Rehabilitering – dag 17 (tanke eller känsla?)

Blake väckte mig vid halv sex. Han hoppade ner från sängen och han ”kliver” aldrig upp före mig så om han nu skulle råka göra det så betyder det att han vill gå på herrarnas. Så vi gick ut och han gick mycket riktigt på toa.
Efter frukosten ilade jag iväg till avdelningens morgonmöte och jag berättade att jag tror att mina nya antidepressiva fungerar eftersom jag inte är deprimerad även om jag borde vara det. (Se dagens video så förstår du varför.)

Därefter var det dags för psykologigruppen och jag gillar ju allt som har med psykologi att göra så jag lärde mig någonting nytt igen.

Sedan premiärbesökte jag depressionsgruppen. Vi talade bland annat om skillnaden mellan att känna och att tänka. Det är inte helt självklart att man alltid kan skilja på dessa två.

Jag känner att jag är en dålig människa.

Jag tänker att jag är en dålig människa.

Och apropå det exemplet: vi talade om vikten av att inte blanda ihop person och gärning.

Jag är inte en dålig människa men det var dåligt gjort av mig.

Sedan fick vi en lång lista med (positiva) påståenden och vi skulle fylla i vilka utav sakerna vi gjort idag. Exempelvis skulle min lista se ut så här:

  • Jag har klätt mig ”trivsamt” (lagt ner lite möda på min outfit) (det mår man bra av!)
  • Jag har iakttagit människor (och analyserat dem, för att inte tänka uteslutande på mig själv hela tiden)
  • Jag har ätit god mat (pyttipanna till lunch och ärtsoppa till middag)
  • Jag har motionerat (med Blake)
  • Jag har varit intresserad av sånt som någon berättat för mig (ja, både på mötena här och på telefon med vänner)
  • Jag har gett någon ett gott råd (ja, en nykomling här på hemmet)
  • Jag har talat i telefon (med hela fyra personer)
  • Jag har utfört nåt slags ”ideellt arbete” (tagit hand om disken)

Det var en massa punkter och vissa saker kommer automatiskt men andra glömmer man lätt bort när man är deprimerad. Tål att tänkas på när man är på det humöret.

Jag talade med en väninna om det här med att jag är på så bra humör just nu och jag utbrast: ”Är det så här det känns att vara ’normal’ alltså? Att må ’normalt’? Det är ju helt underbart!”

Det är väldigt skönt – på ett egocentriskt vis – att vara här på behandlingshemmet och att bara tänka på mig själv dagarna i ända. (Förutom när jag lyssnar på ’medpatienterna’ alltså.) När dagen är slut så är hjärnan det också och jag gör samma sak varje kväll: klockan 21 tar jag sömntabletter/lugnande och slår igång nån dokumentär. Klockan 22 somnar jag. Sedan vaknar jag (alltid ganska exakt!) 06:00 och klockan ringer för säkerhets skull 06:30, men den har ännu aldrig hunnit ringa. Min dygnsrytm är i ordning och på ett av dagens möten tog vi upp även detta. Man mår så mycket bättre när man har en riktig rytm. Därför borde skiftarbete förbjudas.

Skulle avsluta dagen/kvällen med ett möte hos Anonyma narkomaner men både jag och tjejen som jag bor med kom ihåg fel. Det började visst klockan 18 och inte 19, vilket vi kom på 18:15 så vi hade ett ”möte” bara hon och jag istället…

Sprang på Ynglingen och han kvittrade: ”Man verkligen märker att ditt sinnestillstånd och humör har förändrats. Du är ju mycket gladare och öppnare än du var under första veckan här.”

Så. Är. Det.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 14 (mardröm)

Jag drömde en väldigt otrevlig dröm i natt. Vaknade och kände att någonting otrevligt skulle komma och hända idag. Det gjorde det också.
Vill klättra på väggarna. Vill skrika högt, högt.

Jo, men då fick jag ju det bekräftat – det som jag misstänkt ett tag nu.

Anyway. Ledig söndag på behandlingshemmet. Läste ut min första bok på finska: ”Prinsessa. Elämä hunnun takana al-Saudin palatsissa” av Jean P. Sasson.
(”Princess. A True Story of Life Behind the Veil in Saudi Arabia”, 1992.)

Vi kan ju konstatera att jag är lycklig över att bo i Finland och inte i Saudiarabien. Vilket sinnessjukt samhälle de lever i. Alla kvinnor som inte täcker sig är horor. Usch ja. Nej tack. Dit åker vi inte.

God natt.
Låt oss hoppas på en bättre morgondag.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 13 (friluftsliv)

Lördag betyder ledig dag på behandlingshemmet. Jag satt mest och läste. Läser för första gången i mitt liv en bok på finska. Från pärm till pärm. Den är mycket bra och intressant. Mer om boken när jag har läst ut den.

På eftermiddagen gick vi ner till sjön och spelade kubb (heter det va’) (Möykky eller mölkky eller nåt liknande på finska), kastade pil, hade frågetävling samt grillade.

Hela kvällen i vårt gemensamma vardagsrum med min bok.

Hade en otrevlig känsla i kroppen hela dagen. Kände mig betydelselös och oviktig. Ingen angenäm känsla alls. Tog mina sömntabletter och gick till sängs tidigt.

Från Facebook:

Här kommer några osorterade tankar efter snart två veckor på behandlingshemmet.
För det första är det så skönt att ha fått tillbaka dygnsrytmen och att sova gott (mellan ganska exakt 22 och 06). Och att äta frukost, lunch och middag varje dag… När hände det senast?

Medpatienterna är väldigt sköna typer och min missbruksanalys är klar:

▪️ Den yngre generationen missbrukar tabletter och ”lätta droger”. Även vissa inslag av ätstörningar
▪️ Medelålders män missbrukar tyngre droger och alkohol
▪️ Medelålders kvinnor missbrukar alkohol och spel (casino etc)
▪️ Äldre män och kvinnor missbrukar endast alkohol

Det är väldigt skönt att ha fått flytta eftersom här i ”hundhuset” bor både män och kvinnor. Jag har alltid varit allergisk mot uppdelningen ’kvinnor här’ och ’män där’. Kanske beroende på att jag alltid har kommit bättre överens med kvinnor/damer/tjejer/kärringar.
Män i min ålder har ofta en jargong som jag inte riktigt uppskattar (som tar mig tillbaka till min ångestfyllda skoltid). Och deras snack om ’brudar’ intresserar mig inte.
De yngre grabbarna, som mina nya polare Ynglingen, Modellen och Rockstjärnan (alla runt 22), är ’öppnare’ och talar om helt andra saker.
De tar heller inte förgivet att bara för att man är penisbärare så är man per automatik heterosexuell. Lovande inför framtiden (så låt oss inte vrida klockan tillbaka genom att importera en massa homohatande islamister).

Min teori om att de som går omkring med ständig ångest som de försöker bota genom diverse missbruk (för att slippa ångesten bara för en kort stund) håller i sig: de är för smarta för sitt eget bästa. De vet inte hur de ska processa all den information som vevar runt i hjärnan.
Som min vän Ynglingen. Han är så ung men han kläcker hela tiden ur sig en massa fakta och ditt och datt om olika forskningsrapporter. Helt klart överintelligent och detta kan han inte hantera. För. Mycket. Information. Och. Kunskap.

Det vore så mycket lättare att ila genom livet med noll koll på omvärlden och bara lalla runt. Att vara en tänkande människa är en gåva men även en förbannelse.

Igår tänkte vi att vi nån dag ska spela bingo på ’heligt vis’. Istället för ”bingo!” så ropar vi ”hallelujah!”
Och bokstäverna får nya namn/ord:

B: Betlehem
I: Israel
N: Nazareth
G: Galiléen
O: O? ’O sole mio’ började nån sjunga…

Så ja, väldigt bra typer här. Och ’häftigt’ att alla är så olika och befinner sig i olika kapitel i livet, men alla bär på samma ångest. Alla är helt öppna med allt och ingen behöver skämmas.

Och en sak till: alla är på sätt eller annat konstnärligt lagda. Jag skriver (och sjunger karaoke…), en målar, en är musiker, en poet osv. osv. (Ett sätt att processa!)

Att komma till detta behandlingshem är det bästa jag någonsin har gjort.

Nere vid sjön. Fint va?
Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 10 (kokhett kaffe och kokande hjärna)

Dagens möte med psykologigruppen var mycket givande! Vi var bara två personer samt psykologen och vi två ’intagna’ kommer från HELT olika världar.
Han en hårt knarkande yngling från en rockstjärnesläkt där droger och våld alltid funnits med i bilden.
Och så jag: eder sverigefinska fredliga judeschlagerfjolla.

Vi diskuterade det här med vad som skiljer oss två från varandra. Till exempel gällande våld. Han oroade sig för att han skulle ’tappa ansiktet’ och förlora sin ’stolthet’ om han inte ’vann’ ett slagsmål medan jag sa att ”nä, jag skulle springa iväg om jag fann mig själv i en hotfull situation. Att ’tappa ansiktet’ över en sån sak existerar inte i min värld. Jag vet var min ’stolthet’ sitter och den sitter inte i mina nävar eller i min (o)förmåga att slåss.”

På slutet sa jag till min ’medpatient’: ”Som äldre och klokare ska jag ge dig några ord på vägen. Du kanske inte förstår det nu, men ta dessa ord med dig och när du minst anar det så kommer du att förstå: ”Om du verkligen vill göra en människa illa så gör ord mycket mer on än knytnävslag!”

Kom på varför jag sover så gott här på behandlingshemmet. Det beror inte bara på att det är svalt, nattsvart, knäpptyst och att jag känner mig ’trygg’. Nej, det beror mest på att när kvällen är kommen så är hjärnan helt slut. Under dagen har vi ju bearbetat så mycket på gruppterapisessioner, hos psykologen och i alla samtalsgrupper. När huvudet landar på kudden så är allting avbockat.
I vardagen är det ju tvärtom. Det är sus och dus och stress och press hela dagarna och när det ska sovas så sätter hjärnan igång att ta tag i alla de där privata grejerna. En iakttagelse bara.

Påbörjade min medicinska behandling igår och idag har jag varit väldigt trött och lite ”dimmig” i huvudet. Läkaren vill för övrigt hålla mig under uppsikt då hon anser mig ha manodepressiva tendenser (finns i generna), men mina ’toppar’ är enligt mig själv inte tillräckligt maniska. Dalarna däremot mer än tillräckligt djupa. Vi får se. Får bra vård här och personalen är väldigt engagerad. Tacksam.

Var även på ångestgruppens möte och jag kände mig lättad då de övriga deltagarna beskrev sin ångest på exakt samma sätt som jag. Kan inte andas. Magmusklerna drar ihop sig. Och så vidare. Ser fram emot nästa veckas ”lektion”.

Avslutade dagen med ett premiärbesök hos Anonyma narkomaner. Det var ett mycket bra och givande möte.
Har träffat så bra människor här på behandlingshemmet. Kanske vänner för livet.
Och jag har aldrig druckit så mycket kaffe. Hjärnan kokar över efter denna intensiva dag, så nu går jag till sängs.

het kim
Kaffefarbror.
Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 3 (konst och knark)

Jag i min mycket blygsamma säng. Men jag gillar väggarna. Påminner om min tidigare bostad i Stockholm.
Mitt… ehm… konstverk ”Hopp/Toivo/Hope”.

Dagarna går. På morgonsamlingen körde vi en ”känslorunda” (”fiilisrundi” på finsk slang) då vi i tur och ordning berättade om hur vi känner just nu.

Jag sa att jag haft en ångestfylld natt, vilket berodde på att igår när vi besökte ett ställe i Helsingfors så var vi några hundra meter från (före detta) hemmet och det utlöste en massa känslor och tankar.

Därefter hade vi en konstnärlig timme då vi fick i uppgift att måla våra drömmar om vår framtid. Jag visste direkt att jag behövde fyra färger: rött, grönt, blått och gult.

De fyra röda hörnen symboliserar kärlek från vänner, hundar, familj och pojkvän. De är placerade i hörnen för att jag vart jag än tittar kan se kärlek.

Det gröna symboliserar fred och lugn i själen och i hjärtat och i hjärnan.

Det blå strecket symboliserar balans. På alla områden i livet.

Den gula pluppen i mitten symboliserar så klart att även då allt känns tungt så ser jag ett ljus någonstans. (Eller så vänder jag blicken mot de röda hörnen.)

Mitt… eehm… ’konstverk’ analyserades och det kallades ’abstrakt’ och ’intressant’.

Ett par yngre deltagare önskade i stort sett bara pengar och prylar och därför inledde jag min presentation av mitt ’konstverk’ med att berätta att jag idag känner mig sentimental, nostalgisk och deppig och att jag inte önskar mig något materiellt, inget krafs och inga pengar.

”Jag har haft allt det där. Jag har varit fattig som en råtta i synagogan och jag har varit rik som ett troll – men jag har ändå alltid, oavsett ekonomisk status, varit lika olycklig. Pengar underlättar men de helar inte själen. De känns ingenstans.”

På eftermiddagen åkte vi återigen in till Helsingfors (ännu värre ångest eftersom vi var ännu närmare före detta hemmet än igår). Vi åker tre gånger i veckan och besöker olika mötesplatser för människor med olika slags problem. Idag var vi i Böle på ett ställe för före detta narkomaner. Där kunde de hänga (i nåt som såg ut som ett extremt coolt vardagsrum), laga mat varje dag, gå på gym eller bio tillsammans, eller i ett helt eget rum: sjunga karaoke!

Dit ska jag gå nån gång för att hjälpa till att koka soppa, sjunga samt för att bli bättre på att spela biljard. (Man får gå dit även om man aldrig har haft några problem med narkotika.)

Väl tillbaka på ’dårhuset’ hade jag ett möte med en socialsekreterare om saker som jag inte förstår mig på. Och problemet är ju att inte ens de som arbetar med dessa frågor förstår sig på alla lappar och regler och lagar – och dessa förändras stup i kvarten.
”Hur ska jag som en enkel medborgare förstå mig på någonting när professionella inte ens gör det?”
Vi ska fortsätta med detta pappersarbete i morgon.

Vilka kärleksfulla ögon!

När jag mådde som sämst så kom en annan ’intagen’ och presenterade sin hund. Han tittade på mig med så snälla ögon. Han sniffade och han klättrade längs mitt ben och ville att jag skulle kela med honom. Mådde genast bättre.
Förhoppningsvis blir en husdjursplats ledig nästa vecka, så då kan jag ta hit mina älskade hundar.

Sedan var jag på en loppmarknad som anordnas på behandlingshemmet varje onsdag. Allting där kostar 20 cent. Jag köpte det som jag glömde att ta med mig hit: vinterskor, halsduk, varm kofta. Totalt 60 cent (ca 6 kronor). Inte illa!

Därefter kollade jag in rutinerna på biblioteket eftersom jag ska jobba där på söndag.

Ständigt denna ångest. Alla här pratar om den ångest de går omkring och bär på. Varför har vi skapat ett samhälle där människor mår psykiskt dåligt på grund av all stress och press och alla förväntningar?

Jag tror i och för sig att man måste vara såväl intelligent som intellektuell för att ha ångest. Ju ’smartare’ man är desto sämre mår man, ty hur kan man inte må piss i detta dåraktiga skitsamhälle?
Om man bara lallar runt bland rosa moln så är man korkad men lycklig.
Vore det kanske bättre att vara en bimbo som inte kan tänka själv?

Gilla, dela, följ gärna!

Nu vänder vi blad

En ”liten” nyhet.
Från och med idag är jag hemlös. Jag ska ju åka iväg till en herrgård för att få vård ang. min stress, press och ångest så jag sade jag upp min lägenhet.
När jag kommer därifrån om en och en halv månad så börjar jag om på ny kula. Hyran är dessutom hutlös. (1000€ för 36 kvm/månad, och inte ens i centrum. Lyxigt och fräscht iofs, (och i en ”bra” stadsdel) men ändå inte alls kosher!)

Har trivts jättebra men jag vill börja om igen. Förhoppningsvis hittar jag och ”Min kille” (som jag ju inte längre nämner vid namn pga säkerhetsskäl) (pga irakier och rädd för den patetiska irakiska milisen) en bra bostad snart, där vi kan bygga upp ett gemensamt liv från scratch.

Jag sålde/gav bort/slängde alla mina möbler och mina personliga tillhörigheter huserar i mina vänners källarförråd. Vill inte släpa med mig en massa dåliga energier så nu börjar jag om på ruta 1.

Som ni kanske har förstått så har jag haft ett jobbigt år. Men nu vänder vi blad.

Min sista gest: gav min enorma, eleganta blomkruka till de rökande hyresgästerna som stannar kvar. De kastar fimpar överallt. Skrev ”Tuhkis” (slang) och ”askkopp” på den för att ingen ska sno den.
Och som den tvåspråkiga språknazist jag är så skrev jag så klart på landets båda officiella språk. (Plus på engelska på baksidan.) (Finland är snart trespråkigt.)
Sån är jag.

Nu ska jag flyttstäda. I morgon – eller senast på tisdag – åker jag till behandlingshemmet.

Nu vänder vi som sagt blad. Och bladen är väldigt vackra så här års!

Gilla, dela, följ gärna!

Tankar i natten

Det händer en massa mindre roliga saker i mitt liv just nu.
Ska berätta om det vid ett senare tillfälle.
Jag måste ”bara” bearbeta det hela lite först.
Jag måste ”bara” försöka förstå vad det är som händer.
”Vad tusan var det som hände?”

Jag kan i alla fall säga att jag sitter ensam i min blå soffa och klockan är strax efter 02.
Clifford the chihuahua ligger i och för sig bredvid mig, och Sebbe the papillon ligger i sängen.
Så ENSAM är jag ju inte.

Den beryktade 40-krisen har förvandlats till ett slags livskris.
Men jag har kommit fram till att jag tänker fylla 30 igen.

”I draw the line at 30.”

Det är juletider men det märks inte av i detta hem.
Jag har a l d r i g varit ett fan av julen.
Chanukkah däremot – det är grejer det. 🙂

Under julhelgen brukar jag arbeta, men det kommer jag inte att göra i år.
Då passade en god tant- väninna på att bjuda mig hem till henne.
Spänning stiger.
Hennes son är vegan.
Som ”bara” vegetarian så kommer jag att känna mig väldigt enkel att please:a.

Madonna släppte de första sex låtarna från albumet ”Rebel Heart”, på grund av att alla demos läckt ut (hur kan de inte ha koll på inspelningarna?).
Jag älskar de sex låtarna – speciellt de första, som är lite mognare. Fantastiska texter.

De där läckta demoversionerna är nästan ännu bättre; några riktigt fina ballader som får ögonen att vattnas.

Människor i min omgivning har gjort mig besviken mången gång, men Madonna har alltid funnits vid min sida. Tack för det!

Gilla, dela, följ gärna!

Det gick väl sådär

Har haft en riktig helvetesvecka.
Jag blev plötsligt bättre men det varade bara i en dag. Därefter låg jag helt utmattad i en hel vecka.
Noll energi och extrem ångest. Paralyserande.

Maken var dessutom bortrest och jag var tvungen att lämna bort hundarna för jag orkade ju inte röra mig.

Ångest.

Mår bättre nu, men drabbas av plötsliga ”attacker” då jag känner mig utmattad, jag småhyperventilerar och så vidare.

Men maken är äntligen tillbaka.
Och hundarna är glada.

Gilla, dela, följ gärna!

Lastgammal och GRÅ men jädrans hot!

Jo, jag har ju lite ångest i och med att jag snart fyller 40 30 igen.
Ja ja, jag ser ut som 27, jag vet.
Eller 19 enligt dem på Systembolaget.

Det är förbannat jävla jobbigt att se och känna kroppen förfalla.
När ingen ser så rycker jag gråa strån ur både pattmatta och skägg.
Nu har det dock – bara på några veckor! – blivit så att skägget börjat översvämmas av gråa strån.

Hiskeligt! Deprimerande!

Å andra sidan: eftersom jag ser så fasligt ung ut, så kanske det gråa kan ge mig lite sexig karaktär? Lite sådär ”en mogen men ungdomlig mans charm och sexighet”?

Rätta mig gärna om jag har fel.

Gilla, dela, följ gärna!