Min väninna dog igår

När jag flyttade in i mitt dåvarande hem i januari 2017 bekantade jag mig snabbt med granndamen på tredje våningen. Vi kan kalla henne S.
S var sjukpensionär och en väldigt rapp och rivig kvinna. Hon hade parkinsons och när vi blev vänner led hon mest av väldigt irriterande skakningar.
Bortsett från det var hon som vem som helst; hon kom susande på sin cykel och berättade att hon skämdes så i mataffären när hon vid kassan med darriga händer försökte plocka fram kort eller kontanter.
Hon brukade – där och då – med hög stämma berätta om sin sjukdom och att det var på grund av den som allting tog sådan tid. Hon var rädd för att folk skulle tro att hon var full (beteendet kunde ibland påminna om det hos en mycket påverkad människa).

Vi sågs varje dag, S och jag. Hon blev långsamt men ”stabilt” sämre och jag hjälpte henne med ditt och datt. Jag diskade och lagade mat och handlade åt henne och åkte med henne på otaliga besök på vårdcentraler och sjukhus. Det var inte helt lätt att trycka in henne i en taxi men jag – vi – gjorde så gott jag – vi – kunde.

S tecknade mina hundar…
…Och mig.

S visste att hennes tid var på väg att rinna ut och hon levde för stunden. Ingenting fick skjutas upp; allt skulle ske idag. Jag har själv alltid haft samma livsfilosofi och är mycket otålig och har problem med att vänta på att saker och ting ska hända eller göras. Kanske även på grund av detta kom vi så bra överens.

Vi bestämde oss för att åka till Tallinn. ”Inte nästa vecka. Vi åker i morgon bitti.” Och det gjorde vi. S kunde fortfarande gå och hon ägde ännu ingen rullator men hon blev snabbt trött och vilopauserna var många.
Ett av mina starkaste minnen med S är från när vi klev av färjan i Tallinn och S sa att hon alltid velat åka med en cykeltaxi. Jag tyckte att det var pinsamt och töntigt ”turistigt” men S stod på sig. Vi satte oss således i vagnen och lät den ivrigt cyklande mannen ta oss till vårt hotell. S njöt. Hon skrattade sitt varma stora skratt och jag insåg nog där och då att hon nu verkligen var inne i en sådan fas i livet då hon skulle göra allt som hon alltid velat göra.
Här skulle jag kunna berätta de mest tokiga saker som denna kvinna gjorde under sina sista år, men jag känner att jag har tystnadsplikt och kniper näbb. Men tro mig – hon LEVDE.

Jag i den ”pinsamma” cykeltaxin.

S betalade den där cykeltaximannen och hon betalade honom dubbelt. Sådan var hon. Fattig men generös. ”Han har en massa barn och jobbar som cykeltaxigubbe. 20€ hit eller dit spelar ingen roll för mig, men hans barn får mat på bordet.”

S och jag besökte en del karaokeställen också. Hon gillade att komma ut bland folk och jag gillade ju att greppa mikrofonen. Första gången hon gick på krogen med rullator var hon väldigt nervös. Hon ville inte bli sedd som en sjuk människa eller som ett offer och det tog lång tid innan hon accepterade att skulle hon ta sig ut så var det tvunget att ske tillsammans med rullatorn. Till hennes stora glädje var det ingen som reagerade på att hon kom gungande med sitt ”fordon”. Efter den första gången försvann den rullatorskam som S burit på.

S var en matriark. Vi var ett gäng som umgicks och S var hövdingkvinnan i mitten. Hon hade fyra äktenskap bakom sig, och lika många barn. Hon hade upplevt bra och mindre bra samt riktigt eländiga tider och erfarenheterna hade fått henne att inse vad som var viktigt i livet.

S och jag skrattade ofta åt hur lustiga vi måste ha sett ut tillsammans. Hon en äldre dam som kämpade sig fram med sin rullator, med svetten forsande, och jag som den något yngre ”färgglada” man som jag är.
Var hon min mor eller min fru? Nej, vi var ju ”bara” två goda vänner som råkade träffas då vi råkade bo i samma hyreshus.
Jag tror inte på slumpen och jag inser ju att vi dök upp i varandras liv just vid rätt tillfälle. Jag fick sällskap och jag fick känna att jag gjorde nytta. S i sin tur fick lite färg och flärd under sina sista år.

Det var dock inte parkinsons sjukdom som tog kål på S. För ett tag sedan fick hon en cancerdiagnos och därefter gick det snabbt utför.

Igår lämnade S själ den plågade kroppen. En befrielse för henne, att slippa plågorna. Det senaste halvåret var inte riktigt värdigt en människa. Hon är fri nu, min kära S.
Tomrummet är enormt, men tacksamheten är större. Tack för allt, S.

S gillade inte att fotograferas, men dessa foton får hon faktiskt bjuda på!

Gilla, dela och följ, för tusan!