Som en nyvaken kattunge

kim m. da costa

Jag vet inte riktigt vad som hände.
Det har hunnit gå fyra år sedan jag lämnade Stockholm och flyttade till Finland. I elva månader bodde jag på landet (vilket var en upplevelse i sig) innan jag kom till Helsingfors för drygt tre år sedan.
Sedan hände det en massa.
Jag ”hamnade” först i ett förhållande med en halvgalen ryss och därefter i ett hemskt och fruktansvärt destruktivt förhållande med en psykopat. Vi var bara ihop i några månader men det var… stormigt och jag förlorade helt mig själv. Jag tror så här i efterhand att jag ville att han skulle rädda mig från mina demoner.
Eventuellt.
Han var nämligen väldigt ”bra” när han var bra, men han var en psykopat och jag är uppriktigt sagt rädd för honom och vill inte att han ska veta var jag finns. (Enligt uppgift har han lämnat Helsingfors.)

Mitt i allt det eländet träffade jag sedan en muslimsk asylsökande som jag kallar ”Zlatan” och honom blev jag kär i. Han – faktiskt – räddade mig och fick mig bort från den där psykopaten.
Men.
Det var hög tid för mig att för en gångs skull rädda mig själv. Så det gjorde jag.
Jag och ”Zlatan” har en bra ”relation” idag. Vi ses en gång per halvår och hörs då och då men det får räcka så.

Men först nu, efter dessa fyra år i landet, börjar jag så att säga vakna och inse vad jag har gjort. Alltså att jag har flyttat hit. Jag börjar först nu landa. Som en yrvaken kattunge ser jag mig omkring och undrar vad det var som hände och vad jag ska göra med mitt liv.

Jag vill stanna i Helsingfors – det vill jag! Jag trivs här.
Helsingfors är en underbar stad med väldigt vänliga människor och med en lagom avslappnad attityd.
Men vad jag ska göra, det vet jag inte.

Men det är en bra början att veta att jag rent fysiskt är där jag vill vara.

Gilla, dela och följ, för tusan!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *