Rehabilitering – dag 23 (golden shower, ensamhet och lever)

blake chihuahua
Blake Carrington da Costa – nyvaken och nöjd.

Den här oskyldige gossen ställde till det igår kväll.
Jag gjorde som jag brukar: tog sömntabletter och började kolla/lyssna på en dokumentär (somnar gott på det viset) medan Blake pippade sin mjukisuggla. Denna kastrerade unge herre pippar varje kväll den attraktiva ugglan så passionerat att jag blir generad.

Sedan hörde jag plötsligt ett porlande ljud. Blake lyfte helt sonika på tassen och slog en stråle mot ugglan. Denna golden shower-lek har han inte lärt sig av mig. Lovar.

Och nu ser han sååå oskyldig ut. Nyvaken och nöjd.

Jag hade just berömt honom då han inte gått på toa en enda gång inomhus sedan han kom hit till behandlingshemmet.
Ja ja, det blev alltså lite cirkus här med byte av sängkläder och ugglan tvättades.
Fy.


I morse var jag herr Ordförande igen och jag är imponerad över att jag har så myndig stämma när jag är bestämd, dominant och auktoritär. Inget fjollpiperi här inte!

På förmiddagen deltog vi i en diskussionsgrupp om känslor. Uppgiften var att lista bl.a. känslor som…
– får mig att göra dumma saker (svartsjuka, att känna mig övergiven och ratad, ensamhet, ångest, allmän melankoli)
– jag inte har känt på länge (ensamhet, hopplöshet)
– som jag har svårigheter med att hantera (att känna mig ratad, att känna att jag inte duger)
– som är nya (rädsla för framtiden, trygghet, ilska)
– som jag har lärt mig att hantera (ensamhet – när den känslan infinner sig)

Vi gick igenom samtliga svar och diskuterade dessa olika känslor (de flesta hade mer eller mindre samma svar).

yksinäisyys ensamhet
Jag klottrade lite så klart.

Och så var det det här med att våga älska sig själv. Och att kunna ta emot komplimanger. Spontant skulle vi då huxflux säga nåt positivt om den som satt bredvid oss.
En ung man sa att jag är ”mukava”. Det vill säga ”trevlig”. (Bättre kan du, ville jag fräsa.)
Själv sa jag att mannen som satt bredvid mig alltid hälsar så friskt och rappt. Det uppskattas.
Människor som inte hälsar är konstiga (på ett dåligt sätt).
Vi måste SE varandra. ”Oj, här kommer en människa gående!” Ett leende eller ett ”hej” är allt som krävs. Kom igen nu, människor! Skärp er.

Efter detta hade jag en tid hos psykologen. Vi snicksnackade i en halvtimme. Om mänskliga relationer som vanligt. Och om mina direkta framtidsplaner efter behandlingshemmet (hur jag ska spendera min vardag och min ”fest”) (rätt svar ang. ”fest”: karaoke!).

Därefter var jag hos socialsekreteraren och vi ringde återigen till struliga FPA (ung. försäkringskassan). Hur kan allt vara så krångligt? Hur kan allt ta sån tid? Varför får vi numret till svenskspråkiga FPA när ingen där talar svenska eftersom det visst inte var rätt nummer? Stök och bök.

Jobbade i köket. Lajbans. Jobbade som städare i 30 minuter. Inte lika lajbans men jag gnäller inte.


Jo. Jag har ju pga ödmjukhet frångått min vegetariska diet här på behandlingshemmet, och ätit såväl kött, fisk som fågel.
Men. Jag har en gräns. Idag serverades leverlåda. Alltså. Vad är det för fel på folk som äter ett djurs LEVER?
Så fruktansvärt perverst.
Tack och pris fanns det sallad och knäckebröd.

Maten här är väldigt god men jag börjar sakna min egen fantastiska mat.
– vegetarisk kryddstark lasagne
– min vegetariska färssås
– tortellini i ugn
– blomkålsmos och vegkorv
– min indiska supergryta
– min fantastiska höstsoppa
– vitlök och chili i all mat
och så vidare, och så vidare, och så vidare.


Och så något litet från Facebook:

Man måste ha lite självdistans för att stå ut med sig själv och med livet.
Oh, jag känner mig så full-i-fan nuförtiden. Det måste bero på all terapi i kombination med fungerande medicinering, samt att jag är omgiven av grabbar, män, gubbar hela dagarna.
Vi har dessvärre inga brudar på vår avdelning. (Oj, vilket heterofilt ord jag använde helt plötsligt! Brudar, liksom.)

Jag skrattar åt mig själv och åt mina tankar som inte nödvändigtvis är särskilt kosher.

Idag kände jag mig som en hel karlakarl. En dam i köket frågade om jag har ”starka nävar” då hon inte lyckades öppna en förpackning.
Jag tänkte att ”nu Kimman, måste du visa att du är en karl trots dina tveksamma handleder”. Jag tog i. Jag fick upp den (ti-hii).
Ogillar i och för sig starkt att folk och fä utgår från att en man per automatik är starkare än en kvinna. En kulstöterska skulle ju göra mos av mig. Eller en robust butchflata. Som en fjäder skulle jag flyga min kos.

När vi skulle välja arbetsplats här på behandlingshemmet (där vi arbetar tre eftermiddagar i veckan, för att inte huvudet ska explodera av alla djupa tankar) så valde jag så klart genast bort alla de där stereotypiskt manliga platserna.
Ni vet såna där man går omkring i blåställ osv.
Säger mig ingenting. Jag ser bara en sexig outfit.

Så kök och städ blev det för min del.
Så kallat kärringgöra. Men sån är jag. Jag känner mina begränsningar.

Det är så mycket som är kaos men jag känner bara att jag är en liten lort i det stora hela, så vem bryr sig? Alltså på ett bra sätt. Livet är föränderligt och vi är alla bara små pluppar här. En kort tid. Det är bäst att bara försöka le och ha lite roligt mellan varven. Och att inte ta sig själv på så j@vla stort allvar.

Gilla, dela, följ gärna!

Jag lånar din kille lite

Igår kände vi oss lite ensamma, Sebbe och jag, så vi lånade ena granngrabben ett tag. Det är ju så att har man inte en egen kärlekspartner så får man låna någon som är ledig för kvällen.
Tack för det. Sällskapet gjorde oss gott i det eländiga novemberhelvetet (Positiva Veckan känns långt borta).
När klockan slog 20:47 så hade Sebbe redan somnat på sina fluffiga röda kudde på vardagsrumsgolvet och jag höll på att slumra till mitt i en film så jag kastade in handduken och hoppade ner i bingen.
Ett par timmar senare vaknade jag, så där som vi farbröder gör, och det kändes så vansinnigt konstigt att klockan inte ens hade slagit midnatt.
Nåväl. Inte hjälpte all denna sömn inte. Nej, när morgonen var här och iPhonen så vackert sjöng Hatikvah så snoozades det för fulla muggar och till slut var timmen sen och vi var, som alla andra morgnar, stressade och på uruselt humör. Ut i det eländiga novemberhelvetet (det är inte ens grått – det är brunt) och slutligen tog jag mig till jobbet och mötte den vackra, fantastiska Favoritflatan som gör min morgon värd att vakna till.
Vad jag vill säga är att det vidriga tidsomställeriet fortfarande plågar mig (och Sebbe, som varje kväll vill gå ut klockan 18 eftersom vi ju brukar ila ut klockan 19) och jag tycker det är schit, schit, schit att vi ska acceptera detta eländiga fifflande med tiden. EN TIMME ÄR EN TIMME ÄR EN TIMME.
Avslutningsvis vill jag säga att när jag fyllde 30 så började jag svära (trettioårskris) och då, så att säga, gav mina svordomar mitt språk den där extra puffen och folk häpnade och lyssnade eftersom de aldrig tidigare hört mig svära; de visste att jag hade något tungt att komma med. Nu har den effekten för länge sedan avtagit så nu, fem år senare, slutar jag svära. Vad är det liksom för fel på ”Fy farao” egentligen? Ingenting.
Å andra sida, och här kommer dagens superdjupa tanke, så om det nu är SYNDIGT att svära så är det ju bara fegt att säga ”Fy farao” då Skaparen ju vet att jag menar ”Fy fan”. Eller hur? Så jag vete fan vad jag ska säga egentligen. Kanske kniper jag käft.
Njut torsdagen. Snart fredag. Supersnart.
Jag sitter på jobbet och spelar israelisk ARABpop.

Gilla, dela, följ gärna!

De ensamma nätterna är räknade

Ni vet hur man ibland drar med sig nåt miffo hem bara för att man vill ha lite sällskap i natten – nu är de dagarna nätterna räknade.
Boyfriend Arm Pillow håller oss varma när vinden viner och regnet piskar mot rutorna.
Ett hett tips för er som firar jul. Desperata Doris eller Garderobiären Göran kanske är i behov av en trygg, stabil Boyfriend Arm Pillow? Vi vet ju alla att Doris med jämna mellanrum handlar på köttmarknadens 03-rea och det är sällan det är en hunk hon vaknar bredvid dagen därpå. Detta har lett till att Doris numera är en vandrande klamydiakoloni. Hjälp henne! Köp en Boyfriend Arm Pillow och hon är dig evigt tacksam!
Göran i sin tur har ju inte kommit ut ur den berömda garderoben ännu. Gör hans nätter lite mysigare genom att ge honom en Boyfriend Arm Pillow! På så sätt slipper han ta första bästa när han väl bestämmer sig för att ta Steget. Värm Göran genom att ge honom en riktigt fin julklapp!

Gilla, dela, följ gärna!

Stressad och mörkrädd

Jag kom just hem från (extra-) jobbandet och ska ta mig en nattmacka och krypa till kojs. Hade en bra dag med Hetero-Jompa men jag måste säga att jag inte är förvånad över att jag psykade ut för två år sedan (då jag i över ett decennium nästan uteslutande jobbat kväll). Det är verkligen tokstressigt och som om inte det vore nog är det läskigt att ta sig hem i mörkret.

Och jag kommer vara mörkrädd i natt då Sebbe är hos Hundvakten. Jag var tvungen att kolla både i klädkammaren och bakom dörren i köket. Man vet ju aldrig – det kan ju stå någon fuling där och glo.

Gilla, dela, följ gärna!