Rehabilitering – dag 19 (inför tredje helgen)

Oj oj. Idag blev jag vald till nästa veckas ordförande här på avdelningen. Jag måste bestämma och delegera och läsa högt på finska hela veckan och jag känner mig inte bekväm i såna situationer.
Jag var i och för sig bostadsrättsföreningens ordförande i Stockholm i två veckor. Sedan sålde jag bostaden och flyttade. (Det berodde dock inte på ordförandeskapet 😂. Jag flydde av andra anledningar.)

Detta var en lugn dag på behandlingshemmet. Bara ett par korta möten och sedan var vi ute och motionerade. Blake följde med och han var väldigt geggig när vi kom ”hem” och fick lov att duscha.

Jag missade veckans fredagsfika med avdelningen. Vi skulle ses nere vid sjön klockan 14 enligt schemat, men tydligen hade det blivit ändrat till klockan 13 och det visste ju inte jag.
Då kom en ur personalen ”hem” till mig för att kolla om jag var okej, eftersom ”jag är ju alltid i tid”. Hon trodde att jag kanske hade blivit deprimerad och låg i sängen och grät. Eller nåt. Nej, ingen fara. Bara ett missförstånd.

Jobbade i biblioteket igen och jag började läsa mitt livs andra bok på finska. Mer om den när den är slutläst (se klippet nedan). Den går i samma stil som den första.

escitalopram

Jag är tacksam över att jag äntligen har en medicinering som fungerar och idag var det dags att fylla på lilla boxen.
Escitalopram (5 mg) håller mitt humör stabilt och Ketipinor (50 mg) låter mig sova hela nätterna utan att vakna (förutom när Blake trillar ner från sängen…).

Ja, nu är helgen här och det blir min tredje hemifrån och de flesta av mina nya vänner har dessvärre åkt på ”permission”. Själv har jag ingen lust att åka någonstans. Lånade inte bara böcker, utan även några filmer, på biblioteket så jag ska mumsa choklad och glo på några gamla klassiker.

Trevlig helg och Shabbat Shalom.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 17 (tanke eller känsla?)

Blake väckte mig vid halv sex. Han hoppade ner från sängen och han ”kliver” aldrig upp före mig så om han nu skulle råka göra det så betyder det att han vill gå på herrarnas. Så vi gick ut och han gick mycket riktigt på toa.
Efter frukosten ilade jag iväg till avdelningens morgonmöte och jag berättade att jag tror att mina nya antidepressiva fungerar eftersom jag inte är deprimerad även om jag borde vara det. (Se dagens video så förstår du varför.)

Därefter var det dags för psykologigruppen och jag gillar ju allt som har med psykologi att göra så jag lärde mig någonting nytt igen.

Sedan premiärbesökte jag depressionsgruppen. Vi talade bland annat om skillnaden mellan att känna och att tänka. Det är inte helt självklart att man alltid kan skilja på dessa två.

Jag känner att jag är en dålig människa.

Jag tänker att jag är en dålig människa.

Och apropå det exemplet: vi talade om vikten av att inte blanda ihop person och gärning.

Jag är inte en dålig människa men det var dåligt gjort av mig.

Sedan fick vi en lång lista med (positiva) påståenden och vi skulle fylla i vilka utav sakerna vi gjort idag. Exempelvis skulle min lista se ut så här:

  • Jag har klätt mig ”trivsamt” (lagt ner lite möda på min outfit) (det mår man bra av!)
  • Jag har iakttagit människor (och analyserat dem, för att inte tänka uteslutande på mig själv hela tiden)
  • Jag har ätit god mat (pyttipanna till lunch och ärtsoppa till middag)
  • Jag har motionerat (med Blake)
  • Jag har varit intresserad av sånt som någon berättat för mig (ja, både på mötena här och på telefon med vänner)
  • Jag har gett någon ett gott råd (ja, en nykomling här på hemmet)
  • Jag har talat i telefon (med hela fyra personer)
  • Jag har utfört nåt slags ”ideellt arbete” (tagit hand om disken)

Det var en massa punkter och vissa saker kommer automatiskt men andra glömmer man lätt bort när man är deprimerad. Tål att tänkas på när man är på det humöret.

Jag talade med en väninna om det här med att jag är på så bra humör just nu och jag utbrast: ”Är det så här det känns att vara ‘normal’ alltså? Att må ‘normalt’? Det är ju helt underbart!”

Det är väldigt skönt – på ett egocentriskt vis – att vara här på behandlingshemmet och att bara tänka på mig själv dagarna i ända. (Förutom när jag lyssnar på ‘medpatienterna’ alltså.) När dagen är slut så är hjärnan det också och jag gör samma sak varje kväll: klockan 21 tar jag sömntabletter/lugnande och slår igång nån dokumentär. Klockan 22 somnar jag. Sedan vaknar jag (alltid ganska exakt!) 06:00 och klockan ringer för säkerhets skull 06:30, men den har ännu aldrig hunnit ringa. Min dygnsrytm är i ordning och på ett av dagens möten tog vi upp även detta. Man mår så mycket bättre när man har en riktig rytm. Därför borde skiftarbete förbjudas.

Skulle avsluta dagen/kvällen med ett möte hos Anonyma narkomaner men både jag och tjejen som jag bor med kom ihåg fel. Det började visst klockan 18 och inte 19, vilket vi kom på 18:15 så vi hade ett ”möte” bara hon och jag istället…

Sprang på Ynglingen och han kvittrade: ”Man verkligen märker att ditt sinnestillstånd och humör har förändrats. Du är ju mycket gladare och öppnare än du var under första veckan här.”

Så. Är. Det.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 16 (psyk, psyk, psyk)

Jag har testat antidepressiva tidigare. För en sisådär 10-12 år sedan testade jag tre olika preparat men jag märkte inte av någon skillnad. Endast biverkningar (viktökning och svettningar samt sexuella störningar). Men kanske har jag nu fått ett preparat som i kombination med sömntabletter/lugnande och terapi faktiskt fungerar.
Nu vet jag inte vad preparatet i fråga heter eftersom jag får pillren i en veckolåda och jag har aldrig sett någon förpackning. Men det var någon för mig helt okänd sort.
Jag har nämligen känt mig på osedvanligt bra humör de senaste dagarna. Första tiden på antidepressiva brukar man bli mer nedstämd men sedan vänder det. Och mycket riktigt: första veckan var jag väldigt låg men nu har det slagit över åt andra håller och jag går omkring och ler och skrattar och sjunger hela tiden. (Som igår. Det kanske inte berodde på den där chokladkakan trots allt?)

”Jag vet inte om det beror på min nya medicinering”, sa jag till min ”kollega” och vän Ynglingen idag när vi stod och arbetade i köket, ”eller om det är du som får mig på så gott humör.”
Ynglingen är som sagt så oerhört intelligent och rolig och det är svårt att förstå att han bara är 22 år ung. Men han har hunnit med mycket under dessa år.

Hade ett videosamtal tillsammans med socialarbetaren, då vi ringde till min vårdkontakt i stan då hon ville ”kolla läget” och höra lite om framtidsplanerna gällande min behandling.
Det kändes bra och ”vårdkontakten” verkade tycka att jag var i fin form. Och det är jag ju.

Och så var det en psykiskt tung dag. Från Facebook:

Tisdagar är psykiskt tunga dagar här på behandlingshemmet. Först en timme med psykologigruppen och därefter en timme ensam med psykologen.
Får så många tankar i huvudet. Och så många Oprah-aktiga ‘aha moments’. Hon är väldigt bra, psykologen, och vet vilka trådar hon ska dra i.

Idag talade vi om mina katastrofala parförhållanden och varför jag låtit människor behandla mig som skräp så många gånger.
”Jo, jag är ju rädd för att vara ensam så jag accepterar för mycket.”
”Varför är du så rädd för att vara ensam?”
”Därför att hela min barndom präglades av ensamhet.”
”Och du har skrivit dagbok och om dina känslor och ditt liv sedan du var elva år. Hur började det egentligen?”
”Jag hade ju ingen att prata med så jag satt på mitt rum och skrev. Alla trodde att jag inte hade någonting att säga men jag hade väldigt mycket att komma med men inget annat sätt att få ut alla tankar och känslor eftersom jag var ensam och mobbad och introvert. Så jag skrev.”

Se. Allting går i cirklar. Allting hänger ihop.

”Skriv mer, Kim, oavsett om det bara är för dig själv eller om du bloggar eller uttrycker dig på sociala medier. Det är uppenbarligen DU, så fortsätt så.”

Tack. Jag ska. Om jag plågar någon med min tangentbordsdiarré så är det bara att surfa vidare.

Efter ”jobbet” gick jag och Blake ner till sjön. Det är så skönt att vara i denna lugna miljö. Skulle lätt kunna överge storstan och bosätta mig på landet om det fungerade med jobb. Och om jag hade en make med mig.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 10 (kokhett kaffe och kokande hjärna)

Dagens möte med psykologigruppen var mycket givande! Vi var bara två personer samt psykologen och vi två ‘intagna’ kommer från HELT olika världar.
Han en hårt knarkande yngling från en rockstjärnesläkt där droger och våld alltid funnits med i bilden.
Och så jag: eder sverigefinska fredliga judeschlagerfjolla.

Vi diskuterade det här med vad som skiljer oss två från varandra. Till exempel gällande våld. Han oroade sig för att han skulle ‘tappa ansiktet’ och förlora sin ‘stolthet’ om han inte ‘vann’ ett slagsmål medan jag sa att ”nä, jag skulle springa iväg om jag fann mig själv i en hotfull situation. Att ‘tappa ansiktet’ över en sån sak existerar inte i min värld. Jag vet var min ‘stolthet’ sitter och den sitter inte i mina nävar eller i min (o)förmåga att slåss.”

På slutet sa jag till min ‘medpatient’: ”Som äldre och klokare ska jag ge dig några ord på vägen. Du kanske inte förstår det nu, men ta dessa ord med dig och när du minst anar det så kommer du att förstå: ”Om du verkligen vill göra en människa illa så gör ord mycket mer on än knytnävslag!”

Kom på varför jag sover så gott här på behandlingshemmet. Det beror inte bara på att det är svalt, nattsvart, knäpptyst och att jag känner mig ‘trygg’. Nej, det beror mest på att när kvällen är kommen så är hjärnan helt slut. Under dagen har vi ju bearbetat så mycket på gruppterapisessioner, hos psykologen och i alla samtalsgrupper. När huvudet landar på kudden så är allting avbockat.
I vardagen är det ju tvärtom. Det är sus och dus och stress och press hela dagarna och när det ska sovas så sätter hjärnan igång att ta tag i alla de där privata grejerna. En iakttagelse bara.

Påbörjade min medicinska behandling igår och idag har jag varit väldigt trött och lite ”dimmig” i huvudet. Läkaren vill för övrigt hålla mig under uppsikt då hon anser mig ha manodepressiva tendenser (finns i generna), men mina ‘toppar’ är enligt mig själv inte tillräckligt maniska. Dalarna däremot mer än tillräckligt djupa. Vi får se. Får bra vård här och personalen är väldigt engagerad. Tacksam.

Var även på ångestgruppens möte och jag kände mig lättad då de övriga deltagarna beskrev sin ångest på exakt samma sätt som jag. Kan inte andas. Magmusklerna drar ihop sig. Och så vidare. Ser fram emot nästa veckas ”lektion”.

Avslutade dagen med ett premiärbesök hos Anonyma narkomaner. Det var ett mycket bra och givande möte.
Har träffat så bra människor här på behandlingshemmet. Kanske vänner för livet.
Och jag har aldrig druckit så mycket kaffe. Hjärnan kokar över efter denna intensiva dag, så nu går jag till sängs.

het kim
Kaffefarbror.
Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 9 (aggressioner och depressioner)

En riktigt jobbig dag här på behandlingshemmet. Har varit på uruselt humör. Nästan som en tonåring som smäller i dörrarna.

Ja, irritation och sömnlöshet leder lätt till en panikångestattack och en sådan var på inkommande under förmiddagens andra gruppmöte. Jag skulle besvara en fråga och jag darrade och kippade efter andan:
”Jhaag bhee-er om uhhrsäkht. Jaahg ha-aar en dååhlig dahhg och äähr på vhääg att fhåå en pahhnikånghestattaaahhhck.”

Ja, då fick alla se hur jag ser ut under en av dessa helvetiska attacker, som får hela kroppen att dra ihop sig. Speciellt magmusklerna. Det känns efteråt som om jag gjort 1000 situps.

Köksjobbet med den där Ynglingen fick mig på bättre humör. Idag talade vi om våra tatueringar och han lovade att ta bort sin anarkisttatuering som han gjort själv med nål och bläck när han var yngre (han är 22 nu, så då måste han ha varit bara barnet).

Har ”bråkat” med FPA (ung. försäkringskassan) idag igen. Till och med min socialarbetare tappade tålamodet. De på FPA gör allt så jobbigt de bara kan. Allt ska krånglas till. Orkar inte gå in på det nu, men ni skulle sett socialarbetarens ansiktsuttryck när hon försökte tala FPA-kärringen till rätta.

Måste säga det igen. Personalen här på behandlingshemmet är verkligen toppen.
Gårdagens psykolog var fantastisk och idag när hon såg att jag mådde dåligt (efter panikångestattacken) så kom hon och frågade om jag ville tala om saken. Och det ville jag så klart.
”Det är bra att du blir arg, Kim. Det är så mycket bättre med positiv och konstruktiv ilska än passiv sorg och depression.”

Och när vi nyss åt middag så frågade en annan medarbetare om ”det jobbiga” hade ordnat sig.
”Delvis”, svarade jag och utvecklade.

I morse påbörjade jag (trots att jag egentligen inte vill, på grund av dåliga erfarenheter) en medicinsk behandling som i kombination med all (fantastisk) terapi kanske kan få min depression att ge med sig. Ett piller på morgonen och ett på kvällen. En ny sort. Hoppas att den inte ger mig de biverkningar som jag fått vid tidigare försök. Jag ger det en chans. Jag ger allt en chans.

Dagens andra runda på köksjobbet var snuskig. Min andre ”kollega” (lika ung som Ynglingen) drog snuskiga anekdoter här och där (”oj, nu fick jag fisksoppa i ansiktet – men det har jag ingenting emot” etc. Ja, ni förstår ju..) och han sa: ”Kim, jag har väldigt grov humor. Hoppas du står ut med det.”
”Hörrö”, svarade jag. ”Har du jobbat på *bolagsnamn* i Stockholm i elva år? Där ligger du i lä. Ett helt kontor med medelålders damer som snackar om stock och slickepinnar från morgon till kväll.”
De som jobbar i köket är äldre damer och de verkar bli väldigt pigga när vi något yngre herrar gör dem sällskap.

Där ser man!

Nu har jag två timmars paus innan dagens sista punkt på agendan ska bockas av: ett ”spirituellt” möte. Vet inte riktigt vad det betyder. Vi får väl se.

Hoppas att morgondagen blir trevligare än den här skitdagen.

kim usch kim

Gilla, dela, följ gärna!

Upp och ner och upp… Och ner

Ljuva lördag! Arbetar idag och jag hade gärna varit ledig. Blev “utbjuden” igår och det hade varit härligt att vara lite spontan och säga “ja, gärna” men nu är det som det är med detta eviga helgjobbande.
För övrigt börjar jag (på allvar) tro att jag är manodepressiv (som min syrra) – ena stunden är jag jättenere och en timme senare är jag i extas. Oerhört jobbigt.

Gilla, dela, följ gärna!

Fredag 13:14

Happy fredag.

Kom till jobbet för en knapp timme sedan. Jag var enormt trött i morse. Verkligen enormt. Tror det har med mina antidepressiva att göra. Håller på att trappa ned och det innebär att när jag tar en halv tablett varannan kväll blir jag fruktansvärt trött (från början tog jag en och en halv varje kväll men som sagt; minskar dosen succesivt). Jag trodde aldrig att jag skulle komma att äta antidepressiva men för ett drygt år sedan blev det så och jag har blandade känslor när det kommer till dessa tabletter. Först måste man hitta en sort som fungerar. Det är mycket individuellt. Sedan kommer biverkningarna; svettningar, viktökning, noll sexintresse, trötthet.
I början, just när tabletterna började fungera på mig, var det underbart. Den största skillnaden var att jag slutade vara så himla ängslig. Och jag slutade bry mig. Det var en befrielse att bara vara och inte låta sig påverkas av omvärlden. Sedan började effekten avta medan biverkningarna växte och jag bytte sort. Då kom den hemska kallduschen. Som vore jag en knarkare hade jag plötsligt enorm ångest, vidriga svettnignar och skakningar. Jag såg blixtar överallt och kunde inte gå rakt. Den nya sorten jag började äta hade ingen större verkan men biverkningarna försvann till slut. Sexdriften kom tillbaka dag ett, precis som den tidigare försvunnit dag ett (det känns hemskt konstigt att inte ha någon som helst lust när man är 30). I alla fall. I och med de där hemska abstinenssymptomen bestämde jag mig för att asap avveckla hela grejen. Jag är enligt mina beräkningar pillerfri i slutet av nästa vecka.
Apropå Madonna Fan Club i förra inlägget (lite pubertalt skämmigt, men jag ville verkligen har t-shirten!) så kan jag meddela att jag passande nog idag fick magsinet Icon – the yearly publication of the official Madonna fan club. Det är ett ljuvligt, glossigt magasin på 72 sidor – fullmatat med härliga bilder och reportage. Plötsligt känns medlemsskapet inte så skämmigt längre…

Gilla, dela, följ gärna!

Mat

Jag har märkt av en av biverkningarna av de nya pillren; jag är hungrig hela tiden så från och med idag ska jag skriva ner allt jag inmundigar.
Igår ja; var ute i en halvtimme. Blev illamående och åkte hem. Började se en film men kände mig jobbigt kräkig så jag gick och lade mig istället. Apropå kräkreflexer; en av mina nojor är gamla mejeriprodukter. Tycker det är hemskt äckligt. Igår hittade jag en oöppnad gammal mjölk i kylen och när jag skulle hälla ut den eliminerade jag riskerna att se eller lukta på något otrevligt; jag vände bort huvudet, spolade varmt vatten, andades genom munnen och pratade med Sebbe samtidigt för att distrahera mig själv. Ändå höll jag på att kräkas när jag stod där och hällde ut den gamla klumpiga sörjan (kände faktiskt kräkreflexerna när jag skrev den senaste meningen). Jag är en mes. En mejerimes.

Gilla, dela, följ gärna!

Sorry

Jag vill bara be om ursäkt.
Förlåt mig alla damer för att jag inte vetat bättre.
Nu tror jag att jag vet hur det känns att ha PMS.
Jag beter mig som en idiot just nu tack vare Mirtazapin.
Stackars R får ta de flesta smällarna beroende på mina humörsvängningar. Det är ju han som ringer mig oftast.
Vanliga biverkningar;
*Ökad aptit (check)
*Dåsighet (check)
*Yrsel (check)
*Huvudvärk (check)
Mindre vanliga biverkningar;
*Förvirring (check)
*Ångest (check)
*Sömnlöshet (check)
*Livliga drömmar (check)

Gilla, dela, följ gärna!