Jag var aldrig blyg

Nu ska jag vara lite djup, för den som är intresserad. 

Jag karantän-kollade på några klipp på youtube och Linda Skugge sa att introverta människor ofta blir såna som syns (i yrkesrollen; typ skådisar) och jag kom att tänka på det här med att jag som ett vithårigt litet bögbarn alltid blev stämplad som ”blyg”. Så pass att jag med hull och hår tog den benämningen till mig. 

Men runt 35 så insåg jag att jag ju inte är det minsta blyg. Jag är däremot ”reserverad”. Jag vill finna min plats i en gemenskap och om jag känner mig bekväm så kan jag gärna ta jättemycket plats och till och med ta på mig ledartröjan. 

Well, Skugge är ju kanske inte världens mest ”intellektuella” skribent men hon har skrivit mycket om såna här ämnen, vilket jakar henne för (och hon hjälpte mig att år 2005 skapa en av Sveriges mest lästa bloggar – vilket aldrig var ett mål [sa han sosseaktigt], men det var ju kul!). 

Jag tänkte på detta på mitt ”nya jobb”, som ju ligger på corona-is just nu, då det en dag slog mig att jag banne mig inte var det minsta blyg bland alla nya kollegor. Nej! Det var JAG som tog bladet från munnen och bekantade mig med alla nya människor; nåt som hade känts väldigt främmande förr i tiden. 

Här har jag två saker att tacka: med åldern kommer en viss självsäkerhet, plus att jag trivs i min helsingforsiska miljö. Jag vill verkligen inte tala illa om älskade, forna hemstaden Stockholm, men folk är så mycket mer avslappnade här. Du blir inte stämplad som psykiskt sjuk om du tilltalar en främling på spårvagnen. Så är det bara. Mentaliteten här passar mig kanske helt enkelt bättre. 

För att inte tala om det här med den skräckblandade förtjusningen gällande ”att synas”.

Fy farao vad jag karantän-saknar karaokescenerna. 

Att greppa mikrofonen och HA KONTROLL och att veta vad jag gör, och vetskapen om att jag gör det bra… Ah! Det hade varit otänkbart då när jag trodde att jag var blyg, eftersom jag hade blivit itutad det. 

Då när jag skulle ”redovisa” en bok inför klassen och jag på allvar tänkte att jag ville ta livet av mig eftersom det var så skrämmande. 

Dock inte för att jag var blyg, eftersom jag inte var det. Utan för att jag var osäker och hade fått höra att jag var dålig på att prata inför en flock människor. 

Så nej, ingen blyg viol här inte. Men en – till en början – reserverad sådan. Och det är OKEJ, vill jag skrika till alla stackars barn som känner sig värdelösa. Och: det går över. 

Ha en bra dag. 💁🏻‍♂️

Hårresande minnen

Det här med hår har alltid varit på tapeten i mitt liv.
Ja, jag tror att jag skulle ha kunnat bli en mycket bra frisör men nu blev det inte så.
Men.
Mina första barndomsminnen handlar om hår (och om grönt vått gräs, men nu koncentrerar vi oss på håret).
Jag och Tiina var hemma hos Agneta. Tiina och jag bodde i samma hus och Agneta i huset mittemot.
Det var blåvitröda tvåvåningshus på Prästskogsvägen i Fristad (de är i gulaktigt tegel idag).

Tiina var en fin finsk flicka med långt blont hår i flätor. Agneta hade kort ”pojkfrisyr” och jag störde mig på det. Jag tyckte att det var ”such a waste”.
Jag ville inget hellre än att vara flicka och långhårig. Flickor skulle – och ska – ha långt hår. Så är det bara.

När vi var hemma hos Agneta en eftermiddag frågade jag henne om hennes korta hår och jag minns hennes svar så tydligt: ”Jag hatar hår”.
Det var så konstigt.
Det var en solig eftermiddag och det var kvavt i det vita flickrummet och där stod Agneta och sa att hon hatade hår.

Ett annat hårresande minne är av nämnda Tiina.
Jag tyckte att hon skulle ha håret utsläppt och inte i strikta flätor. Hon fick inte för sin far. Han var halvdöv och mycket strikt (halvdöv + strikt kanske inte hade någonting med varandra att göra – jag bara återberättar mina minnen här).
Men en gång så lyckades jag övertala Tiina att släppa ut håret. Det fladdrade så vackert i vinden. Så fritt och luftigt. Jag var så avundsjuk där jag stod med mitt kritvita korta gosshår.
Och sedan blev Tiinas far arg.
(Kanske är detta en av anledningarna till att jag hatar allt vad instängda hår och så kallade slöjor heter.)

Ja. Jag älskade hår.
Och jag älskar hår än idag.

MF & Roxette. Några minnen.

”Look Sharp!”, ”Efter Stormen” samt en billig kassett från B&W.

I och med Marie Fredrikssons plötsliga bortgång så har vänner och bekanta delat med sig av sina musikminnen gällande denna fina svenska vokalist samt superduon Roxette.
Jag började då fundera på mina egna favoriter. Det är ju svårt att välja bara så där, så jag kollade min Last-FM. Här är mina (sedan år 2006) mest spelade låtar med Marie respektive Roxette.

Mina 20 mest spelade Roxette-låtar (sedan 2006) (märk väl!):

Som synes så är jag en vän av ballader. Stora feta känslor går jag igång på. Jag diggar även poppiga bitar så klart, men i Roxettes fall så har det ofta varit Gessle som tagit hand om sången på upptempolåtarna och hans röst är ju faktiskt ganska obehaglig. Helt enkelt oerhört osexig. (Jag – nästan – hatar exempelvis ”Joyride”.)
Med det sagt så skriver han ju fantastiska låtar men vi vet ju alla att utan Marie så hade Roxettes alster bara varit mellanmjölkiga popdängor.
Detta märks tydligt när man lyssnar på gamla demoinspelningar där Per står för sången. Som ”Dressed For Success”. Med Per bakom mikrofonen! Oacceptabelt!

Lite lustigt mitt i all misär är att jag inte hade lyssnat på vare sig Roxette eller Marie på många år, men i somras när jag var bortrest så gjorde jag det – med råge. Jag vet inte varför men jag matade in hela Fredrikssons och Roxettes diskografier i telefonen och så låg jag i solen (och i skuggan) på landet och toklyssnade.

Mitt Roxette-lyssnande nådde överraskande en ny topp i somras.

Mina första MaRixette-minnen då? Jo, jag kommer ihåg att jag såg dem framföra ”Neverending Love” i nåt tv-program och jag köpte ”Efter Stormen” på kassett när den släpptes.
Sedan fick jag ”Look Sharp!” i julklapp och jag älskade LP:n! Som jag älskade den! Inhandlade en billig kassett på B&W – tror att det var 1986 – med sololåtar samt tidiga Roxettedängor.
Därefter var jag ett Roxettefan och köpte samtliga album fram till ”Room Service” (2001). Även samlingarna ”Pop Hits” och ”Ballad Hits” (2003) köpte jag på CD.
De sista släppen ”Charm School” (2011), ”Travelling” (2012) samt ”Good Karma” (2016) skaffade jag mig först i efterhand. (De är inte särskilt bra men jag ska ge dem en chans till och lyssna igenom ordentligt.)

Maries solokarriär följde jag (sporadiskt) fram till samlingen ”Äntligen” (2000). De sista albumen har jag men jag är inte särskilt förtjust i dem heller; ska ge även dem en ärlig chans på nytt.

Mina 10 mest spelade Marie Fredriksson-låtar (sedan 2006) (märk väl!):

Som ni vet så ÄR musik till stor del rena minnen. En del låtar som kanske inte är särskilt mycket för världen betyder väldigt mycket för en själv. Detta just på grund av de minnen som förknippas med de mer eller mindre ljuva melodierna.

– Efter Stormen – allmän känsla av trygghet i barndomshemmet.
– Sleeping Single – jag var sjuk men nöjd och hemma från skolan och spelade ”Look Sharp!” på repeat.
– Sparvöga – på radio. Hela tiden. Så bra. Bra tider.
– Hotblooded – första fyllan på Åland.
– Spending My Time, Fading Like A Flower (Every Time You Leave) – ungdomskärleken blommade.
– Queen of Rain, Almost Unreal – jag studerade i Vasa och livet var så nytt och spännande! Var på böghemmafest för första gången och Roxette spelades på MTV.
– Sleeping In My Car – levde med min första kärlek i Stockholm.
– Tro – så deppig och olyckligt kär jag var.
– Wish I Could Fly – var ihop med Den Sjukligt Svartsjuke Miljonären.
– You Can’t Put Your Arms Around What’s Already Gone – kryssning till Helsingfors, direkt efter nattjobbet. Ungdomligt!
– Köpte CD:n ”Have A Nice Day” på Åhléns i Stockholm och jag var lite tipsy och åkte hem och lyssnade + åt chips. Ett chipsigt album med en svag stank av öl alltså.
– Milk And Toast And Honey – ingen bra tid. Instängd i ett ohälsosamt förhållande.
– A Thing About You – tvättstuga efter nattjobbet i dåvarande ettan i Vällingby.

Ja, det var bara ett litet skrap på den enorma ytan som är mitt musikaliska känsloliv.

Tack för musiken, Marie.
Vi hörs.

A-ha!

Nu ska farbror vara nostalgisk och sentimental igen.

Lyssnar på ett av historiens bästa album: ”Hunting High and Low”, som norska popgruppen A-ha välsignade världen med år 1985.
Jag minns att jag som tioåring köpte LP:n på Ljudrummet i Borås strax före A-has stora genombrott. Jag fick fråga personalen efter skivan och jag tyckte att det var pinigt eftersom jag var rädd för människor och led av svår social fobi. Men med LP:n i näven åkte jag sedan hem till vår idylliska röda villa med vita knutar i Tärby.

Tillbaka till musiken. Jag minns att jag tyckte att vissa av låttitlarna var väldigt konstiga.
”Train of Thought” – Vad är det för konstigt tåg de sjunger om?
”Hunting High and Low” – de är uppenbarligen ute på jakt, men vad då högt och lågt?
”The Sun Always Shines On TV” – HAHA! Jag minns så tydligt hur jag framför mig såg solstrålar mot en (tjock-) teveapparat i ett dammigt rum. Ständigt dessa solstrålar mot teveapparaten, liksom! Så att man inte ser vad TV1 och TV2 just nu bjuder på. (Och blinkar det inte uppe i hörnet, vilket betyder att ett annat program börjar i den andra kanalen?) (Ungdomarna förstår nu inte alls vad fabror jollrar om.)
”Living a Boy’s Adventure Tale” hade i min värld nånting med serietidningar att göra. ”Adventures of Donald Duck”, eller låt. (En av bröderna prenumererade på Kalle Anka, den andre på Motorsport och jag – så klart – på Okej.)

Sedan måste jag erkänna att jag än idag har problem med ”Take On Me”. ”Take on me… Take me on…”, som texten går, låter fortfarande konstigt. Men catchy så klart.

Jag minns också att jag tyckte att Morten Harket var ”attraktiv” på fotot på LP:ns inre fodral (vad det nu hette – själva skivpösen alltså). Jag var tio som sagt, och redan fullfjädrad fjolla.

Musik är minnen. Goda, hemska samt ibland lustiga.

Allting är som vanligt

Jag var på kurs idag och det var ju första gången på flera hundra år som jag befann mig i en klassrumsliknande miljö. Allting var som vanligt.

Längst fram satt en sån där jobbig kärring som skulle göra sig hörd hela tiden. En sån där fjäskande viktigpetronella.
I mitten satt ett par herrar som även de skulle prata hela tiden och verka allmänt viktiga.
En obligatorisk långhårig man som var lite i sin egen värld fanns så klart också.

Längst bak satt de lite störiga männen och de lite ”dåliga” kvinnorna med lite för mycket smink. Såna som skrattar lite, lite för högt. De som rökte på högstadiet, mobbade andra tjejer och som förlorade oskulden på tok för tidigt till nån odugling i skinnjacka och med trimmad moppe.

Och så var det rultan som skulle säga lustiga saker hela tiden. Och ett par andra som även de pratade för mycket och uteslutande om idiotsaker. Ingen orkade lyssna på dem och det märktes att ”lärarinnan” inte förstod vad de försökte få fram, så hon svarade bara nåt diplomatiskt och neutralt och hoppade vidare till nästa ämne.

Och där i mitten satt jag, som alltid, i min egna lilla värld och klottrade på ett papper som vore det 1987. Tyst som en mus och mycket osynlig, men när jag väl sa nåt så var det nåt riktigt intelligent och mycket skarpt.

Ingenting har förändrats.
Otroligt deprimerande.
Och sedan skulle vi så klart ”berätta lite kort om oss själva”. Fy satan i gatan!