Nostalgisk, gammal och jag har ont lite överallt

Den här veckan har jag finskspråkig vecka på Facebook. Det är lite skrämmande eftersom mitt språkbruk inte är det bästa. Jag vet inte riktigt var gränserna går och vissa ord och uttryck kan låta så vansinnigt vulgära på finska.
Det är dock ganska roligt att skriva på detta språk som ju rent tekniskt är mitt modersmål, om dock ändå inte mitt förstaspråk.

På öppenvården gick det fint idag. Det är emellanåt en smula ångestframkallande att gräva runt i hjärnan när vi sitter i våra diskussionsgrupper. Vid ett par tillfällen fick jag extremt stark ångest. Magmusklerna började dra ihop sig och jag fick svårt att andas. På behandlingshemmet lärde jag mig dock att någorlunda hantera dessa attacker, tack och pris.

Tre dagar i veckan lagar vi mat och jag har nu avancerat från att vara riskokare till grönsakshackare till huvudkock! Och jag fick mycket beröm för min kokkonst. Jo tack, jag vet att jag är duktig i köket (och i sängkammaren).

Fint att komma hem. Bussförbindelserna är toppen och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att bo i Västra Baggböle även i framtiden.
Blake hade betett sig väl medan jag var borta. Inga kisserier någonstans och han såg pömsig och extra söt ut när han tog emot mig vid dörren. 

I natt kröp Blake upp och lade sitt lilla huvud på min arm. Han andades varm luft på min hud och det var så myspysigt.

Jag är vid gott mod men jag känner mig sjuk. Lite influensakänningar och ont i huvudet och jag är yr och jag mår illa.
Så nu ska jag knyta mig. Jag går igenom mina 42 124 foton i min dator och blir nostalgisk och lite låg till råga på allt. Allting hänger ihop här i livet. Alla möten med andra människor har lett till en sak som sedan har lett till en annan. 
Det är skönt att så här på ålderns höst göra en gedigen sammanfattning om hur livet blev.

Allting hänger ihop. Hade jag inte träffat vännerna I, E och R så hade jag inte besökt Israel just den gången hösten 2008 och där träffat flamman Y och hade jag inte träffat Y så hade jag inte träffat min vän J och hade J inte flyttat från Israel till Tyskland så hade jag aldrig besökt Berlin. Och hade jag inte besökt Berlin så hade jag aldrig träffat min då blivande make E. Och hade han inte åkt till Barcelona och varit otrogen med en äcklig kanadensare så hade jag aldrig skilt mig. Och hade jag aldrig skilt mig så hade jag inte flyttat till Finland. Hade jag inte flyttat till Väverivägen i Helsingfors så hade jag inte blivit kär i min granne Ryssen och hade han inte betett sig som ett svin så hade jag inte gått på nattklubb. Och hade jag inte gjort det så hade jag inte träffat Psykopaten. Och hade jag inte bett min nya granne Muslimen att följa med mig när jag skulle köra Psykopatens grejer till dennes tillfälliga hem efter att jag kastat ut honom (p.g.a. psykopat) och bett Muslimen att låtsas vara min pojkvän så att Psykopaten skulle bli svartsjuk så hade jag aldrig blivit kär i Muslimen och då hade jag ju aldrig kallat honom Mitt Livs Kärlek. *puh*
Vad kommer att hända härnäst?

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 37 (slutet närmar sig)

Sista tisdagen på behandlingshemmet är avklarad. Dagarna går verkligen i ett rasande tempo.
Idag har vi bara haft morgonmöte med avdelningen, diskussionsgrupp samt arbete.
Kvällen tillbringar en del i stan för att fira Lilla Jul.

Lilla jul (eller lillajul) firas i svenskfinland, inklusive Åland, och inträffar varje år lördagen före första söndagen i advent. Lilla jul är precis som namnet antyder en försmak av julen. I svenskfinland är lillajulgranen cirka 1 meter hög och pyntas precis som den riktiga julgranen.

Jag stannar dock ”hemma” eftersom jag har en sista chans att vara med på det ”spirituella mötet” som anordnas varje tisdag. Jag har inte kunnat/orkat delta tidigare men nu tänkte jag ta mig i kragen och gå dit.
Dessutom ska jag till stan för att uträtta ärenden i morgon och jag får ju lite ångest när jag är där eftersom vi åker förbi förra hemmet. Det gör alltid lite ont i hjärtat.

fresh ass man✔️Avslutningsmöte med psykologen avklarat.
Jag har gått hos en psykolog tidigare (och varit ihop med en i två år) men det gav mig ingenting (inte han heller, direkt) men den här psykologen passade mig mycket bra. Jag har fått älta med henne och hon har lyssnat (och kommit ihåg vad jag sagt tidigare!) och kommit med nyttig input.

Idag berättade jag en hemlighet. Det var ju ”någon” som gjorde nåt dumt mot mig för några veckor sedan och jag var helt deppig men tordes inte berätta för psykologen vad det var ”någon” hade gjort. ”Det är så pinsamt för ”någon” och jag vill inte skämma ut ”någon””, sa jag.
Men idag när vi talade om mina relationer till människor och ”någon” dök upp så sa jag: ”Okej, nu ska jag betätta den där grejen” och det gjorde jag.
Jag kände svett under armarna men det kändes bra efteråt.
Vi talade om att jag bör städa bort lite människor ur mitt liv.
”Ja, kvasten är framme och städrocken är på!”

Jag har redan börjat städa och energitjuvar, illojala och ständigt negativa människor får inte plats i mitt liv. (Sa han ödmjukt.)


Sitter hos min socialsekreterare tillsammans med sjuksköterskan då vi skriver en ’slutrapport’ angående min tid på behandlingshemmet. De är så rara här. Socialsekreteraren är lite bohemisk och hennes skrivbord är belamrat med prylar. Jättestökigt. Men hon har ett ’system’ och hon får saker och ting gjorda!

välmående
Välmående man.

Sjuksköterskan sa att jag verkar så välmående nu. ”När du kom hit var du ju helt ’maassa'” – ung. ’så långt nere man kan komma’. Men efter ett par veckors terapi och medicinering vände det.
Hon rekommenderade ett par psykologiska grupper att besöka i Helsingfors. ”Och du har ju inga problem att öppna munnen och säga hur du mår eller vad du tycker.”

”Och du är ju så ung fortfarande…”
”Så himla ung är jag ju inte.”
”Äsch. Jag ser en fin framtid för dig. Bra att du har identifierat och tagit tag i dina problem.”

Har även fått bra feedback av ’cheferna’ där jag har jobbat några timmar tre dagar per vecka. Damerna i köket är så gulliga och de har så härligt snuskig humor, kärringarna.

Kommer att sakna detta ställe när jag åker på måndag.
Ni vet hur irriterande det är när någon någonstans uppenbarligen jobbar på fel ställe – här är det INTE så. Personalen är så kunnig och så engagerad och de – som det brukar stå i jobbannonser – verkligen BRINNER för det de gör.

Känner stor tacksamhet. Och även stolthet.
Bra gjort, Kimman, – eller Milli som familjen kallar mig – bra att jag tog mig i kragen. Även om det var fem i tolv.

Det som var tillhör det förflutna. Jag förlåter mig för mina fel och misstag. Och brister. Onödigt att älta all gammal smutsig byk. Nu hoppar jag snart upp i sadeln och rider mot en blomstrande framtid.


För att lätta upp stämningen lite så bjuder jag även på en hårbild.

För att friska opp stämningen en smula så ska jag precis som igår nu säga någonting ytligt.

En sak som provocerar mig är snygga människor som klär sig fult. Började tänka på saken då jag fick två nya kvinnliga ’kollegor’ i köket. Den ena jäntan är ett väldigt snyggt paket i det civila och när kökskläderna åkte på så försvann all hennes skönhet. Hon ’sköter sig’ alltså i det civila. Helt rätt.

Den andra tösen är raka motsatsen. Hon klär sig i så fula noppiga kläder och det envisa röda håret med ful permanent bär hon i en hårsnodd från 90-talet. När kökskläderna åkte på och hennes vackra ansikte kom fram så tänkte jag: åh, sicken puma!

Ännu en uppiggande hårbild.

Eller tänk nu en råsnygg kille. Han har fula skor och illasittande, uppdragna jeans och noppig gul tröja och håret är oklippt och det bara hänger och flänger livlöst.
Inte kosher. Ge honom brallor som sitter snyggt och framhäver den runda stussen och kärlekspaketet och klä honom i en snygg men ’casual’ tröja och putsade skor. En omgång hos en kunnig frisör gör susen och lite concealer under ögonen ger ett piggare utseende.

Det skadar aldrig att klä upp sig en smula.
1. Du mår bättre och bär dig själv med självförtroende och rak rygg.
2. Din omgivning mår bättre och har någonting vackert att vila blicken på mitt i allt det fula som vi har omkring oss i vardagen.

Lycka till.


Jag har fått i läxa att under en veckas tid anteckna hur jag mår morgon, dag och kväll, på en skala från 1 till 9, där 9 betyder toppenbra.

Dagens mående:
Morgon: 8
Dag: 8
Kväll: 9

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 36 (bra blod och fin lever)

Så var det äntligen måndag igen och idag har det hänt en hel del roliga och oväntade saker.

Vi hade morgonmöte som vanligt och det fick kicka igång denna sista vecka på behandlingshemmet. Därefter hade vi diskussionsgrupp och den här veckans tema är ”mänskliga relationer och nätverk”.
Vi skulle – på ett mycket bryskt vis – rita upp på ett papper, där vi själva stod i centrum, de människor som står oss närmast.
Det kändes faktiskt lite… eehm… kränkande mot vissa människor.
Familjen var i en cirkel för sig, till vänster, och till höger fyllde jag i de fem personer som står mig närmast. Det var ju inga jättestora överraskningar. Jag har en bästis i Finland, en bästis i Sverige och en bästis i Israel. (LUCKY ME!)
Sedan fick jag helt kallt rannsaka mina relationer och rangordna mina vänner (kompisar och polare utelämnade jag av förklarliga skäl – de är ju inte så viktiga).

En vän är en sådan som är med en i upp- och nedgångar och som inte dömer en. En vän kan ge en en örfil vid behov, men sviker en inte när det väl gäller. Man kan ringa en vän mitt i natten och vännen svarar, eller ringa på dörren och bli insläppt för den delen.

Så jag berättade detta för min gode vän och han sa att det är ju lite fel att jag är den som står honom närmast eftersom ”min pojkvän borde ju göra det, men du och jag har en ’känslomässigt närmre’ relation”.

Idag var jag även på ett läkarbesök och fick en kräm som ska hålla min vintertorra hud fuktig och fin. Alltså det kliar som FAN varje år när det blir kallt ute. Jag blöder eftersom jag river mig över hela kroppen. Samma visa varje år.
Tog även blodprover och leverprover och jag har mycket fina värden. Gött.

På kvällskvisten blev jag irriterad. Väldigt irriterad. Det handlar om mänskliga relationer, så klart. Jag måste verkligen prioritera bort människor som gör mig IRRITERAD.
Det stör mig att vissa människor är så JÄVLA engagerade i andra människors problem, och så inser man att det beror på att de på så sätt slipper ta tag i sina egna sorger och besvär.

Nog om det. Nåt lättsamt nu, direkt från Facebook:


badtofflor i snöEftersom jag är så j@vla seriös hela tiden så ska jag nu vara en smula ytlig.
Nu är säsongen här. Luvsäsongen. Och den irriterar mig.
Har ni luva på jackan och den inte är uppfälld så se till att den är snygg där bak i nacken. Så att den inte korvar sig uppåt, utan den ska vara elegant nedtryckt. Om ni förstår vad jag menar. Otroligt störande.

Säger modekungen som ilar runt i snön iklädd yllesockor och badtofflor… Men luvan är perfekt arrangerad!


sexig boxareNog för att jag är snäll, vänlig och vill alla väl (förutom bovar och banditer, terrorister, våldtäktspersoner, djurplågare och annat skräp) men jag kan faktiskt försvara mig själv när jag blir orättvist behandlad.
(Dock ej med knytnävarna, men desto mer med min glappande trut.)
Låt inte mitt väna yttre lura dig.

Denna måndagsmorgon känner jag mig huxflux lite stolt över att jag behärskar det skogstokiga finska språket. Endast fem miljoner människor gör ju det. De flesta finns i Finland, Sverige, Estland och Ryssland.
Jag har aldrig någonsin studerat finska, utan denna gåva fick jag helt gratis av mina fräsiga föräldrar. (Kiitos!)
Kan således ingenting om grammatik eller diverse regler, och ändelserna blir fel i tid och otid och en hel del ’sverigefinska’ ord och uttryck kommer ur min ständigt glappande trut.
Men lite stolt och tacksam är jag allt.

Språk är ju viktiga grejer och utan språket/n är vi ’bara’ djur. Och vem vill vara ett (o)djur (annat än i kammaren)?


4 chihuahuas
Blake, Emmet, Nathan, Mauri.

Heh. Apropå språk…
En av killarna jag bor med bad mig och Blake att följa med på en långpromenad. Vi har inte umgåtts så mycket pga olika scheman, trots att vi bott ihop i fyra veckor.
Jag tänkte – fördomsfullt – att han bryter lite när han talar finska på grund av att han är lite ’brunare’.
På promenaden hörde han mig tala svenska med Blake och då svitschade han om från finska till svenska. HAN ÄR JU FINLANDSSVENSK!
Så då babblade han på på sin extremt vackra huvudstadssvenska och nu blev vi nog lite polare liksom, som ska byta nummer när jag lämnar behandlingshemmet. (Han själv arbetar här och bor växelvis här och inne i stan.)

Alltså han talar ju så vackert. Som när han sa ”lammhagen” och ”situation” och ”erfarenheter”, då ville jag utbrista: ”säg det en gång till!”
(Lammhaaaaaagen, situatschoon, äärfaarenheetääär.)
Och så naturligtvis en massa finlandismer. ”JätteKIVA” (jättekul) och ”hurja” (ung. grymt) osv.
Jag älskar finlandssvenskan! Speciellt den som talas i huvudstadsregionen.


Jag har fått i läxa att under en veckas tid anteckna hur jag mår morgon, dag och kväll, på en skala från 1 till 9, där 9 betyder toppenbra.

Dagens mående:
Morgon: 9
Dag: 9
Kväll: 3

Gilla, dela, följ gärna!

Passiv huvudroll

Jag har ena huvudrollen i ett relationsdrama.
Det är en väldigt passiv huvudroll eftersom jag rent fysiskt inte är på plats och när jag försöker snickra ihop berättelsens fortsättning så får jag inget gehör av den andra huvudrollsinnehavaren.
Vad ska hända i nästa scen?

Alltså ligger berättelsen och guppar på ett öppet hav.
Och det kan lätt blåsa upp till storm.

Däremot är birollsinnehavarna väldigt aktiva och den andra huvudrollsinnehavaren berättar för dem om sina känslor angående detta pågående drama. Han har dock inte ryggrad nog att berätta för mig – för mig – hur han känner och tänker.
Som om han inte visste att birollsinnehavarna berättar för mig vad han har sagt (och gråtit ut om) till dem.
Alltså vet jag saker ”inofficiellt” men jag kan inte agera efter den informationen eftersom jag ”officiellt” ingenting vet.
Varför, oh varför, måste allt göras så svårt, när det – om folk och fä bara var lika öppna och rakryggade som jag – skulle kunna vara så fruktansvärt simpelt?

Vilken tur att jag är där jag är och har en psykolog som jag kan akut-tala med.
”Nu har jag huvudet fullt igen – har du tid att ses under dagen?”

Vilken lyx!

i told my therapist about you
Yes I did.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 30 (dimmig i huvudet)

Dag 30 (TRETTIO!). Har jag någonsin bott någon annanstans?

Idag har jag varit lite disträ och på lite lätt dåligt humör. Tror att det började med att jag förmodligen tog mina sömntabletter för sent igår kväll, och därmed var jag lite ”dimmig” i huvudet idag.
Avdelningens morgonmöte kom och gick och jag minns inte så mycket mer än att vi presenterade oss för den nya grabben som ser ut som Mario från Super Mario Bros. (Jistanes vad han pratar!)
Diskussionsgruppen kom och gick även den. Jag insåg att jag inte riktigt lyssnade på vad de andra sa. När en hade besvarat en fråga hajade jag till och var rädd för att ”lärarinnan” skulle säga: ”Vad säger du om detta, Kim?”
Det gjorde hon tack och lov inte.

Päivän keskusteluryhmä:
Dagens diskussionsgrupp:

klotter på finskamysbyxor + flip flops

Arbetade ett tag i köket och som städare. Och tänkte på att de flesta är så trevliga här. Håller jag upp en dörr så får jag ”Kiitos, Kimi” tillbaka. Och jag biter mig i läppen för att inte rasa att jag inte heter KIMI, utan jag heter KIM. Men de är ju bara artiga och själv har jag ju svårigheter med att komma ihåg namn. Så jag låter det passera…

Talade med en vän.
Störde mig på en detalj (ej hos vännen).
Varför är det så svårt att vara öppen och tydlig och RAK i ett parförhållande? Jag kallas ”Newspaper” eftersom jag är så öppen med allt. Jag kommer att börja ta det som en j@vla komplimang. Hellre raka puckar och alla kort på bordet än ett evigt spel.
För i helvete!

”Nej, nu börjar jag få ångest”, sa jag till Ynglingen. ”Kan du moppa resten?”
Han moppade och jag pratade av mig. Tror att han är en ny riktig vän.

Det är minusgrader idag och Blake är glad över att vi har en trädgård där han kan skvätta och uträtta övriga behov. Ingen lust att promenera alltför långt när vinden pinar den lille gossen (och husse).

Ska gå och äta middag och därefter ska jag åka in till Helsingfors för att gå på ett möte. Ser inte riktigt fram emot det eftersom jag får ångest när vi kommer ner till Hoplaksvägen och svänger till höger. Skulle vi svänga åt vänster så skulle vi vara ”hemma” hos mig, där jag bodde i 2,5 år. Där Kärleken finns. Så nära, men ändå så fruktansvärt långt borta.

KAN DU INTE FÖRSTÅ ATT JAG SAKNAR DIG SOM F@N!?

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 26 (vem rökte braj?)

Äntligen fredag. Jag försov mig och missade frukosten. Det har inte hänt sedan ca 1875, att jag försovit mig. Hade en jobbig natt. Blake har ju varit sjuk och i natt var han väldigt rastlös.
Det har inte hänt nåt speciellt idag, så här är dagens uppdateringar från Facebook:

Ångestgruppen avklarad denna morgon.
Vi studerade TIP-metoden.
T=Temperature (chocka kroppen genom ex. kyla)
I=Intensive exercise (få upp pulsen. Bara spring eller nåt)
P=Physical relaxation (håll andan i 20 sekunder och spänn musklerna)

Nu bolmar vi och diskuterar detta. Och kommer överens om att ångestgruppen äger rum för tidigt på morgonen. Alla får lite ångest… Strax ska vi ut och motionera.

även den här känslan går över

Blake följde med oss ut på motionsrunda. Han gick så fint okopplad bredvid mig hela tiden, längs de bedårande landsortsvägarna.
Fantastiska vyer och knäpptyst och vi befinner oss ändå bara 45 minuter från huvudstadens sus och dus, stress och press och alla dess frestelser som inte är helt ’kosher’.
Nu väntar bara lunch, avdelningens fredagsfika inkl. samtal om veckan som gick, middag och sedan är helgen här.

Min vecka som herr Ordförande tar slut. Tyvärr. Jag har ju trivts med att bestämma och delegera och att tala med myndig stämma. Kanske bor det en ledare i min späda blygsamma kropp trots allt.

Två veckor och två dagar kvar här. Talade med en väninna igår och jag sa att alla borde ta en paus och åka till ett behandlingshem i en månad eller två, för att reflektera och att bara tänka på sig själv. Och att lära känna sig själv i en helt ny miljö med helt nya människor. Och inte minst: att lära känna sådana som du aldrig skulle stöta på i vardagen. Mycket lärorikt!

blake carrington

Stor fredagsdramatik på behandlingshemmet!
Någon på avdelnigen TAK (min heter TRY) har rökt gräs!
Och gjort det INOMHUS! Jag gick förbi och det stinker (doftar…) ända ut på gården.
Vilket ljushuvud! Nu väntar urinprover och någon får packa ihop och åka hem. #nolltolerans
Vilken dokusåpa!

Uppdatering: Den skyldige hittades och han fick packa ihop och lämna huset i bästa Big Brother-stil. Respektlöst att komma till ett behandlingshem med droger i väskan och att inte ta denna dyra skattefinansierade behandling på allvar.

kim bulge

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 17 (tanke eller känsla?)

Blake väckte mig vid halv sex. Han hoppade ner från sängen och han ”kliver” aldrig upp före mig så om han nu skulle råka göra det så betyder det att han vill gå på herrarnas. Så vi gick ut och han gick mycket riktigt på toa.
Efter frukosten ilade jag iväg till avdelningens morgonmöte och jag berättade att jag tror att mina nya antidepressiva fungerar eftersom jag inte är deprimerad även om jag borde vara det. (Se dagens video så förstår du varför.)

Därefter var det dags för psykologigruppen och jag gillar ju allt som har med psykologi att göra så jag lärde mig någonting nytt igen.

Sedan premiärbesökte jag depressionsgruppen. Vi talade bland annat om skillnaden mellan att känna och att tänka. Det är inte helt självklart att man alltid kan skilja på dessa två.

Jag känner att jag är en dålig människa.

Jag tänker att jag är en dålig människa.

Och apropå det exemplet: vi talade om vikten av att inte blanda ihop person och gärning.

Jag är inte en dålig människa men det var dåligt gjort av mig.

Sedan fick vi en lång lista med (positiva) påståenden och vi skulle fylla i vilka utav sakerna vi gjort idag. Exempelvis skulle min lista se ut så här:

  • Jag har klätt mig ”trivsamt” (lagt ner lite möda på min outfit) (det mår man bra av!)
  • Jag har iakttagit människor (och analyserat dem, för att inte tänka uteslutande på mig själv hela tiden)
  • Jag har ätit god mat (pyttipanna till lunch och ärtsoppa till middag)
  • Jag har motionerat (med Blake)
  • Jag har varit intresserad av sånt som någon berättat för mig (ja, både på mötena här och på telefon med vänner)
  • Jag har gett någon ett gott råd (ja, en nykomling här på hemmet)
  • Jag har talat i telefon (med hela fyra personer)
  • Jag har utfört nåt slags ”ideellt arbete” (tagit hand om disken)

Det var en massa punkter och vissa saker kommer automatiskt men andra glömmer man lätt bort när man är deprimerad. Tål att tänkas på när man är på det humöret.

Jag talade med en väninna om det här med att jag är på så bra humör just nu och jag utbrast: ”Är det så här det känns att vara ’normal’ alltså? Att må ’normalt’? Det är ju helt underbart!”

Det är väldigt skönt – på ett egocentriskt vis – att vara här på behandlingshemmet och att bara tänka på mig själv dagarna i ända. (Förutom när jag lyssnar på ’medpatienterna’ alltså.) När dagen är slut så är hjärnan det också och jag gör samma sak varje kväll: klockan 21 tar jag sömntabletter/lugnande och slår igång nån dokumentär. Klockan 22 somnar jag. Sedan vaknar jag (alltid ganska exakt!) 06:00 och klockan ringer för säkerhets skull 06:30, men den har ännu aldrig hunnit ringa. Min dygnsrytm är i ordning och på ett av dagens möten tog vi upp även detta. Man mår så mycket bättre när man har en riktig rytm. Därför borde skiftarbete förbjudas.

Skulle avsluta dagen/kvällen med ett möte hos Anonyma narkomaner men både jag och tjejen som jag bor med kom ihåg fel. Det började visst klockan 18 och inte 19, vilket vi kom på 18:15 så vi hade ett ”möte” bara hon och jag istället…

Sprang på Ynglingen och han kvittrade: ”Man verkligen märker att ditt sinnestillstånd och humör har förändrats. Du är ju mycket gladare och öppnare än du var under första veckan här.”

Så. Är. Det.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 14 (mardröm)

Jag drömde en väldigt otrevlig dröm i natt. Vaknade och kände att någonting otrevligt skulle komma och hända idag. Det gjorde det också.
Vill klättra på väggarna. Vill skrika högt, högt.

Jo, men då fick jag ju det bekräftat – det som jag misstänkt ett tag nu.

Anyway. Ledig söndag på behandlingshemmet. Läste ut min första bok på finska: ”Prinsessa. Elämä hunnun takana al-Saudin palatsissa” av Jean P. Sasson.
(”Princess. A True Story of Life Behind the Veil in Saudi Arabia”, 1992.)

Vi kan ju konstatera att jag är lycklig över att bo i Finland och inte i Saudiarabien. Vilket sinnessjukt samhälle de lever i. Alla kvinnor som inte täcker sig är horor. Usch ja. Nej tack. Dit åker vi inte.

God natt.
Låt oss hoppas på en bättre morgondag.

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 13 (friluftsliv)

Lördag betyder ledig dag på behandlingshemmet. Jag satt mest och läste. Läser för första gången i mitt liv en bok på finska. Från pärm till pärm. Den är mycket bra och intressant. Mer om boken när jag har läst ut den.

På eftermiddagen gick vi ner till sjön och spelade kubb (heter det va’) (Möykky eller mölkky eller nåt liknande på finska), kastade pil, hade frågetävling samt grillade.

Hela kvällen i vårt gemensamma vardagsrum med min bok.

Hade en otrevlig känsla i kroppen hela dagen. Kände mig betydelselös och oviktig. Ingen angenäm känsla alls. Tog mina sömntabletter och gick till sängs tidigt.

Från Facebook:

Här kommer några osorterade tankar efter snart två veckor på behandlingshemmet.
För det första är det så skönt att ha fått tillbaka dygnsrytmen och att sova gott (mellan ganska exakt 22 och 06). Och att äta frukost, lunch och middag varje dag… När hände det senast?

Medpatienterna är väldigt sköna typer och min missbruksanalys är klar:

▪️ Den yngre generationen missbrukar tabletter och ”lätta droger”. Även vissa inslag av ätstörningar
▪️ Medelålders män missbrukar tyngre droger och alkohol
▪️ Medelålders kvinnor missbrukar alkohol och spel (casino etc)
▪️ Äldre män och kvinnor missbrukar endast alkohol

Det är väldigt skönt att ha fått flytta eftersom här i ”hundhuset” bor både män och kvinnor. Jag har alltid varit allergisk mot uppdelningen ’kvinnor här’ och ’män där’. Kanske beroende på att jag alltid har kommit bättre överens med kvinnor/damer/tjejer/kärringar.
Män i min ålder har ofta en jargong som jag inte riktigt uppskattar (som tar mig tillbaka till min ångestfyllda skoltid). Och deras snack om ’brudar’ intresserar mig inte.
De yngre grabbarna, som mina nya polare Ynglingen, Modellen och Rockstjärnan (alla runt 22), är ’öppnare’ och talar om helt andra saker.
De tar heller inte förgivet att bara för att man är penisbärare så är man per automatik heterosexuell. Lovande inför framtiden (så låt oss inte vrida klockan tillbaka genom att importera en massa homohatande islamister).

Min teori om att de som går omkring med ständig ångest som de försöker bota genom diverse missbruk (för att slippa ångesten bara för en kort stund) håller i sig: de är för smarta för sitt eget bästa. De vet inte hur de ska processa all den information som vevar runt i hjärnan.
Som min vän Ynglingen. Han är så ung men han kläcker hela tiden ur sig en massa fakta och ditt och datt om olika forskningsrapporter. Helt klart överintelligent och detta kan han inte hantera. För. Mycket. Information. Och. Kunskap.

Det vore så mycket lättare att ila genom livet med noll koll på omvärlden och bara lalla runt. Att vara en tänkande människa är en gåva men även en förbannelse.

Igår tänkte vi att vi nån dag ska spela bingo på ’heligt vis’. Istället för ”bingo!” så ropar vi ”hallelujah!”
Och bokstäverna får nya namn/ord:

B: Betlehem
I: Israel
N: Nazareth
G: Galiléen
O: O? ’O sole mio’ började nån sjunga…

Så ja, väldigt bra typer här. Och ’häftigt’ att alla är så olika och befinner sig i olika kapitel i livet, men alla bär på samma ångest. Alla är helt öppna med allt och ingen behöver skämmas.

Och en sak till: alla är på sätt eller annat konstnärligt lagda. Jag skriver (och sjunger karaoke…), en målar, en är musiker, en poet osv. osv. (Ett sätt att processa!)

Att komma till detta behandlingshem är det bästa jag någonsin har gjort.

Nere vid sjön. Fint va?

Gilla, dela, följ gärna!

Rehabilitering – dag 10 (kokhett kaffe och kokande hjärna)

Dagens möte med psykologigruppen var mycket givande! Vi var bara två personer samt psykologen och vi två ’intagna’ kommer från HELT olika världar.
Han en hårt knarkande yngling från en rockstjärnesläkt där droger och våld alltid funnits med i bilden.
Och så jag: eder sverigefinska fredliga judeschlagerfjolla.

Vi diskuterade det här med vad som skiljer oss två från varandra. Till exempel gällande våld. Han oroade sig för att han skulle ’tappa ansiktet’ och förlora sin ’stolthet’ om han inte ’vann’ ett slagsmål medan jag sa att ”nä, jag skulle springa iväg om jag fann mig själv i en hotfull situation. Att ’tappa ansiktet’ över en sån sak existerar inte i min värld. Jag vet var min ’stolthet’ sitter och den sitter inte i mina nävar eller i min (o)förmåga att slåss.”

På slutet sa jag till min ’medpatient’: ”Som äldre och klokare ska jag ge dig några ord på vägen. Du kanske inte förstår det nu, men ta dessa ord med dig och när du minst anar det så kommer du att förstå: ”Om du verkligen vill göra en människa illa så gör ord mycket mer on än knytnävslag!”

Kom på varför jag sover så gott här på behandlingshemmet. Det beror inte bara på att det är svalt, nattsvart, knäpptyst och att jag känner mig ’trygg’. Nej, det beror mest på att när kvällen är kommen så är hjärnan helt slut. Under dagen har vi ju bearbetat så mycket på gruppterapisessioner, hos psykologen och i alla samtalsgrupper. När huvudet landar på kudden så är allting avbockat.
I vardagen är det ju tvärtom. Det är sus och dus och stress och press hela dagarna och när det ska sovas så sätter hjärnan igång att ta tag i alla de där privata grejerna. En iakttagelse bara.

Påbörjade min medicinska behandling igår och idag har jag varit väldigt trött och lite ”dimmig” i huvudet. Läkaren vill för övrigt hålla mig under uppsikt då hon anser mig ha manodepressiva tendenser (finns i generna), men mina ’toppar’ är enligt mig själv inte tillräckligt maniska. Dalarna däremot mer än tillräckligt djupa. Vi får se. Får bra vård här och personalen är väldigt engagerad. Tacksam.

Var även på ångestgruppens möte och jag kände mig lättad då de övriga deltagarna beskrev sin ångest på exakt samma sätt som jag. Kan inte andas. Magmusklerna drar ihop sig. Och så vidare. Ser fram emot nästa veckas ”lektion”.

Avslutade dagen med ett premiärbesök hos Anonyma narkomaner. Det var ett mycket bra och givande möte.
Har träffat så bra människor här på behandlingshemmet. Kanske vänner för livet.
Och jag har aldrig druckit så mycket kaffe. Hjärnan kokar över efter denna intensiva dag, så nu går jag till sängs.

het kim
Kaffefarbror.

Gilla, dela, följ gärna!