Etikett: dagbok

Oj, vad vi älskade!

Åh gu’!
För nästan exakt 25 år sedan var jag kär för första gången. Jag var 19 och han 23. Eduardo. (Ej att förväxla med Eduardo som jag gifte mig med 20 år senare.)
Gu’ vad vi var kära. Himlastormande. Allting annat bara försvann. Det var han och jag mot världen. Ingenting annat hade någon som helst betydelse. 
Han krossade mitt hjärta ett halvår senare. Sedan dess har mitt hjärta aldrig gått att krossa med samma styrka. 
Jag var deprimerad i två år.

Men det var det värt. 
Den första kärleken.

Året var 1994. Sommaren det året var väldigt varm och Cajsa Stina Åkerströms nysläppta album blev hela det årets soundtrack. ”Fråga stjärnorna”, ”Du (vill se dig igen)”, ”Alla blickar du gav” osv.

Oj, vad vi älskade.

Gilla, dela, följ gärna!

Året var 1993

Året var 1993 och detta gubbåbäke var 18 år. Tänker nu berätta för ungdomarna hur det här med sociala kontakter fungerade på den tiden.

Jag bodde i en studentbostad och där fanns ingen telefon. Mobiltelefoner fanns så klart inte. Samma sak med internet. Ville man kontakta mig så fick man helt enkelt skriva ett brev. Eller så kunde man försöka nå mig via växeln i skolan.

Avtalade tider höll man på hårt. Till familj och vänner ringde jag på avtalad tid från en telefonkiosk (en sån där ”hytt” med en telefon, där man tryckte ner mynt i en springa). På utsatt tid satt mottagaren hemma och inväntade det inkommande samtalet.

Skolkamrater (även de telefonfria) kunde ibland dyka upp bakom ytterdörren. De kom för en fika eller för att bjuda med mig på en tur på stan. På den här tiden kunde man verkligen få oväntat besök och det var inget konstigt med det. De flesta var inte psykopater, som numera, så man behövde inte vara rädd.

På den här tiden lånade man också saker av varandra. Jag minns att jag lånade en minimal TV av en bekant. Skärmen var max 30 cm bred. Jag kunde se på ett fåtal TV-kanaler och jag hade tur eftersom jag kunde ratta in MTV. Utan bild, men med ljud! Och det var ju musiken jag var ute efter eftersom MTV på den tiden var en musikkanal.

Ja, det låter väldigt stenålders och oerhört trist och fattigt, men vi visste inte bättre. Det var som det var och vi var ju så ”moderna” i jämförelse med vad våra föräldrar berättat om dåtiden.

I ur och skur och genom snön tog jag mig till och från skolan. Hade kedjan på cykeln hoppat eller om jag inte hade råd till en bussbiljett så promenerade jag många många kilometer. Inga sura miner. Vi var inte så bortskämda på den tiden.

Det var ett blygsamt liv vi levde då.
Men jag tror nog att vi var lyckligare.

Gilla, dela, följ gärna!

27 år hit eller dit…

Jag har flyttat en hel del under de senaste åren och en massa prylar har jag gjort av med. Det är lite lustigt att inse hur lite man egentligen behöver.
De viktigaste ägodelarna är naturligtvis sådana saker som jag har plockat på mig under livets gång, som har något slags värde bara för mig.
Exempelvis alla mina gamla dagböcker. Jag blev ju en skrivande person när jag var elva år ung och på den vägen är det.

För att inte dessa dyrgripar ska gå förlorade så kopierar jag dem. Jag skriver helt enkelt av dem och sparar dem på flera olika ställen så att de inte ska kunna försvinna, ty det vore en katastrof.

Igår gick jag igenom år 1992 och det var en tid av stora förändringar. Bland annat upplevde jag min första ”intima kontakt” med en person av samma kön. Hela den grejen är ett annat inlägg, för nu vill jag bara konstatera att det var ganska deprimerande läsning. Jag ville alltså ha då, för 27(!) år sedan, exakt samma sak som jag vill ha nu. I 27(!) år har jag längtat och trånat efter Honom som inte lämnar mig.

Är det inte lite deprimerande?

Gilla, dela, följ gärna!

Privat: Idag för 25 år sedan…

…Skrev jag i min dagbok att jag hade ny frisyr: ”Jag har STUBB nu!” Jag ritade även av mig själv. Nej ungdomar, på den tiden fanns varken mobiltelefoner eller -kameror. Den förtida filmrullen lämnades in för framkallning och några dagar senare fick man se resultatet (det fanns även bilderna-på-en-timme-ställen).

Gilla, dela, följ gärna!

16 juni 1999

Alla människor borde skriva dagbok. Det är nämligen så att livet består av små, små händelser som skapar vår historia. Minnena bleknar (ibland är det positivt) men när man en grå, regnig oktobersöndag plockar fram en gammal dagbok så väcks minnena åter till liv.
Denna händelse hade jag helt glömt bort; en helt vanligt onsdag för elva år sedan. Varsågoda.
Hälsade på MM idag. Hon bjöd på våfflor. Sen gick vi över till mig och jag hämtade mina jobbsaker och därefter åkte vi in till byn och jag gick till jobbet. På kvällen träffades vi igen och gick på Häcktet + Tip Top. Det var rätt kul. När vi skulle till bussen (hem) ringde MM sin franske pojkvän Julian, som inte svarade och jag fick för mig att ringa J (som jag just börjat dejta), som svarade fastän klockan var 03. Jag sa på skämt: ”Kan inte du komma till centralen och möta oss?” och han svarade ”OK, jag är där om 20 minuter”. (!!!) Så vi träffades där och väntade på bussen. När den kom en timme senare så hoppade MM på och sen jag. Satte mig bredvid henne och undrade vart J tagit vägen. Bussen körde iväg. Jag ringde J och han sa: ”Men du frågade ju inte om jag skulle med”. Det vara bara att stiga av och promenera tillbaka till centralen. Då insåg jag hur söt J är. Vi promenerade till Fridhemsplan och satt på trottoarkanten (eller i trapporna till en port) och väntade på första t-banan. Jag undrade om han verkligen trodde att jag var så vulgo att jag ringde honom mitt i natten och bad honom komma för att sedan bara dra utan att ens säga hej då. Han berättade om elaka människor som han träffat under sin vandring genom livet; t ex hans ex-fru som drog honom i öronen så att de höll på att lossna (jag såg märkena!!!). Sen åkte vi hem till mig och hånglade.

Gilla, dela, följ gärna!