En onödig dag som snabbt glöms bort

Veckan började helt okej.
Jag ringde – trots min enorma och ologiska telefonskräck – ett par samtal som jag skjutit upp alldeles för länge. Det får ni den stora äran att se i nästa finskspråkiga vlogg! Den första finns här, om ni har råkat missa detta mästerverk.

Så satt jag och bläddrade i min kalender i förmiddags och jag har väldigt mycket att stå i under denna vecka, men just den här måndagen var helt blank. Min måndagspromenadskompis avbokade dessutom, så jag och Blake har varit alldeles ensamma.

Vet ni. Dagarna bara går. I ett rasande tempo. Och det är det här som är livet. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Så känns det idag.
Vissa dagar är bara så omärkvärdiga. Nästan lite onödiga.
Då känns det extra skönt att ha hund, ty för honom var jag allt annat än omärkvärdig och onödig.

gilla och dela:

Vi måste helt enkelt stå ut med varandra

Gott folk, jag har fått ta del av så många livsöden på sistone och detta i kombination med min extrema åldersångest har fått mig att inse att vi har bara nuet. Inte nästa vecka. Inte i morgon. Inte ens nödvändigtvis om en timme. Vi har bara nuet.
Och vissa av er medmänniskor är vansinnigt irriterande men nu är det så att vi får försöka stå ut med varann. För plötsligt har vi inget att stå ut med.

Älskade vän!

När min goda väninna Seija låg för döden för ett tag sen blev det så tydligt för mig att ingenting spelade nån roll. Inga materiella ägodelar. Inga titlar. Ingenting sånt. Inte ens hennes ångestframkallande räkningar som låg hemma som aldrig skulle komma att bli betalda. Det enda som hade nåt värde när hon låg i sjukhussängen som hon aldrig skulle komma att lämna var hennes relationer med andra människor (och djur). That’s it! Det är allt vi har som spelar nån som helst jävla roll.

Jag är tacksam över att ha min judiska tro. Utan den skulle jag vara ett vrak. Jag litar på min Skapare och jag tror på att det finns en plan. Även för mig.

Låt oss tacksamma stå ut med all jävla bullshit och alla irriterande as.

gilla och dela:

Där låg det. Havet.

För tolv år sedan besökte jag spådamen Dana och jag har aldrig glömt att hon sa att jag i framtiden skulle komma att leva och vara lycklig på ett ställe där jag kan se havet medan jag äter frukost.

Jag är ingen bra frukostätare, så jag kanske skulle börja med att ändra på det för att möta min livslycka.
Ett steg i taget. Små steg.

Igår när jag i sällskap av nyfikna ekorrar och matletande fåglar städade bort höstlöven som elegant dansat ner på min balkong och lyfte på huvudet så såg jag hur det gnistrade där borta.
Jag kisade.
Där låg det.
Havet.
Närmare bestämt Fölisöfjärden.

Skärmdump: Google Maps

När löven nu har börjat falla så kan jag se annat än träden som står stolta och stadiga kring mitt bostadsområde.
Åt ena hållet syns den hårt trafikerade vägen som leder till Munsnäs. Och åt andra hållet syns det underbara havet.

Jag log för mig själv. Har jag kommit hem nu, på riktigt? Är det nu det är dags för mig att få må bra och vara lycklig? Eller åtminstone ’stabilt välmående’?
Jag har bott i nya hemmet i sju veckor nu och jag trivs bara bättre för var dag som går.

Jag har alltid känt på ett psykiskt plan att jag vill bo nära vatten. Jag har analyserat saken och kommit fram till att vattnet är en flyktväg. Om någon kommer för att ta mig så ger jag mig ut till havs.
Tidigare var finländaren rädd för den ökände Ryssen, men jag tror nog att det numera är ”nysvenskarna” som skrämmer mest.

gilla och dela:

Allting är som vanligt

Jag var på kurs idag och det var ju första gången på flera hundra år som jag befann mig i en klassrumsliknande miljö. Allting var som vanligt.

Längst fram satt en sån där jobbig kärring som skulle göra sig hörd hela tiden. En sån där fjäskande viktigpetronella.
I mitten satt ett par herrar som även de skulle prata hela tiden och verka allmänt viktiga.
En obligatorisk långhårig man som var lite i sin egen värld fanns så klart också.

Längst bak satt de lite störiga männen och de lite ”dåliga” kvinnorna med lite för mycket smink. Såna som skrattar lite, lite för högt. De som rökte på högstadiet, mobbade andra tjejer och som förlorade oskulden på tok för tidigt till nån odugling i skinnjacka och med trimmad moppe.

Och så var det rultan som skulle säga lustiga saker hela tiden. Och ett par andra som även de pratade för mycket och uteslutande om idiotsaker. Ingen orkade lyssna på dem och det märktes att ”lärarinnan” inte förstod vad de försökte få fram, så hon svarade bara nåt diplomatiskt och neutralt och hoppade vidare till nästa ämne.

Och där i mitten satt jag, som alltid, i min egna lilla värld och klottrade på ett papper som vore det 1987. Tyst som en mus och mycket osynlig, men när jag väl sa nåt så var det nåt riktigt intelligent och mycket skarpt.

Ingenting har förändrats.
Otroligt deprimerande.
Och sedan skulle vi så klart ”berätta lite kort om oss själva”. Fy satan i gatan!

gilla och dela:

Sista dagen (för den här gången)

Då var dagen kommen. Sista dagen i det som jag valt att här på bloggen kalla ’gruppterapin’.
Jag kommer att skriva ett utförligt inlägg om denna fantastiska upplevelse vid ett senare tillfälle, men här är några ord från handledare och ’medpatienter’.

”Tack Kim för en fantastisk tid. Det har varit ett privilegium att få lära känna dig. Du är en underbart känslig och på samma gång modigt stark människa. Du är en stjärna så låt dig själv skina, och visa din glans för hela världen.”

”Du är världens bästa fjolla.”

”Du har mycket ljus och känslighet och tillsammans är de din styrka.”

”Du är vacker och oförglömlig!”

Med fotot nedan vill jag hylla och tacka ’gruppterapiprogrammet’ Mangeln.

gilla och dela:

Gospeldamer och NA

Igår kväll var jag på möte hos Anonyma Narkomaner.
När jag satt där och lyssnade på alla människor som pratade om vad man nu pratar om på såna här ställen så började en kör repa på andra sidan väggen.
Det lät som en sån där gospelkör som man ser på film; frodiga bestämda mörkhyade damer i fantasifulla frisyrer och färgglada dräkter. De tog i ända från tårna och någon började waila och sen slöt alla upp i ”HALLELUJAH!” gång på gång på gång.
Det var magiskt.

En av mina ”terapikollegor” följde med mig hem och vi promenerade på några få minuter eftersom jag ju huxflux bor så bra. Hon hjälpte mig att klippa Blakes ”svåra klo”, vilket hon gjorde galant eftersom hon är professionell. Tacksam!

Sedan kvällspromenad. Mycket starka vindar och lite regn och allt kändes så underbart höstigt. Helsingfors karakteristiska gröna spårvagn (”spora”) susade förbi och jag kände mig för första gången på länge lite smålycklig.
Efter två tunga år har det nu vänt mot bättre tider. Inte gratis – med SLIT.
Känner mig välsignad. 

gilla och dela:

Mår bra i nya HEMMET

Slog upp mina överraskande vackra blå ögon i morse och frågade Blake om vi inte skulle gå och sätta oss på klipporna och titta lite på havet.
Så det gjorde vi, genom att öppna ytterdörren och gå hundra steg åt höger.
Jag älskar att bo här. Jag har bott på många ställen i mitt förvånansvärt långa liv och jag har upplevt de flesta boendemiljöer; allt från parkbänkar till palats, skulle man lite överdrivet kunna säga.

Landsbygden, den förfärliga Typiska Mellanstora Staden, två huvudstäder med dess olika stadsdelar. Allt från den välmående supersocialdemokratiska förorten där alla var stabilt välmående (numera även den förstörd av massinvasionen), till rödgrönrosa Södermalm med dess verklighetsfrånvända människor. Den förfärliga ”multikulturella” förorten (där endast en – och bara en – kultur tillåts existera) där hijabisterna lagt ett svart deprimerande täcke över gator och torg. Kvinnor ska tuktas och bögar hängas – inget ställe för mig och mina sunda västerländska värderingar alltså. Men lägenheten i sig var det inget fel på. För att inte tala om elva år i Hammarbyhöjden – Stockholms sundaste stadsdel.
Och så lugna villastadsdelar – check även på den.

Men nu känns det äntligen helt rätt.

Mejlans (eller Bortre Tölö, om man är lite slarvig) i Helsingfors är HEMMA.
Klipporna och havet till höger och stadens pulserande dårskaper till vänster. Balans. Här finner vi äntligen balans!

Jag packar upp mina prylar, spelar pop och njuter av sommarens sista varma dagar. Blake glor och funderar.
Nu är det äntligen september. Romantikens och höstens tid äro kommen. Och september kommer med den en ny tro på livet och på mänskligheten (lite skeptisk dock).

gilla och dela:

HEMMA!

Premiärselfie i nya hemmet.

Idag. Äntligen!
Äntligen fick jag nycklarna till nya bostaden som inte bara är en bostad, utan ett riktigt HEM.

I morse cyklade jag från Västra Baggböle till Berghäll för att signera papper och ta emot nycklarna och sedan cyklade jag till Främre Tölö för att uträtta ett ärende. Sedan vidare genom Bortre Tölö och TILL MITT NYA HEM som är så fantastiskt vackert!

Jag tog mig en titt och grät nästan en skvätt innan jag åkte tillbaka till gamla boendet för att hämta Blake och några prylar inför natten. Jo, jag och Blake ska sova i nya Hemmet fastän vi inte har någon säng ännu. Det får gå. Jag vill bara vara här och kanske aldrig gå HEMifrån.

gilla och dela:

En judebögs flyttkartonger

En judebögs flyttkartonger…

Hela det här året har jag bott i ett kollektiv och det har gått förvånansvärt smidigt. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av det. Jag flyttade hemifrån när jag var 17 och har sedan dess bott till största delen ensam (med minst en hund). Jag var ju gift och sammanboende ett tag och så vidare, men mestadels har det bara varit jag.

Det har gått bra och det har varit trevligt att alltid ha sällskap. Men det har varit jobbigt att ha det där sällskapet även när jag helst skulle ha sluppit.

Om en vecka får jag nycklarna till nya hemmet och då är det slut på kollektivet för min del. Vad jag saknar mest med att bo ensam är en massa småsaker:

  • att kunna gå naken från duschen till garderoben
  • att kunna spela min irriterande (dåliga) musik utan att behöva ta hänsyn till andras (goda, pretentiösa) musiksmak
  • att kunna gå på WC med öppen dörr
  • att kunna laga mat utan att någon sniffar, glor eller frågar vad jag lagar
  • att slipper städa efter andra
  • att slippa ohygieniska lämningar i badrummet
  • att (bokstavligt talat) städa upp endast min egen skit
  • att slippa vara orolig för att brandlarmet ska sätta igång då någon mindre ”kockig” person lagar mat
  • att inte behöva diska direkt efter att jag har ätit – att kunna låta maten lägga sig fint i magen och vila ett tag på maten

Det vill säga: småsaker.

gilla och dela:

Jodå, jag har hittat hem

Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta: jag blev sen till lägenhetsvisningen PÅ GRUND AV PUTIN. 
Men bara två minuter (vilket är oacceptabelt om man är jag). 
Jag VISSTE att jag skulle älska lägenheten eftersom jag såg en massa tecken överallt. Runt knuten ligger såväl Stockholmsgatan som Tallvägen. Från Stockholm flyttade jag ju och den observante vet kanske att mitt ursprungliga släktnamn börjar på ”mänty” (”tall”). När jag såg dessa båda gatunamn så visste jag. 
Till saken hör att min sista – och bästa – bostad i Stockholm låg i närheten av Boråsvägen och i Borås är jag ju född. Ser alltid dessa tecken här i livet, som säger mig att jag är på rätt väg. 
(Kom ihåg nån gång i framtiden att i Tel Aviv finns en gata som heter Helsinki Street. 😉)

Lägenheten visade sig vara SÅ Kimmig. Kände genast att jag hade kommit HEM. Fy farao så flott och nyrenoverat och med en finurligt fiffig planlösning.

Efteråt promenerade jag och min terapikompis ner till Mannerheimvägen (tänk: Sveavägen) och det gick på bara några minuter så nu bosätter jag mig mycket centralt. 
Och när gör jag det? NÄSTA VECKA. (När Putin har åkt hem.)

Så glad och tacksam! Jag FÖRTJÄNAR detta efter allt slit under det gångna året!

gilla och dela: