Älskar med mina plattor

All min älskade musik stod nedpackad i min före detta grannes källare i flera månader (i brist på bilburna vänner). Nämnde i gruppterapin hur mycket jag saknar min samling LP- och CD-skivor samt kassetter och en ny ung kvinna ba’: ”Jag har både körkort och bil. När åker vi?”
Så rart!

Nu är mina älsklingar hemma och jag ska älska med dem hela natten. Har all min musik i min bärbara hårddisk men jag vill RÖRA konvoluten! Bläddra. Läsa. Sniffa. 
Kartong efter kartong efter kartong. 
Åh, så härligt!

Gilla, dela, följ gärna!

Synthpop-farbror i gruppterapi

Jag blev väldigt blond. Synthpop-farbror från åttiotalet, liksom.

Helgen kom och gick. Jag och hunden åkte ut på landet och hälsade på familj, lite blixtsnabbt så där.
Trots att vi bara var borta i ganska exakt 24 timmar så var det skönt att komma hem till Helsingfors igen. Jag gillar att (snabbt) besöka vischan men jag är verkligen en stadsmänniska.
Jag gillar stadens ljud. Sus och dus. Spårvagnarna. Musikanterna. Dock ej de påflugna ”EU-migranterna”. I stan får man dessutom känna att man inte sticker ut tack vare att man är omgiven av andra dårar.

Idag i gruppterapin redovisade jag min hemläxa för den här veckan. Jag pratade om en av de pinsammaste upplevelserna i mitt liv; någonting som jag har burit på – och försökt tränga undan – i ungefär sex års tid.
Det var så fruktansvärt skönt att få lätta på hjärtat och det var ännu härligare att jag fick så bra feedback. De andra deltagarna hade ju upplevt liknande saker – och om inte själva händelsen i sig var likartad så var de efterföljande känslorna desamma.
Det låter klyschigt, jag vet, men jag kände mig lättare efteråt. Och en knut i magen hade försvunnit.

Jag älskar denna form av gruppterapi som jag får i öppenvården just nu. Så tacksam!

Gilla, dela, följ gärna!

Terapeutiskt föredrag

Oj oj. Det är grått idag men jag har underhållit terapigruppen rejält. 
Höll mitt ’föredrag’ om mitt liv och jag berättade om den eviga känslan av att stå utanför. Om ensamhetsrädslan. Mobbningen. Besvikelserna. Om judendomen. Om Israel. Om pop, bloggande, böcker, skrivande. Om politik. Om att vara för finsk för Sverige och för svensk för Finland. 
Och jag drog på mig peruker, kippa, visade foton och viftade med flaggor.

Fick beröm efteråt. 
”Jag saknar ord”, sa en. 
”Fan vad du har hunnit med”, sa en annan. 
En tredje grät.

Det var skönt. 
Jag är en väldigt festlig person, ska ni veta.

På väg hem genom ett grått Helsingfors.
Gilla, dela, följ gärna!

Oj, vad vi älskade!

Åh gu’!
För nästan exakt 25 år sedan var jag kär för första gången. Jag var 19 och han 23. Eduardo. (Ej att förväxla med Eduardo som jag gifte mig med 20 år senare.)
Gu’ vad vi var kära. Himlastormande. Allting annat bara försvann. Det var han och jag mot världen. Ingenting annat hade någon som helst betydelse. 
Han krossade mitt hjärta ett halvår senare. Sedan dess har mitt hjärta aldrig gått att krossa med samma styrka. 
Jag var deprimerad i två år.

Men det var det värt. 
Den första kärleken.

Året var 1994. Sommaren det året var väldigt varm och Cajsa Stina Åkerströms nysläppta album blev hela det årets soundtrack. ”Fråga stjärnorna”, ”Du (vill se dig igen)”, ”Alla blickar du gav” osv.

Oj, vad vi älskade.

Gilla, dela, följ gärna!

Livets sista hållplats

Det känns som att jag står på livets sista hållplats. Tanken och känslan har vevat runt i mig en hel del under den senaste tiden och i dag blev det så konkret.
Jag stod ensam och väntade på bussen. Fortfarande. Ensam.
Med frusna fingrar i minus tolv grader.

Tanken har mognat i mig under de tre senaste månaderna då jag har gått i väldigt intensiv terapi. Varje dag. 24/7.
Det som jag alltid har velat ha kanske inte ens existerar. Eller om det existerar så kanske det aldrig kommer att hända mig. Och jag måste vänja mig och förlika mig vid tanken.
Acceptera verkligheten.
Jag är inte rädd för mycket men jag är livrädd för ensamheten.
Den ofrivilliga.
Betydelselösheten.
Känslan av att vara en parentes.

Jag är lastgammal nu och jag står fortfarande och väntar på den där jävla bussjäveln. Ensam. Med frusna fingrar.

Jag kan inte göra någonting mer.
Jag släpper kontrollen. Skaparen har bollen.
Jag litar på Skaparen.
Gör vad du vill med mig. Jag ger upp. Jag kan inte påverka mer.
Jag kan bara försöka ha någonting ynkligt att leva för, som kan ge mig någon typ av glädje nån gång då och då.
Jag är anspråkslös och ödmjuk.

Jag är inte längre bowlingklotet.
Jag är käglan.

Gilla, dela, följ gärna!

Kretsloppet

Så här ser livet – kretsloppet – ut för de flesta människor i vår del av världen:

Du har ett okej jobb med en okej lön som du kan försörja dig på och du får lite cash över. Du betalar skyhög skatt som används till skräp.
Du är inte direkt olycklig men du känner meningslöshet och tomhet.
Efter dina fem dagar i gruvan så går du ut och super för att försöka glömma hur trist och meningslöst allting egentligen är. Du låtsas ha så j@vla roligt men det har du inte. Du – och alla omkring dig – fejkar.
Du lägger upp ”lyckliga” bilder ur ditt fantastiska liv på sociala media och alla andra gör samma sak och alla vet att allting är fake och polerad yta.

Dagen därpå mår du sämre och du bestämmer dig för att hitta mening och mål. Att förändra någonting.
Du hinner dock inte mer än tänka tanken för sedan ska du in i ledet igen, då det blir måndag igen och allting fortsätter som vanligt i ekorrhjulet. Kretsloppet.

Du kommer till en punkt i ditt liv då du behöver hjälp. Du får kämpa förtvivlat för att få någon hjälp över huvudtaget och du undrar vart dina skattepengar tog vägen då den som just anlände till landet och aldrig har bidragit med någonting får allt det som du inte får. Du anser att detta är orättvist och du försöker påverka genom att byta politiskt parti.
Över en natt går du från att ha varit en lydig lobotomerad robot till att vara paria. Och rasist och nazist och fascist. Och gu’ vet vad.

De sopiga politiska partierna – som har ställt till med all skit och som trots det, i de lobotomerades värld, fortfarande anses vara kosher – gör allt för att din röst ska kvävas. De hittar på diverse överenskommelser, såsom DÖ och JÖKEN och gu’ vet allt, för att du ska känna dig ännu mer värdelös och betydelselös. Du är ingenting värd och existerar bara för att finansiera det pågående bygget av Helvetet.

Frustrationen bara växer.
Sedan har du media också, som istället för att granska makten numera istället granskar folket. Sinnessjukt.
Den som inte diggar det jag nyss beskrev hängs ut och stämplas som olydig.

Du funderar återigen lite på vart de där skattepengarna egentligen tar vägen och du inser att ditt lands regering sponsrar mördardiktaturer. Du betalar alltså för terror mot dig själv och i det långa loppet finansierar du din egen undergång.

Du super och knarkar för att psykiskt stå ut med skiten.
Och så är det måndag igen och allting börjar om.

Är det värt det?

fuck you kim
Gilla, dela, följ gärna!

Nostalgisk, gammal och jag har ont lite överallt

Den här veckan har jag finskspråkig vecka på Facebook. Det är lite skrämmande eftersom mitt språkbruk inte är det bästa. Jag vet inte riktigt var gränserna går och vissa ord och uttryck kan låta så vansinnigt vulgära på finska.
Det är dock ganska roligt att skriva på detta språk som ju rent tekniskt är mitt modersmål, om dock ändå inte mitt förstaspråk.

På öppenvården gick det fint idag. Det är emellanåt en smula ångestframkallande att gräva runt i hjärnan när vi sitter i våra diskussionsgrupper. Vid ett par tillfällen fick jag extremt stark ångest. Magmusklerna började dra ihop sig och jag fick svårt att andas. På behandlingshemmet lärde jag mig dock att någorlunda hantera dessa attacker, tack och pris.

Tre dagar i veckan lagar vi mat och jag har nu avancerat från att vara riskokare till grönsakshackare till huvudkock! Och jag fick mycket beröm för min kokkonst. Jo tack, jag vet att jag är duktig i köket (och i sängkammaren).

Fint att komma hem. Bussförbindelserna är toppen och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att bo i Västra Baggböle även i framtiden.
Blake hade betett sig väl medan jag var borta. Inga kisserier någonstans och han såg pömsig och extra söt ut när han tog emot mig vid dörren. 

I natt kröp Blake upp och lade sitt lilla huvud på min arm. Han andades varm luft på min hud och det var så myspysigt.

Jag är vid gott mod men jag känner mig sjuk. Lite influensakänningar och ont i huvudet och jag är yr och jag mår illa.
Så nu ska jag knyta mig. Jag går igenom mina 42 124 foton i min dator och blir nostalgisk och lite låg till råga på allt. Allting hänger ihop här i livet. Alla möten med andra människor har lett till en sak som sedan har lett till en annan. 
Det är skönt att så här på ålderns höst göra en gedigen sammanfattning om hur livet blev.

Allting hänger ihop. Hade jag inte träffat vännerna I, E och R så hade jag inte besökt Israel just den gången hösten 2008 och där träffat flamman Y och hade jag inte träffat Y så hade jag inte träffat min vän J och hade J inte flyttat från Israel till Tyskland så hade jag aldrig besökt Berlin. Och hade jag inte besökt Berlin så hade jag aldrig träffat min då blivande make E. Och hade han inte åkt till Barcelona och varit otrogen med en äcklig kanadensare så hade jag aldrig skilt mig. Och hade jag aldrig skilt mig så hade jag inte flyttat till Finland. Hade jag inte flyttat till Väverivägen i Helsingfors så hade jag inte blivit kär i min granne Ryssen och hade han inte betett sig som ett svin så hade jag inte gått på nattklubb. Och hade jag inte gjort det så hade jag inte träffat Psykopaten. Och hade jag inte bett min nya granne Muslimen att följa med mig när jag skulle köra Psykopatens grejer till dennes tillfälliga hem efter att jag kastat ut honom (p.g.a. psykopat) och bett Muslimen att låtsas vara min pojkvän så att Psykopaten skulle bli svartsjuk så hade jag aldrig blivit kär i Muslimen och då hade jag ju aldrig kallat honom Mitt Livs Kärlek. *puh*
Vad kommer att hända härnäst?

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 37 (slutet närmar sig)

Sista tisdagen på behandlingshemmet är avklarad. Dagarna går verkligen i ett rasande tempo.
Idag har vi bara haft morgonmöte med avdelningen, diskussionsgrupp samt arbete.
Kvällen tillbringar en del i stan för att fira Lilla Jul.

Lilla jul (eller lillajul) firas i svenskfinland, inklusive Åland, och inträffar varje år lördagen före första söndagen i advent. Lilla jul är precis som namnet antyder en försmak av julen. I svenskfinland är lillajulgranen cirka 1 meter hög och pyntas precis som den riktiga julgranen.

Jag stannar dock ”hemma” eftersom jag har en sista chans att vara med på det ”spirituella mötet” som anordnas varje tisdag. Jag har inte kunnat/orkat delta tidigare men nu tänkte jag ta mig i kragen och gå dit.
Dessutom ska jag till stan för att uträtta ärenden i morgon och jag får ju lite ångest när jag är där eftersom vi åker förbi förra hemmet. Det gör alltid lite ont i hjärtat.

fresh ass man✔️Avslutningsmöte med psykologen avklarat.
Jag har gått hos en psykolog tidigare (och varit ihop med en i två år) men det gav mig ingenting (inte han heller, direkt) men den här psykologen passade mig mycket bra. Jag har fått älta med henne och hon har lyssnat (och kommit ihåg vad jag sagt tidigare!) och kommit med nyttig input.

Idag berättade jag en hemlighet. Det var ju ”någon” som gjorde nåt dumt mot mig för några veckor sedan och jag var helt deppig men tordes inte berätta för psykologen vad det var ”någon” hade gjort. ”Det är så pinsamt för ”någon” och jag vill inte skämma ut ”någon””, sa jag.
Men idag när vi talade om mina relationer till människor och ”någon” dök upp så sa jag: ”Okej, nu ska jag betätta den där grejen” och det gjorde jag.
Jag kände svett under armarna men det kändes bra efteråt.
Vi talade om att jag bör städa bort lite människor ur mitt liv.
”Ja, kvasten är framme och städrocken är på!”

Jag har redan börjat städa och energitjuvar, illojala och ständigt negativa människor får inte plats i mitt liv. (Sa han ödmjukt.)


Sitter hos min socialsekreterare tillsammans med sjuksköterskan då vi skriver en ’slutrapport’ angående min tid på behandlingshemmet. De är så rara här. Socialsekreteraren är lite bohemisk och hennes skrivbord är belamrat med prylar. Jättestökigt. Men hon har ett ’system’ och hon får saker och ting gjorda!

välmående
Välmående man.

Sjuksköterskan sa att jag verkar så välmående nu. ”När du kom hit var du ju helt ’maassa'” – ung. ’så långt nere man kan komma’. Men efter ett par veckors terapi och medicinering vände det.
Hon rekommenderade ett par psykologiska grupper att besöka i Helsingfors. ”Och du har ju inga problem att öppna munnen och säga hur du mår eller vad du tycker.”

”Och du är ju så ung fortfarande…”
”Så himla ung är jag ju inte.”
”Äsch. Jag ser en fin framtid för dig. Bra att du har identifierat och tagit tag i dina problem.”

Har även fått bra feedback av ’cheferna’ där jag har jobbat några timmar tre dagar per vecka. Damerna i köket är så gulliga och de har så härligt snuskig humor, kärringarna.

Kommer att sakna detta ställe när jag åker på måndag.
Ni vet hur irriterande det är när någon någonstans uppenbarligen jobbar på fel ställe – här är det INTE så. Personalen är så kunnig och så engagerad och de – som det brukar stå i jobbannonser – verkligen BRINNER för det de gör.

Känner stor tacksamhet. Och även stolthet.
Bra gjort, Kimman, – eller Milli som familjen kallar mig – bra att jag tog mig i kragen. Även om det var fem i tolv.

Det som var tillhör det förflutna. Jag förlåter mig för mina fel och misstag. Och brister. Onödigt att älta all gammal smutsig byk. Nu hoppar jag snart upp i sadeln och rider mot en blomstrande framtid.


För att lätta upp stämningen lite så bjuder jag även på en hårbild.

För att friska opp stämningen en smula så ska jag precis som igår nu säga någonting ytligt.

En sak som provocerar mig är snygga människor som klär sig fult. Började tänka på saken då jag fick två nya kvinnliga ’kollegor’ i köket. Den ena jäntan är ett väldigt snyggt paket i det civila och när kökskläderna åkte på så försvann all hennes skönhet. Hon ’sköter sig’ alltså i det civila. Helt rätt.

Den andra tösen är raka motsatsen. Hon klär sig i så fula noppiga kläder och det envisa röda håret med ful permanent bär hon i en hårsnodd från 90-talet. När kökskläderna åkte på och hennes vackra ansikte kom fram så tänkte jag: åh, sicken puma!

Ännu en uppiggande hårbild.

Eller tänk nu en råsnygg kille. Han har fula skor och illasittande, uppdragna jeans och noppig gul tröja och håret är oklippt och det bara hänger och flänger livlöst.
Inte kosher. Ge honom brallor som sitter snyggt och framhäver den runda stussen och kärlekspaketet och klä honom i en snygg men ’casual’ tröja och putsade skor. En omgång hos en kunnig frisör gör susen och lite concealer under ögonen ger ett piggare utseende.

Det skadar aldrig att klä upp sig en smula.
1. Du mår bättre och bär dig själv med självförtroende och rak rygg.
2. Din omgivning mår bättre och har någonting vackert att vila blicken på mitt i allt det fula som vi har omkring oss i vardagen.

Lycka till.


Jag har fått i läxa att under en veckas tid anteckna hur jag mår morgon, dag och kväll, på en skala från 1 till 9, där 9 betyder toppenbra.

Dagens mående:
Morgon: 8
Dag: 8
Kväll: 9

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 36 (bra blod och fin lever)

Så var det äntligen måndag igen och idag har det hänt en hel del roliga och oväntade saker.

Vi hade morgonmöte som vanligt och det fick kicka igång denna sista vecka på behandlingshemmet. Därefter hade vi diskussionsgrupp och den här veckans tema är ”mänskliga relationer och nätverk”.
Vi skulle – på ett mycket bryskt vis – rita upp på ett papper, där vi själva stod i centrum, de människor som står oss närmast.
Det kändes faktiskt lite… eehm… kränkande mot vissa människor.
Familjen var i en cirkel för sig, till vänster, och till höger fyllde jag i de fem personer som står mig närmast. Det var ju inga jättestora överraskningar. Jag har en bästis i Finland, en bästis i Sverige och en bästis i Israel. (LUCKY ME!)
Sedan fick jag helt kallt rannsaka mina relationer och rangordna mina vänner (kompisar och polare utelämnade jag av förklarliga skäl – de är ju inte så viktiga).

En vän är en sådan som är med en i upp- och nedgångar och som inte dömer en. En vän kan ge en en örfil vid behov, men sviker en inte när det väl gäller. Man kan ringa en vän mitt i natten och vännen svarar, eller ringa på dörren och bli insläppt för den delen.

Så jag berättade detta för min gode vän och han sa att det är ju lite fel att jag är den som står honom närmast eftersom ”min pojkvän borde ju göra det, men du och jag har en ’känslomässigt närmre’ relation”.

Idag var jag även på ett läkarbesök och fick en kräm som ska hålla min vintertorra hud fuktig och fin. Alltså det kliar som FAN varje år när det blir kallt ute. Jag blöder eftersom jag river mig över hela kroppen. Samma visa varje år.
Tog även blodprover och leverprover och jag har mycket fina värden. Gött.

På kvällskvisten blev jag irriterad. Väldigt irriterad. Det handlar om mänskliga relationer, så klart. Jag måste verkligen prioritera bort människor som gör mig IRRITERAD.
Det stör mig att vissa människor är så JÄVLA engagerade i andra människors problem, och så inser man att det beror på att de på så sätt slipper ta tag i sina egna sorger och besvär.

Nog om det. Nåt lättsamt nu, direkt från Facebook:


badtofflor i snöEftersom jag är så j@vla seriös hela tiden så ska jag nu vara en smula ytlig.
Nu är säsongen här. Luvsäsongen. Och den irriterar mig.
Har ni luva på jackan och den inte är uppfälld så se till att den är snygg där bak i nacken. Så att den inte korvar sig uppåt, utan den ska vara elegant nedtryckt. Om ni förstår vad jag menar. Otroligt störande.

Säger modekungen som ilar runt i snön iklädd yllesockor och badtofflor… Men luvan är perfekt arrangerad!


sexig boxareNog för att jag är snäll, vänlig och vill alla väl (förutom bovar och banditer, terrorister, våldtäktspersoner, djurplågare och annat skräp) men jag kan faktiskt försvara mig själv när jag blir orättvist behandlad.
(Dock ej med knytnävarna, men desto mer med min glappande trut.)
Låt inte mitt väna yttre lura dig.

Denna måndagsmorgon känner jag mig huxflux lite stolt över att jag behärskar det skogstokiga finska språket. Endast fem miljoner människor gör ju det. De flesta finns i Finland, Sverige, Estland och Ryssland.
Jag har aldrig någonsin studerat finska, utan denna gåva fick jag helt gratis av mina fräsiga föräldrar. (Kiitos!)
Kan således ingenting om grammatik eller diverse regler, och ändelserna blir fel i tid och otid och en hel del ’sverigefinska’ ord och uttryck kommer ur min ständigt glappande trut.
Men lite stolt och tacksam är jag allt.

Språk är ju viktiga grejer och utan språket/n är vi ’bara’ djur. Och vem vill vara ett (o)djur (annat än i kammaren)?


4 chihuahuas
Blake, Emmet, Nathan, Mauri.

Heh. Apropå språk…
En av killarna jag bor med bad mig och Blake att följa med på en långpromenad. Vi har inte umgåtts så mycket pga olika scheman, trots att vi bott ihop i fyra veckor.
Jag tänkte – fördomsfullt – att han bryter lite när han talar finska på grund av att han är lite ’brunare’.
På promenaden hörde han mig tala svenska med Blake och då svitschade han om från finska till svenska. HAN ÄR JU FINLANDSSVENSK!
Så då babblade han på på sin extremt vackra huvudstadssvenska och nu blev vi nog lite polare liksom, som ska byta nummer när jag lämnar behandlingshemmet. (Han själv arbetar här och bor växelvis här och inne i stan.)

Alltså han talar ju så vackert. Som när han sa ”lammhagen” och ”situation” och ”erfarenheter”, då ville jag utbrista: ”säg det en gång till!”
(Lammhaaaaaagen, situatschoon, äärfaarenheetääär.)
Och så naturligtvis en massa finlandismer. ”JätteKIVA” (jättekul) och ”hurja” (ung. grymt) osv.
Jag älskar finlandssvenskan! Speciellt den som talas i huvudstadsregionen.


Jag har fått i läxa att under en veckas tid anteckna hur jag mår morgon, dag och kväll, på en skala från 1 till 9, där 9 betyder toppenbra.

Dagens mående:
Morgon: 9
Dag: 9
Kväll: 3

Gilla, dela, följ gärna!

Passiv huvudroll

Jag har ena huvudrollen i ett relationsdrama.
Det är en väldigt passiv huvudroll eftersom jag rent fysiskt inte är på plats och när jag försöker snickra ihop berättelsens fortsättning så får jag inget gehör av den andra huvudrollsinnehavaren.
Vad ska hända i nästa scen?

Alltså ligger berättelsen och guppar på ett öppet hav.
Och det kan lätt blåsa upp till storm.

Däremot är birollsinnehavarna väldigt aktiva och den andra huvudrollsinnehavaren berättar för dem om sina känslor angående detta pågående drama. Han har dock inte ryggrad nog att berätta för mig – för mig – hur han känner och tänker.
Som om han inte visste att birollsinnehavarna berättar för mig vad han har sagt (och gråtit ut om) till dem.
Alltså vet jag saker ”inofficiellt” men jag kan inte agera efter den informationen eftersom jag ”officiellt” ingenting vet.
Varför, oh varför, måste allt göras så svårt, när det – om folk och fä bara var lika öppna och rakryggade som jag – skulle kunna vara så fruktansvärt simpelt?

Vilken tur att jag är där jag är och har en psykolog som jag kan akut-tala med.
”Nu har jag huvudet fullt igen – har du tid att ses under dagen?”

Vilken lyx!

i told my therapist about you
Yes I did.

Gilla, dela, följ gärna!