Rehabilitering – dag 42 (sista hela dagen)

Sista hela dagen på behandlingshemmet är här. Oj, vad det har gått undan.
Den här dagen har varit slapp och slö. Som vanligt vaknade jag 06:00 (utan väckarklocka – så min dygnsrytm är sannerligen tillbaka) och efter morgonmedicin och frukost jobbade jag ett tag på biblioteket.
Asch, jag påbörjade detta inlägg på ett pappersark i bibliotekets anteckningsblock och sedan glömde jag att ta med mig det. Det stör mig lite. Vill inte att det ska ligga där till allmän beskådan men nu är dörren låst. Nåväl…

Ett (här något censurerat) inlägg från Facebook:

En sak som jag tar med mig från behandlingshemmet är vetskapen om att jag inte är galen. All terapi har fått mig att inse att jag har gjort en del galna saker men _jag_ är inte galen.
En handledare (eller om det var psykologen) sa att hon förstod varför jag var så nere när jag kom hit, efter att jag berättat om mina erfarenheter. Jag har en hel del i bagaget som jag inte berättar så öppet om. Som har fått det att slå slint på olika sätt.
(…)
Och så allt det där som sitter kvar från barndomens dagar. Späda gossar med ’udda’ intressen och utländsk bakgrund var inte populära på den tiden. (Därav mitt extrema bekräftelsebehov i vuxen ålder; min vilja att vara omtyckt. Se, allting hänger ju ihop.)

Men jag är inget offer. Det är inte det jag säger. Jag är ju själv den gemensamma nämnaren. Jag har bjudit in drama och elände genom att jag – mer eller mindre aktivt – har gjort fel val. Och trots att jag är skeptisk mot de flesta människor (eftersom de flesta ju är vidriga as) så har jag faktiskt varit en smula naiv! Jag är för snäll helt enkelt. Och vill alla så väl. Jag har insett att jag har den där egenskapen som många damer har, när de dejtar massmördare och andra problemmakare; de vill ’laga’ dessa människor.
Men nu är det slut med allt sånt där. Nu sätter jag mig själv främst.

Vem som helst släpps inte in. Gränskontrollerna är i full gång!

Kvar på schemat: arbete i biblioteket, tvätt och städ samt avskedsmöte i morgon bitti. Sedan checkar jag ut efter en fantastisk vistelse på detta behandlingshem.


För tre dagar sedan checkade det in en kvinna som tillsammans med sin hund bor med oss. Synd att de kom hit just när jag är på väg bort, ty hunden är väldigt söt och kvinnan är mycket trevlig. Skulle gärna lära känna henne lite bättre.
Det är just det som har varit så överväldigande här på behandlingshemmet: alla dessa fantastiska människor. Samtliga har ett problem av någon sort, men de är himla fina och rara, de flesta av dem.

Foto från discogs.com.

De senaste dagarna har jag lyssnat väldigt mycket på Lena Philipsson och Orup. Både tillsammans och separat. Det slog mig att albumet ”Dubbel” släpptes för hela tio år sedan. Jistanes. Jag hade tippat på tre-fyra år sedan.
Hur som helst. Albumet är ju hur bra som helst.
Lyssna bara på Jag hatar att vakna utan dig, 1 skäl och Bara en polis. Och alla de andra! Härlig mogenpop för oss som har varit med ett tag.

Tack för idag. Nu ska farbror gå till kiosken och handla lite avslutningschoklad, dammsuga, duscha och sova extra tidigt.

Gilla, dela, följ gärna!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *