Livets sista hållplats

Det känns som att jag står på livets sista hållplats. Tanken och känslan har vevat runt i mig en hel del under den senaste tiden och i dag blev det så konkret.
Jag stod ensam och väntade på bussen. Fortfarande. Ensam.
Med frusna fingrar i minus tolv grader.

Tanken har mognat i mig under de tre senaste månaderna då jag har gått i väldigt intensiv terapi. Varje dag. 24/7.
Det som jag alltid har velat ha kanske inte ens existerar. Eller om det existerar så kanske det aldrig kommer att hända mig. Och jag måste vänja mig och förlika mig vid tanken.
Acceptera verkligheten.
Jag är inte rädd för mycket men jag är livrädd för ensamheten.
Den ofrivilliga.
Betydelselösheten.
Känslan av att vara en parentes.

Jag är lastgammal nu och jag står fortfarande och väntar på den där jävla bussjäveln. Ensam. Med frusna fingrar.

Jag kan inte göra någonting mer.
Jag släpper kontrollen. Skaparen har bollen.
Jag litar på Skaparen.
Gör vad du vill med mig. Jag ger upp. Jag kan inte påverka mer.
Jag kan bara försöka ha någonting ynkligt att leva för, som kan ge mig någon typ av glädje nån gång då och då.
Jag är anspråkslös och ödmjuk.

Jag är inte längre bowlingklotet.
Jag är käglan.

Gilla, dela, följ gärna!

Fyrverkerier. President. Komplimanger. Droger. Ensamhet.

I väntan på min årskrönika kommer här några rader från Facebook.

1 januari

Blake springer in när smällarna smäller. Och det smäller som vanligt dygnet runt i flera dagar. Tycker ni vuxna människor verkligen att det är ”häftigt” med dessa vulgära fyrverkerier och – ännu värre – med alla dessa smällare? *Boom!* liksom. Verkligen jättekul! Exploderar det inte tillräckligt i alla era sinnen? I hjärtat? I hjärnan? I könsorganen? Väx upp. Och tänk på djuren, om inte annat.

1 januari

Republikens president Sauli Niinistö höll ett okej nyårstal. Här är min favoritdel. De svenska vi gillar olika-töntarna har en del att lära. (Ni vet de där som låtsas ’gilla olika’ men egentligen bara gillar såna som tycker som de själva – dvs är vänsterextremister. Samt att de anser att alla som inte tycker som de är ett ”hot mot demokratin” då de uppenbarligen inte ens vet vad ordet demokrati betyder. Tvi vale.)
Spola fram för svenskspråkiga delen.

1 januari

Samtalade i natt, medan de vulgära fyrverkerierna fyllde Helsingfors himmel, i flera timmar med en (tills då för mig okänd) 65-årig morfar som sa nåt i stil med: ”Du är en oerhört intressant person” (vilket låter mycket bättre och betydligt ’starkare’ på finska) ”och många irriterar sig förmodligen på dig medan andra blir starkt attraherade, men i vilket fall som helst så gör du intryck och man kommer ihåg dig.”

Det var väl en fin komplimang till någon som ser det som Livets Stora Skräck att vara en grå mus – en s.k. ”blyertsperson”. Nån som inte riktigt syns och som lätt går att sudda ut. En parentes. NEJ TACK. Får ångest av blotta tanken.
Mycket nöjd med kvällen. Nu plockar vi alla fram nya kalendern och fyller den med roliga och bra saker!

1 januari

Oli kyllä sellainen karaokeilta että huh-huh. Kyllä tämä vanha kääkkä jaksoi hoilata. Vähintään 11 biisiä, kun nopeasti päässäni lasken. Jengi hoilasi mukana (ja tanssivat kiihkeästi) erityisesti kun vedin ”Tule luo”, ”Evighet”, ”Sata salamaa” sekä ”Kärleken är evig”. Aika upea tunnelma kyllä.

Eräs 65-vuotias isoisä jututteli minua ja kerroin elämäni stoorin ja kun kuuli kokemuksistani hän sanoi kyllä ymmärtävänsä miksi olen masennukseni käynyt läpi. ”Juu… No mitäköhän tohonkin asiaan nyt sanoisi.” Ja sitten här sanoi yhtäkkiä: ”Sinä olet uskommattoman mielenkiinotinen yksilö.” :-o
Ja: ”Sinä varmasti ärsytät joitakin ja viehätät kovasti joitakin, mutta teet aina vaikutuksen. Sinut muistetaan.” Olipa kauniisti sanottu!
Lähdinpä neljältä kotiinpäin ja sanoin herralle: ”Sain tänään ensin päivällä viisi tuntia ryhmäterapiaa ja nyt sinun kanssa muutaman tunnin. Olipa hyvin terapeuttinen päivä. Kiitos siitä.”
Hyvin tyytyväinen tähän iltaan.

2 januari

Jag behöver sällan handla mat numera och förklaringen till det är att matbutikerna och restaurangerna här i flådiga Tölö lämnar in all överbliven mat (med utgångsdatum typ idag, dvs den är fullt ätbar i minst en vecka framåt) till en butik runt hörnet från stället som jag är på ”kurs” på här på Mechelingatan*.
De ställer ut ett par lådor på gatan varje förmiddag och jag kom just därifrån med en hel matkasse bestående av bland annat fil, bröd, en fryst pizza för en dålig dag, keso (grynost på finlandssvenska), en wrap etc.

Som vi alla vet så är det en stor synd att slänga mat, så detta är ju en god idé. Lådor finns lite överallt i stan.

*Gatan har fått sitt namn efter Leopold Mechelin (1839-1914) – en finländsk liberal politiker och professor.

2 januari

Nu verkar stormen som ”utlovades” i förrgår ”äntligen” svepa in över landet. Det är inte lika illa här på fastlandet som det är på Åland. Där råder kaos och kalabalik.
Här hemma råder en annan typ av kaos då jag flyttar. Ja, bara en trappa ner alltså, då jag får ett betydligt större rum.
Trodde aldrig att jag skulle trivas med att bo i ett kollektiv eftersom jag är en mycket privat person (förutom på sociala medier dårå) men jag trivs mycket bra. Här finns trevliga människor och på första våningen bor de allra trevligaste: herr Finlandssvensk, Fotbollsspelaren samt de två mycket artiga och mycket unga ”männen”.

På övervåningen bor ”bögen och hans bitch”. De är helt reko och hyvens men de lever i sin egen tvåsamhet och välkomnar inte riktigt utomstående. Hur man än försöker konversera så uppkommer ingen konversation från deras sida. Lite trist, men men.

Här finns _alltid_ nån att prata med, som vet vad en går igenom. Det är skönt. Denna form av boende passar mig överraskande bra och det är ju härligt att ha folk omkring mig 24/7 då min största skräck i livet är ofrivillig ensamhet.

I dagens sista diskussionsgrupp på ”kursen” talade vi om just skräck. Det var tydliga plus och minus på tavlan där vi var och en skulle fylla i vad som är bra och dåligt just nu. Och varför. Och motivera inför hela gruppen. Och jag valde just Den Ofrivilliga Ensamheten™ som det allra värsta och den största skräcken.
Man får sannerligen gräva djupt i själen på denna ”kurs” och det är nyttigt men även psykiskt utmattande.

3 januari

Nu börjar de äntligen få lite uppskattning – finländarna som hjälpte till att bygga upp den svenska välfärden som nu, tack vare inkompetenta politiker, raseras i ett rasande tempo. Vi finnungar mobbades och föraktades men numera låter det – tack och lov – annorlunda. Så kan det gå. Sevärd serie.

”Under 1950-70-talen kom hundratusentals finländare till Sverige för att arbeta och söka ett bättre liv. Det här är en serie om de som kom – hur levde de, hur gick det för dem i det nya landet?”

3 januari

God morgon från ”kursen”. Igår hade vi besök av en mycket inspirerande äldre herre (som hela tiden kallade mig ”herrasmies Kim”, ”gentlemannen Kim”) som berättade om sitt långa händelserika liv.
Bortlämnad av föräldrarna. Barnhem. Hemlöshet. Ett liv på gatan med droger.
”Så vaknade jag upp en dag, nyktrade till och jag mådde skit och hade fått alla virus som man kan tänka sig – inkl. hiv – men jag fick ordning på livet till slut och nu föreläser jag.”

Vad lär vi oss av detta?
Minst två saker:
– börja inte knarka
– sätt inte barn till den här världen om du inte kan/vill ta hand om dem och ge dem trygghet och villkorslös kärlek. Mycket simpelt egentligen.

3 januari

Kort dag på ”kursen” idag (passande då vi har en massa möten och diskussionsgrupper på hemmaplan på torsdagar) och vi talade bl.a. om det här med att ge och ta emot positiv och negativ feedback. Och just det här med att det negativa alltid tar över.

Konkrekt exempel: under skoltiden när vi redovisat någonting (oftast en bok) så skulle alla då komma med feedback. Vad var bra och vad var dåligt? (På den tiden var man inte lika försiktig så man sa ”dåligt” istället för dagens ”mindre bra”.)
Jag minns endast det dåliga: ”Kim talar för tyst och han är för blyg och bunden till manus.”
Nio år senare ville jag skrika: ”Har ni ännu inte förstått och accepterat är det är sån jag är? TYST och BLYG!” Men det vågade jag ju inte då jag var just det. (Annat är det idag…)

Sen kom jag på att jag på nyårsafton fick två komplimanger av två främlingar. Den ene sa att jag var stilig och den andre sa att jag var intelligent. Det är ju kul att höra att nån finner en fysiskt attraktiv men det är ännu roligare att höra att någon finner en intelligent. Så gammal är jag nu, att insidan är viktigare än utsidan. Fatta!

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 23 (golden shower, ensamhet och lever)

blake chihuahua
Blake Carrington da Costa – nyvaken och nöjd.

Den här oskyldige gossen ställde till det igår kväll.
Jag gjorde som jag brukar: tog sömntabletter och började kolla/lyssna på en dokumentär (somnar gott på det viset) medan Blake pippade sin mjukisuggla. Denna kastrerade unge herre pippar varje kväll den attraktiva ugglan så passionerat att jag blir generad.

Sedan hörde jag plötsligt ett porlande ljud. Blake lyfte helt sonika på tassen och slog en stråle mot ugglan. Denna golden shower-lek har han inte lärt sig av mig. Lovar.

Och nu ser han sååå oskyldig ut. Nyvaken och nöjd.

Jag hade just berömt honom då han inte gått på toa en enda gång inomhus sedan han kom hit till behandlingshemmet.
Ja ja, det blev alltså lite cirkus här med byte av sängkläder och ugglan tvättades.
Fy.


I morse var jag herr Ordförande igen och jag är imponerad över att jag har så myndig stämma när jag är bestämd, dominant och auktoritär. Inget fjollpiperi här inte!

På förmiddagen deltog vi i en diskussionsgrupp om känslor. Uppgiften var att lista bl.a. känslor som…
– får mig att göra dumma saker (svartsjuka, att känna mig övergiven och ratad, ensamhet, ångest, allmän melankoli)
– jag inte har känt på länge (ensamhet, hopplöshet)
– som jag har svårigheter med att hantera (att känna mig ratad, att känna att jag inte duger)
– som är nya (rädsla för framtiden, trygghet, ilska)
– som jag har lärt mig att hantera (ensamhet – när den känslan infinner sig)

Vi gick igenom samtliga svar och diskuterade dessa olika känslor (de flesta hade mer eller mindre samma svar).

yksinäisyys ensamhet
Jag klottrade lite så klart.

Och så var det det här med att våga älska sig själv. Och att kunna ta emot komplimanger. Spontant skulle vi då huxflux säga nåt positivt om den som satt bredvid oss.
En ung man sa att jag är ”mukava”. Det vill säga ”trevlig”. (Bättre kan du, ville jag fräsa.)
Själv sa jag att mannen som satt bredvid mig alltid hälsar så friskt och rappt. Det uppskattas.
Människor som inte hälsar är konstiga (på ett dåligt sätt).
Vi måste SE varandra. ”Oj, här kommer en människa gående!” Ett leende eller ett ”hej” är allt som krävs. Kom igen nu, människor! Skärp er.

Efter detta hade jag en tid hos psykologen. Vi snicksnackade i en halvtimme. Om mänskliga relationer som vanligt. Och om mina direkta framtidsplaner efter behandlingshemmet (hur jag ska spendera min vardag och min ”fest”) (rätt svar ang. ”fest”: karaoke!).

Därefter var jag hos socialsekreteraren och vi ringde återigen till struliga FPA (ung. försäkringskassan). Hur kan allt vara så krångligt? Hur kan allt ta sån tid? Varför får vi numret till svenskspråkiga FPA när ingen där talar svenska eftersom det visst inte var rätt nummer? Stök och bök.

Jobbade i köket. Lajbans. Jobbade som städare i 30 minuter. Inte lika lajbans men jag gnäller inte.


Jo. Jag har ju pga ödmjukhet frångått min vegetariska diet här på behandlingshemmet, och ätit såväl kött, fisk som fågel.
Men. Jag har en gräns. Idag serverades leverlåda. Alltså. Vad är det för fel på folk som äter ett djurs LEVER?
Så fruktansvärt perverst.
Tack och pris fanns det sallad och knäckebröd.

Maten här är väldigt god men jag börjar sakna min egen fantastiska mat.
– vegetarisk kryddstark lasagne
– min vegetariska färssås
– tortellini i ugn
– blomkålsmos och vegkorv
– min indiska supergryta
– min fantastiska höstsoppa
– vitlök och chili i all mat
och så vidare, och så vidare, och så vidare.


Och så något litet från Facebook:

Man måste ha lite självdistans för att stå ut med sig själv och med livet.
Oh, jag känner mig så full-i-fan nuförtiden. Det måste bero på all terapi i kombination med fungerande medicinering, samt att jag är omgiven av grabbar, män, gubbar hela dagarna.
Vi har dessvärre inga brudar på vår avdelning. (Oj, vilket heterofilt ord jag använde helt plötsligt! Brudar, liksom.)

Jag skrattar åt mig själv och åt mina tankar som inte nödvändigtvis är särskilt kosher.

Idag kände jag mig som en hel karlakarl. En dam i köket frågade om jag har ”starka nävar” då hon inte lyckades öppna en förpackning.
Jag tänkte att ”nu Kimman, måste du visa att du är en karl trots dina tveksamma handleder”. Jag tog i. Jag fick upp den (ti-hii).
Ogillar i och för sig starkt att folk och fä utgår från att en man per automatik är starkare än en kvinna. En kulstöterska skulle ju göra mos av mig. Eller en robust butchflata. Som en fjäder skulle jag flyga min kos.

När vi skulle välja arbetsplats här på behandlingshemmet (där vi arbetar tre eftermiddagar i veckan, för att inte huvudet ska explodera av alla djupa tankar) så valde jag så klart genast bort alla de där stereotypiskt manliga platserna.
Ni vet såna där man går omkring i blåställ osv.
Säger mig ingenting. Jag ser bara en sexig outfit.

Så kök och städ blev det för min del.
Så kallat kärringgöra. Men sån är jag. Jag känner mina begränsningar.

Det är så mycket som är kaos men jag känner bara att jag är en liten lort i det stora hela, så vem bryr sig? Alltså på ett bra sätt. Livet är föränderligt och vi är alla bara små pluppar här. En kort tid. Det är bäst att bara försöka le och ha lite roligt mellan varven. Och att inte ta sig själv på så j@vla stort allvar.

Gilla, dela, följ gärna!

Jag lånar din kille lite

Igår kände vi oss lite ensamma, Sebbe och jag, så vi lånade ena granngrabben ett tag. Det är ju så att har man inte en egen kärlekspartner så får man låna någon som är ledig för kvällen.
Tack för det. Sällskapet gjorde oss gott i det eländiga novemberhelvetet (Positiva Veckan känns långt borta).
När klockan slog 20:47 så hade Sebbe redan somnat på sina fluffiga röda kudde på vardagsrumsgolvet och jag höll på att slumra till mitt i en film så jag kastade in handduken och hoppade ner i bingen.
Ett par timmar senare vaknade jag, så där som vi farbröder gör, och det kändes så vansinnigt konstigt att klockan inte ens hade slagit midnatt.
Nåväl. Inte hjälpte all denna sömn inte. Nej, när morgonen var här och iPhonen så vackert sjöng Hatikvah så snoozades det för fulla muggar och till slut var timmen sen och vi var, som alla andra morgnar, stressade och på uruselt humör. Ut i det eländiga novemberhelvetet (det är inte ens grått – det är brunt) och slutligen tog jag mig till jobbet och mötte den vackra, fantastiska Favoritflatan som gör min morgon värd att vakna till.
Vad jag vill säga är att det vidriga tidsomställeriet fortfarande plågar mig (och Sebbe, som varje kväll vill gå ut klockan 18 eftersom vi ju brukar ila ut klockan 19) och jag tycker det är schit, schit, schit att vi ska acceptera detta eländiga fifflande med tiden. EN TIMME ÄR EN TIMME ÄR EN TIMME.
Avslutningsvis vill jag säga att när jag fyllde 30 så började jag svära (trettioårskris) och då, så att säga, gav mina svordomar mitt språk den där extra puffen och folk häpnade och lyssnade eftersom de aldrig tidigare hört mig svära; de visste att jag hade något tungt att komma med. Nu har den effekten för länge sedan avtagit så nu, fem år senare, slutar jag svära. Vad är det liksom för fel på ”Fy farao” egentligen? Ingenting.
Å andra sida, och här kommer dagens superdjupa tanke, så om det nu är SYNDIGT att svära så är det ju bara fegt att säga ”Fy farao” då Skaparen ju vet att jag menar ”Fy fan”. Eller hur? Så jag vete fan vad jag ska säga egentligen. Kanske kniper jag käft.
Njut torsdagen. Snart fredag. Supersnart.
Jag sitter på jobbet och spelar israelisk ARABpop.

Gilla, dela, följ gärna!

De ensamma nätterna är räknade

Ni vet hur man ibland drar med sig nåt miffo hem bara för att man vill ha lite sällskap i natten – nu är de dagarna nätterna räknade.
Boyfriend Arm Pillow håller oss varma när vinden viner och regnet piskar mot rutorna.
Ett hett tips för er som firar jul. Desperata Doris eller Garderobiären Göran kanske är i behov av en trygg, stabil Boyfriend Arm Pillow? Vi vet ju alla att Doris med jämna mellanrum handlar på köttmarknadens 03-rea och det är sällan det är en hunk hon vaknar bredvid dagen därpå. Detta har lett till att Doris numera är en vandrande klamydiakoloni. Hjälp henne! Köp en Boyfriend Arm Pillow och hon är dig evigt tacksam!
Göran i sin tur har ju inte kommit ut ur den berömda garderoben ännu. Gör hans nätter lite mysigare genom att ge honom en Boyfriend Arm Pillow! På så sätt slipper han ta första bästa när han väl bestämmer sig för att ta Steget. Värm Göran genom att ge honom en riktigt fin julklapp!

Gilla, dela, följ gärna!

Stressad och mörkrädd

Jag kom just hem från (extra-) jobbandet och ska ta mig en nattmacka och krypa till kojs. Hade en bra dag med Hetero-Jompa men jag måste säga att jag inte är förvånad över att jag psykade ut för två år sedan (då jag i över ett decennium nästan uteslutande jobbat kväll). Det är verkligen tokstressigt och som om inte det vore nog är det läskigt att ta sig hem i mörkret.

Och jag kommer vara mörkrädd i natt då Sebbe är hos Hundvakten. Jag var tvungen att kolla både i klädkammaren och bakom dörren i köket. Man vet ju aldrig – det kan ju stå någon fuling där och glo.

Gilla, dela, följ gärna!