med mig möbler eller prylar som bär på dåliga energier och tragiska minnen. En nystart är en nystart. Jag börjar verkligen om på noll.

Och det ser jag fram emot eftersom jag kan bygga upp mitt liv från grunden och på så sätt komma så nära perfektion som möjligt.

Gilla, dela, följ gärna!

Tankar i natten

Sitter här och försöker förstå.

Det är så mycket jag inte förstår. 
Det sägs att universum växer och blir större, men hur kan någonting som är oändligt* bli ännu mer oändligt?
Det är bland annat såna här funderingar som ligger bakom mina eviga sömnproblem.

*Hur nu någon kan veta det.

Nu kollar jag på nästa dokumentär (om rymden) och de säger att det oändliga universum uppstod för så och så många miljarders miljarder år sedan av ingenting i ingenting. Och av ingenting uppstod i detta nyfödda universum en massa gaser och energier och annat hokuspokus som huxflux skapade en massa planeter och avancerade system och märkliga svarta hål. Och till och med några megajättestora svarta hål, för säkerhets skull. Vad dessa märkliga hål nu är. 
Det finns tydligen fler stjärnor än ”sandkorn på alla stränder på jorden”. Hur någon nu vet det. Och varifrån kom då dessa sandkorn som även de uppstod av ingenting i ingenting?

Vidare uppstod liv (av vad?) som av en slump och utan någon som helst anledning (det bara hände liksom) och alla små detaljer på varendra varelses kropp bara blev till. Bara en sån sak som det avancerade ögat (och dess fantastiska fladdrande och fiffiga ögonfransar) bara uppkom som av en slump, av ingenting i detta som var ingenting. Och känslor bara blev till på samma sätt. Kärleken – den stora drivkraften – bara *poff* hände.

Och du tycker att jag är bäng för att jag istället väljer att tro på en Skapare som i sin tidlösa tillvaro skapade allt och oss alla och blåste liv i allt levande och gav oss våra väl utvalda själar. Kropparna våra är nya och till oss utlånade men själarna är våra verkliga VI och har alltid funnits i Skaparens tidlösa tillvaro. Det är därför vi ibland känner oss så gamla fastän vi är så unga och friska.

blake & kim
Ja du, mitt barn. Vad svarar jag på det?

Jag måste inte veta eller förstå allt. Det är Skaparens uppgift. Jag är bara satt här på planeten för att liva upp stämningen lite. 🥳
Resten lägger jag i Skaparens trygga hand.

Vi säger så. 
Shabbat Shalom. ✡️

Gilla, dela, följ gärna!

”Slumpen” existerar inte

Kombinationen av att jag går i terapi och att jag går igenom mina gamla dagböcker har fått mig att fundera mycket på det här med mänskliga möten.

Jag tror inte på slumpen. Jag tror att varje möte har något slags betydelse. Liten eller stor. Eller kanske enorm. Det kan vara någon som irriterar dig i matbutiken som får hela din dag att kännas pissig. Eller så möter du någon fantastisk människa som vänder upp och ner på allting.

Jag läste i min dagbok från 1993 att en människa som jag träffat ”av en slump” ville bjuda med mig på en resa. Jag hade verkligen ingen lust att åka, skrev jag. Men det gjorde jag.
Hade jag inte åkt på den där resan så hade jag inte träffat en person som kom att betyda oerhört mycket för mig. Vi har inte haft någon kontakt på över 20 år men han blev en betydelsefull pusselbit i mitt liv.

Eller den där gången när jag skulle välja vilken stad jag skulle studera i. Jag kom in på samma utbildning i två städer och jag valde väl rätt, eftersom jag där träffade en person som hjälpte mig att acceptera mig som jag är och på så vis kom att ha en alldeles enorm inverkan och påverkan. Hur skulle mitt liv se ut idag om vi inte hade träffats ”av en slump”? Jag kan inte ens föreställa mig ett annat scenario.

Eller när jag träffade min numera före detta make. Hade jag inte lärt känna min vän J och han flyttat till Berlin så hade jag aldrig åkt dit och där ”av en slump” mitt på gatan träffat min då blivande make, som även han (fastän vi numera är skilda), kom att betyda oerhört mycket för mig.

Samma sak med avslutade kärleksrelationer överlag. När det gör som mest ont så önskar man att man aldrig hade träffat personen i fråga, men med tiden så hajar man varför man gjorde det. Man kanske lärde sig någonting. Eller lärde den andra något. Men ”fick ut” någonting av det hela.

Så nej, jag tror inte på slumpen. Jag tror att vi är på rätt plats just exakt när vi ska vara det. Titeln på 2007 års bloggbok handlar om just detta.
Jag samtalade med en vän en fredagskväll. Jag ville bara stanna hemma men kände att jag kanske skulle komma att missa någonting.
”Tänk om detta är kvällen då något underbart händer”, pep jag i luren.
Min vän försäkrade mig om att så inte var fallet. ”När det väl kommer att hända ’något underbart’ så kommer Universum se till att du är på plats.”

Så är det.

Tänk om detta är kvällen då något underbart händer
Tänk om detta är kvällen då något underbart händer.
Gilla, dela, följ gärna!

Livets sista hållplats

Det känns som att jag står på livets sista hållplats. Tanken och känslan har vevat runt i mig en hel del under den senaste tiden och i dag blev det så konkret.
Jag stod ensam och väntade på bussen. Fortfarande. Ensam.
Med frusna fingrar i minus tolv grader.

Tanken har mognat i mig under de tre senaste månaderna då jag har gått i väldigt intensiv terapi. Varje dag. 24/7.
Det som jag alltid har velat ha kanske inte ens existerar. Eller om det existerar så kanske det aldrig kommer att hända mig. Och jag måste vänja mig och förlika mig vid tanken.
Acceptera verkligheten.
Jag är inte rädd för mycket men jag är livrädd för ensamheten.
Den ofrivilliga.
Betydelselösheten.
Känslan av att vara en parentes.

Jag är lastgammal nu och jag står fortfarande och väntar på den där jävla bussjäveln. Ensam. Med frusna fingrar.

Jag kan inte göra någonting mer.
Jag släpper kontrollen. Skaparen har bollen.
Jag litar på Skaparen.
Gör vad du vill med mig. Jag ger upp. Jag kan inte påverka mer.
Jag kan bara försöka ha någonting ynkligt att leva för, som kan ge mig någon typ av glädje nån gång då och då.
Jag är anspråkslös och ödmjuk.

Jag är inte längre bowlingklotet.
Jag är käglan.

Gilla, dela, följ gärna!

Seriöst

Dagarna är fyllda av terapi- och diskussionsgrupper och efter dagens öppenvård (som jag avslutade med mitt livs första jogapass – en succé!) så har vi haft veckomöte här hemmavid.

Jag lärde mig ett nytt finskt ord: HILPEÄ. Aldrig hört. ”Typ glad”, fick jag som förklaring. ”Uppsluppen” hälsar google translate. 
Så under loppet av några dagar har jag fått höra att jag LYSER och att jag är GLAD/UPPSLUPPEN. Och det stämmer ju.

Jag är mitt uppe i mitt livs viktigaste resa och den äger rum inuti mitt huvud.
Efter sex veckor på rehab och snart sex veckor i öppenvården mår jag bättre än någonsin, skulle jag vilja påstå. En vecka kvar. Sedan ska jag söka till nästa etapp som heter Mangeln och där rotar man runt ännu mer och extremt intensivt i skallen i hela sex månader.

När man går igenom nåt omvälvande och förlorar nästan allt så inser man vad som är viktigt här i livet. En klassisk klyscha men klyschor har uppstått av en anledning.

Varför skriver jag om så många privata angelägenheter på sociala medier, blogg etc? Därför att det är mitt sätt att uttrycka mig och om jag inte uttrycker mig så kvävs jag. Det spelar inte ens nån roll om någon läser eller inte. Måste bara få vräka ur mig. 
Och trots att jag numera har en rejält inoljad käft så är det via tangentbordet som jag uttrycker mig bäst.

I drygt 40 år sökte jag glädje, trygghet, mening genom andra människor men nu har jag slutligen insett att allt det där måste jag finna inuti mig själv. (Ännu en klyscha som man inte riktigt på allvar kan ta till sig bara så där.)

Och jag har börjat älska mig själv. Det finns j@vligt mycket att älska! Och om man inte älskar mig så har man svårt att inte åtminstone tycka om mig eftersom jag är så festlig, vänlig och allmänt hyvens. (Jante bor fortfarande inte här. Jante har hängt sig.)

Igår uttryckte jag mina kärlekskänslor i ett långt meddelande till ”Zlatan” och han svarade nåt i stil med att han blev glad och varm av mina ord. Och att han inte kan uttrycka sina känslor på samma sätt. ”You are the writer.”
Men han avslutade med att skicka ett sällsynt ❤️ och orden ”love you always” och vad mer kan jag önska mig? Ingenting.

Sedan är det ju så att min bror dog när han var lika gammal som jag är just nu, så varje dag är en bonus. Vad f@n har jag att gnälla om?
Inte så mycket. 
Jag har förlorat så mycket men jag har funnit så mycket mer. Inom mig. Och det betyder så oändligt mycket mer än allt krimskrams i världen.

Nu kastade min rumskompis Herr Finlandssvensk en snusdosa på mig. Jag har lärt känna så många bra människor på sistone. 
Han har förresten ett nytt smeknamn: Knu**kungen. (Ska inte säga så mycket mer om det men en liten hint: dambesök, viagra och en sönderkn***ad säng.)

Det var allt för nu.

Valet av foto: bara för att man är seriös så måste man inte vara tråkig. Glöm aldrig det. Vem orkar med en tradig människa i längden? Inte jag.
Gilla, dela, följ gärna!

Du betydelselösa sophög till människa, hör upp!

Så vi sitter i en diskussionsgrupp här på öppenvården.
Åtta losers.
Och jag funderar.
Tänk så betydelselösa vi är. Bara ett patetiskt gäng människor med problem som alla andra (men kloka nog att ta tag i dem). Små parenteser i mänsklighetens historia. Dammkorn i den aggressiva vinden. 

Haven är fulla av plast (tack vare den vidriga människan) som sakta kommer att förgifta oss och allt levande. Så vem bryr sig om mina ”problem”?
Djuren lider på slaktbänkarna. Den äckliga köttindustrin visar ingen respekt för levande individer. Världen vore bättre utan människor. Vi är vidriga. 
Enorma länder skitar ner miljön men vi som är så få ska få dåligt samvete om vi unnar oss en flygresa. 
Sopsortera, du sällsynta nordbo, medan alla miljarder syd- och latinamerikaner bygger sopberg! Logiskt. 
Kineserna förorenar luften men koncentrera dig istället på att kossan i hagen fjärtar för mycket. Logiskt.

Allt är äckligt, allt är skit, allt är meningslöst och idiotiskt.

Hur kan man inte bli deprimerad och ta till droger och diverse flyktmedel?

Men vet ni vad? Varje betydelselös människa – vartenda störigt människodammkorn – är för någon annan den allra viktigaste människan i världen. En svindlande tanke.

Min pojkvän sa att jag är den viktigaste människan i hans liv (åtminstone just nu, min anm.).
Och Blake skulle bli väldigt deprimerad om jag bara försvann.

Så även en betydelselös sophög till människa har betydelse. 
Kom ihåg det.

Näin on.
Så är det.
Det är mysigt att bli inbakad i pappas kroppsvarma pyjamas när det är kyligt på morgonkvisten.
Gilla, dela, följ gärna!

Gener

Vi har haft veckans gruppterapisession här och idag talade vi om gener. 
Jo, det är ju så att förutom min fars stiliga yttre så har jag även ärvt hans ordentlighet och den där lugn-som-en-filbunke-genen. Men sedan har jag också ärvt min mors temperament. 
Startsträckan till mina explosioner är alltså väääldigt lång men när jag till slut antänder så exploderar jag. Då ser jag bokstavligt talat blixtar.

Vidare så är jag en väldigt privat person som vill vara i fred men samtidigt har jag ett extremt stort behov av att få uppmärksamhet och bekräftelse (finns psykologiska orsaker till detta, så klart). Det uppstår en svår balansgång. Vill synas men samtidigt vara osynlig. 
Det kanske är därför jag hellre skriver än talar.

Det är inte lätt att vara jag, konstaterar jag efter veckans psykologigrupp.

Jag tror att jag och Blake är ganska lika.

Gilla, dela, följ gärna!

Tacksamhet, fördomar, ”Zlatan” samt heterorädsla

Idag vill jag uttrycka min ödmjuka tacksamhet. I den här ljuvliga staden (en av tre av mina hemstäder – jag är så lyckligt lottad!) får jag den hjälp jag behöver. 
Ibland måste man här i livet lägga sig ner och be om hjälp och vägledning och hoppas att någon hör. Helsingfors har levererat med råge. 
Nu på väg till öppenvårdens nästa fas: K2.
Måste säga att jag älskar morgonmötena i ’mitt’ vårdprogram, där vi alla berättar om dagsformen och vad som har hänt sedan sist. Det är terapeutiskt och man lär dessutom känna andra människor på ett djupare plan.

Kiitos Helsinki. Kiitos Suomi.
Tack Helsingfors. Tack Finland.

Igår avslutade den där irriterande zigenaren – som aldrig kan vara tyst och som alltid säger irriterande saker – sin tid i vår grupp. Jag har uppfattat honom som en smula ding och homo-ovänlig men igår bad han om mitt nummer. Och som jag skrev i ett blogginlägg så inser jag att Skaparen skickade in honom i mitt liv för att jag skulle fatta att bakom allt det där irriterande finns en bra människa. 
Jag måste vänta lite och skrapa rejält på ytan innan jag ’dömer’.

En annan typ, som verkar så lugn och rar, berättade en dag att han suttit i fängelse och jag frågade igår varför han hamnat där. 
”Mordförsök”, svarade han. 😳 Det hade jag aldrig trott. 
Men det är sånt som kommer med drogkulturen.

Sen har vi den hundtokiga kristna kvinnan som trodde att jag har FLICKvän. Vi åker buss hemåt varje dag och hon frågar en massa om Blake och även om mitt kärleksliv. Och hon vet mycket om judendomen. Dessutom verkar hon lika politisk som jag, så vi har mycket att prata om…

Träffar många intressanta människor varje dag. Vi är så olika och kommer från olika världar men vi lär oss av varandra. Mycket givande.

Tack, Helsingfors stad.

Dagens konversation med den kristna kvinnan innehöll både karlar och religion. 
Hon hade sett hur de på morgon-TV tog upp det växande judehatet och att de kommit fram till att det inte beror på att finländarna plötsligt blivit antisemiter. Det beror så klart på invandringen från muslimska länder där judehatet kommer med modersmjölken. 
”Tur att de talade klarspråk”, sa jag myndigt. ”Annars kan man inte rätta till problemet.”

Sen döpte vi om min (muslimske – höhö!) pojkvän till Zlatan. Vi nämner ju i öppenvården aldrig någon annans namn om vi babblar om den personen i nån diskussionsgrupp. Och vi använder för övrigt alltid endast varandras förnamn. Ingen vet vad de andra heter i efternamn. 
Jo, eftersom han ser ut som Zlatan alltså. Det var det jag skulle komma till här. Även den kristna kvinnan tyckte det. (Nu kanske ni förstår varför jag är så attraherad…) Och hon sa att hon (precis som jag) endast kollar på fotboll (när det nu råkar hända) pga spelarnas extrema ’skönhet’.

En bra och kort dag. Nu hem för bostadsmöte samt psykologmöte.

En sak till (känner att jag har mun/tangentsbordsdiarré idag). 
Jag var lite orolig för att min nye vän ”Finlandssvensken” skulle börja bete sig annorlunda när det gick upp för honom att jag är fjolla. 
Det är sånt jag ofta tänker på när jag (väldigt sällan iofs) blir vän med nån heterosexuell man. Rädd att han ska vara så där tölpig och ”få för sig nåt” eller tro att jag ”tror nåt”.

Men nej. Han beter sig som vanligt och idag överraskade han mig på bussen, med ett ivrigt ”hallåå däär!” och han berättade i förbifarten att hans flickväns dotter har flickvän. 
Så kan det gå. (Nästan) Ingen bryr sig om en persons homoemotionella läggning i dagens samhälle. Tack och lov. Annat var det så sent som för 10-15 år sedan.

Håll det i minnet. Och låt oss inte vrida klockan tillbaka genom att importera homohatande kulturer. Det handlar inte om intolerans eller så kallad ”rasism”. Det handlar om överlevnad.

Videosamtal med herr Spets.
Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 35 (liten i det stora hela – skönt)

Måste bara berätta en grej om maten här på behandlingshemmet. Den är ju verkligen väldigt smaskig (förutom när det serveras lever). Förra veckan serverades vi en rätt som jag inte vet namnet på (om den ens har något). Jag kunde verkligen inte identifiera en enda ingrediens.

schnygg kille
Direkt ur sängen.

Var det potatisstänger som grund? Nej, men nog såg det ut lite som potatis. Det var liksom en sörja som var curryfärgad men helt utan currysmak. Och det var inte kyckling utan någonting annat. (Fick senare veta att det var sojastrimlor.) Var det grönsaker i? Vem vet.
Jag kunde verkligen inte identifiera en enda ingrediens. Men gott var det!
Jag börjar dock sakna min egen mat vid det här laget. Har verkligen ingenting att klaga på men det ska bli skönt att återgå till min vegetariska diet. Och att få krydda ordentligt! Magen har mått förvånansvärt bra med tanke på att jag efter över tjugo år har ätit såväl kött som fisk och fågel. Lite risig emellanåt, men när det är lättare kötterier så har jag inte upplevt några problem.

kåt bibliotikarie
Bibliotikarie.

Detta var ännu en ledig dag eftersom det är helg. Vi har frågesport om ett par timmar men utöver det har jag inte haft annat på schemat än att arbeta en stund i biblioteket. Åh, som jag trivs som bibliotikarie. Och jag älskar ju att ropa ut i högtalarna över hela området att biblioteket har öppnat för dagen. ”Terrrrvetuloa!” Idag var det rusch, med 5-6 ”kunder”. Det ni!

Har även gjort ett översättningsjobb. En bekant bad mig att översätta en artikel från engelska till svenska. Sagt och gjort. Och den rörde mitt favoritämne: politik.

chihuahua gäspar
En trött Blake.

Det snöade idag för första gången. Ja, kanske bara en millimeter men det var så vackert då solen samtidigt sken. Det såg ut som att små diamanter föll från himlen.
Och kvällshimlen är förresten så vacker och romantisk här ute på landet. Man kan se stjärnorna. Väldigt många dessutom – och de lyser så klara där borta och jag känner mig så liten och betydelselös i det stora hela. Det är på sätt och vis en deprimerande tanke, men å andra sidan så blir ju mina enorma problem även de minimala och betydelselösa.

I morse när jag vaknade var jag lite arg! Oj oj oj. Det är inte ofta jag är arg och jag blir så att säga glad när jag är arg eftersom jag åtminstone inte är sorgsen.
Jo, det var en person som gjorde mig arg då jag kände mig orättvist behandlad.
Det känns – utan att säga för mycket – som att vissa människor borde se till sina egna problem och ta itu med dem.
Jag har vissa problem, det är därför jag är på ett behandlingshem just nu (hello liksom), och det betyder också att jag har identifierat dem och tagit tag i problemen.
Ett tips i all välmening.
Jag blev dock på väldigt bra humör när jag talade med personen som jag skrev om i förra inlägget. Han är så himla bra och inspirerande och klok och stöttande. En sann pärla i ett hav av otrevlig sörja.

Jahapp. Ska strax gå och medverka på den där frågesporten och därefter knyta mig så att jag är fräsig och redo att i morgon bitti kicka igång sista veckan på detta fantastiska behandlingshem, som på många sätt redan har förändrat mitt liv och mitt sätt att se på mig själv och människor omkring mig. Samt livet i stort.
Som jag sa till min vän som jag skrev om nyss: ”I am feeling very spiritual and very Jewish at the moment. I am a new man. The same old me but a more true and pure version of myself.”


Jag har fått i läxa att under en veckas tid anteckna hur jag mår morgon, dag och kväll, på en skala från 1 till 9, där 9 betyder toppenbra.

Dagens mående:
Morgon: 8
Dag: 8
Kväll: 8

Gilla, dela, följ gärna!